Nåt slags tema?

Ella Mae Morse (höll på att skriva Horse!?) har inte ett skit med Colin Dexters (höll på att skriva Dexter Gordons!?) detektivhjälte Morse att göra men hon tycks veta en del om ko-grabbar. Hon har träffat en. Hör själva. Jag har fått den på hjärnan idag och det börjar bli rätt påfrestande. Kanske kan jag fördriva den så här?

Cow Cow Boogie, folks. Muuh på er. Den svänger lojt på rumpan, den här, precis som koa själv. Ella Mae sjöng också om hur hon pimplade 40 koppar kaffe en gång, men den kan ni googla fram själva.

Jag kämpar mot svullna öron och illistiga virus. Jag är lite halvberusad trots nykterheten. Det känns vingligt att stå och gå, sitter hellre och djupandas. I eftermiddag glor jag på Parfymen. För er som inte läst boken ännu säger jag bara: lyckans herrgårdsostar. En läsupplevelse av det mest sinnliga slag. Patrick Süskinds bästa. Inte att hoppa över.  

Senare ikväll vinglar jag iväg mot detta. Näbben, you better be better than good tonight. Jag känner mig bräcklig, ser du.

Thåström

Snett i brallan

Ha! Majsan, vars blogg dog skendöden för några månader sedan, har nu officiellt avgivit ett löfte att blogga varje dag – 30 dagar på raken. Jag tycker vi håller rätt på henne, allihop. Hon går ut med något som är allt annat än rakt: läs här hur denna tekniska kvinna reflekterar kring sneda snoppar-problematiken.

För övrigt börjar jag tro att jag närmar mig stenåldern. Är det inte ett ålderstecken när man vaknar i ottan och känner sig utsövd? När man anser att ”ligga och dra sig till klockan sju en lördagmorgon” är rena tonårsfasonerna?

 Jag pressade till kl sju men sen gav jag upp och klev ut till kaffekokaren. Det regnar över stygga stan. Det är himmelskt skönt. Fönstren på vid gavel, in letar sig dammig stadsdoft, fukt och spridda röster från de gamla kvartersgubbarna.

Jag dricker kaffe och lyssnar på 20-talsjazz, jag diskar upp efter gårdagen, jag nynnar till Mood Indigo och ansar liljorna som fortfarande ståtar i mitt hem efter mer än en vecka. Hela lägenheten luktar liljor. Nästan – nästan – lite tröttsamt. Jag tror jag beger mig ut och inhandlar fler sorter idag. Kanske inte liljor, men något annat tjusigt.

Snoppar, regn, jazz och liljor. Nej, jag har inte så mycket att blogga om just nu, men Lilla Blå Bloggen hackar vidare. Ta en banan!

Det svänger så det svartnar

Benny Goodman må ha varit en tråkmåns och bara upphetsande för farmor, men ibland fick han till det. Sing Sing Sing finns i hundratals versioner, det här är en av de bästa. Bilderna följer med på köpet, bland annat Clark Gable i snitsig hallickmustasch. Men det kan man köpa, för den här låten svänger nå’ så in i h—–e. Jodå. Minsann. Spelas på full patte, som de säger i Skåne.

Ge mig Gene!

Nu vill jag till Paris. Inte för att det är min favoritstad, den stinker ju pissoar mer än något annat ställe i Europa, men för att där just nu pågår en utställning som jag gladeligen skulle vilja slafsa i mig med alla sinnen.

I DN idag läser jag Birgitta Rubins artikel ”Alla tiders jazzfluga” och känner hur det rycker i flera nervändar. Läs den, ni också. Och har någon av er vägarna förbi utställningen förväntar jag mig en ingående rapport pronto!

För övrigt har natten varit lång och hård. Några nätters sömnbrist och hjärnan börjar spela mig spratt. Eller också är det de där förvirrade långa timmarna med boken om alkemi. Jag måste ut ur det här nu. Kanske kan Gene Krupa hjälpa mig på traven? Mannen som höll armarna högt och huvudet lågt.

Kolla in honom här. På mindre än en och en halv minut förmedlas mer energi än på ett helt Friskis & Svettis-pass. Gene är den elektriskt spattige karln i ljus skjorta som först springer från den ena jazzkatten till den andra, bara för att hamna bakom sitt batteri där han nästan lyfter och går genom taket. Gene Krupa, så cool så det ilar i tänderna. Hör ni det, ungdomar?

Pardon me boys, inte fullt så lena tåg

Jag skrek väl så jävligt så de inte tordes annat. Konduktören tog ett snack med föraren och så bar han och min mor min bångstyriga kropp genom hela tåget, fram till spakarna. Där fick jag sitta, mina svettiga nävar greppade rattarna eller knapparna eller vad fasen det nu kan ha varit. Snor i ansiktet. Tårar som förbyttes i sprickfärdig stolthet. Jag körde tåg! Fyra år gammal körde jag tåg. Det susade fram nånstans i mellansverige. Lilla Blå rattade och mor kunde pusta ut. Konduktören kunde pusta ut. De arma resenärerna i  vagnarna kunde pusta ut.

Och tågen har fortsatt att pusta sig fram, årtionde efter årtionde. Framför allt har det pustat, stånkat, susat och stompat sig fram genom musiken. Häromdagen fick jag en låda jazz tillsänt mig, säkert 200 låtar! Man får akta sig, jazzloppan biter ilsket när den väl biter. Chattanooga Choo Choo lär ha varit ett tåg. Vet inte om Ellington någonsin tog den tricken, men han spelade gärna låten om det där förstklassigt snabba tåget, ni vet.

”Take the A Train” är för övrigt en låt med studs. En av de där som ”alla” känner igen när de hör den, även om de inte gillar jazz.  

You must take the A train – to go to Sugar Hill way up in Harlem

If you miss the A train, you’ll find you missed the quickest way to Harlem

Hurry, get on, now it’s coming – Listen to those rails a-humming…

Om musikerna i Grateful Dead, The Flying Burrito Brothers och The Band hade tid att lyssna på those rails a-humming tror jag knappast när de 1970 packade sig ombord på ett inhyrt tåg tillsammans med Janis Joplin och några till. De skulle turnera ihop under en vecka, alltmedan tåget susade fram genom ett storslaget kanadensiskt landskap. Här och där stannade man till och höll musikfestival för publik på flera tusen. En färgglad publik i olika stadier av behåring och berusning. Året var ju, som sagt, 1970.

Men ombord på tåget gick det vilt till. Kröken och röken och musiken rådde. Bluesgrabben från Chicago, Buddy Guy, berättar om hur man ”bara kom in i det på något sätt”. Han syftar på en slags dygnet-runt-fest, ett dygnet-runt-jam där alla samlades i vagnarna och lirade skiten ur sig. En annan musiker som var med säger nästan förvånat: ”Vi var ju inte vana vid sprit, inte på det där sättet. Vi hade ju bara tagit LSD innan, och rökt marijuana, va.” När det blev tomt i flaskorna fick tåget stanna till och länsa närmsta spritbutik. Hatten gick runt och alla musiker bidrog till kassan. Sedan fortsatte tågfärden och kalasandet. Buddy Guy blev trött, men varje gång han la sig för att sova, var han rädd att han skulle missa något, så han kom på benen igen. Under hela veckan låg han aldrig ned mer än en timme åt gången.

Janis Joplin sitter i kort klänning och rosa solglasögon och röker. Hon är full. Alla är fulla. De sitter tätt samman och sjunger allsång. Jerry Garcia böjer sig fram och deklarerar Janis sin kärlek. ”Jag har alltid älskat dig, ända sedan jag såg dig första gången.” Hon ser hastigt tillbaka på honom och brister ut i gapskratt. Försöker skämta bort det. Det tycks bli för svårhanterligt. Hennes röst på scenen är bitter, sångtexten svart: övergiven i kärlek, gång på gång. Två månader efter tågresan återfanns hon död på ett hotellrum, 27 år gammal.

Jerry Garcia, i Grateful Dead, ståtar sedan i lila batiktröja och vinröd vacker Gibson på scenen. Hans hår och skägg är svart och yvigt. Han ser ut som ett mellanting mellan trollet Plupp och en gammal slöjdlärare.

The Band stompar sig fram på tåget och de stompar sig fram på scenen. Jag har alltid känt mig lite ljummen till de här grabbarna och deras påstådda storhet. Men jag mjuknar som glass i mikron när de inledande tonerna till Dylans ”I shall be released” hörs. Det borde varje människa med hjärtat kvar i kroppen göra. Mjukna. Inte fan är det rock’n'roll. Det är en – psalm. In my humble opinion.

Överhuvud taget var det dock mer skägg än rock under året 1970, om ni frågar mig. Okay, Doors släppte plattan Morrison Hotel samma år, och Roadhouse Blues är en jäkla bra rocklåt, men jösses vad skäggigt det var! Alla verkade ha gigantiska skägg det året, åtminstone någonstans på kroppen. Och musiken gled ut i något slags mellanland, ofta rätt saggiga landskap med evighetssolon och inåtvänd instrumentonani.

Men ”Festival Express 1970” som turnén genom Kanada kom att kallas, och som finns dokumenterat på filmen med samma namn, var inte enda gången det placerades ett tåg mitt i rockmusiken.

 Se bara på Sverige och det märkliga tilltaget ”Rocktåget”. Jag skriver märklig, för jag förstår inte kopplingen Tomas Ledin och rockmusik, men det kanske nån kan förklara för mig? Eller gör inte det, förresten. Vi lämnar det. Men Sverige var alltså inte först med idén om ett tåg fullt av musiker genom landet… om nu någon trodde det.

Men tågen, de där eviga tågen, tycks rista sig in i hjärnbarken på var och varannan musiker. Eldkvarn sjöng om ”Långsamt tåg”, Ozzy Osbourne om ”Crazy Train”. Elvis struttade omkring som en rockabillytupp i ”Mystery Train” och Rolling Stones hade sin ”Silver Train” (fast de har en bättre tåglåt i ”Love in Vain” – och nej, jag syftar inte på Clash-låten med samma namn). Hos Johnny Burnette och sedermera Yardbirds lät det att ”Train Kept a Rolling” och vår egen Jakob Hellman skrev pärlan ”Tåg” för ett antal år sedan. Likaså sjöng Lolita Pop om ”Långa tåg av längtan”. Jag kan fortsätta, men jag tror ni kan fylla i själva… Jag undrar bara om alla de där tåglåtarna är skrivna av män? Det verkar så. Är det pojken i dem? Den lille pojken med drömmen om det elektriska tåget som fortfarande hänger kvar i en eller annan form? Kanske fick de inte köra tåg som barn? Det fick jag! Jag upprepar en gång till för säkerhets skull: det fick jag!

Här är förresten en bra platta från en bra grabb:

20-tal och 70-tal och byxorna på

Hela morgonen med Jelly Roll Morton på stereon. Hon ovanpå klampar i allt hastigare rundor på sitt golv, mitt tak. Gillar hon inte 20-talsmusik? Eller diggar hon?

Hela stan ligger i ett gråblaskigt dis. Som andedräkten från nån som bott för länge på parkbänk. Jag borde röja upp hemma. Jag vet att jag inte kommer att göra det. Inte idag heller. Jag har ju för fan varit sjuk. Jättesjuk.

Igår klämde jag så rullen med Marlon Brando och hans sista tango med Maria Schneider i Paris. Det var märklig 70-talsmusik hela filmen igenom. Onödiga stråkar. Marlon tog aldrig av sig brallorna när han gökade. Kanske stod det något i hans kontrakt? Det finns en scen där de sitter nakna mittemot varandra och försöker få orgasm utan att röra vid varann. Där har han förstås inga brallor på sig. Men man ser ingenting iallafall. Hör bara en massa helvetesmusik. Marlon pratar om sin hemorrojd vid flera tillfällen. Maria Schneider ser mycket ung ut, hela hennes lilla ansikte är runt och slätt som en nybakt bulle. De åbäkar sig igenom Bertoluccis regi i över en timme. Jag erkänner att jag blir lite uttråkad. Trycker på paus och går ut i köket för att leta jordnötter.

Idag har jag sotat ögonen så jag inte vet om jag vågar gå till affären. Men jag måste, har knappt något kvar i kylen. När man inte har ätit på en vecka ter sig mat ömsom som paradiset, ömsom som en ansträngning inte värd priset.

Jelly Roll Morton har tystnat. Det var kanske bäst så. Jag önskar det var helg en vecka till. Jag önskar jag hade lite rödtjut hemma.

Spontanpartaj

Ja, jag vet det är bara tisdag men guuuuuuu…. helt plötsligt…. i novembertöckan och surandet och gäspandet och ledan och frustrationen och kletet… så bara… JAAAAAA! PARTYYYYYYYYYYYY!!!!!!!!! 20-talsjazz så det dånar hemma. Dansa så benen sprätter likt glödloppor. Tills svetten lackar. Bli glad, va! Bara så där. Bara en sketen tisdagkväll. Jabba!

Imorgon blir det huvudvärk och ledvärk. Men det skiter väl jag i. Va?

 

Sprätt iväg nu, för tusan!

När det krafsar i hjärnan

Det går trögt med bokläsandet just nu. Tänkte jag skulle ändra på det och beställde Håkan Lahgers bok om Ulf Lundell häromdagen. Både Halvar och Micke Berg, de rävarna, har tipsat om den tidigare så jag tänkte att det kanske vore något för mig? Den har inte kommit ännu. Jag går här och lullar och väntar. Har snart tragglat mig igenom biografin över Josephine Baker, en visserligen bra bok som överraskade mig positivt med skildringen av hur jazzen kom till Europa i början av förra århundradet, men som likförbannat inte ger mig något grepp om Jossan. Inte helt. Ett makalöst kvinnoöde, visst, men ändå… Hon är hal som en ål. De där bananerna hon dansade med kring midjan, det var faktiskt bara en säsong! Tänk vad den bilden har fastnat på näthinnan, säkert också hos människor som inte vet vem hon var för övrigt. Fan, ingen verkar ju ha vetat egentligen. Författaren till den här biografin, Phyllis Rose, klagar över att hon fick skriva om boken fem gånger – den blev aldrig som hon hade tänkt sig från början.

Men när blir det som man har tänkt sig? Det är en bra bok, åtminstone första halvan. De svarta i Paris på 10- och 20-talet, hur de mötte en öppnare värld, en friare värld; hungrigare och tolerantare än de var vana vid hemma i det unkna Amerika. Och så chocken när de återvände efter kriget. Inte ett skit hade förändrats, snarare tvärtom.

Men jag haver tragglat, som sagt. Man ska inte traggla med böcker, man ska smeka dem och lukta dem och vänslas med dem i timmar. Krypa in i dem, ha det gott, lära sig nya saker, öppna stängda dörrar, dyka in i äventyret, tankeflykten. Böcker är inte något som man ska ta till fem minuter innan man somnar, bara för att man lever i ett kärleksvakuum. Tre sidor och så en snark på det! Inte bra. Sammanhanget går förlorat. Det är att göra boken en otjänst. Så har jag behandlat boken om Jossan Baker de sista två veckorna. Tacka fan för att jag inte kommer igenom den. Nu väntar jag på ”Den vassa eggen”. Så får vi se vad som händer.

Men när jag inte är läshungrig är jag ofta bildhungrig. Just nu är det inte film. Just nu gillar jag att betrakta foto. Jag glor och kryper in i bilderna. Känner regn mot läpparna, vind i håret, det doftar jord och stad. Jag tror jag vill bort. Jo, det vill jag. Jag vill bort. Som vanligt…

Len men farlig

Det här är tidlös musik. Det här är så vackert så det är bara att ge upp. Det här är sånt man doppar själen i efter en lång dag. Bara att sjunka in i, låta det rinna över en som varmt regn. Lent men farligt. Musik för regniga söndagseftermiddagar. Musik för storstäder i skymning. Musik för blå nätter. Musik för motsträviga landsvägar som varat för länge. Lent… men farligt.

Jag har älskat den här i många år. Det är en kärlek som består. John Coltrane. Equinox. Från 1960.

I’ve got an uncle I never got to know…

Ni vet de där böckerna/filmerna när någon plötsligt ärver en okänd släkting? Man tänker: ja ja, chansen är ju stor. Not!

Men det var precis vad jag gjorde. En dag damp det ned ett brev från en advokatbyrå som sökte mig, en av de efterlevande till en man jag inte ens visste hade existerat. Nu var han död och vi, jag och mina syskon, var hans arvtagare. Det där brevet väckte många tankar och känslor. Inget om varför, när, hur. Bara några torra rader på ett papper att bouppteckning skulle ske någon gång inom snar framtid och att besked var att vänta. Vi väntade. Undrade. Ringde varandra. Spekulerade. Vem fan var han? Var hade han bott? På vilket sätt var han släkt med oss? Hur kunde han ha känt till oss? Varför hade han aldrig hört av sig? Var hade han dött? Av vad hade han dött? Och så naturligtvis: arvet! Vad var det för ett arv? Prylar? Pengar? Fotografier? Vad?

Efter en tids undersökningar fick vi i alla fall fram att detta var en man som fötts utom äktenskapet och framlevt sitt liv i en stuga långt in i storskogen, i decennier. Ensam. Utan hustru och barn. Om han vetat om oss fick vi aldrig veta. Bouppteckningen tog ett år. Fan vet varför, för det visade sig att hans bohag var värt drygt en femhundring. En försäkring föll ut och skulle ge oss ett par tusenlappar var i näven. Någon blev besviken. Någon ville inte veta av pengarna. Någon tyckte det var en välkommen peng. Och själv satt jag med tanken som gnagde och gnagde: Tänk om jag bara vetat om honom! Tänk om jag bara fått träffa honom en endaste gång!

För i min familj är banden bakåt ohjälpligt avhuggna och trots vårt antal är vi splittrade som granatskärvor. De där rötterna man längtar efter, funderar över, fantiserar om… Kanske hade den här mannen suttit inne med några pusselbitar. Det får jag aldrig veta. Jag har inte ens ett fotografi av honom. Och de som skulle kunnat berättat om honom, de är sedan länge borta.

Men blir jag lite låg ibland med anledning av detta så brukar jag plocka fram plattan ”All over the map” med Giant Sand. I Giant Sand finns en man som heter Howe Gelb. Han är en kille jag gillar starkt. I låten ”Remote” sjunger han

”I’ve got an uncle… I never got to know – He lives way out… where there’s no roads…”

och då ler jag och skänker en tanke till min okände släkting där uppe i skogen. Inte för att jag tror att han någonsin hörde Giant Sand eller ens visste vilka det var. Det är det förresten nästan ingen som gör. Jag har musikervänner som fullkomligt äter musik och tror sig veta det mesta, men när det kommer till Howe Gelb stirrar de bara tomt på mig och säger

- Vem?

Howe Gelb är en sån där musiker som tycks kunna spela de flesta instrument, han sjunger som en kratta, har turnerat i århundraden över hela världen men ändå aldrig legat på några topplistor. Han bor ute i Arizonas öknen där han har en skivstudio, där lirar han in plattor som andra byter strumpor. Han har musikaliska samarbeten på gång till höger och vänster med alla slags musiker. Han glider lätt som smör från punk till jazz till… ja, fan vet. Han tycks inte gilla att göra en låt på samma sätt två gånger; han byter, skiftar, ändrar stil och takt och arrangemang och ger intryck av att vara en man som äter, skiter och sover musik och bryr sig fan om han faller folk i smaken eller ej. Jag gillar Howe Gelb. Det märks, vad?

Han är inte alltid världsbäst, men han är alltid Howe Gelb. Därute i öknen går han med sin danska hustru och sina barn och ibland dyker han upp i Danmark. Spelar han i närheten av mig brukar jag se till att gå dit. Jag vet aldrig vad jag kommer att få mig till livs. Kanske sitter han och lirar jazzpärlor på sitt gamla piano. Kanske flänger han runt med gitarren och svettas på publiken. Kanske har han med sig en gospelkör. Det spelar inte så stor roll. Jag brukar bli varm i hjärtat av Howe. Sen är han faktiskt snygg också.

En natt under jazzfestivalen i Köpenhamn, en tropiskt varm natt, satt jag svettig på trappen till Pumpehuset och inväntade en konsert med Giant Sand. Inomhus var hettan som en bastu, jag mådde lite illa av värmen och letade mig ut i natten. Satte mig där och funderade. Någon kommer ut och sätter sig snett bakom mig. Jag vänder mig om och där sitter han ju, Howe Gelb i egen hög person! Med något så rockigt som en kopp kaffe, tror jag det var. Han tittar på mig. Han har den mörkaste blick jag nånsin sett och just där och då förvandlas jag till en generad skolflicka. Får inte fram ett ord. Blir pinsamt medveten om mig själv, kan inte röra mig ur fläcken. Det enda jag kan tänka är: åh gud, prata inte med mig, säg ingenting. För jag visste att jag inte skulle kunna säga något tillbaka. Jag hade fått grym tunghäfta. Så sekunderna tickar iväg. Så nickar han nästan omärkligt och ler. Ler djupt inifrån ögonen. Jag hade kunnat fria i samma ögonblick. Efter ett stund i tystnad reser han sig och går in. Vi har inte bytt ett ord. Men jag är lycklig.

Konserten skulle visa sig bli den bästa jag någonsin upplevt hittills med Giant Sand. Inne i konsertlokalen väntade en varm och kärleksfull publik, en publik som varit med förr och visste att Howe Gelb inte är en kille som låter sig knäckas i första taget. Men denna gång knäckte vi honom. Efter ett par timmar erkände han det i mikrofonen. För vi ropade inte in honom och bandet för extranummer, vi sjöng in dem på scenen igen… och igen… och igen… Musikerna log som solar, de tog sig för pannan, de skrattade, de vinglade dramatiskt in framför våra ögon och ruskade på huvudena men spelade vidare. Vi sjöng för dem. Till slut gick Howe Gelb ner på knä, tog av sig sin vita hatt och ropade: enough, enough, you win… och jublet visste inga gränser.

Jag fann en version av Remote på youtube. Den låter inte som på plattan, men det är heller inte att vänta. Den är inspelad i hans hemmastudio därborta i Arizona. Han sitter på trappan och allesamman gör de en mjukt stompig laidback bonnaversion och jag blir sådär soft jag blir av americana ibland. Det är basic och inte speciellt märkvärdigt men det är gjort med hjärtat. Då blir det bra. Varsågoda.

Hur mycket söndag är det kvar, dottore?

Hur många timmar är det kvar av den här jätteskumma dagen? Inte så många. Jag dricker ur rödvinet som är kvar. Jag har lyssnat på PLP så öronen hänger likt vissna kålblad längs sidan av huvudet. Är det den där Laxläkaren snart så man kan ladda ned ett avsnitt? Ja, vad heter det då…? Skärgårdsdoktorn. Ja, ja. Gullegullmys i en evig svensk sommar med syster Birgit och stickade ollar och truliga tonårsbrudar och så Axel, visserligen ful som stryk och trist som fan, men karln verkar hutta både konjak, läsa god bok och ta sig en cigarr då och då. Så ibland tittar jag. Jodå. Laxläkar’n och ja… i gammal go mjölkchokla’…

Måndag om några timmar. Jag är inte beredd. Inga blommor har satts om. Inga fönster har tvättats. Ingen tvätt har strukits. Inget badrum har skurats. Vad har jag gjort denna helg? Lyssnat på älskog, jazz, fyllegräl och Thåström i nu nämnda ordning. Käkat gammal ost. Haft tråkigt. Känt mig kaxig.

Har ingen att bråka med. Ingen att imponera på. Fan fan fan.

Hur mycket tål man om man ska upp igen och iväg till jobbet om några timmar? Ett glas vin? Två glas vin? Eller bara bli Kapten Haddock rakt av?

PS. Hos grannen är det tyst idag. Ha-ha-ha!!! Eftertankens kranka blekhet? Slapp muskulatur? Migrän? Kortslutning? Stelkramp?

Inne i Bermudatriangeln igen…

Jag har kallat Youtube för Bermudatriangeln förr. Man sugs plötsligt in där och får svårt att ta sig ut. Men varför ta sig ut? Jag har ju ”återupptäckt” Mannen i plastbyxan. Hade glömt att han fanns. Titta här, t.ex.  Är han inte lite lik Kikki Danielsson? (Det hade varit dödshäftigt om det hade varit Danielsson!) Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till Mannen i plastbyxan. Okay, man förstår att killen kan hantera en gitarr men han drar liksom iväg rätt snart, man vill skrika ”Jamen,  LUGNA dig lite, karl!” efter ett slag. Men Mark Winchester visar i alla fall hur en ståbas ska klappas om för att må bra. Kolla in hans solo efter ett par tre minuter. Grymt.

En av de bästa låtar som gjorts kom på 30-talet, heter Caravan och skrevs av Duke Ellington. Mannen i plastbyxan tolkar den såhär.  En dryg halv minut in i rullen börjar det ta sig. Orkestern verkar lagom galen och fin. Jag skulle gärna se dem live. Och gitarren, ja den hade jag gärna bytt mot ett par flarror single malt. Men så kommer Mannen i plastbyxan och jag blir liksom… ja, jag vet inte. Är det här bra eller dåligt? Helt plötsligt har tårtan dubbla lager marsipan. ”Hej, jag är Mannen i plastbyxan, och jag nöjer mig inte med ett par licks om jag kan dra hela registret… en extra gång. Va? Va? Impade nu, va?” 

Kanske är jag helt enkelt för nykter? Detta sug efter rockabilly och storbandsjazz helt plötsligt, varför? Antar att kroppen har sitt eget sätt att ta sig ur letargi, sorg och kletig vardag.

Jag vacklar ut ur plastbyxans värld och finner en filmsnutt som får mig att dra efter andan. Såna här kreativa alster görs inte längre, det är bara att konstatera. Barbröstade män i rutiga badbyxor som kör moped! Misstänkt påtända brudar i små piffiga bikinis och baddräkter som kör vansinnes-workout på uppbyggd studiobeach. Kolla speciellt in blondinen som kör bensprätt över mopeden ca 1,30 min in i rullen. Som sagt, såna här filmer görs inte längre.

Om Caravan är en 30-talare som aldrig går ur tiden så är denna litegrann i samma kategori. En klassiker helt enkelt. Tycker jag. Gitarrer, gitarrer. While my guitar gently weeps. Här i en inspelning med George Harrison från 1971.

Kanske har vissa av er slutat läsa nu. Det är inte alltid roligt att klicka på de där länkarna i andras bloggar, se andras val av filmsnuttar och låtar… såna som man kanske inte själv skulle valt. Man skiter i det helt enkelt. Ibland. Ibland inte. För de som pallar med; här är en liten flisa direkt ur min hjärtestam. En sång med ett fantastiskt intro, från en dam som följt mig sedan barnsben. Man kan säga mycket om henne. Man kan tycka mycket om henne. Här verkar hon t.ex. gjort ett intjack på Buttericks. Men vad gör det?

Ni ska veta att den här låten gjorde Lilla Blå till en mycket stursk tonåring när andra jämnåriga runt omkring henne diggade plastpop. Det är jag henne evigt tacksam för. Kära fina Janis.  Här i ett drygt 10 min långt inslag där hon först ger prov på var rockskåpet ska stå, för att sedan ge Dick Cavett svar på tal. Som sagt, om henne kan man säga mycket. Men nu ger jag mig för ikväll… Enjoy!