Jag blev lite förälskad idag

Ibland upptäcker man dem av en slump. De där dokumentärerna om de där fantastiska udda människorna som det svänger och gnistrar om. Oavsett varifrån de kommer, vad de sysslar med, om de är män eller kvinnor. Vissa bara har det! Svänget, gnistregnet.

Jag trillade över denna pärla nu i eftermiddag och för dem som har en timme över nån av de närmsta dagarna, se den! Dokumentären om Mimi Wedell. Hon bär alltid hatt – och vilka hattar. Jag gapar av beundran.  Hon röker med cigarettmunstycke. Hon dansar. Hon trillar in på Bettan Arden tre gånger i veckan och fixar håret – även om hon kanske inte alltid har råd. Hon har medverkat i massor av film, TV och reklam. En del bra grejer, en hel del skit.

 Mimi Wedell är född 1915. Ifall nån undrade.

Och dokumentären om henne, Hats off, finns att ladda ned från Sveriges Television månaden ut. Se den! Man blir på jäkligt gott humör. Se framför allt avsnittet med dansläraren i ljusblå brallor ca 22 minuter in i filmen. Det paketet vill ni inte missa. Eller också vill ni det? Äh, förgyll glidarsöndagen med en riktig pärla. Lägg upp fötterna och luta er tillbaka.

Filmen finns här, bara ett klick, så är ni där.

En petit choux, Monsieur?

Kanske blev hon prillig av hela cirkusen? Det är i så fall förståeligt. Var hon dålig på att räkna? Skarvade hon rentav? Själv påstod hon i alla fall – i sin egen berättelse ”En modig qvinnas händelserika lefnad, Antecknad av Henne Sjelf” - att hon födde 22 barn! Alla dog om jag förstått henne rätt. Det borde ju göra vilken kvinna som helst skogstokig. Det känns nästan självklart. Men å andra sidan var det – och förlåt att jag låter så lättsam i detta allvarliga ämne – rätt vanligt att barn dog vid den här tiden.  Titeln här ovan utgavs nämligen redan 1841 och den författades av Anna Carlström. 

Men 22 barn? Det låter häpnadsväckande mycket, till och med för ett så remarkabelt fruntimmer som Anna.  Hon föddes förresten 1780 i Ångermanland men hamnade så småningom i Stockholm där hon öppnade bordell. Hon hann även med att gifta sig – fyra gånger!

Nej, inte ens vid denna tid skyltade man med ordet BORDELL tvärs över husfasaden. Istället användes benämningar som ”värdshus” och ”kaffehus” och man hade ett gäng damer som sysslade med att… hm… servera sina bakelser på allehanda upptänkliga sätt.

Påskveckan 1838 öppnade Anna Carlström sitt eget kärleksnäste, ”London” kallat, på den här välkända adressen:

Just det, Skeppsbron i Stockholm. Den exakta adressen har jag inte, Anna själv skriver bara att den låg ”i samma hus där så kallade Gamla Rejsens varit”. Vid den här tiden hade driftiga Anna alltså hunnit med att föda 22 barn och gifta sig fyra gånger. (Hennes tredje man, underofficer i flottan, dog efter att ha fallit från Munkbron när han skulle kliva ombord på en båt). Anna, som startade flera rörelser, drabbades likafullt av diverse konkurser och elände. Skulderna hopade sig och hon accepterade därför ett giftermålsanbud från skeppare Carlström. De ingick en deal om att Anna skötte sitt till land och skepparn styrde till sjöss. Så förflöt en tid innan skeppar Carlström kom tillbaka till Stockholm, bara för att finna att frugan drev populärt horhus med specialtillstånd från polisen! Nu fick hon förklara sig och det gjorde hon på följande vis:

”Tiderna är ombytliga och man måste skicka sig därefter. Om jag nu försakar detta tillfälle, så har jag ingen utväg att kunna försörja mina fordringsägare, som är min högsta åstundan. Däremot, om jag fortsätter denna rörelse, kan jag gottgöra mina skulder och ändå ha en tarvlig bärgning på min ålderdom. Och kom ihåg, min vän, att nuförtiden heter det: förtjänst och pengar!”

Så nu vet ni det, kära medsystrar, vill ni öppna bordell för att klara skulderna, så se till att ha glasklara argument inför maken. Ovanstående bet till och med på en gammal skeppare, som efter ett ömt avsked av hustrun, stack till sjöss igen och lät Anna fortsätta affärerna. Hon flyttade verksamheten till Kråkgränd 2, i anslutning till Skeppsbron. Anna skriver själv att hon minsann var, för att tala nutidssvenska, serviceminded:

”Jag hyser den övertygelsen att jag icke haft någon möda ospard för att gå var och ens önskan till mötes, som behagat besöka detta värdshus.”

Mera exakt vad det kan ha inneburit för den drygt 60-åriga tjugotvåbarnsföderskan tänker jag inte gå in på. Men Skeppsbron blir aldrig mer densamma i mina ögon efter Anna Carlströms berättelse. 

 Såhär ser Anna Carlström ut idag enligt Google.  Hon jobbar på Lantmännens. Jag antar att det är en annan Anna. Hej, Anna!

Fetischisten i mig får kåtslag

Jag såg dem och såg dem ändå inte. Jag gick tillbaka och tittade igen. I det lilla skyltfönstret till den lilla affären på den lilla sidogatan. Där den lilla gumman huserar bland spetsar och gigantiska gamla bestick. Hon som borde ha en stor tratt mot örat då hon är så lomhörd. De stod där och stirrade tillbaka mot mig. Jag har väntat på dem sedan jag var i 8-9-årsåldern. En lång tid, med andra ord. Butiken var stängd. Jag gick hem. Försökte glömma.

Någon dag senare. Går förbi igen, som dragen av en magnet. Butiken fortfarande mörk och stängd. Ingen lapp med upplysning om öppettider. Fick gå hem igen med oförrättat ärende. Tänkte till och med ”det var nog bra att det inte var öppet!”

Jag minns den där bibeltunga boken jag fann på biblioteket som barn. Den med klädedräktens historia. Hur jag försvann in bland kapitlen, lärde mig allt om krinoliner och ridikyler, om bahytter och turnyrer. Om hur många kilo rismjöl som gick åt i något öststatsland under 1700-talets sista decennier för att pudra perukerna. Jag blev en fena på kvinnors mode genom historien. I tonåren satt jag surt och anmärkte på gamla kostymfilmer som fattat fel vad gällde kläderna. En film som skulle utspelas under 1650-talet skulle fan i mig inte ha en klänning i 1730-talsstuk. No way! Skjut kostymören! Nu! Jag var en olidlig tonåring. En förvuxen petimeterunge med synpunkter som ingen normal människa brydde sig om. Men jag erkänner, jag bryr mig fortfarande om detaljerna i film – även om många av mina detaljkunskaper om just klädernas historia bleknat med åren.

Dock, en kärlek har levt kvar, oförändrad och stark. Kärleken till snörkängor! Jag har erkänt det förr i bloggen; jag går igång på vackra snörkängor. Eftersom modet snällt löper i cirklar, så har jag vid åtminstone två tillfällen i livet upplevt trenden med mormorskängor lätttillgängliga i skoaffärerna.

Men långt där inne i mig har jag hyst en het längtan: att en dag få äga ett par 1800-talskängor. Ett par där man inte ser skillnad på höger och vänster fot. Ett par som är så smala och smäckra att de är komplett omöjliga att bära. Ett par som  man bara har och tittar på. Ett par konstverk.

Idag var butiken öppen, den lilla gumman mer lomhörd än någonsin. Jag smög in i garderoben som kallas affär. Jag skrek min förfrågan. Hon nickade och hämtade vad jag ville ha. I min skalle hade jag räknat ut vad de eventuellt kunde kosta. Antika hade jag aldrig sett förr, bara på museum och i böcker. Men aldrig i verkliga livet. Nu stod jag här och höll dem i handen. Såg det slitna sidenfodret. De spikade träklackarna. De oerhört mjuka skinnet. Den snäva snörningen. Linjerna. Hela systemet gick i stå. Så… priset, madame?

De var mer än fyra gånger så dyra än vad jag räknat med. Men de låg i min hand lika lena och självklara som om vi känt varandra hela livet. Nej, jag kommer aldrig att kunna bära dem, det är heller inte meningen. Men de följde med mig hem. Jag har ingen möjlighet att fotografera dem nu, men för att ge er en uppfattning om modellen, så är denna bild rätt nära.

  Mina är från 1880-talet och härstammar ursprungligen från det här stället:

Vad kan jag säga? Jag är lycklig. Varmt och stillsamt förnöjd. Det har varit ett mångårigt letande men nu är de i hamn. Nu återstår bara den där förbannade trattgrammofonen. Men den kommer, det vet jag.

Dream of Life

Jag var fjorton, hade hoppat av skolan i något som tjusigt kallades ”anpassad studiegång” och placerats på länstidningens redaktion. Det enda jag ”dög till” var ju att skriva. Jag vägrade göra annat. Och jag vägrade gå i skolan. Så det blev länstidningen på orten. Jag slapp koka kaffe. Jag fick de facto skriva reportage. Jag var stolt.

En dag blev jag tillfrågad om jag ville göra affärer. Det ville jag. Musikaffärer? Hell yes! Vi åkte iväg, en journalist och jag. En biltur utanför stan.

Väl framme ledde han mig nedför källartrappen i sina föräldrars hus. Därnere betraktade jag vördnadsfullt ölback efter ölback fyllda med vinylplattor. Recensionsexemplar ihopsamlade under åratal, tusentals LP-skivor (jo, det här var innan cd-skivans intåg) som han, journalisten, nu fått för sig skulle bli hans kommande semesterresa. Han sålde dem allesammans. Fem kronor styck. Jag satte igång och handlade för mina sista barnbidragspengar. Vi gjorde affärer. Och så gick det till när  jag blev bekant med Patti Smith, sångerskan och poeten.

Egentligen visste jag inte riktigt vad det var jag plockade på mig. Några 60-talsrariteter kom med mig hem i kassen för där hade jag koll, stenkoll, efter att ha växt upp i ett hus med äldre syskon. Både 50- och 60-talsmusiken låg som en tajt rustning runt min barnakropp och jag plockade vant åt mig det jag visste var värt mer än fem kronor. Ned i kassen. Tack så mycket. Tack tack. Patti Smith hade jag ingen koll på. Vem fan var det?

Men hon kom med mig hem och under veckorna som kom bekantade vi oss med varandra. Hon var så ful. Jag minns att jag tänkte just så: ”Vad ful hon är!” Och det var så ovanligt, djärvt och uppseendeväckande att en kvinna kunde ta plats på scenen och i folks sinnen utan att vara docksöt och tillrättalagd och fabrikstillverkad. Det var så ovanligt och jag blev så förtjust. När jag dessutom insåg att hon läste Rimbaud och Blake och hyllade poesin, var saken så att säga biff!

Jag befann mig vid denna tidpunkt i ett  träsk av 1700- och 1800-talspoesi. Jag skrev dikter om döden och kände minsann livsleda och jag vet inte allt. Kort sagt var jag en riktig jävla dysterkvist. Patti Smith rockade i alla fall igång mig lite. Jag kunde dansa barfota till ”Dancing Barefoot” utan att tappa attityden, men ändå känna att livet trots allt fläktade. 

För en tid sedan gick jag och såg dokumentären om Patti Smith: ”Dream of Life”. Det tog elva år att göra den och den premiärvisades på Sundance Film Festival i år. Den är mestadels i svartvitt. Patti kliver omkring i sina vita skjortor och svarta kostymbyxor, sina klumpiga kängor och sitt stripiga hår. Hon bär nästan ständigt på en kamera och fotograferar allt hon ser. Inte planlöst. Ingenting hon gör verkar planlöst. Hon fotograferar platserna där hennes förebilder vandrat, levt och dött. Hon påminner om en änka som uppsöker platsen för den stupade soldatens grav.

När hon själv blir filmad, målandes eller dansandes, när filmkameran kommer för nära, sätter hon upp handen framför ansiktet, som en generad skolflicka. Skrattar avvärjande. Jag sitter i biomörkret och ler tillbaka. Känner att jag fortfarande är glad att göra hennes bekantskap, fortfarande glad att hon finns. Jag ser vad jag appellerades av som tonåring och tänker: jag har egentligen inte förändrats så mycket.

Patti har inte heller förändrats så mycket. Hon verkar… stabil. Målmedveten. Självständig och stark. Trots all död runtomkring henne. Trots alla de människor hon älskat och som gått bort. Hon står stadigt. Blicken är mörk, sökande. Hon håller upp kameran framför sig. Hon tar bilder tillbaka när livet själv kryper inpå med sin lins.

 Jag vet inte om filmen för henne närmare mig, om jag får en fördjupad bild av henne som person. Det spelar ingen roll. Hon är snygg i sina kängor. Jag tittar när hon ligger med huvudet i William Burroughs knä, jag lyssnar när hon berättar om hur han sa till henne att han ju var bög och att hennes dyrkan av honom var bortkastad. Det tyckte inte Patti. Hon älskade William, det andra var väl bara detaljer.

 Hon berättar om vänskapen med Bob Dylan. Michael Stipe och hans mamma kommer på besök. Patti besöker sina egna föräldrar, någonstans i USA. Fadern står i trädgården och tar emot, han har en T-shirt på sig från Roskilde. Föräldrarnas kärlek till sin dotter går inte att ta miste på. Patti sitter mellan dem i soffan. De verkar trygga med varandra.

Sedan håller Patti ett svidande, frätande tal om George W. Bush och hans politik. Hur han drar hela landet och dess invånare ned i skam och förnedring. Hon anklagar honom, öppet och fördömande, i rad efter rad. Hon är så arg och så modig.

 

Där inne i biosalongen sitter jag ensam i min bänkrad sånär som på en ung kvinna. Hon har tagit av sig sina tunga kängor och lagt upp fötterna under sig. Hon har långt hår och kofta, ser förälskat upp mot bioduken. Efter ett tag sneglar jag lika mycket på henne som på filmen. När ljuset tänds är hon borta. Jag går hem i kvällsregnet.

Jag dansar inte barfota.

Snor, horhus, födelsedag och sånt där…

Lång natts färd mot svidande måndag. Lång natts snorig färd. Besparar mig resan till kontoret idag. Besparar mina kollegor mina baciller. Chefen skriver ”god bättring, söta” på sms. Jag har en fantastisk chef. Nu vill jag bli frisk fort och hugga i med jobbet igen. Hör du mig, kropphelvete?

Idag fyller en stunsig tjej år. Hon förgyller ofta min dag så jag hoppas någon förgyller hennes idag, för det är hon värd. Lilla Skorpan. Grattis!

För övrigt inte mycket nytt. Jag hasar runt ett par meter i gubbtofflorna, häller mig i soffan som en gammal brylé och dåsar bort timmarna. Hur mycket snor kan en skalle rymma? Ingen feber idag. Då har det väl vänt?

Samtidigt; denna märkliga aptit??? Jag äter som en flodhäst. Äter, hasar runt tre varv, ramlar omkull och somnar.  Vaknar, äter, hasar runt… ja, ni hajar.

Inne hos Drömma skriver Lotta att det kanske ska öppnas en strippklubb där hon bor. Eller rättare, ett horhus. Jag blir lite avundsjuk. Det låter så spännande. I westernfilmer hänger det alltid tjusiga urringade damer över träräcken och visslar på cowboys. Då vet man att det är ett horhus. Först visslas det. Sedan badas det. I såna där sittbadkar där cowboysen behåller hatten på. Och cigarr har dom i munnen. Medan tjusiga urringade damer gnuggar dem med badsvampar och alla är jättekompisar med en gång… Så går det till på horhus. Det har jag sett på TV, när jag hade sådan. Långa klänningar med volanger. Djupa urringningar. Sittbadkar. Hatten på.

Nu måste jag lägga mig igen.

Hejdå.

Dags att brodera

Varje sann kvinna broderar en bonad varje höst.  Jag har valt årets motiv. Nu är det bara att sätta igång, girls.

Fantastiska Lolita Ray

Idag tänkte jag berätta om Loll från Södermalm men eftersom hon gör det rätt bra själv så länkar jag till henne istället: http://2millionsteps.blogspot.com/2008/08/what-is-this.html

En makalös kvinna! I avsnittet här ovan berättar hon om sitt projekt att gå från Stockholm till Hamburg, en pilgrimsvandring på 2 miljoner steg – för klimatets skull. Hon startade för några dagar sedan. Hon behöver hjälp. En sängplats för en natt. Ett mål mat. Kan ni? Vill ni? Läs! Och sprid gärna vidare.  Loll, så cool så det värker! Jag tar av mig hatten och niger, jag.

Nu vet jag inte var just du som läser detta sitter och häckar men här nedan är rutten hon vandrar. Bor du i närheten så ta ett snack med henne. Promenera med henne en stund. Bjud på en macka, för fan! Kom igen nu. Kontaktinformation finner du på hennes sida.

Sverige Stockholm, Södertälje, Västerljung, Tystberga, Nyköping, Jönåker, Ålberga, Krokek, Åby, Norrköping, Styrstad, Söderköping, Gårdeby, Askerby, Linköping, Vreta Kloster, Västerlösa, Skänninge, Vadstena, Roglösa, Alvastra, Västra Tollstad, Berghem, Ödeshög, Stava, Gränna, Ölmstad, Kaxholmen, Jönköping, Bottnaryd, Ulricehamn, Äspered, Dalsjöfors, Borås, Bollebyggd, Hällingsjö, Hjälm, Kungsbacka, Särö, Göteborg Danmark Jylland Fredrikshavn, Saeby, Asaa, Hjallerup, Aalborg, Hadsund, Randers, Hadsten, Åhus, Odder, Sundet, Hedensted, Vejle, Kolding, Tystrup, Haderslev, Abenraa, Fröslev. Krusa Tyskland Flensburg, Schleswig, Eckernförde, Gettorf, Kiel, Molfsee, Flintbek, Scmalstede, Neumünster, Boostedt, Grobenaspe, Bimöhlen, Hasenmoor, Schmalfeld, Kaltenkirchen, Henstedt-Ulzburg, Rhen, Harksheide, Ochsenzoll, Langenhorn, Ohlsdorf, Hamburg

PS. Hon gör musik också.

Svamptider

Systrarna Bäver på svamputflykt.

Tjejen på topp!

Kl 08.18 idag inkommer sms från Tanzania och Majsan som inte bara är en bloggvän av rang, hon har dessutom idag på morgonen nått toppen av Kilimanjaro efter att ha klättrat sedan i söndags!  Jag är grymt imponerad! Hon skriver att hon är genomfrusen och skitig men glad. Jag skulle vilja stoppa ned henne i ett badkar med hennes favoritwhisky, Caol Ila. Det förtjänar hon, tamme tusan! Grattis, Majsan!

Glo medan jag softar!

Så passar man på att njuta av det sista av söndagen. Det är en hel vecka till nästa gång.

Lite bensprätt, lite tygbjäfs kring höften, lite tingeling och bjällror, lite svandun och spetsar…

Nu fattas bara den softa jazzkombon, de lite blankögda gossarna i vit kostym som just tog en mystisk utflykt till parkeringen bakom huset. Lite gräddigt komp i bakgrunden medan jag ligger här och jäser som den pralin jag är.

Vadå? Är det för mycket begärt?

Bestäm er fort, jag orkar fan inte hålla benet i luften hur länge som helst. Jag är ingen tonåring.

Klädmodet år 2000 – enligt profetian

Nu blir det modeblogg härinne. Känn historiens glamourösa vingslag. Den här goa rullen från trettiotalet visar hur man trodde att klädmodet för kvinnor och män skulle bli år 2000. Jag gillar framför allt bältet på snubben. Det känns oerhört trendkänsligt. Se och njut.

Idi nån hemma?

När jag bodde på andra sidan jordklotet hade jag en sydafrikansk väninna, som förutom att hon gillade att laga mystiska maträtter åt mig, även underhöll mig med historier från sin karriär som sjuksköterska. Den mest häpnadsväckande var nog när hon berättade att hon varit privat sjuksköterska åt Idi Amin och hans bror, efter att diktatorn fått fly Uganda. De var på flykt och tog sig så småningom till Jidda där min väninna var stationerad. Hon var den enda syrra som var villig att ta jobbet. De andra sjuksystrarna retade henne: ”Fråga Idi Amin hur många barn han åt till frukost imorse!”

Bröderna hade enorma kroppshyddor. Idi Amins bror var sjuklig. Abnormt fet och sjuklig. När de skulle väga honom var de tvungna att hitta en specialvåg som kunde bära hans kroppshydda. Han fick strikta order om att inte inta föda dagen innan en operation. När han sedan dök upp på morgonen verkade han inte ha hörsammat ordern.

”But sister, I only had half a sheep last night”.

Idi Amin var för det mesta en lågmäld person. Han nästan viskade när han talade. När min väninna härmade hans sätt att uttrycka sig rös jag. Men jag hade svårt att tro henne. Hade hon verkligen vårdat Idi Amin?

Till slut blev hon förbannad och gick och hämtade sina fotoalbum. Visade alla bilderna. Jodå, hon hade vårdat dem, båda två. Sedan lagade hon mat åt mig. Det smakade gott.