Category Archives: Litteratur

Den sista absinthen snart urdrucken…

Det är nästan sju år sedan jag köpte den men jag har fortfarande halva flaskan kvar. Min sista absinthe från Paris. Eftersom jag precis bestämt mig för en vit månad och söndagens eftermiddagssol är så het på balkongen, tar jag fram den och tänker: vit månad, jovisst men… Idag är det absinthe-söndag. Det finns liksom inget tvivel.

Så sitter jag där i solen med Jonathan Grimwoods fantastiska bok ”The Last Banquet” och mitt glas. Den blekt opalfärgade drycken är exakt två nyanser ljusare än mitt linne. Benen uppkastade på balkongräcket och mellan fötterna den lilla, lilla svarta spindeln som suttit där i timmar… Jag trivs.

Jag minns alla de där uppförsbackarna i Montmartre. De där som aldrig tycktes ta slut, hur jag än travade. Och sedan, där på toppen, hur det bar nedåt igen, ned för smala vindlande stentrappor. Jag var på jakt efter en liten bakgata, med en butik vars adress jag skrivit ned på en svettig lapp i fickan.

Jag minns alla västafrikaner och den kväljande lukten av kokt hönskött. Jag minns att jag tänkte att det här, det här var inte ”mitt” Montmartre. Ty ”mitt” Montmartre stammar från tidigt 1900-tal, det är fyllt av bohemiska konstnärer och lukten av haschish och oljefärg. Det Montmartre är sedan längesedan borta och jag minns att jag saknade det så det sved i hjärtat. Men jag fann min lilla bakgata. Jag fann min lilla affär. Jag fann den gråhårige sirlige gentlemannen som lät mig provdofta och provsmaka absinthe efter absinthe.

Jag talade engelska, han svarade på franska. Det gick alldeles utmärkt, vi förstod varandra. Han log stilla, försvann bakom sitt skynke bakom disken, kom tillbaka med dammiga flaskor. Vi talade lite till… Jag köpte fyra flaskor av honom. Den stora gröna med etiketten utanpå som kändes som vävt siden… De tre mindre… guldpriset, silverpriset, bronspriset… Den gråhårige innehavaren berättade lågtmält om vilka rariteter han hade, vilka internationella priser de vunnit och som jag nu stod i begrepp att köpa.

Vi skiljdes åt i samförstånd. Jag älskade den lilla butiken, de enorma flätade pilkorgarna på golvet fyllda med vinflaskor, de mörkgröna hyllorna längs väggarna med tysta, okända skönheter… Så långt från ett svenskt systembolag man kunde komma.

Idag, sju år senare, smuttar jag på några av de där magiska dropparna, lyssnar på stenåldersjazz och ser med begrundan på min spegelbild i balkongdörrens fönster. Jag är rödhårigare än någonsin. Solen är vänlig och himlen mäktigt blå.

Ni ska läsa Greenwoods bok om ni älskar mat och fascineras av ett språk lika sinnligt som någonsin Süskinds ”Parfymen”. Den finns tyvärr inte översatt till svenska, vad jag vet. Men den är underbar, ett Frankrike under första hälften av 1700-talet och en man som återberättar sitt kulinariska liv… från då han åt de första dyngbaggarna som barn till betydligt mer raffinerade rätter… allt beskrivet med sinne för detaljer, dofter och smaker. Nu vet jag t.ex hur man flår en katt och kokar den och hur tillagad hund smakar.

Och absinthen är snart urdrucken. Söndagen ännu inte över.

Allt är som det ska.

9 kommentarer

Filed under Litteratur, Resor

Nope, Nin

Provar att läsa Incestens hus av Anais Nin en kväll. Läser den från pärm till pärm i ett slag (inte så svårt, den är tunn som en oblat). Jag begriper inte ett smack av handlingen.

Det känns därför lite skönt att komma till slutordet och läsa att Henry Miller inte heller begrep den – åtminstone inte första gången. Själv tänker jag inte försöka en gång till. Livet är för kort.

3 kommentarer

Filed under Litteratur, Uncategorized

And drunk the milk of Paradise?

- Vad läser du? frågar ungen framför mig uppfordrande.
– Poesi, baby, poesi. Godare än spagetti.

Säger jag och viftar lurigt med Coleridge och Kubla Kahn. Han stirrar som en katt på mig och min bok hela tågresan. Jag låter honom glo. En djungel väntar honom. Han har ingen aning om lyckan. Vet inget om Mount Abora. Ännu.

3 kommentarer

Filed under Arty farty de luxe, Litteratur

Jag vill ju vara fri

Fyndar på loppis: boken ”Jag vill ju vara fri” om Lena Nyman. Det är konstigt, det där. Jag kan sakna Lena väldigt mycket. Vilket är underligt för jag träffade ju henne aldrig. Antar att hon är en av de där människorna som alla tycker att de kände på något sätt. Jag saknar henne ibland som man kan sakna en gammal vän.

Jag kan också bli väldigt glad vid tanken på att hon funnits….  med den där tajta söderdialekten, tajt som en stuprörsbralla… och lika böjbar som bubbelgum…

Fina Lena, vad du var bra! Så nu, innan vintern kommer, ska boken om dig bli mitt sällskap; där i timmarna efter jobbet, på väg hem, i tågkupén, ska jag ta dig i hand och så går vi tillsammans in i en annan tid, en annan värld, inte så långt från nu men ändå förlorad, förgången…

Och kanske toppar vi det med något försynt och smeksamt från Chet Baker. Hans förmåga att med rösten svepa in en i de finaste filtarna kan ju hålla den fisigaste vinter stången!

2 kommentarer

Filed under Litteratur

Baktungt men ändock framåt

Klarade nästan en timme i spåret idag innan de första smärtsignalerna kom – och det utan tejpad fot! Jag ser det som en seger. Ankorna skrek av glädje. Jodå, det gjorde dom. Havet låg alldeles stilla av pur förvåning. Det har regnat idag. Ni som bor i skogen hajar kanske inte hur grymt vackert det är vid Öresund i sånt där drisslande sommarregn då allt blir gråsilvrigt magiskt. Ljuset som spelar genom molnbankarna och lyser upp delar av havsytan som på en scen… En och annan trut som står på ett ben långt ute i det långgrunda och ser fånigt salig ut… Ja, det är så tjusigt så bröstkorgen börjar gnissla.

Nå, vad var jag…? Det har inte hänt mycket idag. Jag hade idéer – som alltid – men kom av mig halvvägs. Lite ljummet att ha semester utan en massa storstilade reseplaner och engagemang, men alla kan ju inte flänga till Thailand och såna där andra solbrynta svenskkolonier och ha sig. Jag tassar omkring hemma på min vänstra fungerande fot och ibland t.o.m. på min högra, läser böcker, lyssnar på fåglarna och kliar mig i arslet. Nej, det där sista har ni inte med att göra. Glöm det.

Vad jag har läst? Lite baktung litteratur och så lite med mera studs i. Dandy av Guillou hör till den första kategorin, hade rätt stora förhoppningar på den med tanke på temat men tyckte den stod och tuggade för mycket. Guillou var en bra journalist, bra på att snoka upp fakta och radda upp dem på bordet. Det är inte nödvändigtvis vad som får en skönlitterär bok att koka dock. Det var mera fart i Kerstin Ekmans Grand finale i skojarbranschen. Det är befriande med folk som kan bita huvudet av svenska akademien trots att de själva sitter där… Penetrering av Unni Drougge var också oväntat bra. Intressant tema om konsten av idag. Få fatt i den, hörni!

Nå, kampen med flugorna går vidare. Nuförtiden går det inte att få fatt i de där hederliga gula flugpappren längre, de där som man drog ut som serpentiner och hängde i taket i sommarstugorna. Ni som har varit med några år fattar vad jag talar om. Nej, nu får man små piffiga 12-pack med klisterremsor med diverse blommotiv! Om de biter på flugorna däremot verkar tveksamt. Tre remsor och ett dygn senare har jag fångat två små satar. Två! Tvåtusensjuhundratjugosju övriga smådjävlar valsar runt utan att bry sig det minsta om blomstermotiv. De surrar så förbannat att jag får sitta med hörlurar på mig. Kärnvapen, är de svåra att få tag i numera?

8 kommentarer

Filed under Litteratur

När cirkeln slutes

”Styvkjolens omfång gjorde det nästan omöjligt för damerna att gå, vaxljusen i ljuskronorna stack ibland de höga frisyrerna i brand och man slösade med puder, smink och moucher. Årsförbrukningen av puder uppskattades i Preussen (med 9 miljoner invånare) till 91 miljoner pund, varav den största delen användes till frisyrer.”

Tänk er en tioåring som läser detta med andakt. En tioåring i en liten svensk småstad, djupt inne i skogarna, som funnit en tjock lunta på det lokala biblioteket och nu sitter med kapitlet kallat ”Rokokon (1730-1789)” uppslaget framför sig. Hon äter detaljer som ett hungrigt djur. Slukar innehållet i boken, alla de hundratals bilderna från olika århundraden. Boken heter rätt och slätt ”Den stora modeboken” och tioåringen, det är jag.

Jag lånade den om och om igen från det där biblioteket. Så fort lånetiden gått ut, förlängde jag den. Under säkert två, tre år var ”Den stora modeboken” så gott som alltid hemma i mitt flickrum. Jag förstod det inte riktigt då, men det var nog där mitt riktiga historieintresse föddes. Jag minns klart och visst min första historielektion i småskolan; hur vi fick bygga stenåldershyddor med hjälp av lera, papp och gräs och hur jag stormtrivdes under de där lektionerna. Men det var först med ”Den stora modeboken” som det riktigt small till i mitt lilla barnahjärta.

Som tonåring kunde jag ALLT om kvinnans klädedräkt från medeltiden och framåt. Jag blev lite av en expert på barocken och artonhundratalets senare del. Vad jag skulle ha all den kunskapen till var mera oklart. När jag såg kostymfilmer vred jag mig som en mask om detaljerna inte var korrekt återgivna. Jag bokstavligt talat led om jag såg ett bokomslag som avbildade ett 1600-talspar när innehållet utspelade sig 1720. Man fick inte vara så slarvig med detaljerna!

Så gick åren. ”Den stora modeboken” fick återbördas till det lilla stadsbiblioteket och jag flyttade ut i världen, till de stora städerna. Decennier gick. Ibland fick jag ett ryck och tänkte att jag skulle försöka finna den på något antikvariat eller på internet… men lyckan stod mig aldrig bi. Bokjäveln var och förblev ett minne från barndomen, omöjlig att få tag i.

Häromdagen, under en tur i Lillhålan där jag numera bor, passerade jag ett gammalt lager. Jag tryckte näsan mot det lilla skitiga fönstret och kikade in. Det stod möbler därinne, det såg dammigt ut. Men så föll mina blickar på något välbekant…. Där var den ju! Min gamla polare! Jag rusade in med bultande hjärta. Det kunde inte vara sant?!

Sjuttiofem kronor fattigare kommer jag ut från huset med boken i en kasse. Yr och lycklig. Väl hemma plockar jag upp den. Den lukar gammalt vindsförråd, fukt och övergivenhet. Först då inser jag hur mycket den där boken präglat mig, ristat sina spår i mig. Varenda bild slår emot mig med nyuppväckta minnen. Varenda illustration memorerade jag som barn och nu återser jag dem, evigheter senare, och det är precis som igår. Men jag är inget barn längre…. Men jag ser trådarna från då till nu. Bilderna av Sarah Bernhardt. Den skäggige Dior himself som inspekterar damen i den prickiga långklänningen. Snörkängorna. Tjugotalsdamerna. Den tidiga jugendperioden. Det var här det startade, hela äventyret. En av de första pusselbitarna till det som skulle bli jag. Med etnologistudier, konstintresse och gammal jazz, resor, färg och form…

Den stora modeboken av L. Kybalova. Tryckt i Prag 1968. Utgiven av Folket i Bilds förlag.  Den inleds med följande ord av Anatole France:

”Om jag finge välja bland den brokiga massa böcker som kommer ut hundra år efter min död, vet ni vilken jag skulle ta?… Nej, jag skulle inte ta någon roman i detta framtida bibliotek och inte heller någon historisk bok, ty i den mån den innehåller något av intresse är den också en roman. Min vän, jag skulle helt simpelt välja en modejournal för att se hur kvinnorna klär sig ett sekel efter min bortgång. Och dessa klädtrasor skulle säga mig mera om framtidens människor än alla filosofer, författare, predikanter och vetenskapsmän.”

Detta bildspel kräver JavaScript.

13 kommentarer

Filed under Arty farty de luxe, Litteratur, Saker jag samlar på

Brev till en utlandssvensk

Kära utlandsvän!

Du undrar säkert vad som sker i gamla Svedala och vad som sker i mitt liv. Ack ja, det är många tunga händelser. Tidningarna löper amok i vanlig ordning inför stora och världsomfattande händelser. Ett föräldrapar vars barn dött blev nekade att ha en tecknad apa i dödsannonsen. Nu ”rasar kändisarna” mot beslutet. En annan ”kändis” och tillika blondin var bokad på ett gig på Åland men glömde gå av färjan och missade därmed sin spelning. Nu undrar jag bara om ålänningarna ”rasar”. Har du tänkt på att det bara är i kvällstidningar som folk rasar? Själv kan jag bli jävlig förbannad men jag vet inte om det är detsamma som att rasa. Jag tror jag får ringa någon kvällstidningsjournalist och fråga. För övrigt verkar det inte, enligt svensk press, ha hänt särskilt mycket. Någon engelsk blivande prinsessas tuttar har blivit fotograferade och nu ska tuttbilderna publiceras. Världen förväntas hålla andan av spänning. Engelska kungahuset ska väl rasa i vanlig ordning. Mina tuttar blev också fotograferade häromsistens. Fyra gånger till och med. Det kallas mammografi. Jag har inte hört något om en ev. publicering. Jag antar att det är då jag får tillfälle att gå ut i pressen ”och rasa”. Sker det, så lovar jag att sända dig en länk.

Apropå ankdamm; i Sverige simmar numera dacksen i grön absinthe. Värsta dammgroggen alltså. Kolla själv. Såhär ser det ut i Lillhålan just nu:

 Ja, de två små kluttarna där i bild är alltså ankor. Den ena verkade råstenad och hade halva huvudet under vattnet konstant. Den andra, en liten hona, såg ut att ha nått det loja stadiet… hon tog sig fram en millimeter i taget, slö som en byråkrat i klister. Kanske hade hon nått Nirvana? Hon rasade i alla fall inte, så mycket är säkert.

Just nu finns det två grejer jag längtar extra mycket efter.

1. Att ha min flytt överstånden. Jag försöker nita fast bilden av en färdigmöblerad, go lya mot näthinnan – som en hötapp framför en åsna – för att orka packa vidare. Jag hade hellre själv blivit packad. Men det låter sig icke göras. Nu är det hemmet som ska få sitt. Det går långsamt. Som en anka i absinthe.

2. Det har öppnat en jäkligt intressant utställning på Louisiana som jag längtar till. 150 självporträtt av konstnärer från de senaste 100 åren. Min liebling Egon Schiele och andra tunga namn som Nolde, Picasso, Kooning, Francis Bacon, Basquiat, Nan Goldin… Jag måste dit snart, jag känner det i tarmarna, i skinnet. Det kliar och bränner som det gör när man inte diggat konst på ett tag. Så Louisiana is a must. Jag har hela vintern på mig men jag vill dit NU. Politiken skrev goa recensioner därifrån.

Tja, vad mer, kära utlandsvän? Jag förärades en hög med presenter igår, en mix av blivande housewarming/födelsedagspresenter när jag besökte Stygga Staden. Bland annat ett orm-armband. Så nu lär jag kunna bli Lillhålans egen Theda Bara. Till detta en liten pärlbroderad tuttilurom från Tiden, 10-20-tal skulle jag tippa. Stor glädje.

Undrar du, käre utlandsvän, om det är värt att återvända till Sverige? Ja, det är inte lätt, det där. Hur ofta har man inte suttit i Sverige och längtat bort? Bara för att upptäcka att Bortistan saknar fyra årstider och att värmen, den hett åtrådda, kan bli lika enahanda och påfrestande som en svensk TV-tablå? Bortistan kan rymma ensamhet som är så hudlös att hjärtat kvider och krackelerar. Så man åker tillbaka. Bara för att upptäcka att man skrev mycket bättre med krackelerat hjärta och ensamheten som färdkamrat… Det är ett helvete, det där. Man får aldrig rätt på det.

Själv spankulerar jag omkring bland damm och kartonger. Plockar ned mina tysta vänner i lådor; August Strindberg och Sture Dahlström, Hjalmar Söderberg och Edgar Allen Poe. Finner intervjuboken med Harriet Andersson och blir ståendes ett slag med den i handen. Fy fan vad Harriet Andersson är bra! En sjuhelvetes vettig och stark kvinna, tycks hon. Mig veterligt har hon inte rasat i kvällspressen ännu. Inte heller blonderar hon sig och drar till Finland. Skulle hennes tuttar hamna i pressen tror jag hon hade ryckt på axlarna. Men vad vet jag?

Jag vet bara att jag har satans mycket arbete kvar och egentligen inte någon tid till övers för dig, kära utlandsvän. Var du än befinner dig just nu på din vandring och hur du än grubblar så sänder jag härmed en slängkyss i din riktning. Kommer du ihåg Nalle Puh? En tjock, senfärdig liten björn med förbluffande enkel syn på det mesta.

”Om man inte vet vart man ska är det ingen idé att skynda sig. Man vet ändå inte när man kommit fram”.

Det får bli mina slutord för idag. Och det är alltså inte mina slutord. Det är Puhs. Whatever, dear, whatever…

15 kommentarer

Filed under Hemmet, Konst, Litteratur, Resor

…måndagshöst…

Imorgon och på onsdag avgörs det. Om jag lyckats eller misslyckats med att ta mig framåt några millimeter på det däringa arbetsprojektet. Det är lite vinna eller försvinna-stämning nu och jag har varit nervös en tid men taggat ned lite ikväll. Imorgon ska jag möta slipsmaffian. Klänningen är struken, de högskaftade stövlarna framletade ur en flyttkartong. Nu ska jag dansa fejk-valsen… och jag som är så dålig på att hålla takten – och på att hålla leendet kvar.

Försökte mig på Theorins bok Sankta Psyko men gav upp när jag kommit halvvägs. De första två böckerna från Öland var så bra: Skumtimmen och Nattfåk. Tredje berättelsen halkade utför, tyckte jag, men gav den fjärde boken en chans. Men nää…. den var för seg. Kanske kryper jag till sängs med Strindberg. Han är ju som han är och jag är ju som jag är.

Veckans alla horoskop säger det samma: jag är ängslig och obstinat om vartannat. Det är dags att byta spår, slå in på något nytt, oprövat. Skaffa mig nya vanor, säga ja till romantiken. (Varför läser jag sån skit?)

Jag känner inte av någon som helst romantik men det är ju bara måndag än så länge.

Jag kommer inte ens ihåg riktigt hur det känns att vara förälskad. Sådär himlastormande, hisnande jag-vill-inte-äta-förälskad… Kanske har man fyllt sin livskvot redan? Kanske gick det sista tåget för länge sedan och man var bara upptagen med att skriva smör för slipsmaffian och deras plånböcker?

Löven utanför muminsalongen har börjat rosta i kanterna. Kyrkklockan slår nio slag och jag ska upp kl fem imorgon bitti. Det är redan mörkt och på golvet står alla mina ljusstakar hopfösta, släckta och väntar på flyttkartongen. De får vänta lite till. Jag pallar inte mer nu, jag kryper till kojs som en pensionär. Ska försöka släcka ned innanför pannbenet också. Karusellen där inne är inte nådig men leder ingenvart, bara runt runt runt…

Om ett par tre veckor fyller jag år. Då ska jag röka min första cigarr på två år. Sittandes på min nya balkong.  Då kommer det att vara tisdag och hösten är definitiv som ett skattebesked. Jag kommer säkert att känna mig gammal och melankolisk. Särskilt om det regnar.

Det kommer säkert att regna.

Tänk om man vågade tro på ett äventyr? Ett alldeles äkta äventyr? På riktigt.

12 kommentarer

Filed under Hemmet, Litteratur

Ord var oprindelig trolddom

Böcker har alltid utgjort potentiellt krut. När innehållet blir riktigt laddat finns det vissa som ordnar veritabla bål. Bokbål alltså – inte sådana där med roséblask som svenskar i nutid ägnar sig åt. För ordet är nog trots allt det ultimata vapnet, det sätter sinnen i brand och leder tankar i nya riktningar. Pickadollars och kanoner må skjuta hål i köttet men orden kan knåda själen mör. Ord kan föda religioner.

Politiskt har böcker i alla tider varit vapen, riktade från eller mot de styrande. Jag begrundar detta när jag nås av nyheten att den stora koncern jag arbetar för via omvägar lagt en bannlysning på en bok som anses för ”obekväm”. Kan man bannlysa det fria ordet idag? Ja, om man har miljarder och åter miljarder i tillgångar så kan man det. Och gör det. Pengars makt mot ordets makt. Vi får se hur länge det fungerar… Ord är ju så små till formatet, de slinker igenom nyckelhål och internetservrar som små pigga illrar. Ord sprids fortare än magsjuka.

Jag har skrivit om huset där jag bor. Det knepiga, underbara och ibland skitjobbiga hus som jag snart ska flytta ifrån. Nu vet jag lite mer om det. Inte allt, detektivarbetet fortgår alltjämt. Men jag vet att det i flera decennier fungerade som Lillhålans kulturcentrum och  mötesplats för litteraturälskare, människor som älskade det fria ordet. Jag vet att mina rum fungerat som konstsalong såväl som arkiv. Och jag vet att polisen mellan 1940 och 1941 i omgångar travade till min adress på uppdrag av staten för att beslagta en alldeles särskild bok som förvarades där. En bok som ansågs ”misshaglig på visst håll”. Sex upplagor av boken trycktes – och togs i beslag. Polisen var så heta på gröten att de ibland fick gå igen med oförättat ärende. De kom för tidigt, boken var ännu inte distribuerad. Varför då alla dessa promenader till min adress? Jo, på grund av ordets makt. Mitt under brinnande krig kom nämligen en kritisk skildring av herr minimustaschen himself. ”Samtal med Hitler” av Rauschning.

Jag googlar och finner den snabbt. Idag säljs den för trettiofem kronor på nätet i pocketupplaga. Inte ett dugg censurerad alltså. Tillgänglig för vem som helst. Författaren åker iväg för att träffa Hitler och beskriver honom enligt följande:

”Det har slagit mig att Hitler gör det starkaste intrycket på människor som antingen äro suggestibla och ha ett feminint inslag eller som genom uppfostran och social ställning vant sig vid en krypande personkult. Hitlers yttre bidrar förvisso icke att förhöja det intryck hans personlighet gör. En flyende, högeligen oskön panna, ett stripigt hår som faller ned i pannan. Liten och obetydlig till växten med på något sätt illa proportionerade och inpassade lemmar, alltför stora, platta fötter och en ryslig näsa, en föga uttrycksfull mun och små borstar till mustascher – allt som allt en av naturen styvmoderligt utrustad människa, vars enda dragningskraft kanske ligger i händerna, som äro ovanligt välformade och uttrycksfulla.”

Jag vet inte om nassarna i Sverige hängde upp sig på att beskrivas som ”suggestibla med feminina inslag” men min muminsalong fick påhälsning. På något sätt värms jag av tanken på att här trampat människor som envist hållit på ordet, det skrivna ordet. Staplat och lagrat och spridit ordet till alla som velat ha det. Under krigen på 1900-talet var det så svårt att få in utländska böcker att ”annars fullt lojala medborgare förföllo till hamstring av Pocket-books, när dylika i överraskande rik sortering anlänt till XXXX pr lejdbåt”.

Huset där jag bor. Där det även sålts ”gåspennor, märkbläck, munlack, psalmdikonstråkar och skrivsandskärl”. Där det anordnats kulturaftnar som ”givit eko i både svenska och danska kretsar”.  Ordning på torpet kan man kanske kalla det.

Nu ska jag läsa ”Fotograferna” av Micke Berg. Ty den hafver han skickat mig idag och jag är förväntansfull som fan. Hans böcker kan ni köpa här.

11 kommentarer

Filed under Hemmet, Litteratur

Kupongtjuven

”Mickes fuktiga och mörka lägenhet var belamrad med stöldgods, gamla trasiga möbler, spröda prydnadsföremål, dammiga gobelänger och travar av böcker som nådde upp till taket. Tunga guldramar stod staplade mot varandra och på den obäddade sängen låg etsningar. Från lampkroken i taket hängde ett kraftigt rep, som avslutades med en snara. I hans lya fanns flaskor, gifter, sprutor. Morfin, amfetamin, preludin, leodrin, fenedrin. Små vita piller. Motgift mot allt. Och stanken av alla hans dekokter slog ut i den fuktiga farstun, där råttorna kilade in och ut under trappan. När Micke var ute på stan hade han injektionsnålarna placerade i en rad på baksidan av rockslaget, skriver Birigtta Stenberg i sin roman.”

 Och just det här raderna sitter journalisten Christina Kjellberg och läser på Kungliga biblioteket. Hon är på jakt efter svaret på vad som hände hennes mormor under de svenska krigsåren. En mormor som tog livet av sig med cyankalium och vars historia tystats ned av familjen. Micke som beskrivs här ovan hette Per Michaelsson och kom att bli känd som Apelsinmannen i 50-talets Sverige efter att ha förgiftat apelsiner i ett mordförsök på pastor Kejne. Men nu handlar det inte om Kejne och heller egentligen inte om Apelsinmannen. Det handlar om Christina Kjellbergs egen mormor, Chris, som under 40-talet stal ransoneringskuponger på uppdrag av just denna Micke. Det handlar om Christina Kjellbergs försök att kartlägga mormoderns historia, som format både henne själv och hennes egen mor. Hon gör detta i boken ”Kupongtjuven”. Det är en välskriven berättelse om tre generationer kvinnor, en historia fläckad av hemligheter, alkoholism, utsatthet och självmord. Det är en skildring av flickan från Värmland som kom till Stockholm och hamnade i klarabohemernas allt annat än idylliska värld. Det handlar om en tragisk upprepning av ett mönster för henne själv och hennes barn och vad kriget gjorde med samhällets utsatta. Boken är hennes barnbarns sökande efter sanningen om vad som egentligen hände.

”Kupongtjuven” finns i pocket för några tior. Rekommenderas varmt. Läs den!

8 kommentarer

Filed under Litteratur