Category Archives: Jazz

Som en liten alptopp. Eller penis.

Jag tänker på de där gamla femtiotalsmikrofonerna.
Som små alptoppar.
Eller penisar.
Och så Sonya Hedenbratt med sin hesa röst. Lika trösterikt skön som lyxig cashmere en regnvåt dag.
Sonya. Så sorgligt bortglömd och förbisedd. Hon som blev tjocka hopplösa tanten i TV:s 70-talsbuskis… när hon i själva verket hade en röst som borde tappats på flaska och sålts som finsmakarwhisky. En jazzmadonna av rang.
Med femtiotalsmikrofon. Som en liten alptopp. Eller penis.
Sonya

3 kommentarer

Filed under Jazz

Motvikt

Blå skyar, ja. Gitter inte tala om vad jag tycker om november – det skulle bli för obscena ord härinne. Men jag längtar till något annat. Tar Jossan till hjälp med följande pärla:

4 kommentarer

Filed under Arty farty de luxe, Jazz

Heta katter

Konstigt det där. Basquiat, konstnären… som var helt okänd för mig tills jag för många år sedan såg den där fantastiska filmatiseringen om hans liv… den där David Bowie spelade Andy Warhol… jag såg den på den f.d. porrfilmsbiografen med en väninna, därinne i gränden i Stygga Staden… vi kom ut som speedade höns… lyckliga och laddade som man blir av något jävligt bra…

Nåväl, Basquiat… den skadskjutna fågeln och begåvade konstnären, den av gudarna olyckskyssta… i vintras… i januari… drog jag till Louisiana, konstmuséet, för att skåda utställningen om 1900-talskonst. Mest var det Schiele som drog. Egon är ju och lär för alltid förbli mitt historiska kåtobjekt… men där fanns även verk av Basquiat. 1980-talets New York. Graffiti.

På Louisiana hade man satt Egon Schiele och Basken sida vid sida. Overkligt nog. Och som musik hade man valt? Dizzy Gillespie. Salt Peanuts. Sen 40-talsbebop. Så oväntat och så helt rätt. Hey, Louisiana!

Varje gång jag hör den hetsiga jazzrytmen, som en ettrig pilsk piska mot ryggen, tänker jag numera på vackre Basquiat. Och för all del, på vackre Egon. Jag tänker på Dizzys tivolistora kinder. Som blåser konst rakt ut i kosmos, rakt in i rövhålet på en värnlös kvinna.

I like it like that!

6 kommentarer

Filed under Jazz, Konst

Så långt från solskenet

Ibland smyger de in som skuggor och jag bär dem med mig några dagar i taget. De krossade nattfjärilarna. Dexter Gordon. Chet Baker. Teddy Wilson. Charlie Parker. Jazzens sköra skepnader, briljanta, förintade… en kärlek som gör ont i all sin skönhet.

Tänker inte dra upp allt de gjort här, de djupa spår de satt inom musiken, alla generationer de inspirerat… Sådant känner ni redan till, kan googla eller ignorera efter behag.

Men det är en djup skattkista att ösa ur.

Det är lysande vackert, outslitligt, kraftfullt och magiskt. Det är också skitigt, fult och tragiskt. Så där som det alltid tycks bli. Kreativiteten och undergången hand i hand.

En dokumentär om Chet Baker här, drygt två timmar lång:

Här nedan spelar Dexter Gordon den fiktiva jazzmusikern Dale Turner i Paris i slutet av 50-talet. Förutom en helvetes massa skön jazz får man följa den fina vänskapen mellan den ensamstående pappan och jazznörden Frances och den gravt alkoholiserade, begåvade saxofonisten från USA. Allt utgår från jazzklubben Blue Note och Herbie Hancock.

Två gratisfilmer att avnjutas stilla, långsamt… långt från solskenet.

2 kommentarer

Filed under Film och TV, Jazz, Musik

Skinnet ska slås och piskas

Alla hårdrockstrummisar kan ju ta sig i (valfritt ord) inför den här grabben. Den polske gräshoppan. Jag har skrivit om honom förr. Men han var ju enastående elegant och fräck med sina pinnar. Trots gammal bild- och ljudkvalitet hajar man ju snabbt att grabben var vassare än ett rakblad, tyngre än tåget, råare än kriget. Gene Krupa. Gotta luv this guy! Forever and ever.

För skojs skull kan vi ju infoga den här lilla rullen också, som gått några tusen varv på diverse fejsbucksidor. Ett trött plagiat av  ZZ Top, ett av de där dästa, svulstiga, bonka bonka-numren som man bara gillar efter för många ljumma lågprisbärs. Men kolla in trummisen. Han befinner sig i ett annat stjärnsystem…

4 kommentarer

Filed under Gubbar, Jazz, Musik

Insnöad, tillfreds

Jag älskar mina helger numera. De är snudd på heliga. Jag fyller dem med gammal jazzmusik, sköna filmer, raggsockor en masse och så mycket sovmorgon jag mäktar med. Det är loppisar följt av soppkok i mitt lilla kök, det är mysiga böcker och brinnande stearinljus på matsalsbordet i fönstersmygen. Ja, jag snackar med mina blommor också. De älskar det! Svarar med ännu mer grönska, hånglar upp varandra på fönsterbänkarna och skjuter skott till höger och vänster, så mitt i vintern det är.

Vardagarna är mer slitsamma så här års, minst fyra timmar om dagen läggs på resor till och från jobbet, ibland mer. Och ja, jag jobbar heltid. Men nu snöar det så inihelvetet och blåser så inihelvete och är kallt så inihelvete att jag knappt ser ut genom fönstren. Så jag viker mig, kokar fisksoppa, bär dubbla raggsockor, hänger tantkoftan över axlarna och tofflar omkring som en pensionär, nyper blomskott och jollrar med krukväxterna… Det är helg och jag tänker inte fundera över måndagen. Jag är insnöad och tillfreds. Livet är gott när man slipper gå ut, när man saknar måsten. Jag har ingen karl i soffan att rufsa om i brösthåret på men det går utmärkt ändå.

Vad jag lyssnar på? Mills Brothers så klart. Mjukare, rundare, vänligare musik får man leta efter. Den värmer som konjak i kall vinterstrupe. Lägger sig som kaninpäls mot kroppen. Jag tror jag var tio år när mamsen kom hem med en vinyl med grisskärt omslag. Sen spelade hon alltid den där plattan när hon var på hemma-mys-humör. Mills Brothers, även mina hemma-mys-gubbar. Du kan få låna dem, om du vill…

12 kommentarer

Filed under Arty farty de luxe, Gubbar, Hemmet, Jazz

Chocolate chip

Det finns en slänt på kära ön som har sin motsvarighet i Indonesien, på Bali, en annan ö på andra sidan jordklotet. Jag vet, för jag har vandrat båda platserna. Precis som det finns en korsning utanför Perth i Västaustralien som ser precis ut som en korsning i Västerås… och precis som det finns en plats i Melbourne som exakt påminner om ett ställe i Värmland! Man säger att alla har en dubbelgångare någonstans i världen. Jag tror det är detsamma med platser.

Men det var inte det jag skulle berätta om. Jag vill berätta om den där mannen i pyjamasbyxor, de svarta med gula prickar. Han som ser ut som han är antingen 20 eller 100 år. Han som har en knallröd trumpet. Det där som skulle bli hans sista platta, Miles Davies sista platta, den träffade mig som en blixt en klibbig het dag i djungeln, därnere i Indonesien. Den färdigställdes efter hans död. Den är läskigt funky, mer funky än jazzig.

Jag var olycklig den där tiden i Indonesien. Jag var ensam, pank, febrig och rädd. Allena i en värld jag inte förstod. Rödhårig och vit, stämplad som rangda, trollkvinna. Jag som hade satt på mig vigselringen, den fejkade, för att få vara ifred på ön. Den där fejkade låtsasringen som ärgade ihop på en enda dag av luftfuktigheten. Blev lika grön som jag var som resenär. Fy fan vad jag hatade Indonesien!

Men en dag, i en av de där märkliga affärerna inne i djungelbyn, dunkade Miles ut ur högtalarna; han slet sig ut ur väggen som en galen liten gräshoppa, i pyjamasbyxor och med bar överkropp. En illröda trumpet i högsta hugg. Min värld välte över ända och efter det var sig ingenting likt.

Det här är från plattan Doo-Bop – den som jag köpte, lånade ut till en vän och sen aldrig fick tillbaka. Laserstrålen genom djungelmörkret och genom alienationen. Rakt in i mitt västerländska hjärta. Som en stålbult. Tack, Miles. Jävla galning. Älskar dig. Utan att ens förstå dig… eller din musik.

12 kommentarer

Filed under Gubbar, Jazz, Resor

Och jag får inte lära farsan Baloo allt jag kan…

Ibland undrar jag vem som nu ska förklara innehållet i sångerna för min far, de där sångerna han älskade så. Han som inte kunde engelska men ändå drevs av en inre glöd att dansa som en tung björn om natten till tonerna av den där gamla jazzen. Jag blir lite sorgsen inför tanken. Jag hade velat översätta orden, titlarna och texterna för honom. För nu, idag, älskar vi samma sånger, han och jag. Men han är död. Och jag kan bara försöka härma hans långsamma björndans i muminsalongen om natten. Count Basie och jag. Men kanske spelar det ingen roll där han är nu. Kanske vet han redan. Kanske har han hela tiden vetat innebörden av Lil’ darlin’?

2 kommentarer

Filed under Jazz

Jag doppar tån i jazzens franska fotbalja…

Ute har det doftat mild och blid baby-höst. Ni vet den där ljumma vinden som nästan har något vaniljlikt över sig… det är fortfarande sol och värme men ändå… där finns några gram av något krispigare… men fortfarande rår lenheten. Så har staden doftat idag och jag har vandrat under blå himmel och svettats, besökt möbelhandlare och samlat på mig intryck. Får goda nyheter över telefonen: en vän som varit arbetslös länge har äntligen fått jobb! Det är sant som man säger: delad glädje ÄR dubbel glädje.

Så kommer jag hem, skämmer bort mig med potatisgratin som jag pimpar med chevrette-ost och ett par laxfiléer. Det vackra bourgogne-glaset fyllt med rött. Väl vid datorn upptäcker jag förtjust följande pärla: ”Från rasismens Georgia till jazzens Paris” med avstamp i 1920-talet. Precis den slags dokumentär jag älskar så mycket. Den här är sevärd och ligger kvar till 12 september. Har ni en timme över – och det har ni ju – kan ni lära er något om afroamerikanerna och jazzens historia under 1900-talet. I Frankrike. Bara klicka på länken. Nej, det är inte tråkigt. Det är det perfekta programmet att avnjuta i en soffa med ett glas rött och fötterna på bordet. Låt välbefinnandet nå även er. Ni behöver det. Kittlar dödsskönt i kistan…

7 kommentarer

Filed under Film och TV, Jazz

Trivsamt psykopatiskt

Kanske är det den där scenen i båten, en öppen eka mitt ute i medelhavet under en knallblå himmel då döden plötsligt slår till. Bokstavligt talat. Den kommer ju så plötslig, allt har ju bara varit italiensk idyll. Sent 50-tal, goa jazzhak, svassiga damer och coola grabbar på vespa… och så BANG! Blodet sprätter upp i en plötslig, ilsket röd båge och ovanför välver sig himlen, oändlig och lysande blå.

Första gången jag såg det hoppade jag högt. Andra gången blev jag mer nervös av Philip Seymour Hoffmans rollfigur när han oväntat knackar på till den där lyxvåningen och man vet… man vet att nu går det åt helvete. Åtminstone för Philip Seymour Hoffmans rollfigur. Vad var det nu han hette? Freddy Miles! Gah, en läskig typ… överlägsen, dumdryg… och full av misstänksamhet mot vår huvudrollsinnehavare… med all rätt, ska det ju visa sig.

Jag talar alltså om filmatiseringen från -99 av Patricia Highsmiths bok ”The Talented Mr Ripley”. Den har filmats en gång tidigare, 1960 tror jag, med Alain Delon i huvudrollen. Den versionen minns jag inte mycket av men den senare med Matt Damon som Tom Ripley är klart sevärd. Jag har lust att kliva in i den där världen just nu, just idag. Något i mig behöver lite goa jazzhak, svassiga damer och coola grabbar på vespa. Jag skulle t.o.m. behöva göra en tur i en hyrbåt under öppen himmel. Så snackar vi inte mer om just det.

Patricia Highsmith skrev sin första bok om mördaren Tom Ripley nån gång på 50-talet och den skulle komma att följas av fler, några av dessa också filmatiserade med skiftande resultat. I den här rullen från -99 får man en hel näve skådisar; Jude Law, Cate Blanchett, Gwyneth Paltrow, Matt Damon och en magnifikt läbbig Philip Seymour Hoffman. (Jag minns förresten en märklig afton i en källarbiograf i Wien där jag såg honom ligga och göka i storformat… helt vilt surrealistiskt… att i ett okänt kvarter knata nedför en helvetes massa trappor, rakt ned i underjorden och hamna på en liten biograf… nästan helt allena…. det stod en liten man i vit servitörsjacka bakom en disk och rattade en espressomaskin… vi inledde en konversation… hur sa man ”espresso” på svenska? ”Espresso” sa jag och beställde ett glas vin. Drack upp och gick in i den helt mörklagda salongen… vi var kanske fyra fem besökare totalt… och upp på duken dyker så en naken Philip Seymour Hoffman upp, knullandes och stånkandes som en atlantångare… en magnifik man… ett magnifikt surrealistiskt minne).

Nåja, Patricia Highsmith skrev thrillers med psykologisk knorr och boken är läsvärd än idag, finns översatt till svenska med titeln ”En man med många talanger”. Läs den! Se filmen! Digga musiken! Matt Damon härmar Chet Baker. Medelhavet är blått. Vesporna flyger fram genom gränderna. Fruntimren är jobbiga. Solen steker. Blodet stänker. Bängen trålar. Ja, ni kan ju glo själva:

2 kommentarer

Filed under Film och TV, Jazz, Litteratur