Category Archives: Musik

Lite Morphine för att klara ännu en dag

”Why can’t it be like the old days, when the man wore tight hats and society worshiped a woman’s big fat ass… I say it again why can’t it be like the old days..?”

Lämna en kommentar

Filed under Musik

Tittskåp mot väggen där, säg vem som döast i sovrummet är!

Får spatt i värmen och köper på stående fot ett vitt vitrinskåp för alldeles för mycket pengar. Nästan två meter högt. Det levereras hem till mig i veckan. Jag får bygga ihop det själv. Bestämde mig på mindre än fem minuter. Det får stå i sovrummet. Så har jag någonstans att förvara mina djurkranium och parfymflaskor. Inhandlade dessutom rakhyvlar för damer med känslig hy, en doftrenare till garderoben, en grön matta, en sängkudde, två gröna kuddfodral, ytterligare två kuddar med rosentryck och en ROSA gratinform i form av ett hjärta! Samt en hög med böcker om viktorianska mystiska damsällskap. Bimbovarning? Märkligt, för jag känner mig som en skogshuggare med hål i knäna. Det kanske är åldern.
Nu är jag pank. Och hjärnan har liksom lossnat från sina fogar.
Bäst att ta ett glas vin.
Nej, förresten, jag tar två.

Lyssnar på franske Benabar och låten ”Les Rateaux”. Den kan ni ju spåttifaja om ni vill så fattar ni vad slags stämning jag befinner mig i idag.
Dessutom luktar jag fisk. Norsk fisk.

???????????????????????????????
Nå ja, det är en dag imorgon också. Då ska jag nog spika upp några tavlor på väggarna. Börjar kanske bli dags efter nästan två år med tomma vita väggar? Har jag rotat mig för gott, undrar ni. No, no, no. Det gör jag aldrig. Men med en hammare i hand känner jag mig alltid lite stursk.

Jag har Lillhålans skitigaste fönster. Men det är för att jag inte vet hur man öppnar dem helt så jag kommer åt att tvätta rent. Det är inte för att jag är en lortlolla rent generellt. Jag gillar att ha rent omkring mig. Men jag fattar inte det där med barnsäkerheten, troligen för att jag är så infantil till sinnes. (Smuttar på vinet, sjunger på låtsasfranska, rycker på axlarna…)

Funderar på några dagar i Amsterdam. Eller på Bornholm. Eller åka till Lyon och käka ost i september.
Om jag får ihop pengar tills dess.
Tror jag börjar rycka upp mig…

De sista månaderna, va… mon dieu, vilka märkliga, smärtsamma, dövstumma tider det varit. Man har varit som ett litet ledset russin på insidan…

Mina orkidéer blommar inte mer. Det gör inget.
Jag låter dem vara för sig själva ett tag. Kanske tar de sig samman, som jag, till slut. Kanske blir det några nya blommor vad det lider… eller så dammar vi ihop och självdör. Tillsammans.

5 kommentarer

Filed under Hemmet, Musik, Parfym

Också ett slags knark

Det här är briljant. Tricket är att lira den minst 20 gånger på raken så högt det går. Otroligt smärtstillande. Och ett mycket bra rus.

3 kommentarer

Filed under Musik

Hjärtat pumpar tolvor

Jag minns faktiskt inte vilken som var min första bluesplatta eller upplevelse. Jag minns mitt sommarjobb efter skolan; tillbaka på mitt högstadium, på kontoret. Jag minns ett par lärare som var lite underliga, ett par som ägnade fritiden åt mystiska litterära och musikaliska salonger, jag minns hur de fascinerade mig, ty de var icke från orten, de var märkliga och internationella och spännande. De sa att jag gick som en nigger, (jo, det var exakt så orden föll), jag hade en musikalisk rytm i stegen, jag gick MUSIK, sa de och spände ögonen i mig. Jag vågade inte säga emot men lade mitt illröda hår och huvud på sned och log förtjust. De satte Lightning Hopkins i mina små nävar. De öste album över mig. Jag diggade stenhårt.

Jag fann John Lee Hooker via Doors och Jim Morrison. Jag tyckte det låg milsvitt från farsans jazz… vid den här tiden… ty jag var ung, jag var tonårig och lite naiv och väldigt okunnig… men hungrig och lättledd, som alla tonåringar.

Så blev jag kompis med alla de där gamla farbröderna. John Lee. Sonny Boy Williamson. Elmore James. Lightning Hopkins. Little Walter. Muddy Waters. Jimmy Reed. Till slut var de ett helt fotbollslag. En hel regering. Jag älskade dem hett och innerligt. De lärde mig att hjärtat pumpar tolvor. Utan tolvor, inget liv.

Men jag minns i ärlighetens namn inte vilken låt som var min exakta första upplevelse. Jag har en vinyl hemma med inspelningar från -49. Alla låtar låter i princip likadant. Jag köpte den tidigt i mitt liv. Det är John Lee Hooker som spelar. Det är en rätt trist platta. Men det gör liksom ingenting. Ty jag älskar John Lee Hooker. Denne fantastiske man. Med en genomslagskraft och ett inflytande som man aldrig kan pissa bort. Som han påverkat musiker i decennier. Inom flera genrer.

Han var analfabet och kunde inte ens signera sitt eget skivkontrakt. Varje gång jag tänker på det vill jag gråta en skvätt. Så jag undviker att tänka på det och lyssnar på honom istället. Jag lyssnar på honom och tänker på alla tjusiga bilar han fyllde sitt garage med för pengarna hans musik drog in. Han var tokig i bilar. Jag blev tokig i John Lee Hooker.

En av mina favoriter är när Bonnie Raitt (bless that beautiful woman) berättar om inspelningen av ”I’m in the mood”. Hur hon satt där med gitarren, mitt emot denne legend, den gamle, den väldigt gamle… och hur hon plötsligt kände en sexuell spänning i luften, en härlig och förbjuden kittling mellan dem när de började spela tillsammans….
”I’m in the mood for love”.
Vanvettigt bra låt.
Det blev också titeln på en märklig, stillsam och skön asiatisk rulle för några år sedan. Den kan ni kolla upp. Liksom musiken. Om ni inte redan gjort det. Fast det har ni förstås. Ni är ju framme i täten, ni ligger inte och vilar på lagrarna. Ni har koll. Redan. Men ni läser mig. Det gör mig glad. Tro det eller ej.

Nu trampar vi vidare, folks. Det finns liksom inget skydd mot verklighetens bistra djävulskaper och vardagen i övrigt… men det finns musik… konst… och kåthet… så vi ska nog klara det… trots allt. Så på med gummistövlarna och ned i bluesträsket. Kärleken. Den kroppsliga, svettiga och envetna. Låt oss plöja det här väntande fältet! Tillsammans!
Ja, vad fanken… förutom stövlarna då…vi gör det nakna, va?

17 kommentarer

Filed under Musik

Men Jimi fortsätter

Lyssnar på Hendrix mitt i natten och minns plötsligt Mats som sände mig femton olika versioner av Hey Joe på kassett. Jag undrar vad han blev av? Mats med sina haschpsykoser och sin Hendrix-kärlek och sin oförtrutliga envetna musikspridarglädje. Vi drog till Paris tillsammans. Vi hamnade i Parispolisens famn med tårgas och allt, vid Jim Morrisons grav, och jag var väldigt rödhårig då och mötte Keith Richards som hade de minsta fötter jag sett på en karl och det var höst och jag var ung och hade en lånad kamera som var större än mina bröst…
Foxy lady.
Det var så länge sedan.
Det var bara igår.
Jag lyssnar på Hendrix och minns och tänker; vad fan blev Mats av? Jag har för mig att hans farsa ritade nåt jäkla stridsplan. Något med tre bokstäver. Som störtade. Fan, jag kan ha fel. Det var så många år sedan. Men Jimi fortsätter…

2 kommentarer

Filed under Musik