När cirkeln slutes

”Styvkjolens omfång gjorde det nästan omöjligt för damerna att gå, vaxljusen i ljuskronorna stack ibland de höga frisyrerna i brand och man slösade med puder, smink och moucher. Årsförbrukningen av puder uppskattades i Preussen (med 9 miljoner invånare) till 91 miljoner pund, varav den största delen användes till frisyrer.”

Tänk er en tioåring som läser detta med andakt. En tioåring i en liten svensk småstad, djupt inne i skogarna, som funnit en tjock lunta på det lokala biblioteket och nu sitter med kapitlet kallat ”Rokokon (1730-1789)” uppslaget framför sig. Hon äter detaljer som ett hungrigt djur. Slukar innehållet i boken, alla de hundratals bilderna från olika århundraden. Boken heter rätt och slätt ”Den stora modeboken” och tioåringen, det är jag.

Jag lånade den om och om igen från det där biblioteket. Så fort lånetiden gått ut, förlängde jag den. Under säkert två, tre år var ”Den stora modeboken” så gott som alltid hemma i mitt flickrum. Jag förstod det inte riktigt då, men det var nog där mitt riktiga historieintresse föddes. Jag minns klart och visst min första historielektion i småskolan; hur vi fick bygga stenåldershyddor med hjälp av lera, papp och gräs och hur jag stormtrivdes under de där lektionerna. Men det var först med ”Den stora modeboken” som det riktigt small till i mitt lilla barnahjärta.

Som tonåring kunde jag ALLT om kvinnans klädedräkt från medeltiden och framåt. Jag blev lite av en expert på barocken och artonhundratalets senare del. Vad jag skulle ha all den kunskapen till var mera oklart. När jag såg kostymfilmer vred jag mig som en mask om detaljerna inte var korrekt återgivna. Jag bokstavligt talat led om jag såg ett bokomslag som avbildade ett 1600-talspar när innehållet utspelade sig 1720. Man fick inte vara så slarvig med detaljerna!

Så gick åren. ”Den stora modeboken” fick återbördas till det lilla stadsbiblioteket och jag flyttade ut i världen, till de stora städerna. Decennier gick. Ibland fick jag ett ryck och tänkte att jag skulle försöka finna den på något antikvariat eller på internet… men lyckan stod mig aldrig bi. Bokjäveln var och förblev ett minne från barndomen, omöjlig att få tag i.

Häromdagen, under en tur i Lillhålan där jag numera bor, passerade jag ett gammalt lager. Jag tryckte näsan mot det lilla skitiga fönstret och kikade in. Det stod möbler därinne, det såg dammigt ut. Men så föll mina blickar på något välbekant…. Där var den ju! Min gamla polare! Jag rusade in med bultande hjärta. Det kunde inte vara sant?!

Sjuttiofem kronor fattigare kommer jag ut från huset med boken i en kasse. Yr och lycklig. Väl hemma plockar jag upp den. Den lukar gammalt vindsförråd, fukt och övergivenhet. Först då inser jag hur mycket den där boken präglat mig, ristat sina spår i mig. Varenda bild slår emot mig med nyuppväckta minnen. Varenda illustration memorerade jag som barn och nu återser jag dem, evigheter senare, och det är precis som igår. Men jag är inget barn längre…. Men jag ser trådarna från då till nu. Bilderna av Sarah Bernhardt. Den skäggige Dior himself som inspekterar damen i den prickiga långklänningen. Snörkängorna. Tjugotalsdamerna. Den tidiga jugendperioden. Det var här det startade, hela äventyret. En av de första pusselbitarna till det som skulle bli jag. Med etnologistudier, konstintresse och gammal jazz, resor, färg och form…

Den stora modeboken av L. Kybalova. Tryckt i Prag 1968. Utgiven av Folket i Bilds förlag.  Den inleds med följande ord av Anatole France:

”Om jag finge välja bland den brokiga massa böcker som kommer ut hundra år efter min död, vet ni vilken jag skulle ta?… Nej, jag skulle inte ta någon roman i detta framtida bibliotek och inte heller någon historisk bok, ty i den mån den innehåller något av intresse är den också en roman. Min vän, jag skulle helt simpelt välja en modejournal för att se hur kvinnorna klär sig ett sekel efter min bortgång. Och dessa klädtrasor skulle säga mig mera om framtidens människor än alla filosofer, författare, predikanter och vetenskapsmän.”

Detta bildspel kräver JavaScript.

Brev till en utlandssvensk

Kära utlandsvän!

Du undrar säkert vad som sker i gamla Svedala och vad som sker i mitt liv. Ack ja, det är många tunga händelser. Tidningarna löper amok i vanlig ordning inför stora och världsomfattande händelser. Ett föräldrapar vars barn dött blev nekade att ha en tecknad apa i dödsannonsen. Nu ”rasar kändisarna” mot beslutet. En annan ”kändis” och tillika blondin var bokad på ett gig på Åland men glömde gå av färjan och missade därmed sin spelning. Nu undrar jag bara om ålänningarna ”rasar”. Har du tänkt på att det bara är i kvällstidningar som folk rasar? Själv kan jag bli jävlig förbannad men jag vet inte om det är detsamma som att rasa. Jag tror jag får ringa någon kvällstidningsjournalist och fråga. För övrigt verkar det inte, enligt svensk press, ha hänt särskilt mycket. Någon engelsk blivande prinsessas tuttar har blivit fotograferade och nu ska tuttbilderna publiceras. Världen förväntas hålla andan av spänning. Engelska kungahuset ska väl rasa i vanlig ordning. Mina tuttar blev också fotograferade häromsistens. Fyra gånger till och med. Det kallas mammografi. Jag har inte hört något om en ev. publicering. Jag antar att det är då jag får tillfälle att gå ut i pressen ”och rasa”. Sker det, så lovar jag att sända dig en länk.

Apropå ankdamm; i Sverige simmar numera dacksen i grön absinthe. Värsta dammgroggen alltså. Kolla själv. Såhär ser det ut i Lillhålan just nu:

 Ja, de två små kluttarna där i bild är alltså ankor. Den ena verkade råstenad och hade halva huvudet under vattnet konstant. Den andra, en liten hona, såg ut att ha nått det loja stadiet… hon tog sig fram en millimeter i taget, slö som en byråkrat i klister. Kanske hade hon nått Nirvana? Hon rasade i alla fall inte, så mycket är säkert.

Just nu finns det två grejer jag längtar extra mycket efter.

1. Att ha min flytt överstånden. Jag försöker nita fast bilden av en färdigmöblerad, go lya mot näthinnan – som en hötapp framför en åsna - för att orka packa vidare. Jag hade hellre själv blivit packad. Men det låter sig icke göras. Nu är det hemmet som ska få sitt. Det går långsamt. Som en anka i absinthe.

2. Det har öppnat en jäkligt intressant utställning på Louisiana som jag längtar till. 150 självporträtt av konstnärer från de senaste 100 åren. Min liebling Egon Schiele och andra tunga namn som Nolde, Picasso, Kooning, Francis Bacon, Basquiat, Nan Goldin… Jag måste dit snart, jag känner det i tarmarna, i skinnet. Det kliar och bränner som det gör när man inte diggat konst på ett tag. Så Louisiana is a must. Jag har hela vintern på mig men jag vill dit NU. Politiken skrev goa recensioner därifrån.

Tja, vad mer, kära utlandsvän? Jag förärades en hög med presenter igår, en mix av blivande housewarming/födelsedagspresenter när jag besökte Stygga Staden. Bland annat ett orm-armband. Så nu lär jag kunna bli Lillhålans egen Theda Bara. Till detta en liten pärlbroderad tuttilurom från Tiden, 10-20-tal skulle jag tippa. Stor glädje.

Undrar du, käre utlandsvän, om det är värt att återvända till Sverige? Ja, det är inte lätt, det där. Hur ofta har man inte suttit i Sverige och längtat bort? Bara för att upptäcka att Bortistan saknar fyra årstider och att värmen, den hett åtrådda, kan bli lika enahanda och påfrestande som en svensk TV-tablå? Bortistan kan rymma ensamhet som är så hudlös att hjärtat kvider och krackelerar. Så man åker tillbaka. Bara för att upptäcka att man skrev mycket bättre med krackelerat hjärta och ensamheten som färdkamrat… Det är ett helvete, det där. Man får aldrig rätt på det.

Själv spankulerar jag omkring bland damm och kartonger. Plockar ned mina tysta vänner i lådor; August Strindberg och Sture Dahlström, Hjalmar Söderberg och Edgar Allen Poe. Finner intervjuboken med Harriet Andersson och blir ståendes ett slag med den i handen. Fy fan vad Harriet Andersson är bra! En sjuhelvetes vettig och stark kvinna, tycks hon. Mig veterligt har hon inte rasat i kvällspressen ännu. Inte heller blonderar hon sig och drar till Finland. Skulle hennes tuttar hamna i pressen tror jag hon hade ryckt på axlarna. Men vad vet jag?

Jag vet bara att jag har satans mycket arbete kvar och egentligen inte någon tid till övers för dig, kära utlandsvän. Var du än befinner dig just nu på din vandring och hur du än grubblar så sänder jag härmed en slängkyss i din riktning. Kommer du ihåg Nalle Puh? En tjock, senfärdig liten björn med förbluffande enkel syn på det mesta.

”Om man inte vet vart man ska är det ingen idé att skynda sig. Man vet ändå inte när man kommit fram”.

Det får bli mina slutord för idag. Och det är alltså inte mina slutord. Det är Puhs. Whatever, dear, whatever…

…måndagshöst…

Imorgon och på onsdag avgörs det. Om jag lyckats eller misslyckats med att ta mig framåt några millimeter på det däringa arbetsprojektet. Det är lite vinna eller försvinna-stämning nu och jag har varit nervös en tid men taggat ned lite ikväll. Imorgon ska jag möta slipsmaffian. Klänningen är struken, de högskaftade stövlarna framletade ur en flyttkartong. Nu ska jag dansa fejk-valsen… och jag som är så dålig på att hålla takten – och på att hålla leendet kvar.

Försökte mig på Theorins bok Sankta Psyko men gav upp när jag kommit halvvägs. De första två böckerna från Öland var så bra: Skumtimmen och Nattfåk. Tredje berättelsen halkade utför, tyckte jag, men gav den fjärde boken en chans. Men nää…. den var för seg. Kanske kryper jag till sängs med Strindberg. Han är ju som han är och jag är ju som jag är.

Veckans alla horoskop säger det samma: jag är ängslig och obstinat om vartannat. Det är dags att byta spår, slå in på något nytt, oprövat. Skaffa mig nya vanor, säga ja till romantiken. (Varför läser jag sån skit?)

Jag känner inte av någon som helst romantik men det är ju bara måndag än så länge.

Jag kommer inte ens ihåg riktigt hur det känns att vara förälskad. Sådär himlastormande, hisnande jag-vill-inte-äta-förälskad… Kanske har man fyllt sin livskvot redan? Kanske gick det sista tåget för länge sedan och man var bara upptagen med att skriva smör för slipsmaffian och deras plånböcker?

Löven utanför muminsalongen har börjat rosta i kanterna. Kyrkklockan slår nio slag och jag ska upp kl fem imorgon bitti. Det är redan mörkt och på golvet står alla mina ljusstakar hopfösta, släckta och väntar på flyttkartongen. De får vänta lite till. Jag pallar inte mer nu, jag kryper till kojs som en pensionär. Ska försöka släcka ned innanför pannbenet också. Karusellen där inne är inte nådig men leder ingenvart, bara runt runt runt…

Om ett par tre veckor fyller jag år. Då ska jag röka min första cigarr på två år. Sittandes på min nya balkong.  Då kommer det att vara tisdag och hösten är definitiv som ett skattebesked. Jag kommer säkert att känna mig gammal och melankolisk. Särskilt om det regnar.

Det kommer säkert att regna.

Tänk om man vågade tro på ett äventyr? Ett alldeles äkta äventyr? På riktigt.

Ord var oprindelig trolddom

Böcker har alltid utgjort potentiellt krut. När innehållet blir riktigt laddat finns det vissa som ordnar veritabla bål. Bokbål alltså – inte sådana där med roséblask som svenskar i nutid ägnar sig åt. För ordet är nog trots allt det ultimata vapnet, det sätter sinnen i brand och leder tankar i nya riktningar. Pickadollars och kanoner må skjuta hål i köttet men orden kan knåda själen mör. Ord kan föda religioner.

Politiskt har böcker i alla tider varit vapen, riktade från eller mot de styrande. Jag begrundar detta när jag nås av nyheten att den stora koncern jag arbetar för via omvägar lagt en bannlysning på en bok som anses för ”obekväm”. Kan man bannlysa det fria ordet idag? Ja, om man har miljarder och åter miljarder i tillgångar så kan man det. Och gör det. Pengars makt mot ordets makt. Vi får se hur länge det fungerar… Ord är ju så små till formatet, de slinker igenom nyckelhål och internetservrar som små pigga illrar. Ord sprids fortare än magsjuka.

Jag har skrivit om huset där jag bor. Det knepiga, underbara och ibland skitjobbiga hus som jag snart ska flytta ifrån. Nu vet jag lite mer om det. Inte allt, detektivarbetet fortgår alltjämt. Men jag vet att det i flera decennier fungerade som Lillhålans kulturcentrum och  mötesplats för litteraturälskare, människor som älskade det fria ordet. Jag vet att mina rum fungerat som konstsalong såväl som arkiv. Och jag vet att polisen mellan 1940 och 1941 i omgångar travade till min adress på uppdrag av staten för att beslagta en alldeles särskild bok som förvarades där. En bok som ansågs ”misshaglig på visst håll”. Sex upplagor av boken trycktes – och togs i beslag. Polisen var så heta på gröten att de ibland fick gå igen med oförättat ärende. De kom för tidigt, boken var ännu inte distribuerad. Varför då alla dessa promenader till min adress? Jo, på grund av ordets makt. Mitt under brinnande krig kom nämligen en kritisk skildring av herr minimustaschen himself. ”Samtal med Hitler” av Rauschning.

Jag googlar och finner den snabbt. Idag säljs den för trettiofem kronor på nätet i pocketupplaga. Inte ett dugg censurerad alltså. Tillgänglig för vem som helst. Författaren åker iväg för att träffa Hitler och beskriver honom enligt följande:

”Det har slagit mig att Hitler gör det starkaste intrycket på människor som antingen äro suggestibla och ha ett feminint inslag eller som genom uppfostran och social ställning vant sig vid en krypande personkult. Hitlers yttre bidrar förvisso icke att förhöja det intryck hans personlighet gör. En flyende, högeligen oskön panna, ett stripigt hår som faller ned i pannan. Liten och obetydlig till växten med på något sätt illa proportionerade och inpassade lemmar, alltför stora, platta fötter och en ryslig näsa, en föga uttrycksfull mun och små borstar till mustascher – allt som allt en av naturen styvmoderligt utrustad människa, vars enda dragningskraft kanske ligger i händerna, som äro ovanligt välformade och uttrycksfulla.”

Jag vet inte om nassarna i Sverige hängde upp sig på att beskrivas som ”suggestibla med feminina inslag” men min muminsalong fick påhälsning. På något sätt värms jag av tanken på att här trampat människor som envist hållit på ordet, det skrivna ordet. Staplat och lagrat och spridit ordet till alla som velat ha det. Under krigen på 1900-talet var det så svårt att få in utländska böcker att ”annars fullt lojala medborgare förföllo till hamstring av Pocket-books, när dylika i överraskande rik sortering anlänt till XXXX pr lejdbåt”.

Huset där jag bor. Där det även sålts ”gåspennor, märkbläck, munlack, psalmdikonstråkar och skrivsandskärl”. Där det anordnats kulturaftnar som ”givit eko i både svenska och danska kretsar”.  Ordning på torpet kan man kanske kalla det.

Nu ska jag läsa ”Fotograferna” av Micke Berg. Ty den hafver han skickat mig idag och jag är förväntansfull som fan. Hans böcker kan ni köpa här.

Kupongtjuven

”Mickes fuktiga och mörka lägenhet var belamrad med stöldgods, gamla trasiga möbler, spröda prydnadsföremål, dammiga gobelänger och travar av böcker som nådde upp till taket. Tunga guldramar stod staplade mot varandra och på den obäddade sängen låg etsningar. Från lampkroken i taket hängde ett kraftigt rep, som avslutades med en snara. I hans lya fanns flaskor, gifter, sprutor. Morfin, amfetamin, preludin, leodrin, fenedrin. Små vita piller. Motgift mot allt. Och stanken av alla hans dekokter slog ut i den fuktiga farstun, där råttorna kilade in och ut under trappan. När Micke var ute på stan hade han injektionsnålarna placerade i en rad på baksidan av rockslaget, skriver Birigtta Stenberg i sin roman.”

 Och just det här raderna sitter journalisten Christina Kjellberg och läser på Kungliga biblioteket. Hon är på jakt efter svaret på vad som hände hennes mormor under de svenska krigsåren. En mormor som tog livet av sig med cyankalium och vars historia tystats ned av familjen. Micke som beskrivs här ovan hette Per Michaelsson och kom att bli känd som Apelsinmannen i 50-talets Sverige efter att ha förgiftat apelsiner i ett mordförsök på pastor Kejne. Men nu handlar det inte om Kejne och heller egentligen inte om Apelsinmannen. Det handlar om Christina Kjellbergs egen mormor, Chris, som under 40-talet stal ransoneringskuponger på uppdrag av just denna Micke. Det handlar om Christina Kjellbergs försök att kartlägga mormoderns historia, som format både henne själv och hennes egen mor. Hon gör detta i boken ”Kupongtjuven”. Det är en välskriven berättelse om tre generationer kvinnor, en historia fläckad av hemligheter, alkoholism, utsatthet och självmord. Det är en skildring av flickan från Värmland som kom till Stockholm och hamnade i klarabohemernas allt annat än idylliska värld. Det handlar om en tragisk upprepning av ett mönster för henne själv och hennes barn och vad kriget gjorde med samhällets utsatta. Boken är hennes barnbarns sökande efter sanningen om vad som egentligen hände.

”Kupongtjuven” finns i pocket för några tior. Rekommenderas varmt. Läs den!

Allt är konst

Konsten att vara kåt på jobbet – Konsten att överleva en tonåring – Konsten att skriva en bästsäljare – Konsten att tolka och uttrycka känslor – Konsten att hålla ihop – Konsten att njuta av ost och vin – Konsten att legalisera en drog – Konsten att utveckla en ledningsgrupp – Konsten att bygga en lönsam aktieportfölj – Konsten att samtala – Konsten att ta vinnande bilder – Konsten att skriva så att dina kunder vill köpa – Konsten att marknadsföra dig och skriva ansökningsbrev – Konsten att få mentala superkrafter – Konsten att tala med en änkling – Konsten att läsa tankar – Konsten att få orgasm – Konsten att jobba mindre och leva mer – Konsten att vara snäll – Konsten att leva – Konsten att läsa och skriva – Konsten att studera samhälle, individ och marknad – Konsten att leva innerligt – Konsten att ta ansvar – Konsten att äta med inspiration av Ayurveda – Konsten att vara otrogen på Facebook – Konsten att sänka ett flygbolag – Konsten att lära barn estetik – Konsten att vara människa – Konsten att få andra att prestera – Konsten att komma ihåg – Konsten att bli mer effektiv och kreativ i vardagen – Konsten att skriva reklam – Konsten att intervjua – Konsten att laga mat – Konsten att lösa problem och nå resultat – Konsten att samtala – Konsten att lyckas med sina studier – Konsten att skapa arbetsglädje – Konsten att vika papper – Konsten att hålla tal – Konsten att varva ned – Konsten att döda – Konsten att tänka oklokt och få mer pang för pengarna – Konsten att skriva enkelt och effektivt – Konsten att hantera stress och möta förändringar – Konsten att övertyga – Konsten att våga vara sig själv – Konsten att teckna – Konsten att vända världen upp och ned….

Första sidan av sju (!)  hos en välkänd internetbokhandel med titeln ”Konsten att” … Det verkar som om folk intresserar sig för konst?! Åtminstone i bokform.

Alla vilda

Det är med en varm känsla i magen jag lämnar biosalongen. Kanske för att hela filmen genomsyras av sådan ömhet. Det kunde ju lätt blivit lite unket att göra en film om en kvinna som 60 år senare reser för att söka upp sina gamla älskare och älskarinnor. Men någon unkenhet infinner sig aldrig. Hon reser till Kalifornien, hon reser till Rom, hon reser till New York och hon reser till Paris. Hon rör sig lika ledigt och självklart överallt och hon byter språk, från engelska till italienska till franska. Jag tycker alltid hennes ögon ser så allvarliga ut. Det är ett allvar jag tycker om.

Humorn finns där och jag tänker: undrar om det inte är så… om inte åren till slut smular ned sorgen, smärtan, besvikelserna och de brustna förhoppningarna och så blir det plats för den där förlåtande humorn. För även om den här filmen inte egentligen berör varken sorg, smärta eller besvikelse så lär det ha funnits där. För henne som för alla andra. Men när hon nu sitter på en strand i Kalifornien bredvid en kvinna som hon hade en kärleksaffär med för flera decennier sedan och plötsligt vill lätta sitt hjärta kring en lögn hon haft dåligt samvete för; en lögn om en abort hon behövde - när hon i själva verket inte var gravid – och väninnan torrt avbryter henne och säger: ”Tror du jag gick på det?” med en självklarhet som är befriande är humorn där igen.  Man ler med de två kvinnorna på stranden. Nej, Birgitta Stenberg var aldrig gravid. Hon behövde pengar för att lämna sin älskarinna. För hon ville vidare. Ut i världen.

Filmen ”Alla vilda” är 58 minuter lång. Slutet är underligt rumphugget, känns nästan som inledningen till en fortsatt dokumentär. Jag hade önskat filmen varit längre. Jag hade önskat jag fått biljetter till föreställningen i Lund idag för då hade jag på plats kunnat fråga Birgitta de där frågorna jag har. För Birgitta Stenberg är med och diskuterar filmen idag, efter visningen. Utsålt förstås.

För många år sedan hade jag en vild väninna som inte ville foga sig i några samhälleliga fållor. Men hon älskade mig och hon älskade allt franskt. Jag gav henne Stenbergs bok ”Kärlek i Europa” innan hon gav sig av till Paris och Marocko… och allt vad det nu blev. Hon skrev tillbaka en tid senare. Den boken hade blivit hennes bästa vän på resorna, ingjutit henne mod och tröst och jävlar anamma. Då blev jag lika mallig som om jag själv skrivit den. Idag tänker jag: fan att jag inte har den kvar. Nu vill jag ju läsa den igen! Jag tror förresten hon bor i Marseille numera. Men säker kan man aldrig vara… och de överspända kärleksbreven har sedan länge upphört att komma. 

”Snart fyller jag 80″ säger Birgitta i filmen och rullar av sin resväska från bagagebandet på flygplatsen. Bakom henne står en radda  män i kostym, av den där sorten som blir gamla i förtid. Ingen rör en min för att hjälpa henne med väskan men de följer henne vaksamt med blicken. Och filmen rullar igång och Birgittas röst berättar, lika allvarlig och rättfram som hennes ögon, om hur hon hela livet valt att gå sin egen väg, ut ur den samhälleliga mall som alltid styrts av män. Man kan inte annat än älska en sån kvinna!

Och där fanns hon, mellan Didion och Eco

Jag bor ovanpå en liten bokhandel. Det tilltalar mitt sinne för romantik. För övrigt är jag inte särskilt romantisk men små bokhandlar vurmar jag för. Det tror jag flera av er redan läst er till härinne. Det är något särskilt att vara omgiven av böcker, det stillar min oroliga själ. Jag älskar att gå bland hyllorna och kika, väga böckerna i handen, bläddra och läsa lite här och där… ibland (om ingen tittar) för jag dem mot näsan och luktar på dem. De flesta böcker luktar väldigt gott.

Idag kändes det extra trevligt att gå in i ”min” bokhandel för att leta efter en bok av en mycket kär bloggvän som just debuterat. Och den stod där, i gott sällskap mellan Joan Didion och Umberto Eco. Så jag vägde den i handen, bläddrade lite… kikade om någon såg mig… och drog så in lukten av färsk oläst bok. Aaaah.

Kanske är det en bagatell för vissa men för mig är det en speciell dag; att inhandla en bok av någon man håller mycket av. Jag är mallig och stolt över dig, Sanna, och ser fram emot att läsa dina ord…så fort jag lämnat de nordatlantiska öarna åt deras regniga öde.

Jag hoppas vi snart får tillfälle att ses igen. Då måste du lova att elda i spisen!

 ”Dubbelexponering” av Suzanna Dilber. Bokförlaget Forum.

Grönt och blött

Idag är det visst den där dagen då alla irländare klär sig i grönt och dricker mycket öl. Det är väl mest det där gröna som skiljer denna dag från deras andra dagar. Grönt är skönt och öl kan ha sina förtjänster, så jag säger inget om det. Dock minns jag min bästa St Patricks Day. I Australien. Bland öldrickande japaner vid långbord. Jag minns känslan i kroppen när de förstod vad jag hette i förnamn och det också råkade vara titeln till en tidigare japansk popdänga. Jag minns hur de där glada och fulla japanerna ställde sig upp och sjöng för full hals. För lilla mig. En bisarr men skön dag, som sagt. Klä er i grönt idag, people, och ta en kall. Vare sig ni har band till Irland eller ej. Jag har genom åren träffat många irländare som aldrig satt sin fot på ön. Det har aldrig hindrat dem från att dricka öl. Tro mig.

Är uppe med tuppen idag. Utanför muminsalongen brer sig ett grått dis, det enda som rör sig över kullerstenstorget är en och annan fiskmås på väg till havet. Några småfåglar sitter och tjafsar med varann bland grenarna i trädet utanför. Kanske pratar de om en flygtur till Irland. Vad vet man?

Själv har jag tillbringat många dagar med böcker om öar. Öar är visst något som spelar på mina inre strängar. Jag går igång på’et liksom. Nu har min själ befunnit sig bland diverse shetlandsöar och i nordatlantiska havsband, det har blåst och dundrat, regnat och klafsat. Det har varit lera och marskland och havsfågel och små pyrande torvbrasor, oändliga koppar te och en och annan whisky, stickade tröjor och blöta regnkläder. Samt lik både här och där. Ja, i böckerna alltså. Själv har jag mest haft rumpan på något tågsäte men i tankarna… oh, i tankarna har jag själv klafsat omkring i leran och muttrat över benbitar och vädret, varit barsk och lerig och vansinnigt attraktiv för alla som mött mig. Tankar är bra, framför allt när man åker tåg.

Nästa helg drar jag till Göteborg.  Tips om vad man gör där med ett gäng norrmänn varav den ena är sjövild och precis fått sin första tand?

 

 

Hörru, i mitt bröst kläcks kärleken till dig!

Jobbet eller bloggen – det är frågan.

I själva verket vill jag allra mest –  läsa!

Om ni kunde se mina bokhögar hemma i muminsalongen. Ren och skär kärlek är vad som ligger där. Just nu kliar läshungern så jag nästan blir prillig, jag darrar som värsta junkien framför alltsammans.  Snudd på illamående.

Åh, varför kan man inte få slå i sig alltihopa med en gång? Varför måste man jobba för att få pengar till hyran? Kan man inte bara få några månader om året till skänks – för att läsa böcker, glo på tavlor, digga musik och gå vid havet? Är det för mycket begärt kanske? Och så ska man ha knullveckor, tycker jag… inkomst- och skattebefriade sådana.

Jamen, ni hör ju själva… det börjar bli dags nu – att jag tar över världsimperiet!

SÅ DET BLIR LITE JÄKLA ORDNING!

Peace and love, folks. Jag saknar att slänga käft med er, alla tårtsmulor och lavemangkapslar. Jag saknar att blogga och bara jag får tummen loss ur fundamentet så ska det väl kunna bli lite rock n roll här inne!

Vi får mötas i tankarna… jag, världsdiktatorn, och ni… det sköna gänget… i min muminsalong… med fönstren öppna mot vårljuset och kullerstenarna nedanför, en och annan cigarr… och böcker, böcker, böcker… snack och bröd och vin och skratt och ljug och skryt och galet, galet och mera böcker. OCH INGA JÄVLA MOBILTELEFONER! I min muminsalong ser folk varandra i ögonen.

Ränn nu ut och greppa den hetsiga illern över ryggen!

Hasta, mamseller och gamänger! Och inget smygbajsande i stadsparken. Jag ser er överallt!