Down in the hole

Den här låten fick mig att flytta hemifrån. Aldrig mer skulle jag ta stryk från någon. Allra minst min far. Aldrig mer. Med LP-konvolutet följde ett stort utvik, en färgaffisch modell större. Jag tejpade upp den på min garderobsdörr. Min far spöade mig för det. Knarkpropaganda, ansåg han, den gamle ex-boxaren. Och jag flydde ut i vinterskymningen, satt och grät bland fyllgubbarna på busstationen som försökte trösta mig utan att förstå vad som hänt. Jag tog bussen några mil in i de tunga granskogarna, flydde till en släkting. Sedan skulle jag aldrig flytta tillbaka. Min far grät. Bad om förlåtelse. Men nånstans inuti mig visste jag att det inte gick längre.

Down in the hole. Det är ingen konst att vara sams med sina döda föräldrar. Men den här låten gör fortfarande fruktansvärt ont i mig. Så väldigt, väldigt ont. Samtidigt inser jag att det är en snygg låt. Jag älskar Emotional Rescue-plattan. Den blev rätt utskälld när den kom. Jag förstod aldrig varför. Det var så mycket jag inte begrep då. Fan vet om jag begriper mer nu?

Jag lyssnar mycket sällan på den här plattan, på den här låten. För det är något som borrar sig  vasst och djupt in i de där skrymslena som mår bäst av att ligga nedsläckta.

Ja, ja.

Mor och far. Kärlek och hat. Skratt och gråt. Åren går… såren finns där… och vemodet… och så en hel massa annat som jag inte riktigt förmår fånga in och sätta ord på.

Yep, folks. Så är det. Down in the hole. Jag svor på att aldrig mer ta emot en mans knytnävar. No. Fucking. Way.

Så långt från solskenet

Ibland smyger de in som skuggor och jag bär dem med mig några dagar i taget. De krossade nattfjärilarna. Dexter Gordon. Chet Baker. Teddy Wilson. Charlie Parker. Jazzens sköra skepnader, briljanta, förintade… en kärlek som gör ont i all sin skönhet.

Tänker inte dra upp allt de gjort här, de djupa spår de satt inom musiken, alla generationer de inspirerat… Sådant känner ni redan till, kan googla eller ignorera efter behag.

Men det är en djup skattkista att ösa ur.

Det är lysande vackert, outslitligt, kraftfullt och magiskt. Det är också skitigt, fult och tragiskt. Så där som det alltid tycks bli. Kreativiteten och undergången hand i hand.

En dokumentär om Chet Baker här, drygt två timmar lång:

Här nedan spelar Dexter Gordon den fiktiva jazzmusikern Dale Turner i Paris i slutet av 50-talet. Förutom en helvetes massa skön jazz får man följa den fina vänskapen mellan den ensamstående pappan och jazznörden Frances och den gravt alkoholiserade, begåvade saxofonisten från USA. Allt utgår från jazzklubben Blue Note och Herbie Hancock.

Två gratisfilmer att avnjutas stilla, långsamt… långt från solskenet.

Jag är visst lite i tratten

- Men fungerar den där? frågar jag och pekar med ivrigt darrande finger. Bävar lite för svaret för jag vet att oavsett vad han nu säger så är jag såld. Den lille mannen, bara en tvärhand hög, svarar:

- Om den fungerar? Nu ska du få höra, kompis!

Fram till maskineriet och veva, veva, veva. Han pekar och instruerar hur man ska göra. Ned med stiftet, släppa på fjädern… balabom… och så igång. Jag blåser en halvmeter bakåt. Jädrans vilket tryck. Det skräller och dånar och jag håller lite hjälplöst för öronen samtidigt som jag skrattar, glad som en barnunge. Mannen skrattar också, håller fram armarna som till dans. Ska vi valsa nu? Jag går avvärjande bakåt. Nej, nej, tack det räcker! Hela huset fylls av någon hopplös gammal schlager från gudvetnär.

Så kom då alltså dagen till slut. Efter många långa års heta trängtan så kom den. Oväntat, plötsligt… och underbar och självklar. Jag kliver av en buss, ser den genom ett fönster och innan jag vet ordet av står jag inne i huset och frågar… ”Men fungerar den där?”

Jag får köpa den. Tvärhanden har tjatat sig till den av en bekant, tjatat i flera år, men han är villig att sälja den och jag prutar inte ens. Den olivgröna tratten, den lilla maskstungna trälådan, veven med handtag, den rejäla utsmyckade armen och nålen tjock som en nubb. Jag måste ha den!

Tvärhanden erbjuder sig att köra hem mig med låda och tratt. Vi monterar ned den. Jag sätter mig i bilen hos en total främling och så kör vi hemåt.

I bagaget har jag också tre stenkakor. Nu jävlar ska grannarna få veta att jag lever och de likaså. För ett kort ögonblick känns hela livet magiskt! Jag kan inte förstå att jag haft sådan tur. Först de där älskade 1800-talskängorna jag drömt om sedan barnsben. Några år senare en alldeles äkta, egen trattgrammofon. I’m getting closer to paradise.

När man spelar den ruskar hela bordet, det är nästan så man tror att lådan kommer att sprängas vilken sekund som helst. Personligen tror jag det är en svettig, hundratjugoårig, tvärförbaskad gubbe som bor där inne och som nu jobbar som en galning med slägga och gu’ vet vad för att jag ska kunna njuta lite hotta vax. Den har bara ett volymläge. JÄTTEHÖGT!

Jag har hört att man kan knöla in handdukar i tratten för att sänka volymen lite men hey… ska det svänga ska det svänga ordentligt!

Låt oss klistra samman våra lemmar

Jaha, så det ska bli en sån DÄR lördagskväll…

Okay, okay.

Skinnet ska slås och piskas

Alla hårdrockstrummisar kan ju ta sig i (valfritt ord) inför den här grabben. Den polske gräshoppan. Jag har skrivit om honom förr. Men han var ju enastående elegant och fräck med sina pinnar. Trots gammal bild- och ljudkvalitet hajar man ju snabbt att grabben var vassare än ett rakblad, tyngre än tåget, råare än kriget. Gene Krupa. Gotta luv this guy! Forever and ever.

För skojs skull kan vi ju infoga den här lilla rullen också, som gått några tusen varv på diverse fejsbucksidor. Ett trött plagiat av  ZZ Top, ett av de där dästa, svulstiga, bonka bonka-numren som man bara gillar efter för många ljumma lågprisbärs. Men kolla in trummisen. Han befinner sig i ett annat stjärnsystem…

Ned i lyckoträsket

Ned i det frankofila lyckoträsket. What a night!

Jag är en soft orm…

Äntligen nytt från Nick Cave. Jag vaggar vidare, liksom kvällen…

Själ på långvandring

De där vägarna som rullar ut sig. Ni vet vad jag talar om. De finns inom oss alla. De där vägarna utan slut, de där vägarna som ligger ihopringlade inom oss som lömska, drömska huggormar… redo att rullas ut när tonerna från flöjten når dem.

Det finns vägar som skapar musik och musik som skapar vägar i ens inre. Ni vet vad jag talar om. När musiken får de inre motorvägarna att rulla ut som surrealistiska hundtungor och man färdas. Det är ju meningen. Man ska långt ut, ända tills världen kantrar… själen drar iväg, långsamt eller med raketfart, men den drar iväg utan koppel och det är som det ska vara. Nomadknark.

Det finns en låt av Chris Whitley som heter Big Sky Country. En sång jag älskar utan att egentligen fundera så mycket över. Förutom att vara titeln på en låt är “Big Sky country” också benämningen på staten Montana. I Montana har jag aldrig varit. Men drömmar om de där gigantiska vidderna och den stora himlen som välver sig ovanför, det har jag alltid haft, så länge jag kan minnas. Överhuvudtaget är jag svag för vidder och himlar. Feta gröna landskap, regnvåta städer eller stormande hav… spelar ingen roll… men det ska vara stort och svindlande och fritt och man ska färdas tills man smälter ihop med allt och inte längre vet var man börjar eller slutar.

Chris Whitley var en lysande begåvning men finns inte mer. Han gick bort alldeles för tidigt, som så många bra före honom. Det är därför jag blir extra rörd över att se att hans 25-åriga dotter Trixie fortsätter i hans spår. Hon gör också musik och har en röst som släpper ut själen på långvandring. I februari gästar hon Vega i Köpenhamn. Man kanske skulle smyga förbi och lyssna lite?

Tom Waits i Köpenhamn

Idag är det den där dagen då skumpan flödar. Det gjorde den inte när 27-årige Tom Waits kom till Köpenhamn första gången. Han hade inte riktigt slagit igenom ännu men hade ett par plattor med sig i bagaget. Fast särskilt välkänd var han inte. Tompa gillade Köpenhamn. När han skulle spela in ett TV-program i en studio i Søborg dök det upp ett par studiomusiker för att hjälpa honom på traven. Den ena hette Mathilde och spelade violin. Tom blev betuttad i henne. De drog ut på stan, besökte Tivoli, hängde på barer med vänner. Tom som var bourbon-grabb blev introducerad till elephantöl och föll pladask. Sällskapet drog vidare ut i natten, hamnade hemma hos Gasolins basist. Det blev mera elephantöl. Nu började man blanda rom i ölen. Copenhagen style. Bad style.

- Följ med mig till New York, sa Tom till Mathilde.

Mathilde sa nej. Tom åkte hem en tid senare. Efter ett år kom ett paket på posten med en LP. Det medföljde en lapp från skivbolaget, inte från Tom, som sa att sången Tom Traubert’s Blues var till Mathilde.  Sen slog Tom Waits igenom. Trettio år senare besöker han Köpenhamn igen och träffar Mathilde. Han låtsas inte känna igen henne, kanske för att han har frugan med sig. Det är i alla fall vad Mathilde tror. Men den andra studiomusikern igenkänner han. ”Ge mig inga fler såna där elefanter”, säger han direkt. ”I don’t do that kind of shit anymore”.

Jag vet inte vad ni inspireras att skriva för slags sånger på champagne ikväll men jag hoppas musiken blir ljuv, var ni än befinner er, folks. Och nu tror ni förstås att jag tänker lägga ut en länk till Tom Waits. Men honom kan ni redan. Istället får ni en glimt av vackra Mathilde och Kim Larsen som sjunger om den kalla tid vi lever i. Väl mött på andra sidan strecket…

Knuffa undan himlen

Jag tänker överleva. Åtminstone till februari. Då släpps det nytt från de här grabbarna. Push the sky away.