Även en tallrik pytt i panna

Även en tallrik biksemad äger sin skönhet. Framförallt om den ackompanjeras av en kyld Carls Special. Eller rentav två…

Tyschk und tyken

Trodde väl aldrig jag skulle få användning för mitt gamla ridspö, men oj vad det fick vina över de tyschka arslena förliden helg. Jag tror bestämt jag piskade mig till sendrag i högerarmen. Men det är en petitess i jämförelse med vad jag gav. I’m a giving person. Det fick jag minsann höra. Jag fick höra saker på tyschka också, men eftersom jag inte talar språket så gick det mitt öra förbi. Kanske bäst så.

Många små pigga klubbar har de, tyschkarna. Pojkar i skinnutstyrsel med blottade skinkor och lustiga hängslen. Sura madamer i glasburar. Hängbröst ända ned till Italien.

Drinkarna rymmer is för en hel hockeysäsong och nattluften kan förvandla  en svensk till orm. 

En gammal vithårig farbror gav mig karameller i parken. Jag anade genast oråd. Tur jag var beväpnad. 

Knävelborrarna vädrade vårluft och ölen var för det mesta god. Det första glaset hade t.o.m pappersvolang längs ned. Tyschkarna gillar att pynta sin bira, helt uppenbart. De har ett fjolldrag när det gäller öl, men det kan de väl få ha, så länge kjolen går att slita av och ölen har rätt temperatur.

Någon dag senare begick jag ett fatalt misstag; språkförbistringen ledde till att jag tackade ja till en veteöl av gigantiskt format. I ett sånt läge vill man gärna använda ridspöet på sig själv, så det gjorde jag. Ett ilsket rött ärr pryder nu mitt vänstra lår. Fy skäms, Blå. Vem fan dricker veteöl?

För övrigt skedde inte så mycket: en gammal muskelsträckning snärtade till och brände som en majbrasa, jag fick nåt glidmedel av en stammande ekorre, en plomb lämnade käften på en turkisk restaurang och högerfoten la av som vanligt.

Några irländare räddade mig med Guinness men vägarbetet under jorden sände oss åt helvetet till. Men allt går att lösa med ett ridspö och en uppfordrande blick.

Interneringen avlöpte smidigt som vaselin och julgranen lös hela helgen. I Berlin firar de jul året om. För säkerhets skull.

Jag köpte mig ett par solglasögon med åstkilliga decennier på nacken så nu kan jag skrämma barnen. Naturligtvis fann jag mig en 20-talsbrosch också. Något annat var inte att tänka på.

Sammanfattningsvis:

Tyschkarna: ett bleknosigt dystert släkte som gillar att man ryter åt dem och gärna ger dem några rapp i förbifarten.

Och det, det är alldeles sant.

Nu ska jag gnida in mina krigsskador med färskost. På återhörande.

Svältkost, DVD-orgie och noll koll på öl

Min hemdator går lika knackigt som jag själv idag. Högarna av arbeten som låg och väntade efter semester och sjukskrivning gav mig omedelbar hjärtklappning. Därav inget bloggande. Nu stundar höststorm och paketöppning. Ja, jag har fått paket. Ett fett filmpaket fullastat med brittiska styckmord, galna gamla kungar i peruk, dokumentär om Albert Speer och dididaaah… alla resterande avsnitt av Sopranos. Detta är tänkt att räcka under kulna höst- och vinterkvällar för denna TV-lösa människa.

Jag ser i sökstatistiken att klickkåta just i dagarna favoriserar inslaget från förra året om att den danska julölen släpps. Tyvärr har jag ingen ny info. Jag har knappt varit utanför dörren de senaste dagarna. Jag vet inte ett smack om årets julöl. Men jag är övertygad om att det finns eldsjälar därute som gärna upplyser mig. Är årets danska mjöd något att vattna strupen med?

Har motsträvigt övergivit de senaste dagarnas märkliga kolhydratsfrossa och inmundigar just nu en sketen tonfisksallad. Ack ja, Luther kom och daskade till mig igen. Jävla gubbe. Ge mig en påse chips!

Ikväll har jag en date med Inspector Morse. Ljuva salighet.

Vadå barnen i Biafra?

Man är rena kapitalisthoppan. Jag har precis kommit hem och klämt ned stjärtfläsket i soffan. Öppnat en dejlig bir; min kära Carls Special, och torkar nu svetten ur pannan efter väl förrättat värv (jag höll på att skriva tarv). Dock är det svårare att torka bort smilet ur ansiktet. Jädrans, idag har jag luftat hundringarna. Jag mår som en prinsessa!

Så vad gjorde jag? Först en runda på loppis där jag införskaffade tre ursnygga gamla fotoramar. Perfekt för några av mina konstbilder från Wien. Ni vet sådana där tjusiga med ciselerat tjockt bakgrundspapper i olika färger, ibland marmorerat, ibland enfärgat? De var rätt vanliga på 20-, 30- och 40-talen, tror jag. Dessutom prutade jag ned dem. Efter denna pigga start var det dags för en rejäl balja kaffe med fet dansk grädde samt en tjock skiva rågbröd med brie på. Jag satt i sol och blåst nere vid kanalen och mumsade, tjuvlyssnade på blåhåriga amerikanska turister och mådde finfint.

Så iväg igen. Inhandlade ett skrivblock med handgjort tjockt papper och med omslagspärmar av fejkat ormskinn i mörkrött och pistagegrönt. Precis lika snyggt som det låter! En träpingvin till min pingvingalna väninna i Oslo. Tre tunna långa pärlhalsband. I gammelrosa och vinrött. God damn, nu var jag på g.

Så hastade jag vidare. Fann en liten trång kullerstensgata med spännande affär. Arabiska smycken och annat gotteligott. Stampade in på gistet trägolv och hälsade på kroatisk dam bakom disk. Frossade bland tunga smycken med stora stenar. Turkoser, granater, ametister och bärnsten. Föll för en tjock silverring med röd sten och tillhörande halssmycke. Ja, vad fan… det var ju på ”tilbud”. Jag slog till såklart. Kom ut därifrån, lycklig som en lärka. Som sagt, nu var jag i full gång.

Sedan följde ett antal affärer som inte fick mig på fall men så hamnade jag hos UNO och där blev det full pott. Tre par brallor; ett par mörkröda, ett par petrolblå och så ett par olivgröna. Sådana där stora pösiga halvlånga varianter med resår i midjan, perfekta under tunikor, perfekta  att gå och slafsa i hemma, perfekta att lysa upp ett grått kontor med. Ja, for fanden. Och medan jag ändå var igång där inne så varför inte slå till på en curryfärgad hellång städrock i kammad ekologisk bomull? Ja, så tänkte Lilla Blå, nu något lätt obalanserad, och vips låg städrocken på disken tillsammans med en saffransgul farfarströja. Öh? Vad kan jag säga; jag har en slags Claire Wikholm i mig, en slags godhjärtad pedagogkärring från 70-talet. Hon tittar nu fram allt oftare. Det ska vara färgglatt. ”Lektant” ska bli mitt nya epitet. Jag ska fr.o.m nu tala med extra lååånga vokaaleeer. Att jag en gång i tiden enbart klädde mig i svart och rasslade runt med säkert fem kilo nitar över röven är nu ett minne blott. Det ska jag nog vara glad för. Life goes on, så även jag. Städrocken kommer jag att få användning för när jag går in i min nästa livsfas; som en sån där keramikdrejande tant ute på Österlen. De talar också med låånga vokaaaleer så övergången lär bli smidig.

Jag fann dock tillbaka till mitt någorlunda sansade jag igen och inhandlade ett par öl som åkte ned i ryggsäcken. Solen stod på, jag svettades. Orkidéerna i kruka kostade 25 spänn idag och de stora fången med rosa pioner gick för 30 kronor. Frestelsen var stor men jag pallade inte släpa. Öl eller blomster? Det fick bli Carls Special.

Och så trodde jag att jag var färdig med kapitalistorgien. Men si vad jag bedrog mig! En gammal man hann ifatt mig uppe på Nörrebro och innan jag visste ordet av hade han prackat på mig en stor jävla kobra i mässing! Den var blytung och skulle sedan hasas genom hela stan. Ja, ja. Kobror är fina. Jag får väl ställa den… ja, nånstans.

Men som sagt, nu är jag hemma igen och förbaskat nöjd med mina inköp. Hittills en mycket bra lördag. En mycket bra shoppingdag. Fötterna värker som de ska, ölen svalkar som den ska och själv är jag lätt skitig och lycklig.

Jo, jag hann med att flörta med två karlar och en flata på vägen också. Nu ska jag röka en cigarr. Hej.

Carls osäkrade luger?

 Idag är det lördag. Idag tar jag lagern i egna händer. Carls lager.

Nick får nanna, själv klämmer jag en rulle…

Okay, det är söndag kväll, klockan är över nio, jag ska upp och jobba imorgon. Jag har smockat i mig chips och en öl, jag har vältrat mig i Nick Caves musik och nu… borde jag tagga ned lite och gå och lägga mig? Läsa lite tills det är dags att nanna? Ta farväl av den här helgen?

Eller?

Nä.

Jag tror jag ska titta på Bette Midler i ”Rose”, filmen baserad på Janis Joplins liv. Köpte den igår för några tior. Dessutom jobbar jag bara tre dagar den här veckan. Sedan har jag semester. Jag är ännu ung.

Långfilm alltså. Sista resterna av chipsen. Hebba!

Julöl, en snark och en George Clooney

Vad lägger de i julölen? Knark? Lilla Blå sitter med rubbat balanssinne och försöker få igång cirkulationen igen.

Dagen avlöpte hyfsat väl. Jag kastade mig ut i julträngseln fast besluten att inte tappa humöret oavsett hur långa köerna var, oavsett hur många griniga människor som stångades emot mig, oavsett hur ungar skrek och idiotmusik vrålade ur högtalare. Jag skulle vara lugn och fin och harmonisk. Jag skulle rentav nynna för mig själv. Jag skulle sakta och metodiskt beta av min lilla shoppinglista och vara ett under av tålamod.

Det gick faktiskt bra. Den första kön jag stod i tog visserligen en halvtimme och var fullproppad med sura kärringar. De buffades och stångades, de välte ned saker från hyllorna med sina breda arslen och de stirrade surt på mina fynd som jag krampaktigt höll i. Men jag smålog och nynnande som ett stillsamt psykfall, jag skulle ICKE låta mig ryckas med av eländet. No Siiiir!

Efter flera timmar kom jag hem, dödstrött och uthungrad. Fixade en tallrik ris och tonfisk, smulade över lite fetaost och några körsbärstomater. Damp ned i soffan framför datorn. Nu skulle jag koppla av. Nu skulle jag unna mig en hyrfilm och en julöl.

Filmen heter The Good German (ja, Lotta, Clooney är med. Han åker på stryk flera gånger. I svartvitt). Ölen heter… ja, det vete tusan. Den smakade… öl. Jag åt. Jag drack. Ett glas. Sedan hände något…

Jag trodde nån hade klubbat mig i skallen. Jag blev helt väck. Kände mig kanonfull, rummet snurrade, George Clooneys ansikte tycktes växa och komma emot mig ur rutan. Han såg mycket allvarlig ut. Själv kände jag att jag skulle slå hakan i bordet vilken minut som helst.

Det var bara att trycka på stoppknappen, falla åt sidan, dra över mig en filt och zzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzz….

Vaknade en dryg halvtimme senare av telefonen. Stapplade upp, höll på att ramla in i väggen. Rena sjögången. God damn! Vad var det i ölen?

Nu, efter en rejäl balja te, ska jag fortsätta se filmen. Se om jag får något sammanhang.

Det är Steven Soderberghs hyllning till 40-talsfilmen. En riktig film noir-rulle. Cate Blanchett spelar dyster prostituerad. Tobey McGuire låtsaschaufför… Filmen är verkligen en pastischorgie om uttrycket tillåts. Men det är ofantligt snyggt gjort. Till och med bakgrundsstråkarna och trickfilmningarna är i sann 40-talsanda. Kläderna. Frisyrerna. Manéren. Därför blir det så märkligt skevt när de samtidigt agerar i situationer som aldrig någonsin skulle passerat censuren i en dåtida rulle. Men nu återgår jag till Berlin 1945. Yr i knoppen eller ej, jag vill se hur det slutar.

Over and out!

Because I’m worth it… som tösen sa.

Äter. Lite vegetarisk pyttipanna med skivade rödbetor nedsköljt med en kall skummande Krusovice. Följt av lite saltlakrits och ett par avsnitt Sopranos.

Tänder några ljus. Häller i mig en fika. Ta ett avnsitt till? Mjae…joo… det artar sig till en skön fredagkväll. Jag är trött men halsen känns myyyyyycket bättre. Man kanske rentav skulle bli kapten Haddock igen och ta sig en fredagsklämtare? Vore kanske gott med en Highland Park? Se på den färgen i glaset… vad? Se så vacker färg den har.

I alla avsnitt av Sopranos röks det cigarr. Varje gång. Jag blir så… så… åh!

Imorgon släpps julölen i Danmark

Imorgon kväll släpps julölen, sedvanligt kl 20.59 i Köpenhamn.

Jisses, jag trodde det var en månad kvar. Jag är visst lite efter min tid. En hel månad närmare bestämt. Vilohem nästa?

Om ölsläppet (inte hjärnsläppet) har jag skrivit om tidigare här i bloggen.

http://lillabla.wordpress.com/?s=jul%C3%B6l

Diamanter och potatis

Färskpotatisen står och puttrar som bäst på spisen, en liten bayersk ligger på kylning och den gravade laxen har snällt tagit plats på tallriken. Salladen är blandad och nu ska jag ljumma upp lite creme fraiche med örter.

Vädret lyckas vara både småblåsigt och klibbigt kvavt på samma gång. Jag var ut men beslöt mig för att gå in igen. Blev så matt av värmen. Slank in i videobutiken och hyrde med mig ”Blood Diamond”, denna oscarsnominerade rulle som bl.a Haväng-Jonas tipsat om. Så i eftermiddag blir det diamanter och potatis för min del.

Fabror Gösta är utlånad till Pruddelutts blogg idag. Hon har problem med mördarsniglar och behöver en riktig Terminator. Jag hoppas de inte bara kommer att sitta och kuttra i hennes hängmatta.

Det finns mer än bara Tuborg hör ni…

 I Danmark ger Carlsberg ut många fina ölsorter. I Sverige finns också Carlsberg men inte av samma dignitet. Tyvärr. Men är ni någon gång i Köpenhamn och tutar in i en mataffär så skulle jag vilja ge er ett litet tips. Prova någon av de där små mörka flaskorna som ståtar på ölhyllorna. På etiketten står det Carls.

Carls Dark. Carls Porter. Carls Special.

Mörka ölsorter. Tjocka, lena krämiga varianter med toner av knäck, bröd, sötma och lakrits. Sitter som en smäck till en bit grovt bröd, kanske en knäckemacka med västerbottenost eller varför inte godispåsen med lakrits?

 De är starka men goda. Väl värda att bekanta sig med om man gillar mörk öl. Portern har högsta alkoholstyrkan och är nästan svart i glaset. Choklad och lakrits i skön kombination. Inte att leka med. Mättande. En karlakarl visserligen men pricken över i tillsammans med en dessert innehållande grädde och citron.

En Carls Dark (5,6%) njuter jag just nu till en bit ciabatta med olivröra och mozarella och det är inte fel en lördag eftermiddag.

Carls Special finns ofta att beställa på pubarna runt om i stan, den blev framröstad som köpenhamnarnas favorit för några år sedan och gick därmed i produktion. (Carlsberg har vid ett par tillfällen haft s.k ”ölvalg”, där de släpper några ölsorter på försök och så får vi i pöbeln rösta på stans pubar och den som vinner fortsätter att serveras medan de andra tas från marknaden… superbt initiativ). Carls Special är mörk och knäckigt söt i smaken och skäms inte för sig ens en lördagkväll på stan. Ligger runt 4,6% om jag inte missminner mig. För den som bryr sig om alkoholstyrka…

Jag har förstått att många svenskar tycker dansk öl är god. Javisst, det tycker jag med. Men jag vill nog slå ett slag för de skatter som ståtar i vanliga matvaruaffärer och som inte heter Tuborg Guld eller Elefantöl.  Slå ett slag för inhemska varianter med guldstjärna i kanten. Varför inte prova en ny sort om ni kommer på besök?

I Köpehamn är det även stor fest den dag julölen släpps till försäljning. Det sker sent på kvällen en utvald dag i december. Hela stan går man ur huse. Julölen är släppt! Ett säkrare tecken på att julen står för dörren finns inte. Det är säkrare än tomten!

Varje år har sitt speciella julöl. Vare sig det smakar gott eller ej så är det just den sorten man dricker då. Basta! Varje krog och pub är fullsmockad med människor. Gatorna larmar till sent in på morgontimmarna oavsett väderlek. Jag blir nästan lite sentimental bara av att skriva det. Det är inte många månader kvar. Man behöver så väl den där speciella dagen att se fram emot den mörkaste av årstider. Så, skål på er bloggare! Nu ska jag ta ett svep med dammsugaren… nu när jag är i lagom fin form.