Fick paket från Norge igår. Slet upp. Dubbel-cd. Läste på det medföljande kortet: ”Her kommer go’-gutten”!
Sivert och jag har har varit kamratliga hela dagen. Här ovan i ett äldre nummer men ett jävligt bra sådant.
Gammal kärlek rostar aldrig.
Och för er som inte har nån koll alls: det här är Norges bästa rockröst!
Han fyller år idag, Nick Cave. Jag skulle vilja skriva spaltmeter om denne man som jag håller mycket högt men det blir inga spaltmetrar. Vad ska man egentligen säga som inte andra redan skrivit och sagt? Jag minns första gången jag hörde honom på radion. Jag minns hur allting bara stannade av och hur de hetsigt framförda orden i monotona Mercy Seat fick mig att börja lyssna och kallsvettas. Sången handlar om en man som ska avrättas i elektriska stolen. Jag kunde inte röra mig förrän musiken tog slut. Vad var det där? Vem var det där? Då visste jag inte så mycket. Nu vet jag lite mer. Men långt ifrån allt.
Sedan började en flerårig upptäcksfärd in i Nick Cave-land, från mörka domedagslandskap till solbelysta gläntor. Från sånger om döden till sånger om kärleken. Kärleken till kvinnan och kärleken till gud. Hos Nick Cave finner jag dock alltid kärleken till ordet, det skrivna ordet. Kanske är det därför han står ut bland alla rocksångare, han kan ta avstamp hur mycket han vill i traditionell hunka-hunka-rock’n roll och slänga med håret, men det är ändå som textförfattare och poet han skiner igenom, det kan han aldrig tvätta av sig och det älskar jag honom för. Allvaret. Den sardoniska humorn. Inte den burleska, färgstarka Tom Waits-humorn utan den svärtade, sylvassa, framsprungen ur blottlagda nerver och djupt allvar.
Hans mångåriga kompband The Bad Seeds har ”tappat” två musiker jag också alltid gillat starkt; Blixa Bargeld och Mick Harvey. De sistnämnda har sina egna projekt de fortsätter med. Gruppen kring Cave har alltid varit en sjudande organism av diverse sidoprojekt och konstellationer som ynglar av sig i ännu mer musik, teater, texter… Det är bra, jag kan botanisera vidare efter tycke och smak. Själv ger Nick Cave ut en dubbel-cd med Warren Ellis i dagarna där de samlat sin musik från spel- och dokumentärfilmer och den kvarstår i delar att lyssna på. Så kvarstår även den nya romanen, Bunny Monros död (ska bli spännande att läsa den i Olov Hyllenmarks översättning – mig veterligt har Cave inte tidigare översatts till svenska).
Det är få musiker som klarar av att ge mig musik för alla stämningslägen men Cave klarar det. Otaliga är de gånger jag sökt tröst i hans texter och stämma, jag har gråtit och känt och älskat och levt mig in i och skrattat och varit arg till hans musik. I flera år. I min bok är det ett gott betyg, det bästa. Det närmsta jag varit en frälsning var när denne demoniske man böjde sig fram och snuddade vid min hjässa under en konsert. Blicken jag fick då brände hål på mig. Det var som han brann inifrån. Idag fyller han år. Femtiotvå stycken år efter varandra. Jag hoppas han får uppleva något vackert idag. Något riktigt vackert.
När den kristallklara, vackert färgade hösten glider över tröskeln och in i det där gråfeta grötiga blöta fanskapet brukar jag ge upp. Svenska fläskångesten slår till och jag krymper ihop till nåt knytt som bara vill dö. Ge mig en begravning eller ge mig ljuset åter! Ja, ungefär så…
Men i år verkar det finnas hopp. Nån liten ängel på nåt litet moln har fått ett par minuter över och beslutat sända mig lite guldstoff. Husgudarna och spatthästarna Nick Cave och Thåström släpper nytt strax innan gröten slår till. Det tackar jag för. Nickan är extra god och släpper både bok och platta. Han släpper sig även på Chinateatern i Stockholm i oktober men där lär jag inte få sitta och sniffa. Så god var inte ängeln. Men ändå… det finns en ljusstråle i mörkret.
Så läser jag om farbror Bobban som ska ha stor utställning på Statens Museum för Kunst i Byen nästa höst. Nästa höst alltså. Ja, ja, men det är lika bra att ta ut all glädje man kan på en gång. Jag snackar om Bob Dylan alltså. Med målarpenseln i högsta hugg. Är det inte en kittlande tanke? Bara han inte får svensk fläskångest och skär av sig örat i bästa van Gogh-stil.
Mina gubbar! Mina goa gubbar! Nu glädjer jag mig. Jävlar vad jag ska tanka och dra i den här lyckospenen hela hösten. Annars dör jag. Amen!
Bilden heter ”Train tracks” och är en akrylmålning av farbror Bobban.
Tja, jag ger upp. Detta är för dig/er som idogt, vecka efter vecka, hittar hit via google och sökorden ”En stor kuk är en klen tröst i ett fattigt hem”. Det är väl lika bra att servera det direkt på en bricka, så slipper du/ni leta längre. Okay?
Här är Dan Viktor flankerad av körflickorna Stefan Sundström och Johan Johansson.
Så, är det bra nu?
På väg genom malmökvällen och festivalmassorna hörde jag bråkstycken från samtal från de jag passerade, alla verkade de tala om samme man: Joakim Thåström, kvällens begivenhet på Stortorgets stora scen. Men det talades inte musik, det talades om utseende och känslor, om attityder och förfluten tid. Jag tjuvlyssnade samtidigt som jag försökte röra mig fram genom mängden. Doften, eller ska vi säga stanken, från svensk stadsfestival låg tung över gatorna. Langos, utspilld öl, urin och popcorn i en tät dimma. Allkoholstinna tonårsflickor med höga gälla röster kommenterade hans utseende, ”han är ju bara sååå snygg”. Några medelålders kvinnor hoppade kissnödigt framför mig i väntan på sina langos, ”jag tror inte jag klarar av att se honom, han är ju sååååå snygg.” Pojkgänget, med ölkassar och trådsmala arslen blottade av nedhasade jeans, försökte sig på diskussionen om då och nu, och vilken version av Thåström som var bäst. Hade han coolare stil nu? Och vilken keps var snyggast? Om musiken… ingenting.
Väl på plats framför scenen, i trängseln, stod en snaggad tonårstjej med en ölburk i handen. Hon skrek rakt ut. Hon skrek om sin kärlek och ”herregud, jag kan inte hantera den här mannen, han är för mycket, jag dör, jag dör, jag döööör.” De omgivande såg ut som om de inte riktigt kunde hantera hennes utlevelse, hennes överspända spruckna röst, de svartmålade ögonen och ölen hon skvimpade ut åt alla håll. Jag brukar bli rörd av sånt här. Le lite vemodigt, tänka att det var längesedan man så oreserverat och okonstlat levde ut en besatthet och en frustande längtan. Men jag blev inte rörd denna gång, faktum är att efter tio minuter var jag färdig att slå ned henne med våld. Jag flyttade mig därifrån.
I det långa instrumentalsolot till ”Främling överallt”, sången till sin far, går Thåström lös på en triangel som om han äntligen får utlopp för en primitiv känsla att föra så mycket jävla oväsen som möjligt. På en triangel! Hur rock’n'roll är det? Mycket, när den hanteras sådär. Jag ler. Thåströms oväsen är något jag alltid uppskattat, allra mest i Peace Love & Pitbulls, det band han fått mest skäll över, men det band jag snabbast och mest oreserverat tagit till mitt hjärta. Konserten fortsätter och jag vet inte om det är jag eller dem där på scenen, men en mättnad har infunnit sig. De gör sitt jobb, javisst, men jag saknar den där extra gnistan, det oväntade magiska. De är i slutet av en sommarturné, jag själv har blivit skamligt bortskämd med flera grymt bra konserter på rad, så kanske är det inte så konstigt. Det står människor i den här publiken som med största säkerhet skulle svära på att det här är det bästa de nånsin upplevt. Men jag hör inte till den gruppen och det känns snopet och lite tomt att inse det. Denna gång sugs jag inte in i en magisk värld av dunkande musik, där hela kroppen gungar med och tid och rum glöms bort. Jag står krass och bockar av låttitlar från en lista i huvudet. De låter som de brukar göra, men inte mer. Jodå, han börjar sjunga ”Kort biografi med litet testamente” i fel tonart och hinner genom dryga två verser innan han får avbryta sig, generat skrattande be om ursäkt, konsultera bandet och så börja från början igen.
Thåström ler emellanåt, sprätter runt på scenen i sina sedvanliga rörelsemönster, han slänger ut sin gitarr till publiken, han gör extranummer och stannar upp och begrundar (beundrar) publiken med koncentrerat allvar, slänger kyssar och är försvunnen. Men det är i alla fall något egendomligt slakpittat över hela föreställningen och det känns märkligt och ovant att konstatera. Det finns säkert tusen anledningar, men skit i det. Det kändes som en mättnad i luften, ett avsked av något slag. Kanske är det så det ska vara.
När Thåström ropas in för andra gången och bandet redan är på plats, kommer han fram ur kulisserna och för en snabb sekund ser jag de stela rörelserna, axlarnas spändhet. Det är ett snabbt förbiilande ögonblick men jag känner igen det, den lätta fördröjningen hos stela leder man ser hos äldre män. Sedan är ögonblicket förbi och han drar igång igen. Tidlös, gummi-Tarzan, evigt ung. En rockens jävla Lasse Lönndahl som får trettonåringar att råma i kåthet och extas.
För mig blev konsertens finaste minne den lilla damen i dryga 65-årsåldern som trängde sig in framför mig framme vid scenen och svängde på sin bastanta stjärt. Hon såg ut som om hon aldrig vågat göra något sådant tidigare och kanske var det första gången? Jag hoppas innerligt hon var nöjd med kvällen.
Idag börjar hösten göra sig alltmer hemmastadd. Dagens mest bisarra apropå är konstaterandet att Joe Strummer och Kenny Rogers delar födelsedag. Sångaren och gitarristen i Clash skulle fyllt 57 år idag. Om Kenny Rogers vet jag bara fula saker och det utelämnar vi här. På senaste plattan ”Kärlek är för dom” sjunger Thåström om hur han ”såg Clash på Stora hotellet i Örebro och sen blev det aldrig bättre än så”. Jag såg aldrig Clash live och det får jag leva med, men deras musik har jag gudskelov i blodomloppet. Thåström simmar där också. De bästa konserterna, de där då man sugs in i en annan värld för ett ögonblick, då man lämnar sig själv och far rakt ut i rymden bara med hjälp av musikens kraft – de konserterna lever man på ett helt liv. De är de där hemligt magiska stunderna som får en att le varje gång de snuddar tanken, ibland flera år efteråt. Jag lägger Thåström till den korta korta listan över de absolut bästa musikupplevelserna jag haft – men gårdagens konsert skjuter jag milt åt sidan. Gårdagen var ingen sådan stund. Men det är okay, Joakim. Det är helt okay.
(Tack till Majsan för foto från sommarens turné).
Ella Mae Morse (höll på att skriva Horse!?) har inte ett skit med Colin Dexters (höll på att skriva Dexter Gordons!?) detektivhjälte Morse att göra men hon tycks veta en del om ko-grabbar. Hon har träffat en. Hör själva. Jag har fått den på hjärnan idag och det börjar bli rätt påfrestande. Kanske kan jag fördriva den så här?
Cow Cow Boogie, folks. Muuh på er. Den svänger lojt på rumpan, den här, precis som koa själv. Ella Mae sjöng också om hur hon pimplade 40 koppar kaffe en gång, men den kan ni googla fram själva.
Jag kämpar mot svullna öron och illistiga virus. Jag är lite halvberusad trots nykterheten. Det känns vingligt att stå och gå, sitter hellre och djupandas. I eftermiddag glor jag på Parfymen. För er som inte läst boken ännu säger jag bara: lyckans herrgårdsostar. En läsupplevelse av det mest sinnliga slag. Patrick Süskinds bästa. Inte att hoppa över.
Senare ikväll vinglar jag iväg mot detta. Näbben, you better be better than good tonight. Jag känner mig bräcklig, ser du.
Thåström
Insåg precis att jag har en död groda på tork i köksfönstret. En kasse med resterna av en hare ligger kvarglömd framför elementet. Ja, inte så att det luktar eller så… men jag får snart släktbesök. Kanske borde jag städa lite? Folk är ju så känsliga nuförtiden.
Passande musik i bakgrunden? Kanske denna:
…. Clearing off my driveway
Using lots of rock salt
Dead racoon and a possum
Spread out all over the asphalt
That’s when I see those little tiny reindeer
Caught up in the glare of my headlights
Well I put on my gloves and I took that pill
I’m gonna shift it through to high gear
That’s right
Yeah up in high gear baby….
En kväll i Kreutzberg låg vi på nåt ställe bland sammetskuddar och pimplade rödtjut och lyssnade på blippblopporientalisk musik. Genom de stora fönstrena ut mot gatan såg jag en lojt släntrande man som verkade bekant. Jag hasade mig upp bland kuddarna och glodde lite extra. Kände jag inte honom?
Han verkade gå och drömma för sig själv. I sin egen värld. I sin egen tyschka värld.
Så var ögonblicket förbi. Jag drösade ned bland kuddarna igen och drack upp vinet. Man blir lite slö av orientaliskt blipp blopp.
Efter nån timme hade vi slöat nog. Jag kände att stadsluft var av största vikt om jag inte skulle somna. Vi valsade runt några kvarter. Det hade mörknat ute, vi kom till en park.
En lojt släntrande man som verkade bekant gled förbi oss på trottoaren, gick in i parken. Han verkade gå och drömma för sig sig själv. I sin egen värld. I sin egen tyschka värld. Nu tvärnitade jag! Jag känner igen den där karlen! Eller?
- Vad stirrar du på? undrade mitt sällskap. Vet du om att du stirrar?
- Var det inte Blixa? sa jag andaktsfullt. Visst tusan var det Blixa?
Som att möta Elvis! Eller Jesus! Ända tills sällskapet ointresserat sa:
- Vad är en Blixa för nåt?
En blixa? Det är en slags jippi jah jah jippi jippi jääähj:
Hela dan har jag druckit såna där indiska örtblandningar. Vete fasen vad de har i dem men nu är jag rätt blaskig. Jag virar in mig i filtar och tröstar mig med John Lee Hooker.
- Farbror har ett syndfullt efternamn?
- I wanna tell you a story, the facts of life. ‘Cause I know all about it, I’ve been through it a many times…
- Ah, fabror har också varit jävligt förkyld?
Det som nästan stör mig mest med att bli golvad av cha-cha-baciller är det faktum att jag nu missar att träffa den här mannen på fredag. Det hade nästan varit värt att ta sig till Lund enkom för detta. Jamen, ni förstår ju själva. Mustaschen, brillorna… vi har mycket gemensamt, jag och han, det ser jag ju direkt.
Peter, må din konsert bliva ljuv, må dina strängar vibrera som av silver.
I mitten på 80-talet lyckades Imperiet - mest av en tillfällig slump, tror jag – kliva in i folkhemmet med sin tolkning av Bellmans ”Märk hur vår skugga”. Då log gamla tanter uti Svea rike, gubbar hummade i takt och allt var fridens liljor. Själv var jag ung och begrep väl inte så mycket, men jag svalde allt som Imperiet gav ut, eftersom det var ett rockband jag höll mycket högt. Faktiskt var det just det bandet som drog mig ut ur 60-talsträsket där jag befann mig större delen av min tonårstid, förbannandes det öde som sett mig komma till världen för sent för att bli hippie.
Jag blev svartmuppe istället. En allvarlig tös som lade minst en halvtimme på att bygga håret till tredubbel storlek varje dag. För så gjorde man på 80-talet. Jag hade nästan mer hår på skallen än jag hade kropp… om ni förstår. Bellman var för mig ett namn som figurerade i larviga historier från barndomen: Det var en gång en finne, en norrman och så Bellman…
”Märk hur vår skugga” handlade om en begravning och det tilltalade mig, där jag satt hemma framför stereon, allvarlig, i mitt gigantiska hår. Eftersom jag var så hooked på Imperiet gick jag med liv och lust in för att studera Bellman och Fredmans Epistlar. När jag blir hooked på något kommer liksom det där med liv och lust som ett brev på posten. Jag antar att det är vad som utmärker en nörd; man vill kunna ALLT om ett visst ämne. Själv får jag fortfarande lätt tunnelseende när det är något jag gillar. Slår i mig fakta som en hungrande varg. P1 blev räddningen. Där gick det såna där halvtimmes kulturella snackprogram om både ditten och datten, så jag varvade depprocken med lite finrumslir.
En katt kom in i mitt liv och orsakade ett benbrott på vänster fot. Long story – vi skippar den – men det ledde i alla fall till att jag en vinter satt med foten på köksstolen och lyssnade på inspelningar från radion av olika gubbar som alla tolkade Bellman. Jag minns mörkret utanför mitt hus, jag minns doften av pepparkaka och apelsin och den leda som följde av att sitta sysslolös. Och så blev jag på kuppen bekant med Mollberg och Movitz och Ulla och hela gänget. Det hade jag kanske inte blivit utan Thåströms sånginsats, kattfans akrobatik och P1. Eller så hade det bara tagit en annan väg in i mig.
För än idag kan de dyka upp i skallen… små märkliga 1700-talsfraser som tatuerat sig in i hjärnbarken… det rädda hjärtat kläcker… fan i fåtöljerna…. satan är kommen på bal’n…. Mollberg satt i paulun… sena, märg och hud… svettig, sur och kåter… kringlor, kors och glavar… fy tusan, vad dunst ur din aska… och så vidare i all oändlighet.
Idag fann jag Fredmans Epistlar i bokform för en femma. Insåg att jag inte hade en rad av Bellman hemma. Det är ju förfärligt! Kulturskymning i mina balla bokhyllor. God damn! Naturligtvis hivade jag upp plånkan och betalade. Nu kan jag läsa på, friska upp minnet, inse hur förbannat många epistlar jag de facto inte alls kan, varken text eller melodi.
Men ”Till Grälmakar Löfberg i stärbhuset vid Dantobommen, diktad vid graven” kan jag. Den där som är dedicerad till Doktor Blad. Fast vi nog mest känner den som ”Märk hur vår skugga”…
