När genitalierna fattar eld

Okay, så det snöar. Det kunde varit värre. Man kunde varit man. Känn hur lätt det hettar till i Danmark. Värm er med följande historia:

Tappade kroppsdelar

Detta måste få ett slut! Andy dear, du dräller kroppsdelar överallt. Ni minns väl hur det gick när han förlorade ett ben på golfbanan? Nu tycks det som om vänsterarmen gått förlorad. Jag börjar bli oroad. På allvar. Snart tappar han väl huvudet också.

Nej, glad ser han inte ut – och det tror fan, det…

 

 

 

 

 

 

 

Ytterligare bildbevis… Den enarmade banditen!

Jesus eller himmelske Emmerich

En kväll i Kreutzberg låg vi på nåt ställe bland sammetskuddar och pimplade rödtjut och lyssnade på blippblopporientalisk musik. Genom de stora fönstrena ut mot gatan såg jag en lojt släntrande man som verkade bekant. Jag hasade mig upp bland kuddarna och glodde lite extra. Kände jag inte honom?

Han verkade gå och drömma för sig själv. I sin egen värld. I sin egen tyschka värld.

Så var ögonblicket förbi. Jag drösade ned bland kuddarna igen och drack upp vinet. Man blir lite slö av orientaliskt blipp blopp.

Efter nån timme hade vi slöat nog. Jag kände att stadsluft var av största vikt om jag inte skulle somna. Vi valsade runt några kvarter. Det hade mörknat ute, vi kom till en park.

En lojt släntrande man som verkade bekant gled förbi oss på trottoaren, gick in i parken. Han verkade gå och drömma för sig sig själv. I sin egen värld. I sin egen tyschka värld. Nu tvärnitade jag! Jag känner igen den där karlen! Eller?

- Vad stirrar du på? undrade mitt sällskap. Vet du om att du stirrar?

- Var det inte Blixa? sa jag andaktsfullt. Visst tusan var det Blixa?

Som att möta Elvis! Eller Jesus! Ända tills sällskapet ointresserat sa:

- Vad är en Blixa för nåt?

En blixa? Det är en slags jippi jah jah jippi jippi jääähj:

Peter Barlach

Det som nästan stör mig mest med att bli golvad av cha-cha-baciller är det faktum att jag nu missar att träffa den här mannen på fredag. Det hade nästan varit värt att ta sig till Lund enkom för detta. Jamen, ni förstår ju själva. Mustaschen, brillorna… vi har mycket gemensamt, jag och han, det ser jag ju direkt.

Peter, må din konsert bliva ljuv, må dina strängar vibrera som av silver.

Jag känner ändå ingen i Norrköping

Rubriken är titeln på Olof Bergs bok – en novellsamling uppbyggd kring olika personer som alla har gemensamt att de besöker en thåströmkonsert i Norrköping vårvintern 2006. Novellerna kan läsas var och en för sig men tillsammans bildar de en sammanhängande mörkare väv. Jag vet att den här boken beskrivs som en berättelse om konsekvenser – och visst är den det – men allra tydligast är det en mollstämd skildring av samhällets underdogs. Människor som befinner sig i en värld färgad av missbruk och där musiken (i det här fallet Thåström) blir en katalysator för en energi och styrka de tycks ha så svårt att finna på egen hand, i sin egen vardag.

Varje novell har en huvudperson som berättar sin historia. Perspektivet i berättelsen förflyttas och förändras när en annan person och en annan novell tar vid. Kapitlen fungerar som bitar i ett pussel.

Novellen som litterär form är svår. I bästa fall ska den fungera som en slags komprimerad roman. Det ställer helvetes krav på författaren. Hur skildra en historia så laddad och tät att den ryms på några få boksidor utan att slå över, bli för mycket - eller hur skriver man i det korta formatet utan att tappa innehållet, kärnan?

Olof Berg håller samma tempo boken igenom, ett tempo som gör texten lättillgänglig, lättläst. Men tempot gör också att allt innehåll får samma dignitet; det svåraste svarta ägnas samma utrymme som det enklaste vardagliga. Ett självmordsförsök här, en pisspaus där. En kvinnomisshandel här och en väntande taxi där. Jag blir stundtals lite störd av den nästan lakoniska rytmen, trots att Berg egentligen inte misslyckas med dramatiken. Den finns där ständigt, men begränsas ibland av novellformatet.

”Jag känner ändå ingen i Norrköping” är framför allt en berättelse om män, berättad av en man. Jag vet inte om det är ett medvetet drag från Bergs sida att i flertalet noveller skriva i jag-form medan han i bokens avslutande del, hos den enda kvinnliga berättaren, väljer att skriva i tredje person. Det är både en styrka och en svaghet med just jag-formen här. Det personliga anslaget blir starkt, berättarjaget talar till dig, det blir direkt och intensivt. Men i den här bokformen leder det också till en viss utmattning, efter ett slag glider historierna ihop och berättarjagen blir svåra att hålla isär.

Det är ett dystert Sverige Olof Berg målar upp, en tillvaro av hopplöshet och missbruk, alienation och längtan efter något bättre. Musiken står för kraften, punkten man samlas kring, symbolen för det som varit och något som ger röst åt vad man själv erfar.

Det var länge sedan jag läste en social arbetarklasskildring av det här slaget men det finns flera ställen i boken som berör mig starkt; skildringen av den långtidsarbetslöse Jonathans vardag; den nyblivne fadern Robbans tillbakablickar på en relation som sprängts sönder inifrån, missbrukaren Tom som inte klarar av tvåsamhet och brottas med känslan av att sista tåget nog har gått för hans del. Det är starka och sotsvarta berättelser som efterlämnar en tyngd hos mig som jag får lite svårt att skaka av mig. Men jag blev i sanningens namn varnad redan på försättsbladet och citatet av Billy Bragg: ”If paradise to you is cheap beer and overtime”.

Boken finns att köpa här.  

Och Olof Berg finner ni här, eller i blogglistan till höger.

Dagen till ära?

 The things we do for love…

Han friade, jag glömde svara

Jag kommer hem från en iskall dag på stan. En trevlig dag på många sätt, men jag fryser så förbålt att hela jag skakar. Denna råa havsluft. Det är en ond kyla. Står man för länge i den vill man nästan börja gråta, den gör ont!

På hallmattan ligger det ett brev. Jag känner igen handstilen direkt. Det är P som skrivit. Jag skäms – för hundraelfte gången. Jag har inte ens reagerat på att hans sedvanliga julhälsning inte kommit i år. Men nu ligger kuvertet där. Det har cirkulerat över halva jordklotet, ända nedifrån Australien. Där har jag en friare. P, mannen med hårtofsen på näsan.

Vi träffades på Heathrow Airport i London. Jag var i transit, skulle vidare med ett plan till Singapore. Han kom och satte sig bredvid mig på flygplatsen, han bar en sån där larvig schweizisk filthatt där han nålat fast diverse fiskarmärken. Eller vad det nu var. De dinglade i alla fall. Han var lite full. Kom från Australien och inledde en sluddrig konversation.

Eftersom det visade sig att vi skulle med samma plan så blev vi sittandes. Han talade, jag nickade lite lamt. När det var dags att gå ombord, visade det sig att han skulle sitta i förstaklass, jag reste ekonomiklass. Vi skildes åt.

Nånstans över Indien uppenbarade han sig igen. Nu ännu rundare under fötterna. Min granne i sätet bredvid var skotsk bonde och skulle ned till Australien för att titta på kor. Jag förstod inte vad han sa. Nu var han försvunnen på toaletten och istället uppenbarade sig denne man, P. Han hade tagit av sig hatten. Jag glodde fascinerat på hans nästipp. Där växte en hårtofs rakt ut. Ca en centimer lång. Jag har aldrig, varken förr eller senare, sett något liknande. Och jag glor på karlars näsor, tro inget annat. Det är bland det första jag lägger märke till. Nu stirrade jag som förhäxad på den här hårtofsen som guppade medan han talade. Jag gav honom mitt namn. Tänkte mig inte för.

Sedan dess har jag bott i flera länder. Aldrig sett skymten av P i verkliga livet men han har letat upp min adress varje gång. Han har sänt brev på brev på brev. Jag, som aldrig kan förmå mig till att slänga brev, har säkert en hel kasse full. Först skrev han varje vecka, sedan varje månad. Jag skrev kanske totalt fem brev tillbaka, då i början. Av artighet. Förvirring. Numera får jag två hälsningar om året, det sedvanliga födelsedagskortet och så julhälsningen.

Han friade ett år. Jag glömde att svara. Han skrev att han som bäst byggde ut huset ifall jag snart skulle komma och bo hos honom. Han arbetar på bank. Alla hans brev innehåller redovisningar av ekonomiskt slag. Han är noggrann, så noggrann att jag blir mörkrädd. Han talar om exakt hur många liter som går åt för att vattna gräsmattan. Han talar om exakt hur många dagars semester han tar ut. Hur mycket de nya tapetrullarna kostade. Vilka klockslag han besöker sin mors grav. Vad alla släktingarna heter och hur de är gifta med varandra, var de bor, var de arbetar, hur gamla de är, hur ofta de träffar varandra och vid vilka klockslag. Hur många poäng diverse sportlag plockar hem i olika serier. Vad bensinen kostar. Hur många medicinska undersökningar han varit på. Hans blodvärden. Efter redovisningarna avslutar han alltid med att önska mig god hälsa. Och så sänder han kyssar.

P. Mannen som vill gifta sig med mig efter att ha träffat mig totalt… en halvtimme!

Först var jag natuligtvis smickrad. Tänkte: oj, vilket outplånligt intryck jag måste ha gjort på honom! Men så skrev han de där raderna om mitt vackra blonda hår. Jag som aldrig varit blond! Jag börjar misstänka att han blandat ihop mig med en annan dam. Då, för sjutton år sedan!

Nietzsche talar ur skägget

”I would believe only in a God that knows how to dance”. Lär Friedrich ha sagt. Chubby må låta något konstiperad just här men oj så gubben twistar. En adventstwist for you all, folks. Det sitter sällan i vägen. Något ska man ju göra idag också.

K(r)ukor och kaniner

Den där kärringen med krukan… jag kan inte hitta henne och inte heller kommer jag på vad hon heter. Eller rättare sagt vad tavlan heter. Jag som hade tänkt göra ett så bra blogginlägg. Nu vete fasen hur det går.

För flera år sedan träffade jag en kille med konstnärsambitioner. Ja, jag har träffat ett flertal killar med konstnärsambitioner men den här snubben jag skulle berätta om gick omkring i sjavig moccajacka, tvättade inte håret så ofta och förläste sig gärna på Dostojevskij och Sartre. Han hade höga tankar om sig själv. Han luktade lite konstigt. Han hade nerverna utanpå. Och ett nervöst högt skratt. Ibland kunde han bli lite småelak. Han kallade sin flickvän för ”knullgrisen”. Nåväl, efter många om och men kom han in på konstskola. Bjöd in mig på besök.

I ateljén hade han en madrass på golvet. Där sov han. Det var tavlor överallt. Jag har sällan sett så mycket skit. Det var svårt att säga det till honom. Jag tror inte jag sa något överhuvudtaget. Efter rundturen klämde han mig på en åsikt. Nå? Vad tyckte jag?

Han rökte konstiga cigarretter utan filter som han fumlade med. Kikade på mig under lugg. Jag fick syn på en grisskär tavla i ena hörnet. Det föreställde en kvinna som låg utsträckt på sidan med ett vattenkrus under armen. Den var väldigt skär. Men motivet tilltalade mig på ett sätt som de övriga målningarna definitivt inte gjorde. Äntligen något jag kunde säga högt i berömmande ordalag.

- Den där! Den där är nog den bästa! sa jag glatt och pekade.

Jag förstod aldrig varför han såg så besvärad ut. Varför han besviket drog ut mig ur ateljén och sedan aldrig hörde av sig igen. Det tog några år innan jag förstod varför. Tavlan jag kommenterat var en kopia av en känd målning av Picasso. Med extra lager av grisskärt. Men det visste ju inte jag?!

  Jag tänkte jag skulle lägga ut en bild på den där kärringen och hennes kruka. Men nu finner jag henne inte såklart. Men jag fann en retsam bild på Picasso själv, på ett ben. Och i fula badbrallor. Han ser ut som en badkruka. Det är också en slags kruka. Det får duga. Men det för i alla fall tankarna osökt vidare till syrrans kaninpäls.

På 70-talet gick en av mina syrror i kaninpäls. En höftlång skapelse med lätt insvängd midja, inköpt i Spanien. Gjord av ett par dussin keldjur. I lite olika färg. Kanske var den uppblandad med katt och marsvin också… vad vet jag? Vad visste syrran? Det här var innan det blev omoraliskt att ränna runt i keldjur. Det här var flummigt 70-tal och syrran ville väl vara hot. Hon bar platåskor också. Kvarterets högsta. Jag var stolt över min syrra. Hon var snygg.

Keldjuren fick jag ärva så småningom men då var det 80-tal och kaninpäls var allt annat än okay att sätta på sig. Den fick ligga hemma några år och började med tiden att lukta litegrann som den där konstnärskillen jag berättade om. Vintern 89-90 beslöt jag mig för att göra mig av med grannlåten. Jag och en väninna försökte i nio timmar i sträck sälja den på en loppmarknad. Vi sålde blusar och LP-skivor, böcker och keramikfigurer och allsköns jävla bråte. Men den malätna kanintrasan förblev osåld. Ingen så mycket som petade på den.

Det bar sig inte bättre än att jag fick dumpa den på väg hem. Under årens lopp har jag ibland tänkt på den där gamla trasan av keldjur. Återfanns den någonsin av någon? Eller maldes den ned och blev stoppning i nån bilsits?

Dock, häromdagen förstod jag så småningom vad som skett. Någon hade hittat den. Årtalet stämmer också. Det här väcker blandade känslor. Men det finns en viss filosofisk rättvisa i det här… tror jag. Jag vet inte vad det skulle vara för rättvisa men jag tror att den finns där. Ja, det var väl bara det jag ville säga.

Knugens stump

Det fanns en gång en punklåt som hette ”Knugens kuk”*. Ja, den finns väl fortfarande. Låten alltså. Hur det är med det där andra vet jag ingenting om. Men nu har jag funnit Knugens stump. Eller båda stumparna förresten. Kolla bara… visst är det väl han som sitter främst framme i släden? Då – för längesen?

Och till er finkänsliga läsare kan jag bara be om ursäkt. Men punklåtar hade såna där titlar. Det är inget jag har hittat på. Och till er rojalistiska läsare (om jag nu till äventyrs skulle råka ha nån sån) kan jag bara be om ursäkt igen. Det var inte jag som högg av honom benen. Det var nog en älgolycka.

*Bandet hette förresten Kriminella Gitarrer. ”Knugens Stump” framförs av Kriminella Cigarrer. Där spelar jag.

Nu går jag och lägger mig igen.

Hejdå.

Snor, horhus, födelsedag och sånt där…

Lång natts färd mot svidande måndag. Lång natts snorig färd. Besparar mig resan till kontoret idag. Besparar mina kollegor mina baciller. Chefen skriver ”god bättring, söta” på sms. Jag har en fantastisk chef. Nu vill jag bli frisk fort och hugga i med jobbet igen. Hör du mig, kropphelvete?

Idag fyller en stunsig tjej år. Hon förgyller ofta min dag så jag hoppas någon förgyller hennes idag, för det är hon värd. Lilla Skorpan. Grattis!

För övrigt inte mycket nytt. Jag hasar runt ett par meter i gubbtofflorna, häller mig i soffan som en gammal brylé och dåsar bort timmarna. Hur mycket snor kan en skalle rymma? Ingen feber idag. Då har det väl vänt?

Samtidigt; denna märkliga aptit??? Jag äter som en flodhäst. Äter, hasar runt tre varv, ramlar omkull och somnar.  Vaknar, äter, hasar runt… ja, ni hajar.

Inne hos Drömma skriver Lotta att det kanske ska öppnas en strippklubb där hon bor. Eller rättare, ett horhus. Jag blir lite avundsjuk. Det låter så spännande. I westernfilmer hänger det alltid tjusiga urringade damer över träräcken och visslar på cowboys. Då vet man att det är ett horhus. Först visslas det. Sedan badas det. I såna där sittbadkar där cowboysen behåller hatten på. Och cigarr har dom i munnen. Medan tjusiga urringade damer gnuggar dem med badsvampar och alla är jättekompisar med en gång… Så går det till på horhus. Det har jag sett på TV, när jag hade sådan. Långa klänningar med volanger. Djupa urringningar. Sittbadkar. Hatten på.

Nu måste jag lägga mig igen.

Hejdå.

Klädmodet år 2000 – enligt profetian

Nu blir det modeblogg härinne. Känn historiens glamourösa vingslag. Den här goa rullen från trettiotalet visar hur man trodde att klädmodet för kvinnor och män skulle bli år 2000. Jag gillar framför allt bältet på snubben. Det känns oerhört trendkänsligt. Se och njut.