Gubbarna på startlinjen

När den kristallklara, vackert färgade hösten glider över tröskeln och in i det där gråfeta grötiga blöta fanskapet brukar jag ge upp.  Svenska fläskångesten slår till och jag krymper ihop till nåt knytt som bara vill dö. Ge mig en begravning eller ge mig ljuset åter! Ja, ungefär så…

Men i år verkar det finnas hopp. Nån liten ängel på nåt litet moln har fått ett par minuter över och beslutat sända mig lite guldstoff. Husgudarna och spatthästarna Nick Cave och Thåström släpper nytt strax innan gröten slår till. Det tackar jag för. Nickan är extra god och släpper både bok och platta. Han släpper sig även på Chinateatern i Stockholm i oktober men där lär jag inte få sitta och sniffa. Så god var inte ängeln. Men ändå… det finns en ljusstråle i mörkret.

Så läser jag om farbror Bobban som ska ha stor utställning på Statens Museum för Kunst i Byen nästa höst. Nästa höst alltså. Ja, ja, men det är lika bra att ta ut all glädje man kan på en gång. Jag snackar om Bob Dylan alltså. Med målarpenseln i högsta hugg. Är det inte en kittlande tanke? Bara han inte får svensk fläskångest och skär av sig örat i bästa van Gogh-stil.

Mina gubbar! Mina goa gubbar! Nu glädjer jag mig. Jävlar vad jag ska tanka och dra i den här lyckospenen hela hösten. Annars dör jag. Amen!

Bilden heter ”Train tracks”  och är en akrylmålning av farbror Bobban.

Skit, skit och sedan riktigt guld

The flying toilets of Mogadishu är inte namnet på en B-film, även om det låter så. Jag fick höra historien av en kollega, om någon som besökt Mogadishu och – naturligtvis – blivit skitnödig. Så var fanns toaletten?

Det var då han fick lära sig. I Mogadishu tager man var man haver och här hade man inget annat än plastkassar. Men vad göra av plastkassen efteråt? Inga problem. Man knyter ihop den, svingar den några varv ovanför skallen och låter den flyga iväg.

Man ska aldrig låta skiten bli ens eget problem, se. Inte ens den egenhändigt frambringade skiten. Let it fly. Let it fly like the flying toilets of Mogadishu.

Och apropå lukter. Är det här månne kejsarens nya?

Neotantric, tydligen ett svenskt företag, har lanserat en doft de kallar Manic Love For Women…

Jag luktar och fnissar till. 

Reklamen ser tacky ut, som något hämtat ur ett herrmagasin. Den trycker mycket på sex, kroppar, farlighet och utmaning.

Jag luktar och fnissar igen.

Parfymskribenter ojar sig lite lagom; är den inte vågad? Är den verkligen okay att ha på sig? Nog är den lite… djärv, nog fordrar den väl tillvänjning? Får man inte huvudvärk av den? Och så ojar de sig igen och citerar glatt  reklambladen från Neotantric rakt av.

Jag luktar, läser och fnissar.

Beskrivningarna av innehållet då? Oj, där talas det om en sval mystisk doft av framtiden minsann, den innehåller tunna skira noter mot en söt blommig bädd. Men vad fan? Är inte detta bara en reklamkampanj som gått verkligt fel?

Jag menar, lukta för fanken!

Hallå? Är det verkligen bara jag som känner det?

Den luktar ju jazztobak!

Sedan tar jag ledigt och besöker den svenska hufvudstaden. Får förmånen att träffa Suziluz för första gången, ett tomtebloss som gnistrar och sprakar oavbrutet i timmar. En kvinna som säger saker som i dagar efteråt flyter upp till ytan och gör sig påminda. Vi ger varandra ett halvt dygn och fyller det med allehanda tankegodis. Hon sätter guldkant på hela vistelsen.

Så beser jag en efterlängtad utställning om och av prerafaeliterna på Nationalmuseum och blir – besviken. För många besökare. För många åsikter. För mycket socker och kvalmigt klibb. Men nu vet jag; det är många år sedan jag egentligen tände på skönheten i långhåriga kvinnor som svajar i  riddarborg, i broderade klänningar och trängtan och vemod i blick. Ja, jag ironiserar. Intressantare var dock hur en grupp konstnärer som kallade sig prerafaeliter kom att arbeta med ett bildspråk som i sin tur influerat vår samtid på ett sätt som jag kanske inte tidigare reflekterat över. Eller också var det bara utställarnas konstruktioner och riktade önskedrömmar som jag tog del av. Fan vet. Jag finner att jag med åren blir mer intresserad av konstnärerna än deras konst. Jag vill tränga bakom målningarna, kliva in i skallarna hos upphovsmakarna. Det är då det blir spännande för min del.

Det regnade i den svenska hufvudstaden. Jag förlade mitt paraply någonstans. Som vanligt.

Och inhandlade en sammetsjacka. Som vanligt. Vad jag nu ska ha den till? Så här ser den ut. Ja, ni förstår mig, vad? Damen på bilden har dock inget med saken att göra. Hon kom inte med på köpet. 

Jag är egentligen bara hemma som hastigast för att tvätta och packa väskan igen. Officiellt återkommer jag ju i juni. Det här är en parentes. En lång sådan. Egentligen var det meningen att jag skulle rikta ett tack till er läsare. Framför allt till de nya som jag ser har tillkommit under min frånvaro. Tack för att ni läser och kommenterar som ni gör. Och välkomna tillbaka.

Svart i rutan

Vitlöken ångar. Om mig. Om filmrutorna. Jag är inne på de sista avsnitten av Sopranos-serien. Den sista säsongen är den mest svarta. Varje avsnitt: kolsvart. Man anar det tragiska slutet. Det kan bara gå åt ett håll. Det känns som hastigheten ökar, det är som en rutschkana rakt ned i avgrunden.

Jag kokar potatis- och purjolöksoppa. Studentkäket. Det där goda som man aldrig tröttnar på, löning eller icke löning. Jag värmer vitlöksbröd i ugnen. Promenaden idag, råkall med fuktiga havsvindar in under kläderna. Man tror att man aldrig ska bli varm igen. Det blir man naturligtvis. Soppa. Vitlöksbröd. Sopranos. De äter ständigt. Maten langas fram lika självklart som veckodagarna avlöser varandra. Avsnitt efter avsnitt. Maträtt efter maträtt. Man kan nästan känna vitlöken ånga.

Jag äter och stirrar på rutan. Överraskas fortfarande. Förfasas. Känner lite tryck över bröstet. Jäkla serie, den kryper in under skinnet. Fryser i soffan.

Imorgon: en dejt med den finska magdansösen i Byen. Kanske en titt in på Glyptoteket. De har en utställning om Egypten som konstens källa, eller vad det stod. Jag vill gå dit och titta. Kanske en och annan mumie? Om jag har tur. Om jag har tur.

 

Glyptoteket är skönt. Palmerna under glaskupolen. De små tanterna på de små bänkarna. Den fuktiga luften, man väntar sig nästan höra grodor kväka. Och så det makalösa trapphuset, de mörka väggmålningarna, trapporna som leder upp till rum efter rum med målningar. Rodin på nedervåningen. Jag glider runt där ibland, bara därför att. Jag skiter i Rodin. Jag glider. Låter tankarna fara. Kopplar av. Kanske en mumie imorgon då?

 

 

 

Eller bara en espresso nånstans på stan. Se på folk. Se dem glida. Glida med ett slag. 

K(r)ukor och kaniner

Den där kärringen med krukan… jag kan inte hitta henne och inte heller kommer jag på vad hon heter. Eller rättare sagt vad tavlan heter. Jag som hade tänkt göra ett så bra blogginlägg. Nu vete fasen hur det går.

För flera år sedan träffade jag en kille med konstnärsambitioner. Ja, jag har träffat ett flertal killar med konstnärsambitioner men den här snubben jag skulle berätta om gick omkring i sjavig moccajacka, tvättade inte håret så ofta och förläste sig gärna på Dostojevskij och Sartre. Han hade höga tankar om sig själv. Han luktade lite konstigt. Han hade nerverna utanpå. Och ett nervöst högt skratt. Ibland kunde han bli lite småelak. Han kallade sin flickvän för ”knullgrisen”. Nåväl, efter många om och men kom han in på konstskola. Bjöd in mig på besök.

I ateljén hade han en madrass på golvet. Där sov han. Det var tavlor överallt. Jag har sällan sett så mycket skit. Det var svårt att säga det till honom. Jag tror inte jag sa något överhuvudtaget. Efter rundturen klämde han mig på en åsikt. Nå? Vad tyckte jag?

Han rökte konstiga cigarretter utan filter som han fumlade med. Kikade på mig under lugg. Jag fick syn på en grisskär tavla i ena hörnet. Det föreställde en kvinna som låg utsträckt på sidan med ett vattenkrus under armen. Den var väldigt skär. Men motivet tilltalade mig på ett sätt som de övriga målningarna definitivt inte gjorde. Äntligen något jag kunde säga högt i berömmande ordalag.

- Den där! Den där är nog den bästa! sa jag glatt och pekade.

Jag förstod aldrig varför han såg så besvärad ut. Varför han besviket drog ut mig ur ateljén och sedan aldrig hörde av sig igen. Det tog några år innan jag förstod varför. Tavlan jag kommenterat var en kopia av en känd målning av Picasso. Med extra lager av grisskärt. Men det visste ju inte jag?!

  Jag tänkte jag skulle lägga ut en bild på den där kärringen och hennes kruka. Men nu finner jag henne inte såklart. Men jag fann en retsam bild på Picasso själv, på ett ben. Och i fula badbrallor. Han ser ut som en badkruka. Det är också en slags kruka. Det får duga. Men det för i alla fall tankarna osökt vidare till syrrans kaninpäls.

På 70-talet gick en av mina syrror i kaninpäls. En höftlång skapelse med lätt insvängd midja, inköpt i Spanien. Gjord av ett par dussin keldjur. I lite olika färg. Kanske var den uppblandad med katt och marsvin också… vad vet jag? Vad visste syrran? Det här var innan det blev omoraliskt att ränna runt i keldjur. Det här var flummigt 70-tal och syrran ville väl vara hot. Hon bar platåskor också. Kvarterets högsta. Jag var stolt över min syrra. Hon var snygg.

Keldjuren fick jag ärva så småningom men då var det 80-tal och kaninpäls var allt annat än okay att sätta på sig. Den fick ligga hemma några år och började med tiden att lukta litegrann som den där konstnärskillen jag berättade om. Vintern 89-90 beslöt jag mig för att göra mig av med grannlåten. Jag och en väninna försökte i nio timmar i sträck sälja den på en loppmarknad. Vi sålde blusar och LP-skivor, böcker och keramikfigurer och allsköns jävla bråte. Men den malätna kanintrasan förblev osåld. Ingen så mycket som petade på den.

Det bar sig inte bättre än att jag fick dumpa den på väg hem. Under årens lopp har jag ibland tänkt på den där gamla trasan av keldjur. Återfanns den någonsin av någon? Eller maldes den ned och blev stoppning i nån bilsits?

Dock, häromdagen förstod jag så småningom vad som skett. Någon hade hittat den. Årtalet stämmer också. Det här väcker blandade känslor. Men det finns en viss filosofisk rättvisa i det här… tror jag. Jag vet inte vad det skulle vara för rättvisa men jag tror att den finns där. Ja, det var väl bara det jag ville säga.

Storm ute, storm inne, storm i sinne

Jag ”råkade” spreja lite för mycket av Frapins doft ”Passion Boisee” i förmiddags så nu går jag runt och letar efter den karl jag kan lukta mig till. Men i min lägenhet finns just nu bara jag. På stereon PLP:s ”War in my livingroom” på hög nivå. Ja, jag är på det humöret. Kökslampan har pajat igen. Glappkontakt. Leta gaffatejp?

Också dags att tömma alla bokhyllorna för i helgen ska de till tippen. Tillsammans med en massa annan skit. Jag har fortfarande inte köpt några nya hyllor. Men det här ska väl få fart på mig?

Skummar tidningarna via nätet. Det slår mig hur lite jag begriper av många rubriksättningar. Hur snäva referensramar jag har just pga avsaknaden av TV. För så mycket hajar jag ju; att den där Bond-Stina och Gaybonden eller vad fan de kallas, samt ytterligare fyrahundrafemtio personer som nämns vid förnamn och diverse epitet, är personer som just nu figurerar i diverse TV-program. Men när man inte har TV och inte följer skiten? Då blir mer än hälften av kvällstidningaras innehåll totalt obegripligt. Men jag är i detta fall glad över min okunskap. Det känns som att slippa tvångsbada i bajs… ungefär.

Värre är det med all reklam och flashar och skit som numera intar skärmen när man går in på någon av våra dagstidningars sajter. Själva ”nyheterna” upptar en fjärdedel av sidan. Resten är bajs. Oftast är nyheterna bajs också. 

PLP. Varför åker de alltid fram när jag känner för att rensa skallen? ”Welcome to my world” skriker Thåström i bakgrunden. Jag låter honom skrika. Han skriker för mig också. Idag. I sökstatistiken finner jag frågan: ”Hur mår Thåström?” Det får mig att fundera. Vad föranleder frågan, för det första? Verkar han inte kry? Jag tycker karln verkar kärnfrisk! Någon annan har skrivit ”Min flickvän är 12 år” och jag funderar lite till. Det kommer du också att göra nu.

”Vad hände egentligen med Claude Monets öga?” får mig på fall, dock. Det låter som en boktitel. En bok jag nästan skulle vilja skriva. Jag kan knappt erinra mig att jag talat om Monet, men i något sammanhang har han blivit nämnd. Någon undrar vad som egentligen hände med Claude Monets öga och klickar sig in hit. Det är vackert. Mindre vacker var den grå starr som drabbade Monet. Men grabben kunde måla, inget snack. Han var speciellt förtjust i att måla näckrosor. Till förbannelse, om ni frågar mig. Men än har ingen frågat mig.

Jag har ”Passion Boisee” i näsan som en vild storm. Kanske borde jag tvätta av mig? Jag sitter i ett moln av rom, läder, muskot och patchouli. Welcome to my world.

”Låt oss skrika axelklaffar med ö”. Axelklöffar då, eller? Öxölklöfför? Nej, jag begriper heller ingenting. Men någon har funnit det mödan värt att googla på detta. Säkert inte samma person som efterlyst ”porrnoveller med Joakim von Anka och en galen professor” eller ”orgasm i plastbyxa”. Jag läser och förundras över människan.  Joakim sjunger. And it’s your world and I’m looking in. And I’m outside and I’m looking in… and I know…you are the other lifeform. 

Kanske dags för eftermiddagskaffe? Klockan är strax halvtre och ute är det mulet och halvskymning. November som inte ens har börjat. Jag måste jobba lite nu. (Läs: mycket). Adjö.

TV-tipset

För er med televisionsapparat: ikväll repriserar svt den engelska serien ”Impressionisterna” med start kl 18.15 på 2:an. Tre avsnitt där man dramatiserat impressionismens födelse och några av dess nyckelfigurer. Hart när obegripligt idag att förstå hur en ny konstform kunde väcka så mycket hat hos etablissemanget. Framför allt när den idag, mer än hundra år senare, ter sig så snäll och trevlig att den är på gränsen till banal för en hastig betraktare. Men då var det annat liv i skällan. Claude Monet och gänget: Pojkarna Punk.

Att bli med tavla…

Har blivit med tavla. Oväntat men samtidigt inte alls. Traskade iväg igår för en lång eftermiddagspromenad och stötte ihop med en polsk konstnär som visade mig sina alster. Jag föll för några av tavlorna men alla visade sig vara sålda. Men i ett hörn hängde en bild som klev rakt in i hjärtat. Jag slog till på stående fot och med bara en hundring på fickan. Typiskt mig. Lade hundralappen i handpenning och knatade hemåt. Undrade om jag fattat ett klokt beslut.

Tillbaka idag med resterande avbetalning. Ett livligt samtal utspann sig. Eller rättare sagt; konstnären talade oavbrutet och jag nickade bifall så ofta jag hann med. Samtalet gick i 200 knyck. Fragment ur livet. Minnesbilder. Klimt, oh la la. Och så kulsprutefrågor. Hur gammal är du? Vad jobbar du med? Har du körkort? Var bor du? Vad heter du? Varför heter du det?

Jag brukar av naturen retirera hastigt när någon är för, som jag uppfattar det, burdus. Jag tycker inte om privata frågor alltför snabbt. Har aldrig gjort det. Men det var något med den här livliga varelsen som fick mig att vilja gå till mötes.

- Du, jag åker till Polen över sommaren. Men jag är tillbaka i september. I september, hör du? Då ringer du mig. Vi ska träffas och dricka vin och äta god mat och du ska titta på mina tavlor. Du ringer mig i september. Du är trevlig. Jag är trevlig. Vi ska träffas och prata och dricka vin. Men du får inte ringa på dagtid, då arbetar jag. Jag drar ut jacket. Men på kvällen går det bra. Jag har ett stort glasbord. Vi får plats åtta personer runt det bordet. God mat. Mycket vin. Ja?

Jag lovade ringa. Jag kommer att ringa. När jag gick därifrån balanserade jag en stor mugg i näven fylld med karameller och nötter; under den andra armen min nyinköpta tavla. - Du har väl inte ätit frukost, kan jag förstå? Här, ta med dig nötter. Och karameller. Du ska ha karameller, hör du. Här, ta mer. Och ring mig i september. Ja?

Har jag fått en ny vän? Eller bara varit på promenad igen?

Till mina konstintresserade läsare

… så här går det alltså till… ifall ni undrade…

När man lägger sig i parken med magdansösen, part II

Det blev utflykt till Louisiana (konstmuseum på Själland - för er okunniga) och deras utställning med Cezanne och Giacometti. Jag hade kanske för stora förväntningar. Ärligt talat var den rätt tråkig. Väldigt homogen. Hur många fruktstilleben kan en människa tackla på en eftermiddag? Det var få verk som stack ut och grep mig. Krasst konstaterat.

Alla salarna var proppfulla med svenskar. Svenskar, svenskar, svenskar. Det brukar vanligen irritera mig mycket att behöva trängas med andra, jag gillar att vara ifred och betrakta, fundera och känna. Men man kan inte få allt. Speciellt inte en solig lördag. Men nu beslöt jag mig för att ta det från den ljusa sidan. På kuppen blev jag full i skratt.

Ja, jag erkänner, jag ränner ofta och glor på konst. För mig är det inget märkvärdigt. Jo, ibland kan jag bli så gripen att jag faller i gråt. Ibland kan jag bli löjligt upprymd och full av jävlar anamma. Men det är INGET MÄRKVÄRDIGT att gå på konstutställning. Det är lika naturligt som att äta, skita och sova. Jag gör det så ofta jag kommer åt. Okay?

Men idag började jag fundera… där i folkhoparna bland svenskarna. Det vilade en gravallvarlig bajsnödig stämning över alltsammans och jag blev så full i skratt. Gruppvis hasade de sig duktigt fram som efter en snitslad bana, ingen vågade vika av nämnvärt och ta en annan väg genom salarna. Nej, man stod snällt och liksom köade framför varje konstverk. Alla hade armarna i kors framför bröstet. Inte för att se viktiga ut men för att freda sig från de omkringstående, såklart. Vi har alla våra privata sfärer. Men här; armbågarna ut, mungiporna ned. Huvudena lätt på sned och så rynkan i pannan. Vi tittar på konst. Märkvärdig och fin konst. Vi ska fan inte ha roligt.

Jag vet att jag riskerar att låta som nån högfärdig jävla elitist, men när jag lyssnade på kommentarerna blev jag varse att säkert 80 procent av de besökande inte hade en susning om konst över huvud taget. Jo, det påstår jag. Och jag är säkert en elak fan som sitter här och sågar dem jämns med fotknölarna nu, men det kan jag väl få göra… litegranna… för en gångs skull? Det var faktiskt ett nöje att tjuvlyssna till många av dem. De var så totalt… bortkomna… och…tja, bajsnödiga.

Efter ett tag fick jag lust att tjoa och stoja lite. Hoppa omkring. Kom igen nu, för fan, ni behöver inte sänka rösterna bara för att ni står framför en tavla. Konst kan ju vara kul. Ball. Störtskönt. Häftigt. Det ska ju väcka känslor! Vi kunde lika gärna befunnit oss i kyrkan. Kanske var det därför jag också uppfattade utställningen som tråkig? Gudarna ska veta att jag blivit snuskigt bortskämd den senaste tiden, inte minst i Wien, med utställningar jag fortfarande bär inom mig och inte kunnat få ned på pränt, just för att jag inte vet hur jag ska sätta ord på dem. Kanske gör jag det aldrig. Kanske får det vara. Men idag… nä.

Dock var min finska magdansös på hugget och hade ordnat världens picknick. Vi låg och jäste i parken i strålande sol, med utsikt över havet och måsarna. Det var gott. Jäkligt gott. Vi talade länge. Allvar och skämt. Många timmar. Mycket att ta igen. Så trots stackars Cezannes gamla apelsiner och trots bajsnödiga svenskar - en mycket bra dag. En dag att plocka fram ur minnet när man sitter inlåst på kontoret till veckan.

 

När man lägger sig i parken med magdansösen

Lördag blir det gröngräset, en näve körsbär, fylld picknickkorg och en finsk magdansös. Samt en hel del av detta…

Ingenting annat än ren och skär hedonism. Hasta la vista!

Bland poeter, syfilis och boxning

Kan en kvinna i en BH gjord av gamla tomatburkar verkligen vara så skrämmande att det får en man att inhandla sandsäck och börja öva boxning för att kunna freda sig mot henne? Oh ja. Inget snack om den saken. 

Låt oss tala lite om Elsa, Mama Dada herself, även kallad Baronessan. Förresten, låt oss tala lite om Marcel Duchamp likaså. Det finns ju rykten som gör gällande att Duchamps idé att ta vardagliga ting och ställa ut dem som konst, hans s.k. ”ready mades”, egentligen var något han snodde från Elsa. Det skulle inte förvåna mig. Baronessan Elsa von Freytag-Loringhoven (jag vet, jävla tjusigt och krångligt namn, ett namn hon fick först i sitt tredje äktenskap) var en outsinlig källa till excentriska krumsprång. Hon gjorde sig en BH av tomatburkar, ja. Bland mycket annat.

 

Här är hon förresten. Tanten är galen långt efter sin död. Jag har försökt förminska den här bilden flera gånger idag, men så fort hon kommer in på Lilla Blå Bloggen fläskar hon upp sig i jättestorlek. Så är det. Hon spökar. Men okay, Elsa får som hon vill. Det är inte varje dag ni vilar ögonen på Elsa så glo ordentligt! Det gjorde Marcel på sin tid också, han ville att Elsa skulle stå modell för honom. Och det kunde hon väl göra.

Elsa var lång, smal och egentligen inte vad man kallar vacker. Bland annat lär hon ha haft ett sjujäkla överbett. Men hon var ändå en kvinna som drog blickarna till sig. Efter att ha levt ett kringflackande liv i Europa kom hon till USA med sin tredje man. En karl som övergav henne när första världskriget bröt ut och stack hem till Tyskland igen. Han tog livet av sig i ”protest” mot kriget, vilket Elsa tyckte var ”nobelt”. Trots den nobla akten innebar makens frånfälle att Elsa själv ställdes på bar backe. Hon drog till Greenwich Village, New York, där hon dels jobbade som nakenmodell och dels i en cigarettfabrik. Efter ett tag gav hon upp båda jobben och började skriva poesi istället.

Elsa var en bra bit över 40, rakade skallen, målade den röd, bar ibland en födelsedagstårta på huvudet, hade ett halsband med en levande kanariefågel… Hon tillverkade en löspenis i gips som hon använde för att ”skrämma gamla nuckor med”. Kort sagt, en excentrisk kvinna med många strängar på sin lyra. Hon var en av förgrundsgestalterna inom den amerikanska dadaismen och hennes promenader genom New York var ingenting annat än storartade happenings; detta innan begreppet ”happenings” ens var uppfunnet. Så träffade hon Marcel, en något tillbakadragen fransk konstnär med förkärlek för schack, och Elsa blev störtkär. Eller kanske inte. Kanske var det bara glädjen över att upptäcka ännu en knäppgök i samma anda som hon själv. ”Marcel, Marcel, I love you like hell” brukade Elsa utropa och skrev otaliga dikter till hans ära.  Marcel själv ställde ut en urinoar på en konstutställning 1917, döpte den till ”Fontänen” och så var skandalen ett faktum. Urinoaren skulle 2004 komma att utnämnas till ett av 1900-talets mest betydelsefulla konstverk av 500 välrenommerade konstnärer och kritiker. Slicka i er den karamellen, folks. Troligen var det Elsa som sände honom urinoaren från början. Men riktigt hur det låg till med den saken vet man inte. Hon fick i alla fall ingen credit för det.

 Elsa försvann in i historiens dimmor och Marcel, vid sitt schackbord, blev världsberömd och fick ett enormt inflytande på konsthistorien under hela 1900-talet. Alla var dock inte lika imponerade över honom. Hans fru fick nog och limmade, i värsta Pål Pommac-stil, fast hans schackpjäser på brädet. Några veckor senare var skilsmässan ett faktum. (Jag vet inte vad det är, men hur jag än försöker förstora upp bilden av Marcel förblir den liten… Jag anar Elsas inflytande även här. Sorry, folks! Ni får ta fram förstoringsglaset). Det är Marcel Duchamp på bilden. Han har en pipa i ena näven som han trycker mot magen. Han koncentrerar sig. Han spelar schack. Jag tror inte han tänker på Elsa ett endaste dugg.

Men vem var det som fick införskaffa sandsäck och boxarhandskar? Åh, javisst ja, det höll jag sånär på att glömma. Det var William Carlos Williams. Han var poet och tillsammans med bl.a Man Ray en av deltagarna i gruppen ”the Others”; ett gäng poeter och konstnärer i Greenwich Village från 1915. Jag läste Williams första gången i tonåren, det hörde till samma fas som Doors-plattorna och Kerouac-böckerna. Jag minns egentligen bara en sak av honom; dikten om plommonen. Hur var det nu den gick? 

I have eaten the plums that were in the icebox

and which you were probably saving for breakfast.

Forgive me, they were delicious

So sweet and so cold. 

 Så enkel och vacker kan poesi vara. Så här såg han förresten ut:

 Rätt söt plommontjuv, va? Åtminstone tyckte Elsa det. Och ska vi vara ärliga så blev William stormförtjust i Elsa; han uttryckte en kort stund in i bekantskapen att han älskade henne. Han kysste henne, lite försynt men ändå djärvt. Det skulle han aldrig ha gjort. Elsa grabbade tag i stackars Williams, sa att ”vad han behövde för att bli en bra och frigjord konstnär var en dos av hennes syfilis”. Sedan började en katt-och-råtta-lek där Elsa jagade Williams och Williams försökte gömma sig. När hon blev ratad av honom smockade hon till honom rakt i ansiktet. William Carlos Williams inhandlade sandsäck, boxarhandskar och satte igång att ta lektioner. När han ansåg sig någorlunda förkovrad i den ädla boxningskonsten gav han igen med råge. Baronessan Elsa von Freytag-Loringhoven stöp i gatan mitt på Manhattan. Av detta kan vi alla lära oss att poeter kan vara mycket slagkraftiga. Framför allt när de drabbas av kärlek. Tro aldrig något annat.

Vad hände med Elsa då? Tja, hon återvände till Europa under tidigt 20-tal i tron att hon skulle få det bättre men istället kom hon till ett Tyskland i ruiner efter kriget. Trots detta stannade hon, utblottad och vad det verkar, inte helt frisk. Hon dog i sin lägenhet, gasförgiftad. Om det var ett medvetet självmord eller en olyckshändelse vet vi inte. Sorgligt är också att Djuna Barnes, journalisten/författaren och vännen som gjorde anspråk på kroppen, senare inte kom ihåg var Elsa blivit begravd – eller ens om hon blivit begravd!

Ja, ja. Hur det än är med den saken så är Elsa borta nu. Hon var en komplex kvinna, hade en jävlig barndom, levde ett kringflackande liv i flera länder, utmanade sin omgivning, var bisexuell och samtidigt homofobisk, hade flera judiska vänner och var uttalad antisemit… Att beskriva Elsa är inte det enklaste. Det första som slår en är det paradoxala i hela hennes person. Men det är väl också därför jag blir fascinerad av henne. Hur som helst, hon tar plats på Lilla Blå Bloggen i alla fall. Stor plats. Stort fotografi. Jädra fin bensprätt. Och det säger jag aldrig nej till. Det vet ni ju.

För er som blir nyfikna på dadaismen, Duchamp, Williams, det tidiga sekelskiftets bohemliv i Greenwich Village m.m. finns det otaliga böcker och artiklar i ämnet. Ge er ut och leta. Eller låt bli. Själv drar jag till Wien för att knarka mera konst och dricka anständigt kaffe. Auf wiedersehen…

 

 

En glimt av Klimt

Prags nationalgalleri är en arkitektoniskt ful skapelse från 20-talet som brann ned och återuppbyggdes. Den är fortfarande lika ful. Men det gör inget. Jag förlåter den allt med tanke på innehållet. För att ta sig dit hoppar man på spårvagn 17 nere vid voltavafloden, inne i centrum. Det tar tio minuter, en kvart. Spårvagnen hostar sig över bron och börjar uppstigningen för de branta backarna. När man kliver av står man precis utanför den fula skapelsen. Man går över gatan och kliver in genom de stora glasdörrarna. Bakom två små luckor sitter två små välfriserade damer. Man betalar sitt inträde. Och är sedan på egen hand…

Jag börjar med att gå vilse. Eller rättare sagt, jag siktar in mig på deras samlingar av 1900-talskonst då jag vet att här i den fula skapelsen skall finnas verk av både Schiele, Kokoschka och Klimt. Så jag tittar på kartan och ser något jag tyder som ”modernism” varför jag kliver in i den plåtlåda som de kallar hiss och trycker på tredje våningen. Plåtlådan knarrar helvetiskt. Nu vet jag hur det är att vara ansjovis i burk.

På tredje våningen irrar jag i en timme. Jag möts av en överväldigande samling, egentligen för stor att ta in på en gång. Så där som det brukar vara. Picasso i flera upplagor. Cezanne. van Gogh. Toulouse-Lautrec har målat Oscar Wilde på sin målning Moulin Rouge. Han sitter som en däst blond lätt överviktig herre högst upp i högra hörnet på tavlan. Jag står och kikar på honom och väntar på att han ska säga ”hej”. Det gör han naturligtvis inte men jag blir i alla fall glad. Suzanne Valadon dyker upp med ett stilleben och jag känner återigen den där inre känslan av att stöta på en gammal bekant. ”Hej” säger jag till tavlan och ler. Den svarar inte men jag blir glad. Tänk att Valadon finns här, bland alla gubbarna. Hon som stod modell för Renoir. Hon som var morsa åt Maurice Utrillo, han med alla Montmartre-motiven. Jag nickar lätt åt Gaugin. Jag ser statyer av Rodin och Degas. Jag vandrar genom de nästan folktomma salarna med en allt större längtan inombords, det pirrar i hela kroppen. Jamen, var är du, baby? You darling boy of mine, var håller du hus? Gömmer du dig? Finns du i nästa sal?

Jag tvingar mig själv att inte springa, hålla igen på stegen. Men snart ser jag inte vad som hänger på väggarna, det är som om jag bara kollar att det inte är något av honom. Le Courbusiers nakna kvinna från -34 känns fel, Fernand Léger känns fel. Jag skiter i Pissaro och Sisley. Boring farts. Var är du, älskling? Var är du?

Väl igenom hela våningsplanet står jag stum. Förtvivlan inombords. Som ett barn som blivit utlovad glass och ballonger och sedan snopet insett att det bara var lögn. Jag tänker att jag missat ett rum. Det var ju som en labyrint där inne. Jag lämnar trapphuset och rusar in på tredje våningsplanet igen. Jag hastar genom rummen, jag är som en radiostyrd missil, jag betar metodiskt och raskt av rum efter rum, sal efter sal. Vakterna ser på mig, de börjar följa efter mig. Jag känner att jag inte beter mig som jag bör bete mig härinne. Men var är Egon? Var är min baby? Har de stuvat undan honom? Bränt honom?

Det tar ett slag innan jag lugnat mig och återigen kan studera översikten över hela huset, hela fula skapelsen. Nationalgalleriets indelning av konstskatterna är kanske inte riktigt den indelning jag logiskt skulle göra. Följdaktligen har jag fått mig till livs, förutom europeiskt 1800- och 1900-tal, en sjujävla massa inhemsk konst. Men där, längst nere i huset, där finns det jag letar efter. Så jag sätter kurs mot ansjovisburken igen och rasar ned genom den fula skapelsens våningar under helvetiskt gnissel.

Nya glasdörrar. Nejmen, heeej!

En glimt av Klimt.

En rejäl glimt. En stor målning. Jungfrurna. En hoper kvinnor som slingrar sig kärvänligt och sömnigt runt varandra i klara lysande färger. De slingrar sig in i ögat på betraktaren. Klimt, din gamle fuling. Jag ler mot målningen, den ler tillbaka. Jag tänker på gubben Klimt i sin ateljé där han tutade omkring i sin kaftan bland alla fruntimmer. Jag tänker på hur han uppmärksammade Egons talang, hur de båda strök med i spanska sjukan samma år. Två sjujävla målare och kvinnokarlar. En äldre man. En yngre yvigare. Jag älskar dem båda.

Så finner jag honom då. Egon Schiele. Där, runt hörnet, ned till vänster. Den gravida kvinnan och döden plus två små landskap som placerats så den ena hänger ovanför den andra. Jag rusar fram och ställer mig nästan skyddande framför dem. Den lille irriterande tysken med kameran får maka på sig. Han som krupit tätt intill med sin jävla kamera och ska plåta. Är det inte fotoförbud här inne, ditt tyska schwein? Move, move! Jag kastar ilskna blickar upp på lysrören i taket, detta är väl verkligen inte idealiskt för så sköra verk, dessutom suger belysningen, den gör ingenting för hur man uppfattar tavlorna. Det blänker i de mörka målningarna, man får rikta in sig i en vinkel för att kunna se. Jag ställer mig tätt intill, beskyddande. Tysken tvingas flytta på sig. Han tar ett par steg åt sidan, kommer inte åt att fotografera. Jag lämnar inte min position… minutrarna tickar iväg. Vi andas båda två, rätt häftigt. Ingen säger något. Till slut går han en bit bort. Jag står kvar. Egon, min Egon. Jag tänker varma tankar. Jag talar med honom inne i skallen. Vi samtalar länge. Jag drar i mig varje penseldrag, varje linje, varje färgnyans. Ögonen är uthungrade. Svultna. Galna. Jag knarkar konst!

När jag så slutligen lämnar min älskling och är på väg ut ser jag äcklet komma krypandes tillbaka där jag stod. Som en kackerlacka. Hans fotoblixtar lämnar ärr i mig. Jag skulle nitat den fan medan jag hade chansen.

En längre tid har jag hört rykten om en filmatisering av Klimts liv. John Malkovich i rollen som den kaftanbärande österrikaren. Jag finner den på nätet och beställer raskt. Nu hoppas jag bara den har den där mättade färgrika överdådiga porriga känslan jag älskar så mycket från förra sekelskiftet.  En glimt av Klimt? Varsågoda.