Vem tänder stjärnorna?

I helgen tog jag ned adventsstjärnan. *nickar viktigt*

Tanten i mig?

Jag har stökat runt lite hemma i helgen. Flyttat lite möbler. Och se på fan; farmors mors gamla gungstol kommer fram i ljuset. Från förrförra seklet. Det får mig att inse två saker: 1) jag äger faktiskt en häftig möbel som man kan gunga i. 2) jag har något som relaterar till förrförra seklet!!!! Hur jäkla gammal är man inte då?

Imorse vaknade jag klockan sex. Söndag.

Jag går upp klockan sex en söndag morgon, fixar en balja java och sätter mig och gungar i gungstolen. Bara tanter gör sånt. Utanför mitt öppna fönster ligger stygga stan dammig, tyst och sval. Jag gungar sakta, smuttar på mitt kaffe och känner ro. För första gången på ett par tre veckor.

Jag betraktar mitt 30-talsbord, mina 20-talsstolar och jag diggar min gungstol. Jag fixar ännu en balja java. Smuttar vidare. Gungar vidare. Det går en timme i absolut tystnad och jag mår fint.

Men mitt hem? Mitt hem är en tants hem nu.

Jaha, så fort gick det alltså…

Likdelar i köket

Insåg precis att jag har en död groda på tork i köksfönstret. En kasse med resterna av en hare ligger kvarglömd framför elementet. Ja, inte så att det luktar eller så… men jag får snart släktbesök. Kanske borde jag städa lite? Folk är ju så känsliga nuförtiden.

Passande musik i bakgrunden? Kanske denna:

…. Clearing off my driveway
Using lots of rock salt
Dead racoon and a possum
Spread out all over the asphalt
That’s when I see those little tiny reindeer
Caught up in the glare of my headlights

Well I put on my gloves and I took that pill
I’m gonna shift it through to high gear
That’s right
Yeah up in high gear baby….

Soffporr

 

 

 

 

Titta vad man finner när man googlar! Otroliga, snuskigt sköna! Vill jag ha? Jag vill ha!

 

 

 

 

Och så högsätet för en queen som jag, då:

 Ursäkta mig. Jag måste andas i påse nu.

Tuttar i träd

Jag tror han hette Henry men jag minns inte säkert. I alla fall bodde han på nedre botten och jag fyra trappor upp. Det var min första lägenhet. Tjugotre kvadrat där badrummet hade mörkblå heltäckningsmatta och dessutom var större än köket!

Henry var ungkarl och i 50-årsåldern. Jag var 18. Han kom och ringde på en dag. Överlämnade ett fång blommor. Vilda blommor som han plockat själv ute vid sin kolonilott. Jag tog emot dem, vad skulle jag göra? Henry ville umgås, det var uppenbart. Jag ville inte lika gärna umgås så jag mumlade något och stängde dörren. Det gick en tid och Henry började hänga kassar med blombuketter på mitt dörrhandtag. Jag spelade låten ”Louie Louie” på repeat så jag inte hörde ringklockan. Men till slut en dag gick det inte att undvika. Han låg på lur bakom sin dörr när jag kom i trappuppgången.

Skulle jag inte vilja komma in i hans lägenhet och titta på hans tavlor? Han var ju konstnär, gubevars! Mot bättre vetande klev jag in i den lilla ungkarlslägenheten. Det luktade oljefärg och terpentin, en välbekant och god lukt. Så svepte han fram dukarna, en efter en. Träd. Några slags äppelträd. ”Ser du äpplena?” log han förtjust. ”Ser du?” Jag stirrade på alla kvinnobröst som vällde fram ut de där träden och tänkte ”no shit?” ”Tycker du inte de är fina? Tycker du inte om motivet?” fortsatte han.

Varför jag, en 18-årig tös, skulle tycka om kvinnobröst som dinglade i träd, fattar jag än i dag inte. Vad jag heller inte fattar är att jag senare ställde mig och bakade en sockerkaka till gubben och hängde på hans dörrhandtag. Någonstans tyckte jag lite synd om Henry. Eller Harry. Eller vad han nu hette.

Överklassvärderingar

Hemma i min hall hänger en liten tavla jag gjort, en liten vit tavla med följande tryckta citat:

”Jag försöker undvika att mina barn ska växa upp med överklassvärderingar. Vi har mycket begränsat med tjänstefolk hemma; det är bara några damer som kommer på dagen och går på kvällen.”

Det är ett citat av Jan Stenbeck.

Vissa gäster ler på ett speciellt sätt när de ser tavlan. Andra stirrar bara och ler inte alls. Jag vet alltid vilka som brukar komma tillbaka.

Frimurarens sköna hem

Eller ska det stå ”Allt i hemmet” med underrubrik: ”Prova nya frimurartrenden?”

Jag vet bara att någon sökt på orden ”Frimurares inredning” och hänvisats till Lilla Blå Bloggen. För att vederbörande inte ska bli besviken behöver jag er hjälp. Själv känner jag inte så många frimurare. Jag har mina misstankar om Farbror Gösta men han bara blänger på mig om jag frågar och slår lite med passaren och linjalen mot stövelskaftet, så jag har givit upp den planhalvan. Men ni, kära läsare; intelligenta och pålästa, initierade såväl som hyperchica; ni kan säkert upplysa både mig och den stackars sökande som nyttjat google. Frimurares inredning! Sätt igång bara. Beskrivningar, tack!

Jag vet att både Dr No och fler med honom sitter på het information. Please, låt oss dra skynket åt sidan en gång för alla och avslöja frimurarens passioner i inredningsväg. Kan det vara virkade grytlappar i grått på spikar av gjutjärn? Kan det vara något helt annat?

Jag vet inte.

Farbror Gösta – som står över min axel när jag skriver detta – verkar synnerligen upprörd nu.

Jag vädjar till er. Berätta!

 

Aj!

Pang pang, technodåre, dog du nu?

Det blev en hård natt. Det är inte alltid lätt att vara medmänniska, full av empati och värme. Det är inte alltid lätt att timme efter timme ligga och studsa som ett popcorn i sängen till tonerna av debil dansmusik à tidigt 90-tal. Det kostar på att hålla förståelsen och generositeten på topp när grannarna kryper på alla fyra och vrålar som passionerade hjortar efter alltför stort intag av både det ena och det andra. Samtidigt som sovrumslampan i taket skallrar allt mer – trots att festen ifråga inte ens pågår i lägenheten ovanför utan i huset bredvid!!! När morgontimmarna nalkas har man två alternativ: antingen tar man fram studsaren eller så tar man fram studsaren!

För övrigt har dagen varit full av gäspningar. Nej, jag är inte nonchalant massmördare. Jag är bara lite pömsig. Men jag pallade tina upp en laxrumpa till middag. Det gjorde jag faktiskt.

Så har jag bokat en flotte i Stockholms ström i slutet av maj för då ämnar jag gästa den svenska hufvudstaden. Om jag får plats med studsaren i ryggsäcken så tar jag med den. För säkerhets skull. Plus några kartonger ammunition. De där stockholmarna är ju lite… hm… ja, enough said. Over and out, hörni.

Slå ihjäl farfar? Första maj?

- Nu åker vi och spöar farfar, säger Thorsten Flinck och jag brister ut i skratt. Det är nog inte meningen. ”Ett hål i mitt hjärta” är en svart och solkig film, en trasig film om trasiga människor. Men Thorsten är alltid Thorsten och ibland måste man få skratta i det sotsvarta.

Jag arbetar idag. Officiellt. Inofficiellt sitter jag fortfarande i morgonrock och luktar torsdag. Gårdagens film satte sina spår, jag har drömt oroligt och luddigt. Men strunt i det.

Maj är här med obehagligt starkt ljus. Jag borde ta fram skurhinken och trasorna nu. Skrubba från golv till tak, från tak till golv. Men kroppen är slö, den tror den befinner sig på någon uteservering utomlands. Det gör den inte.

Skärpning!

Vad handlar det här inlägget om då? Tja… spelar det nån roll?

Vill du ligga naken i min soffa?

Som silat genom murar, moräner och mudder kommer enstaka toner fram. Grannen spelar musik. Jag känner igen tonerna efter ett tag. Tar dem en och en och plockar ihop dem till ”Ingenting gör mig” med Thåström. Grannen åker automatiskt upp några pinnhål i min lättköpta aktning.

Det är lördag eftermiddag och ingenting har blivit gjort. Eller har det? Jag smuttar på en liten irländsk jamare och beslutar mig för att stryka kläder. ”Hela världen” sitter nog utomhus idag och möter våren med öl och solbrillor stora som assietter i fejan.

Själv står jag stolt bakom mörka sammetsdraperier, dricker whisky och stryker tvätt. Det enda som fattas nu hade varit om du låg här, näck i soffan bland alla kuddar, citerandes Ekelöf. Det hade varit… snyggt på nåt sätt.

Platsen är ledig. Intresserade kan anmäla sig i kommentatorsfältet.

När det skymmer i minnets vrår

Skymning är ett understatement. Jag tittar upp i mitt kökstak och inser att det nu gått exakt fyra månader sedan elektriciteten försvann ur urtaget där. Javisst, en elektriker, var det ja…

Äh, vad fan… Snart kommer vårljuset.

Långsam kvalfull död?

Det är en sån där morgon då jag vaknar utan väckarklocka. Skönt. Jag ligger och drar mig som en sillrumpa i marinad en hel timme innan kaffetarmen skriker så högljutt att jag inte längre kan ignorera den.

Ut i köket, mitt kök med de blodröda och olivgröna väggarna. Genom fönstren ser jag en lätt frusen innergård och däruppe en blå himmel. Temperaturen visar minusgrader. Åh?

Efter en kvarts vevande får jag igång gamle Slim Jim, laptopen, som närmar sig pensionen och gnisslar som den åldersbrutne gubbfan han är. Jag klappar och mumlar tröstande. Kokar mitt kaffe, ett par ägg. Öppnar feedlistan och kollar bland bloggarna. Det är lite halvljummet idag, såsom det brukar vara på lördagar. Inte många skriver. Undrar vad de gör? Ligger kvar i sängvärmen och drar i snorren? Slänger sig ut genom dörren och iväg till närmsta köpcentra för att veckohandla? Fan vet.

Men hos Jenny Maria finner jag det här ljuvliga inslaget, om Lundagård, om ”stilla stadiet” och kärleken till gubbar på sockel. Det gör mig glad. Jag går vidare till en annan fotograf, Micke Berg, och läser om hans uppvaknande den 14 februari, idag alltså. Han drömmer om tunna sommarklänningar. Om kvinnor i tunna sommarklänningar. Det är fint. Jag blir glad igen.

Så lämnar jag de däringa fotograferna och klämmer ett ägg. Ute är det knäpptyst. Fryser stadsborna idag? Vågar de sig inte ut?

På köksbordet ligger en svart ask med små cigariller. Jag var bara tvungen att ha mig en igår. Det bidde ingen fredagswhisky. Inget annat flytande heller. Men det bidde en liten cigarill. På asken står följande upplysning i svarta bokstäver mot vit bakgrund: ”Smoking can cause a slow and painful death”. Hörde du det, Slim Jim? A sloooow and paaaiiiinful death. Om du inte passar dig klär jag dig i smoking idag.

Jag tar ett ägg till. För säkerhets skull. Det är ju kallt ute.