Happy birthday, Nickan.

 Han fyller år idag, Nick Cave. Jag skulle vilja skriva spaltmeter om denne man som jag håller mycket högt men det blir inga spaltmetrar. Vad ska man egentligen säga som inte andra redan skrivit och sagt? Jag minns första gången jag hörde honom på radion. Jag minns hur allting bara stannade av och hur de hetsigt framförda orden i monotona Mercy Seat fick mig att börja lyssna och kallsvettas. Sången handlar om en man som ska avrättas i elektriska stolen. Jag kunde inte röra mig förrän musiken tog slut. Vad var det där? Vem var det där? Då visste jag inte så mycket. Nu vet jag lite mer. Men långt ifrån allt.

Sedan började en flerårig upptäcksfärd in i Nick Cave-land, från mörka domedagslandskap till solbelysta gläntor. Från sånger om döden till sånger om kärleken. Kärleken till kvinnan och kärleken till gud. Hos Nick Cave finner jag dock alltid kärleken till ordet, det skrivna ordet. Kanske är det därför han står ut bland alla rocksångare, han kan ta avstamp hur mycket han vill i traditionell hunka-hunka-rock’n roll och slänga med håret, men det är ändå som textförfattare och poet han skiner igenom, det kan han aldrig tvätta av sig och det älskar jag honom för. Allvaret. Den sardoniska humorn. Inte den burleska, färgstarka Tom Waits-humorn utan den svärtade, sylvassa, framsprungen ur blottlagda nerver och djupt allvar.

Hans mångåriga kompband The Bad Seeds har ”tappat” två musiker jag också alltid gillat starkt; Blixa Bargeld och Mick Harvey. De sistnämnda har sina egna projekt de fortsätter med. Gruppen kring Cave  har alltid varit en sjudande organism av diverse sidoprojekt och konstellationer som ynglar av sig i ännu mer musik, teater, texter… Det är bra, jag kan botanisera vidare efter tycke och smak. Själv ger Nick Cave ut en dubbel-cd med Warren Ellis i dagarna där de samlat sin musik från spel- och dokumentärfilmer och den kvarstår i delar att lyssna på. Så kvarstår även den nya romanen, Bunny Monros död (ska bli spännande att läsa den  i Olov Hyllenmarks översättning – mig veterligt har Cave inte tidigare översatts till svenska).

Det är få musiker som klarar av att ge mig musik för alla stämningslägen men Cave klarar det. Otaliga är de gånger jag sökt tröst i hans texter och stämma, jag har gråtit och känt och älskat och levt mig in i och skrattat och varit arg till hans musik. I flera år. I min bok är det ett gott betyg, det bästa. Det närmsta jag varit en frälsning var när denne demoniske man böjde sig fram och snuddade vid min hjässa under en konsert. Blicken jag fick då brände hål på mig. Det var som han brann inifrån. Idag fyller han år. Femtiotvå stycken år efter varandra. Jag hoppas han får uppleva något vackert idag. Något riktigt vackert.

Gubbarna på startlinjen

När den kristallklara, vackert färgade hösten glider över tröskeln och in i det där gråfeta grötiga blöta fanskapet brukar jag ge upp.  Svenska fläskångesten slår till och jag krymper ihop till nåt knytt som bara vill dö. Ge mig en begravning eller ge mig ljuset åter! Ja, ungefär så…

Men i år verkar det finnas hopp. Nån liten ängel på nåt litet moln har fått ett par minuter över och beslutat sända mig lite guldstoff. Husgudarna och spatthästarna Nick Cave och Thåström släpper nytt strax innan gröten slår till. Det tackar jag för. Nickan är extra god och släpper både bok och platta. Han släpper sig även på Chinateatern i Stockholm i oktober men där lär jag inte få sitta och sniffa. Så god var inte ängeln. Men ändå… det finns en ljusstråle i mörkret.

Så läser jag om farbror Bobban som ska ha stor utställning på Statens Museum för Kunst i Byen nästa höst. Nästa höst alltså. Ja, ja, men det är lika bra att ta ut all glädje man kan på en gång. Jag snackar om Bob Dylan alltså. Med målarpenseln i högsta hugg. Är det inte en kittlande tanke? Bara han inte får svensk fläskångest och skär av sig örat i bästa van Gogh-stil.

Mina gubbar! Mina goa gubbar! Nu glädjer jag mig. Jävlar vad jag ska tanka och dra i den här lyckospenen hela hösten. Annars dör jag. Amen!

Bilden heter ”Train tracks”  och är en akrylmålning av farbror Bobban.

Kungen, farsan och Haijby

Det här kommer inte mamma att gilla men jag berättar det i alla fall. Jag har skäl: jag har läst en bok jag vill berätta om och eftersom det tydligen är något pappa-tema i bloggvärlden just nu så får jag väl säga några rader om far också. För det där han berättade för mig som barn var han tydligen inte ensam om att uppleva. Jag har förstått det nu, efter att ha läst boken.

När far var ung och mor var rar stod far vakt på kungliga slottet i Stockholm. Iklädd björnfitta på skallen. Det där ordet chockerade mig rejält när jag som 10-åring hörde det och mor var nu inte längre rar utan sur. Men far muttrade om blå salongen och björnfitta på skallen och så kom ”gamle kungen”, d.v.s Gustav V, struttandes varje dag och smög ned sin hand i fars byxficka för att ”bjuda på några karameller”.  Samtidigt som kungen bjöd på karameller passade han på att fingra på fars juveler. Far var ung och stod givakt med björnfitta på skallen och kunde därför inte protestera. Det passade sig inte att protestera mot den gamle klåfingrige kungen. Han var ju kung. Far var bara ung.  Men minnet av värnpliktens mer bisarra inslag tog han med sig och berättade om när han tyckte jag uppnått passande ålder. Kanske för att stävja en eventuell gryende rojalism i min barnakropp, vad vet jag.  Men jag var alltså tio år när jag lärde mig att den svarta gigantiska huvudbonaden kallades björnfitta och att Gustav V var förtjust i unga män. Mor var sur och far svor när han återgav det hela för mig.

Senare kom jag att fundera över om far ändå inte skarvade lite? Men efter att ha läst boken Ers majestäts olycklige Kurt, nu utgiven i pocket på Piratförlaget, så inser jag att han nog talade sanning. V-Gurra var pigg och kåt långt upp i åren och flink med fingrarna, eller ”handbroderiet” som Karl-Gerhard sjöng om. Karl-Gerhard liksom en pulverglad Gösta Ekman d.ä. figurerar i boken men främst handlar den om Kurt Haijby, mannen som beskrivs som en av kungens älskare och som gav upphov till den rättsprocess som i början på femtiotalet skulle bli känd som ”Haijbyskandalen”. 

Det är en rafflande skildring som får mig att tappa hakan flera gånger. Även om den är underhållande är det också en vansinnig berättelse om rättsröta på högsta nivå. Med dokument ur arkiven som underlag vill författarparet Ebervall och Samuelsson återge den sorgliga, vansinniga, tokroliga och fasansfulla berättelsen om Kurt Johansson, stockholmskisen som blev direktör Haijby, underhölls av kungen och tvångsintogs på mentalsjukhus, fängslades av Gestapo och hann med att leva ett liv som få av oss idag kan föreställa oss. Vad som är fiktion eller ej vete fanken, det överlåts slarvigt åt läsaren själv att avgöra. Men boken väcker intresse. Om inte annat blir åtminstone jag nyfiken på vad som egentligen ägde rum och varför Kurt var som han var. För det ger inte boken svar på. Tyvärr. Mannen Haiby porträtteras rätt ensidigt som en osmaklig och patetisk figur. Någon djupare porträttering av bokens huvudperson äger aldrig  rum, men som sagt, boken är underhållande och schwungfull som en bensprätt av den gamla skolan. Sätt tänderna i den, hör ni, och läs om ett Sverige för några decennier sedan. Om inte annat så får ni lära er varför Kungens kurva heter som den gör…

Nåt slags tema?

Ella Mae Morse (höll på att skriva Horse!?) har inte ett skit med Colin Dexters (höll på att skriva Dexter Gordons!?) detektivhjälte Morse att göra men hon tycks veta en del om ko-grabbar. Hon har träffat en. Hör själva. Jag har fått den på hjärnan idag och det börjar bli rätt påfrestande. Kanske kan jag fördriva den så här?

Cow Cow Boogie, folks. Muuh på er. Den svänger lojt på rumpan, den här, precis som koa själv. Ella Mae sjöng också om hur hon pimplade 40 koppar kaffe en gång, men den kan ni googla fram själva.

Jag kämpar mot svullna öron och illistiga virus. Jag är lite halvberusad trots nykterheten. Det känns vingligt att stå och gå, sitter hellre och djupandas. I eftermiddag glor jag på Parfymen. För er som inte läst boken ännu säger jag bara: lyckans herrgårdsostar. En läsupplevelse av det mest sinnliga slag. Patrick Süskinds bästa. Inte att hoppa över.  

Senare ikväll vinglar jag iväg mot detta. Näbben, you better be better than good tonight. Jag känner mig bräcklig, ser du.

Thåström

Tänk på Simson

Jag fann boken med det skavda blå omslaget, med de två vita snöflingorna och titeln i rött, samma titel som en whiskysort. Jag minns hur jag själv, då för så länge sedan,  fick sprätta upp sidorna, så att ytterkanterna blev sådär mjuka och luddiga och lätt ojämna. Det tog sin lilla tid. Varför får man inga osprättade böcker numera?

Jag bläddrar i boken och ler. Vissa saker är understrukna. Av mig eller författaren själv? Jag minns inte längre. ”Jag har aldrig kunnat uppleva nånting utan att redan från början känna ödsligheten i att det måste ta slut”.

På försättsbladet har han skrivit om kärlek, sorg - och fisk!

Samma morgon jag fick boken berättade jag att jag skulle klippa av mig mitt långa hår.

- Gör inte det, sa han. Mycket av kraften sitter i håret. Tänk på Simson!

Jag tänkte på Simson en sekund och klippte mig samma dag. Han kommenterade det aldrig.

Jag smeker bokens ytterkanter med fingret. Det är trivsamt mjukt, ojämnt. Nästan som om pappret snart skulle kunna förvandlas till mjöl. Finns det något som heter pappersmjöl? Det borde det göra.

Bellman hade också en husnasse, Dr Blad.

I mitten på 80-talet lyckades Imperiet - mest av en tillfällig slump, tror jag – kliva in i folkhemmet med sin tolkning av Bellmans ”Märk hur vår skugga”. Då log gamla tanter uti Svea rike, gubbar hummade i takt och allt var fridens liljor. Själv var jag ung och begrep väl inte så mycket, men jag svalde allt som Imperiet gav ut, eftersom det var ett rockband jag höll mycket högt. Faktiskt var det just det bandet som drog mig ut ur 60-talsträsket där jag befann mig större delen av min tonårstid, förbannandes det öde som sett mig komma till världen för sent för att bli hippie.

Jag blev svartmuppe istället. En allvarlig tös som lade minst en halvtimme på att bygga håret till tredubbel storlek varje dag. För så gjorde man på 80-talet. Jag hade nästan mer hår på skallen än jag hade kropp… om ni förstår. Bellman var för mig ett namn som figurerade i larviga historier från barndomen: Det var en gång en finne, en norrman och så Bellman…

”Märk hur vår skugga” handlade om en begravning och det tilltalade mig, där jag satt hemma framför stereon, allvarlig, i mitt gigantiska hår. Eftersom jag var så hooked på Imperiet gick jag med liv och lust in för att studera Bellman och Fredmans Epistlar. När jag blir hooked på något kommer liksom det där med liv och lust som ett brev på posten. Jag antar att det är vad som utmärker en nörd; man vill kunna ALLT om ett visst ämne. Själv får jag fortfarande lätt tunnelseende när det är något jag gillar. Slår i mig fakta som en hungrande varg. P1 blev räddningen. Där gick det såna där halvtimmes kulturella snackprogram om både ditten och datten, så jag varvade depprocken med lite finrumslir.

En katt kom in i mitt liv och orsakade ett benbrott på vänster fot. Long story – vi skippar den – men det ledde i alla fall till att jag en vinter satt med foten på köksstolen och lyssnade på inspelningar från radion av olika gubbar som alla tolkade Bellman. Jag minns mörkret utanför mitt hus, jag minns doften av pepparkaka och apelsin och den leda som följde av att sitta sysslolös. Och så blev jag på kuppen bekant med Mollberg och Movitz och Ulla och hela gänget. Det hade jag kanske inte blivit utan Thåströms sånginsats, kattfans akrobatik och P1. Eller så hade det bara tagit en annan väg in i mig.

För än idag kan de dyka upp i skallen… små märkliga 1700-talsfraser som tatuerat sig in i hjärnbarken… det rädda hjärtat kläcker… fan i fåtöljerna…. satan är kommen på bal’n…. Mollberg satt i paulun… sena, märg och hud… svettig, sur och kåter… kringlor, kors och glavar… fy tusan, vad dunst ur din aska… och så vidare i all oändlighet.

Idag fann jag Fredmans Epistlar i bokform för en femma. Insåg att jag inte hade en rad av Bellman hemma. Det är ju förfärligt! Kulturskymning i mina balla bokhyllor. God damn! Naturligtvis hivade jag upp plånkan och betalade. Nu kan jag läsa på, friska upp minnet, inse hur förbannat många epistlar jag de facto inte alls kan, varken text eller melodi.

Men ”Till Grälmakar Löfberg i stärbhuset vid Dantobommen, diktad vid graven” kan jag. Den där som är dedicerad till Doktor Blad. Fast vi nog mest känner den som ”Märk hur vår skugga”…

En petit choux, Monsieur?

Kanske blev hon prillig av hela cirkusen? Det är i så fall förståeligt. Var hon dålig på att räkna? Skarvade hon rentav? Själv påstod hon i alla fall – i sin egen berättelse ”En modig qvinnas händelserika lefnad, Antecknad av Henne Sjelf” - att hon födde 22 barn! Alla dog om jag förstått henne rätt. Det borde ju göra vilken kvinna som helst skogstokig. Det känns nästan självklart. Men å andra sidan var det – och förlåt att jag låter så lättsam i detta allvarliga ämne – rätt vanligt att barn dog vid den här tiden.  Titeln här ovan utgavs nämligen redan 1841 och den författades av Anna Carlström. 

Men 22 barn? Det låter häpnadsväckande mycket, till och med för ett så remarkabelt fruntimmer som Anna.  Hon föddes förresten 1780 i Ångermanland men hamnade så småningom i Stockholm där hon öppnade bordell. Hon hann även med att gifta sig – fyra gånger!

Nej, inte ens vid denna tid skyltade man med ordet BORDELL tvärs över husfasaden. Istället användes benämningar som ”värdshus” och ”kaffehus” och man hade ett gäng damer som sysslade med att… hm… servera sina bakelser på allehanda upptänkliga sätt.

Påskveckan 1838 öppnade Anna Carlström sitt eget kärleksnäste, ”London” kallat, på den här välkända adressen:

Just det, Skeppsbron i Stockholm. Den exakta adressen har jag inte, Anna själv skriver bara att den låg ”i samma hus där så kallade Gamla Rejsens varit”. Vid den här tiden hade driftiga Anna alltså hunnit med att föda 22 barn och gifta sig fyra gånger. (Hennes tredje man, underofficer i flottan, dog efter att ha fallit från Munkbron när han skulle kliva ombord på en båt). Anna, som startade flera rörelser, drabbades likafullt av diverse konkurser och elände. Skulderna hopade sig och hon accepterade därför ett giftermålsanbud från skeppare Carlström. De ingick en deal om att Anna skötte sitt till land och skepparn styrde till sjöss. Så förflöt en tid innan skeppar Carlström kom tillbaka till Stockholm, bara för att finna att frugan drev populärt horhus med specialtillstånd från polisen! Nu fick hon förklara sig och det gjorde hon på följande vis:

”Tiderna är ombytliga och man måste skicka sig därefter. Om jag nu försakar detta tillfälle, så har jag ingen utväg att kunna försörja mina fordringsägare, som är min högsta åstundan. Däremot, om jag fortsätter denna rörelse, kan jag gottgöra mina skulder och ändå ha en tarvlig bärgning på min ålderdom. Och kom ihåg, min vän, att nuförtiden heter det: förtjänst och pengar!”

Så nu vet ni det, kära medsystrar, vill ni öppna bordell för att klara skulderna, så se till att ha glasklara argument inför maken. Ovanstående bet till och med på en gammal skeppare, som efter ett ömt avsked av hustrun, stack till sjöss igen och lät Anna fortsätta affärerna. Hon flyttade verksamheten till Kråkgränd 2, i anslutning till Skeppsbron. Anna skriver själv att hon minsann var, för att tala nutidssvenska, serviceminded:

”Jag hyser den övertygelsen att jag icke haft någon möda ospard för att gå var och ens önskan till mötes, som behagat besöka detta värdshus.”

Mera exakt vad det kan ha inneburit för den drygt 60-åriga tjugotvåbarnsföderskan tänker jag inte gå in på. Men Skeppsbron blir aldrig mer densamma i mina ögon efter Anna Carlströms berättelse. 

 Såhär ser Anna Carlström ut idag enligt Google.  Hon jobbar på Lantmännens. Jag antar att det är en annan Anna. Hej, Anna!

Jag känner ändå ingen i Norrköping

Rubriken är titeln på Olof Bergs bok – en novellsamling uppbyggd kring olika personer som alla har gemensamt att de besöker en thåströmkonsert i Norrköping vårvintern 2006. Novellerna kan läsas var och en för sig men tillsammans bildar de en sammanhängande mörkare väv. Jag vet att den här boken beskrivs som en berättelse om konsekvenser – och visst är den det – men allra tydligast är det en mollstämd skildring av samhällets underdogs. Människor som befinner sig i en värld färgad av missbruk och där musiken (i det här fallet Thåström) blir en katalysator för en energi och styrka de tycks ha så svårt att finna på egen hand, i sin egen vardag.

Varje novell har en huvudperson som berättar sin historia. Perspektivet i berättelsen förflyttas och förändras när en annan person och en annan novell tar vid. Kapitlen fungerar som bitar i ett pussel.

Novellen som litterär form är svår. I bästa fall ska den fungera som en slags komprimerad roman. Det ställer helvetes krav på författaren. Hur skildra en historia så laddad och tät att den ryms på några få boksidor utan att slå över, bli för mycket - eller hur skriver man i det korta formatet utan att tappa innehållet, kärnan?

Olof Berg håller samma tempo boken igenom, ett tempo som gör texten lättillgänglig, lättläst. Men tempot gör också att allt innehåll får samma dignitet; det svåraste svarta ägnas samma utrymme som det enklaste vardagliga. Ett självmordsförsök här, en pisspaus där. En kvinnomisshandel här och en väntande taxi där. Jag blir stundtals lite störd av den nästan lakoniska rytmen, trots att Berg egentligen inte misslyckas med dramatiken. Den finns där ständigt, men begränsas ibland av novellformatet.

”Jag känner ändå ingen i Norrköping” är framför allt en berättelse om män, berättad av en man. Jag vet inte om det är ett medvetet drag från Bergs sida att i flertalet noveller skriva i jag-form medan han i bokens avslutande del, hos den enda kvinnliga berättaren, väljer att skriva i tredje person. Det är både en styrka och en svaghet med just jag-formen här. Det personliga anslaget blir starkt, berättarjaget talar till dig, det blir direkt och intensivt. Men i den här bokformen leder det också till en viss utmattning, efter ett slag glider historierna ihop och berättarjagen blir svåra att hålla isär.

Det är ett dystert Sverige Olof Berg målar upp, en tillvaro av hopplöshet och missbruk, alienation och längtan efter något bättre. Musiken står för kraften, punkten man samlas kring, symbolen för det som varit och något som ger röst åt vad man själv erfar.

Det var länge sedan jag läste en social arbetarklasskildring av det här slaget men det finns flera ställen i boken som berör mig starkt; skildringen av den långtidsarbetslöse Jonathans vardag; den nyblivne fadern Robbans tillbakablickar på en relation som sprängts sönder inifrån, missbrukaren Tom som inte klarar av tvåsamhet och brottas med känslan av att sista tåget nog har gått för hans del. Det är starka och sotsvarta berättelser som efterlämnar en tyngd hos mig som jag får lite svårt att skaka av mig. Men jag blev i sanningens namn varnad redan på försättsbladet och citatet av Billy Bragg: ”If paradise to you is cheap beer and overtime”.

Boken finns att köpa här.  

Och Olof Berg finner ni här, eller i blogglistan till höger.

Dream of Life

Jag var fjorton, hade hoppat av skolan i något som tjusigt kallades ”anpassad studiegång” och placerats på länstidningens redaktion. Det enda jag ”dög till” var ju att skriva. Jag vägrade göra annat. Och jag vägrade gå i skolan. Så det blev länstidningen på orten. Jag slapp koka kaffe. Jag fick de facto skriva reportage. Jag var stolt.

En dag blev jag tillfrågad om jag ville göra affärer. Det ville jag. Musikaffärer? Hell yes! Vi åkte iväg, en journalist och jag. En biltur utanför stan.

Väl framme ledde han mig nedför källartrappen i sina föräldrars hus. Därnere betraktade jag vördnadsfullt ölback efter ölback fyllda med vinylplattor. Recensionsexemplar ihopsamlade under åratal, tusentals LP-skivor (jo, det här var innan cd-skivans intåg) som han, journalisten, nu fått för sig skulle bli hans kommande semesterresa. Han sålde dem allesammans. Fem kronor styck. Jag satte igång och handlade för mina sista barnbidragspengar. Vi gjorde affärer. Och så gick det till när  jag blev bekant med Patti Smith, sångerskan och poeten.

Egentligen visste jag inte riktigt vad det var jag plockade på mig. Några 60-talsrariteter kom med mig hem i kassen för där hade jag koll, stenkoll, efter att ha växt upp i ett hus med äldre syskon. Både 50- och 60-talsmusiken låg som en tajt rustning runt min barnakropp och jag plockade vant åt mig det jag visste var värt mer än fem kronor. Ned i kassen. Tack så mycket. Tack tack. Patti Smith hade jag ingen koll på. Vem fan var det?

Men hon kom med mig hem och under veckorna som kom bekantade vi oss med varandra. Hon var så ful. Jag minns att jag tänkte just så: ”Vad ful hon är!” Och det var så ovanligt, djärvt och uppseendeväckande att en kvinna kunde ta plats på scenen och i folks sinnen utan att vara docksöt och tillrättalagd och fabrikstillverkad. Det var så ovanligt och jag blev så förtjust. När jag dessutom insåg att hon läste Rimbaud och Blake och hyllade poesin, var saken så att säga biff!

Jag befann mig vid denna tidpunkt i ett  träsk av 1700- och 1800-talspoesi. Jag skrev dikter om döden och kände minsann livsleda och jag vet inte allt. Kort sagt var jag en riktig jävla dysterkvist. Patti Smith rockade i alla fall igång mig lite. Jag kunde dansa barfota till ”Dancing Barefoot” utan att tappa attityden, men ändå känna att livet trots allt fläktade. 

För en tid sedan gick jag och såg dokumentären om Patti Smith: ”Dream of Life”. Det tog elva år att göra den och den premiärvisades på Sundance Film Festival i år. Den är mestadels i svartvitt. Patti kliver omkring i sina vita skjortor och svarta kostymbyxor, sina klumpiga kängor och sitt stripiga hår. Hon bär nästan ständigt på en kamera och fotograferar allt hon ser. Inte planlöst. Ingenting hon gör verkar planlöst. Hon fotograferar platserna där hennes förebilder vandrat, levt och dött. Hon påminner om en änka som uppsöker platsen för den stupade soldatens grav.

När hon själv blir filmad, målandes eller dansandes, när filmkameran kommer för nära, sätter hon upp handen framför ansiktet, som en generad skolflicka. Skrattar avvärjande. Jag sitter i biomörkret och ler tillbaka. Känner att jag fortfarande är glad att göra hennes bekantskap, fortfarande glad att hon finns. Jag ser vad jag appellerades av som tonåring och tänker: jag har egentligen inte förändrats så mycket.

Patti har inte heller förändrats så mycket. Hon verkar… stabil. Målmedveten. Självständig och stark. Trots all död runtomkring henne. Trots alla de människor hon älskat och som gått bort. Hon står stadigt. Blicken är mörk, sökande. Hon håller upp kameran framför sig. Hon tar bilder tillbaka när livet själv kryper inpå med sin lins.

 Jag vet inte om filmen för henne närmare mig, om jag får en fördjupad bild av henne som person. Det spelar ingen roll. Hon är snygg i sina kängor. Jag tittar när hon ligger med huvudet i William Burroughs knä, jag lyssnar när hon berättar om hur han sa till henne att han ju var bög och att hennes dyrkan av honom var bortkastad. Det tyckte inte Patti. Hon älskade William, det andra var väl bara detaljer.

 Hon berättar om vänskapen med Bob Dylan. Michael Stipe och hans mamma kommer på besök. Patti besöker sina egna föräldrar, någonstans i USA. Fadern står i trädgården och tar emot, han har en T-shirt på sig från Roskilde. Föräldrarnas kärlek till sin dotter går inte att ta miste på. Patti sitter mellan dem i soffan. De verkar trygga med varandra.

Sedan håller Patti ett svidande, frätande tal om George W. Bush och hans politik. Hur han drar hela landet och dess invånare ned i skam och förnedring. Hon anklagar honom, öppet och fördömande, i rad efter rad. Hon är så arg och så modig.

 

Där inne i biosalongen sitter jag ensam i min bänkrad sånär som på en ung kvinna. Hon har tagit av sig sina tunga kängor och lagt upp fötterna under sig. Hon har långt hår och kofta, ser förälskat upp mot bioduken. Efter ett tag sneglar jag lika mycket på henne som på filmen. När ljuset tänds är hon borta. Jag går hem i kvällsregnet.

Jag dansar inte barfota.

Missuppfattad litteratur?

Är det bara jag? Aino Järnell och Trosgreppet?

Lat lokatt lullar och läser Lahger

Mår hyfsat men är lat som en hund. Regnet pinkar ned utanför sedan igår, jag stoppar krävan full med choklad och har skrivit en lång lista på ”måste-göra”. Den listan var tydligen så ansträngande att tillverka så nu sitter jag mest och fånglor. Nåja, jag har klämt något grekiskt drama på DVD under detta fånstirrande, så helt bortkastat var det väl inte. Mitt hem ligger i nästan-mörker och jag borde tända ljus, lampor. Gå här som något nattdjur och pusta och inte få något gjort… vad är det för söndag?

Inatt började jag läsa den där boken om Ulf Lundell. Den är… lättläst. Stundtals glimmar det väl till, men Lahger är en vän av yviga gester så ibland fnissar jag där jag inte borde fnissa. En pojkbok. Min brolla kommer att gilla den och eftersom han är en vän av Lundells musik så lär han få överta den strax. Om jag känner mig själv rätt.

Igår: krogen och vänskap. Lite mat och lite prat. Gjorde gott. Fick ett par plattor. Har hittills bara lyssnat på en men den är bra. Robert Plant så långt bort från Zeppelin som det går att komma.

Jag upptäcker att jag haft en adventsstjärna i vardagsrumsfönstret i … två år? Eller är det tre? Oj då. Fan. Ja, just ja…

Imorgon går jag och klipper mig. Tofsarna vid öronen måste bort. Så fort väderleken blir fuktig förvandlas jag till en lokatt. Det kan aldrig ha varit meningen.

Varför är jag så sabla lat? 

Kort promenad i regnet idag. Konstaterade att de mörkröda löven är snyggast.

Snyggast

Höstlig hemtrevnad

Kringströdda böcker av August Strindberg… något tyskt ur högtalarna… också en slags hemtrevnad. Jag lullar omkring med benvärmarna uppdragna över mina frusna armar, jag är lite öm i rumpan och det är söndag kväll. Utanför: mörker och åter mörker. Helt okay? Tänker lite till. Jo, helt okay.

På nattduksbordet ligger den där tjocka boken med 1800-talsnoveller som åkt fram varje höst i tre år nu. Jag har fortfarande inte läst igenom hela. Klämmer en novell då och då när dimman faller rå och grå utanför. En och annan bägare gift. Någon diskret halshuggning. Gengångare. Kolbrasor. Höga hattar och hästdroskor. Så fort vintern kommer plockar jag undan den. Tror den räcker nästa höst också. Det är en höstbok. I faksimil. Fult typsnitt. Men tidstypiskt. Helt okay? Tänker lite till.  Jo, helt okay.

En av de ruggigaste visor jag vet är Evert Taubes ”Briggen Blue Bird av Hull”. Det är en spökhistoria för mig. Isande råkalla hav, vågor som piskar i tjutande storm, en båtjävel på väg att sjunka, panikslagna sjömän som försöker få ut livbåten… Karl som surras vid rors för att inte svepas överbord och som sent omsider triumferande vrålar till kapten att hans far är på väg för att rädda dem. Stranne, en viking, en örn…

Och besättningen räddas och bjuds på sup och stämningen är på topp. Tills gubben Stranne frågar om namnet på skutan och vid svaret inser att alla räddats ombord, utom hans egen son… som glömdes bort och sveptes med ned i vågorna…

Det är en blodisare, det. Av allas vår egen blomtjusare Evert som rände omkring i nattsärk och joddlade folkkärt och målade midsommar i grälla färger. Sången om briggen Blue Bird av Hull som gick under 1872 hade platsat i min höstbok. Den är en rysare. Sotig och svart, otäck och sorglig. En mörk höstkväll är den helt okay. Jag tänker efter. Jo, helt okay.