Kategoriarkiv: Musik

Hjärtat pumpar tolvor

Jag minns faktiskt inte vilken som var min första bluesplatta eller upplevelse. Jag minns mitt sommarjobb efter skolan; tillbaka på mitt högstadium, på kontoret. Jag minns ett par lärare som var lite underliga, ett par som ägnade fritiden åt mystiska litterära och musikaliska salonger, jag minns hur de fascinerade mig, ty de var icke från orten, de var märkliga och internationella och spännande. De sa att jag gick som en nigger, (jo, det var exakt så orden föll), jag hade en musikalisk rytm i stegen, jag gick MUSIK, sa de och spände ögonen i mig. Jag vågade inte säga emot men lade mitt illröda hår och huvud på sned och log förtjust. De satte Lightning Hopkins i mina små nävar. De öste album över mig. Jag diggade stenhårt.

Jag fann John Lee Hooker via Doors och Jim Morrison. Jag tyckte det låg milsvitt från farsans jazz… vid den här tiden… ty jag var ung, jag var tonårig och lite naiv och väldigt okunnig… men hungrig och lättledd, som alla tonåringar.

Så blev jag kompis med alla de där gamla farbröderna. John Lee. Sonny Boy Williamson. Elmore James. Lightning Hopkins. Little Walter. Muddy Waters. Jimmy Reed. Till slut var de ett helt fotbollslag. En hel regering. Jag älskade dem hett och innerligt. De lärde mig att hjärtat pumpar tolvor. Utan tolvor, inget liv.

Men jag minns i ärlighetens namn inte vilken låt som var min exakta första upplevelse. Jag har en vinyl hemma med inspelningar från -49. Alla låtar låter i princip likadant. Jag köpte den tidigt i mitt liv. Det är John Lee Hooker som spelar. Det är en rätt trist platta. Men det gör liksom ingenting. Ty jag älskar John Lee Hooker. Denne fantastiske man. Med en genomslagskraft och ett inflytande som man aldrig kan pissa bort. Som han påverkat musiker i decennier. Inom flera genrer.

Han var analfabet och kunde inte ens signera sitt eget skivkontrakt. Varje gång jag tänker på det vill jag gråta en skvätt. Så jag undviker att tänka på det och lyssnar på honom istället. Jag lyssnar på honom och tänker på alla tjusiga bilar han fyllde sitt garage med för pengarna hans musik drog in. Han var tokig i bilar. Jag blev tokig i John Lee Hooker.

En av mina favoriter är när Bonnie Raitt (bless that beautiful woman) berättar om inspelningen av ”I’m in the mood”. Hur hon satt där med gitarren, mitt emot denne legend, den gamle, den väldigt gamle… och hur hon plötsligt kände en sexuell spänning i luften, en härlig och förbjuden kittling mellan dem när de började spela tillsammans….
”I’m in the mood for love”.
Vanvettigt bra låt.
Det blev också titeln på en märklig, stillsam och skön asiatisk rulle för några år sedan. Den kan ni kolla upp. Liksom musiken. Om ni inte redan gjort det. Fast det har ni förstås. Ni är ju framme i täten, ni ligger inte och vilar på lagrarna. Ni har koll. Redan. Men ni läser mig. Det gör mig glad. Tro det eller ej.

Nu trampar vi vidare, folks. Det finns liksom inget skydd mot verklighetens bistra djävulskaper och vardagen i övrigt… men det finns musik… konst… och kåthet… så vi ska nog klara det… trots allt. Så på med gummistövlarna och ned i bluesträsket. Kärleken. Den kroppsliga, svettiga och envetna. Låt oss plöja det här väntande fältet! Tillsammans!
Ja, vad fanken… förutom stövlarna då…vi gör det nakna, va?

11 kommentarer

Under Musik

Men Jimi fortsätter

Lyssnar på Hendrix mitt i natten och minns plötsligt Mats som sände mig femton olika versioner av Hey Joe på kassett. Jag undrar vad han blev av? Mats med sina haschpsykoser och sin Hendrix-kärlek och sin oförtrutliga envetna musikspridarglädje. Vi drog till Paris tillsammans. Vi hamnade i Parispolisens famn med tårgas och allt, vid Jim Morrisons grav, och jag var väldigt rödhårig då och mötte Keith Richards som hade de minsta fötter jag sett på en karl och det var höst och jag var ung och hade en lånad kamera som var större än mina bröst…
Foxy lady.
Det var så länge sedan.
Det var bara igår.
Jag lyssnar på Hendrix och minns och tänker; vad fan blev Mats av? Jag har för mig att hans farsa ritade nåt jäkla stridsplan. Något med tre bokstäver. Som störtade. Fan, jag kan ha fel. Det var så många år sedan. Men Jimi fortsätter…

2 kommentarer

Under Musik

Vilken jucktyp är du?

Är du mannen som genom livet gått från symaskins-juck till det närbesläktade psykopat-jucket? Kanske är du en klassisk hantverkar-juckare eller rentav en huppiguppare? Ja, tillvaron är full av diverse juckanden, göranden och låtanden som vi alla vet. Se bara nedanstående, högst ovetenskapliga lista, som naturligtvis kan göras mycket längre. Eller inte.

Jesus just left Chicago med ZZ Top! Här har vi låten alla slöjuckare älskar. Han orkar inga häftiga rörelser men gungar väl så tungt med underlivet när han väl kommit igång. Det händer att han stämmer in med sångaren i ylandet: ”Take me home, Jesus”, utan att närmare kunna gå in på vad guds son gör i dessa sammanhang. ZZ Top – Jesus Just Left Chicago

Sedan finns ju den s.k. hantverkarjuckar’n, med sin lilla snärtiga discotwist ibland om lördagarna. Här ypperligt exemplifierat av Miss You med Stones. Taktfast, istadig, utan större variationer… men ack så enveten. The Rolling Stones – Miss You

Uppförsbackejucket finner man exempel på i introt till Sunshine of your love med Cream… Det börjar lite trevande, som en sextonåring som vill men inte vet om han vågar och kan. Men det kan han naturligtvis. Fast sen såsar det bara ut (!) och blir kasst. Precis som det brukar med sextonåringar. Och Sunshine of your life. Cream – Sunshine Of Your Love

Vidare finner vi psykopatjuckaren som likt en gigantisk kanin bara kör och kör och kör utan att märka att hon stuckit för länge sedan. Ace of Spades såklart. Motörhead. Jamen, ni hör ju själva… Motörhead – Ace of Spades

Struttjuckar’n fungerar bäst till the Cure och låten Lovecats. Han är vanligen en rätt klen och gnällig figur. Kan ingen berätta för honom att det är kutym att byta strumpor ibland? Tedrickning gör heller ingen karl. Ofta går han upp i falsett när han blir exalterad. Men det blir han inte så ofta och det är kanske tur det. The Cure – The Lovecats

Så finns naturligtvis harmonijuckar’n, han som gillar rytmen i Venus med Shocking Blue. Först går det lite si och sen ska det plötsligt ändras takt men likförbannat hamnar han direkt i samma gamla spår igen. Harmoni-juckar’n brukar förr eller senare få höftledsproblem. Shocking Blue – Venus

Du tillhör väl inte skaran räknejuckare? Han som ligger och mer eller mindre tyst räknar ett två, ett tre, två… nej vänta, ett två… Störig fan. Diana Ross med låten Chain Reaction brukar gå i bakgrunden. Tro mig, vilken normal människa som helst vill bara att det ska ta slut. Diana Ross – Chain Reaction

Så har vi förstås gammeljuckar’n… Lyssna bara på John Lee Hooker och Tupelo. Har han börjat, har han slutat, var tog han vägen, lever han? Han blir liksom aldrig färdig… om han ens kommer igång…? Men det funkar märkvärdigt nog… om man ids hålla sig vaken. John Lee Hooker – Tupelo

Symaskinsjuckar’n! Här är mannen som älskar snabba framstötar, liksom inledningen till Tremolo Song med Charlatans. Han ser sig som ostoppbar. Det är han antagligen också. Samt jobbig. Och egenkär. För det mesta klarar han sig bäst på egen hand, om ni fattar. The Charlatans – Tremelo Song

Huppiguppjuckar’n. Diggar basgångar som går i baktakt och har Desmond Dekker som husgud, framför allt i låten The Israelites. Märker aldrig om han är helt eller halvt inne. Det är inte så noga, tycker han, bara det huppiguppar. När han är ensam lyssnar han på Robban Broberg. Desmond Dekker – Israelites

Så återstår bara frågan: vilken typ är du?

13 kommentarer

Under Gubbar, Musik

Anita! Punkt.

Anita. Lind. Blom. Love. So. Much. Sju. Jävla. Frun. Timmer.

6 kommentarer

Under Musik

Beatpoesin mot orangutangen

Det finns en väldigt bra platta som heter ”Kicks Joy Darkness”. Den består av Jack Kerouacs texter, tolkade av ett drös människor; från Allen Ginsberg och Steven Taylor till Lydia Lunch, Johnny Depp, Morphine och Patti Smith. Hunter S. Thompson fattar micken. Joe Strummer mixar. Och så vidare…. (Namedropping gör dig kåt, jag vet, det är därför jag rabblar.)

Nå, hur som, den tycker jag ni ska ta och söka upp på Spåttifaj eller var ni nu gräver efter guld. Det är en sån där platta som inte släpper in dig direkt, men om du envisas och knackar på, tar den dig i näven till slut… vare sig du befinner dig i rödvinsdimman eller längs motorvägen i snöyra… eller ensam på kafé i den där stan du misstänker inte gillar dig.

kerouac

”Kicks Joy Darkness” är beatpoesi tolkad med hjärta och kärlek och den är störtskönt pretentiös, allvarlig och härlig och slår det mesta som skrivs idag. Kryp in i den, gå vilse i den, låt den fingerpulla dig ända upp i hjärteroten… du lär behöva det. Vi befinner oss ju i december.

Jag vågar inte säga något om vintern, vi två har aldrig varit överens. Säger jag något om hur skönt det är att den inte visat sin riktigt brutalfula sida ännu så slår den väl till som en brunstig orangutang. Ett lömskt fanskap, vintern. Inte att lita på.

4 kommentarer

Under Musik

Denmark, gotta luv you!

Självutveckling via dina tänder! Ja, ungefär så står det på den där reklamskylten man kan se från perrong 5 på Köpenhamns hovedbanegård. Jag har glott på den många gånger de sista veckorna. Tänkt: det är väl ett skämt, det där?
Det är en holistisk tandläkare som gör reklam för sin rörelse. Hon verkar övertygad om att tänderna berättar sanningen om tillvaron. Kanske har man t.ex. märkt att det ibland fastnar mat mellan tänderna utan någon egentlig anledning? Då är det dags att söka upp en holistisk tandläkare, för att få svaret på gåtan – och säkert alla andra gåtor i universum. Svaret finns i tänderna, nämligen.
Jag älskar Danmark! Detta jäkla land. Men reklamen är underhållande… på ett pårökt sätt.

De sista veckorna har jag varit fast i ekorrhjulet. Därav tystnaden härinne. Nu är det helg, jag kravlar mig framåt för att förhoppningsvis möta hösten. Jag tror den är på gång därute med allt vad det innebär. Extra underkjol. Extra styrketår. Extra skälvande nerver.

Men Danmark alltså… detta jäkla land. Detta underbara land. Landet där man kan få en holistisk tandläkare. De har naturligtvis också producerat en video som är något utanpå det mesta. Den här plockar jag fram när jag sprungit extra många varv i ekorrhjulet. Den ger en härlig surrealism till den tuffaste vardag. Den är t.o.m. bra utan ljud. Här får man Tommy Seebach som juckar envetet i en dansk skogsbacke efter vad som verkar vara ett rejält intag av fultjack. Han är ju övernaturligt lycklig, vad det verkar. Några tuttor i minimala trasor kör något slags kolonistiskt workout-pass framför en stesolid-trummis och en skäggmansgrabb på congas… Bland annat. Häng kvar till slutet, mina kära gräddbullar, ty det här är arty farty de luxe. Dig in!

16 kommentarer

Under Arty farty de luxe, Musik

Den där ingången…

Får en liten flashback till de yngre åren, då pojkvännernas musiksmak var lika intressant som deras könsorgan. En ingång till mysterierna liksom… (Innan man själv tog ledningen i djungelexpeditionen med macheten i högsta hugg).

Hittar en liten pöjk… obegriplig blick i de där bruna… än hit än dit… greppvänlig stjärt… vad lyssnar en sån på då?

Ah, Finger Eleven.

Vad fan e de’ för ena?

Jaså? Jaha? Jodå. Det funkar. Efter några glas vin. Trefvligt.

Precis som när man var en liten snärrrrrrta….och sög i sig som ett hungrigt litet monster.

Ha!

Ja, ja, man sansar väl sig fortare än lönen tar slut. Det brukar vara så numera.

 

 

6 kommentarer

Under Musik

Down in the hole

Den här låten fick mig att flytta hemifrån. Aldrig mer skulle jag ta stryk från någon. Allra minst min far. Aldrig mer. Med LP-konvolutet följde ett stort utvik, en färgaffisch modell större. Jag tejpade upp den på min garderobsdörr. Min far spöade mig för det. Knarkpropaganda, ansåg han, den gamle ex-boxaren. Och jag flydde ut i vinterskymningen, satt och grät bland fyllgubbarna på busstationen som försökte trösta mig utan att förstå vad som hänt. Jag tog bussen några mil in i de tunga granskogarna, flydde till en släkting. Sedan skulle jag aldrig flytta tillbaka. Min far grät. Bad om förlåtelse. Men nånstans inuti mig visste jag att det inte gick längre.

Down in the hole. Det är ingen konst att vara sams med sina döda föräldrar. Men den här låten gör fortfarande fruktansvärt ont i mig. Så väldigt, väldigt ont. Samtidigt inser jag att det är en snygg låt. Jag älskar Emotional Rescue-plattan. Den blev rätt utskälld när den kom. Jag förstod aldrig varför. Det var så mycket jag inte begrep då. Fan vet om jag begriper mer nu?

Jag lyssnar mycket sällan på den här plattan, på den här låten. För det är något som borrar sig  vasst och djupt in i de där skrymslena som mår bäst av att ligga nedsläckta.

Ja, ja.

Mor och far. Kärlek och hat. Skratt och gråt. Åren går… såren finns där… och vemodet… och så en hel massa annat som jag inte riktigt förmår fånga in och sätta ord på.

Yep, folks. Så är det. Down in the hole. Jag svor på att aldrig mer ta emot en mans knytnävar. No. Fucking. Way.

9 kommentarer

Under Musik

Så långt från solskenet

Ibland smyger de in som skuggor och jag bär dem med mig några dagar i taget. De krossade nattfjärilarna. Dexter Gordon. Chet Baker. Teddy Wilson. Charlie Parker. Jazzens sköra skepnader, briljanta, förintade… en kärlek som gör ont i all sin skönhet.

Tänker inte dra upp allt de gjort här, de djupa spår de satt inom musiken, alla generationer de inspirerat… Sådant känner ni redan till, kan googla eller ignorera efter behag.

Men det är en djup skattkista att ösa ur.

Det är lysande vackert, outslitligt, kraftfullt och magiskt. Det är också skitigt, fult och tragiskt. Så där som det alltid tycks bli. Kreativiteten och undergången hand i hand.

En dokumentär om Chet Baker här, drygt två timmar lång:

Här nedan spelar Dexter Gordon den fiktiva jazzmusikern Dale Turner i Paris i slutet av 50-talet. Förutom en helvetes massa skön jazz får man följa den fina vänskapen mellan den ensamstående pappan och jazznörden Frances och den gravt alkoholiserade, begåvade saxofonisten från USA. Allt utgår från jazzklubben Blue Note och Herbie Hancock.

Två gratisfilmer att avnjutas stilla, långsamt… långt från solskenet.

2 kommentarer

Under Film och TV, Jazz, Musik

Jag är visst lite i tratten

- Men fungerar den där? frågar jag och pekar med ivrigt darrande finger. Bävar lite för svaret för jag vet att oavsett vad han nu säger så är jag såld. Den lille mannen, bara en tvärhand hög, svarar:

- Om den fungerar? Nu ska du få höra, kompis!

Fram till maskineriet och veva, veva, veva. Han pekar och instruerar hur man ska göra. Ned med stiftet, släppa på fjädern… balabom… och så igång. Jag blåser en halvmeter bakåt. Jädrans vilket tryck. Det skräller och dånar och jag håller lite hjälplöst för öronen samtidigt som jag skrattar, glad som en barnunge. Mannen skrattar också, håller fram armarna som till dans. Ska vi valsa nu? Jag går avvärjande bakåt. Nej, nej, tack det räcker! Hela huset fylls av någon hopplös gammal schlager från gudvetnär.

Så kom då alltså dagen till slut. Efter många långa års heta trängtan så kom den. Oväntat, plötsligt… och underbar och självklar. Jag kliver av en buss, ser den genom ett fönster och innan jag vet ordet av står jag inne i huset och frågar… ”Men fungerar den där?”

Jag får köpa den. Tvärhanden har tjatat sig till den av en bekant, tjatat i flera år, men han är villig att sälja den och jag prutar inte ens. Den olivgröna tratten, den lilla maskstungna trälådan, veven med handtag, den rejäla utsmyckade armen och nålen tjock som en nubb. Jag måste ha den!

Tvärhanden erbjuder sig att köra hem mig med låda och tratt. Vi monterar ned den. Jag sätter mig i bilen hos en total främling och så kör vi hemåt.

I bagaget har jag också tre stenkakor. Nu jävlar ska grannarna få veta att jag lever och de likaså. För ett kort ögonblick känns hela livet magiskt! Jag kan inte förstå att jag haft sådan tur. Först de där älskade 1800-talskängorna jag drömt om sedan barnsben. Några år senare en alldeles äkta, egen trattgrammofon. I’m getting closer to paradise.

Mitt nya husdjurNär man spelar den ruskar hela bordet, det är nästan så man tror att lådan kommer att sprängas vilken sekund som helst. Personligen tror jag det är en svettig, hundratjugoårig, tvärförbaskad gubbe som bor där inne och som nu jobbar som en galning med slägga och gu’ vet vad för att jag ska kunna njuta lite hotta vax. Den har bara ett volymläge. JÄTTEHÖGT!

Jag har hört att man kan knöla in handdukar i tratten för att sänka volymen lite men hey… ska det svänga ska det svänga ordentligt!

hotta vax

37 kommentarer

Under Arty farty de luxe, Musik, Saker jag samlar på