Category Archives: Hemmet

Kannibalvecka

Kör ett Hannibal Lector-race under veckan och klämmer alla rullarna… något ska man ju göra under kvällstid när mörkret faller. Jag har Anthony Hopkins lena stämma i mitt huvud och vill bara äta hela tiden. Imorgon påbörjar jag ett litet manus till en kiltrulle. Ja, ni läste rätt. Om den blir kultrulle återstår att se. Och jag lär inte få följa med till Skottland när den spelas in.

Nu tvättstugan. Sedan rulle tre i ordningen. Med middag därtill.

Så vem har tid att blögge… typ?

 

6 kommentarer

Filed under Film och TV, Gubbar, Hemmet

Insnöad, tillfreds

Jag älskar mina helger numera. De är snudd på heliga. Jag fyller dem med gammal jazzmusik, sköna filmer, raggsockor en masse och så mycket sovmorgon jag mäktar med. Det är loppisar följt av soppkok i mitt lilla kök, det är mysiga böcker och brinnande stearinljus på matsalsbordet i fönstersmygen. Ja, jag snackar med mina blommor också. De älskar det! Svarar med ännu mer grönska, hånglar upp varandra på fönsterbänkarna och skjuter skott till höger och vänster, så mitt i vintern det är.

Vardagarna är mer slitsamma så här års, minst fyra timmar om dagen läggs på resor till och från jobbet, ibland mer. Och ja, jag jobbar heltid. Men nu snöar det så inihelvetet och blåser så inihelvete och är kallt så inihelvete att jag knappt ser ut genom fönstren. Så jag viker mig, kokar fisksoppa, bär dubbla raggsockor, hänger tantkoftan över axlarna och tofflar omkring som en pensionär, nyper blomskott och jollrar med krukväxterna… Det är helg och jag tänker inte fundera över måndagen. Jag är insnöad och tillfreds. Livet är gott när man slipper gå ut, när man saknar måsten. Jag har ingen karl i soffan att rufsa om i brösthåret på men det går utmärkt ändå.

Vad jag lyssnar på? Mills Brothers så klart. Mjukare, rundare, vänligare musik får man leta efter. Den värmer som konjak i kall vinterstrupe. Lägger sig som kaninpäls mot kroppen. Jag tror jag var tio år när mamsen kom hem med en vinyl med grisskärt omslag. Sen spelade hon alltid den där plattan när hon var på hemma-mys-humör. Mills Brothers, även mina hemma-mys-gubbar. Du kan få låna dem, om du vill…

12 kommentarer

Filed under Arty farty de luxe, Gubbar, Hemmet, Jazz

Fittlax?

Ibland frågar jag mig själv varför jag inte har någon karl – jag som t.o.m. kan laga könsrätter till middag?* Som idag t.ex. – lilla lördagen och allt. Vad passar väl bättre då än att anrätta vad danskarna skulle kalla ”fisselaks” med citronsås och pressad potatis? Hm? Det är inte alls svårt. Man tager en obscen fiskbit och anrättar efter bästa förmåga. Sedan blandar man en obscen vit sås med hjälp av creme fraiche, grädde, en halv citron och en klick bredbar vitlöksost som sakta får sjuda tills den är varm. Saltar och pepprar. Pressar kokt potatis som ett gäng likmaskar över hela anrättningen och så är det bara att hugga in. Vill man vara svennig så kan man ju toppa med en grönsallad til det hele.

Nu faller lugnet över Muminsalong nr 3 och jag ska göra Vanessa Redgrave sällskap i filmen Anonymous. ”Vem skrev egentligen alla Shakespeare-pjäser” frågas på omslaget. Jag gör en djärv satsning och svarar: Shakespeare?

*Kanske är det just därför…?

17 kommentarer

Filed under Film och TV, Hemmet, Recept

Konsumtionsblogg

 Loppislördag! Jag faller som en Julia Caesar för den strama benvita kaffekannan. Den är tyschk, ser jag på stämpeln, och kommer att passa så jädrans fint med mina tre tidigare loppis-koppar från Bavaria med mönster i turkos, blått och brunt. Och se på fan, när jag kommer hem och ställer upp dem bredvid varandra blir de en familj med en gång. Nu fattas bara tantkakorna, tanterna och kokkaffet! Pass för att vara Dagmar Ebbesen!

Vad kalaset gick på? Kannan kostade tjugo spänn hos Röda Korset. Den verkar helt oanvänd. Kopparna fann jag på Myrorna en gång i tiden, tror inte jag gav mer än en femma stycket för dem. Jag vet egentligen inte varför jag inte dricker ur dem oftare än jag gör – för kaffet smakar fan så mycket godare i de där tunna historierna än de tjocka muggarna jag normalt använder. Men så är jag heller inte Dagmar Ebbesen varje dag.

Nå, vidare då…

 En vas blev det också. Nu väntar jag bara på blommorna!

Och ett gäng vinglas för vitt och rött. Så kan man slå sönder några fler.

Totalt gick hela kalaset på 60 kronor och inte ett öre mer! Det kallar jag gött mos.

Vidare kan jag rapportera att JR-hörnan så sakteliga börjar ta form. Några av karafferna ståtar med vuxenblask i form av whisky, brandy och portvin so far. Jag känner mig mycket rik.  Och så några cigarrer förstås, från tobaksaffären på hörnan, ifall vintern blir som den brukar. Och det lär den väl bli. Att lasera gammalt IKEA-bord gav mersmak så nu ska jag nog gå loss på en hylla också.

…till tonerna av Marlene Dietrich (för hon låter alltid på fyllan när hon sjunger) samt grannens skällande tyschka schäferhund. Det är lördag, folks, och jag ämnar icke ha dåligt samvete för varken det ena eller det andra… På återhörande!

17 kommentarer

Filed under Hemmet, Saker jag samlar på, Whisky, cigarrer

Bar(n)en blir till

Det kom ett mail, apropå mina planer om att fylla karafferna till höstens stormar och samtidigt skaffa mig lite vuxenpoäng:

”Eftersom jag inte kan kommentera på din blogg så kommer mina spritförslag här istället!

 Ok. Du gillar inte rom. Jag förstår dig. Men en pava Angostura 1919 från Trinidad… Den kommer att knulla runt i gommen på dig hjärtat mitt. Jag lovar. Nr 504 på Bolaget.

 Får jag vidare rekommendera Berrys´ xo Cognac. En ståtlig fransos, rak i ryggen och stadig på 43 %. Avnjutes förslagsvis tillsammans med rak pipa och innetofflor.  Nr 87386

 Vidare bör fröken Blå inhandla ett rör Grappa. Här duger det med billigt skit, förslagsvis den slappa och nerpissade italienaren Grappa Morbida. Grappa är vidrig smörja, men alltid bra att bjuda ”förståsigpåarna” på. Nr 86625

 Ok. Nu den torra men ack så sensuella spanjoren Oloroso Tradición. Här har du en sherry som kommer att förgylla din fisksoppa samt smörja din strupe. Avnjutes naken i gungstolen.  Nr 90478

 När det gäller whisky, då är du mästaren. Ger mig därför inte in på den arenan, men ett glas Lagavulin är ju aldrig fel efter montering av taklampor… Nr 400

 Det viktigaste har jag givetvis sparat till sist. Punsch! Här ska man inte snobba till det. Punsch är bara punsch om den heter Carlshamn och har en flagga på etiketten. Kall eller varm spelar ingen roll, bara glaset är stort och fyllt upp till bredden. Skit i ärtsoppan. Nr 588 på bolaget, hjärtat.

Puzz”

Va? Det kallar jag läsarengagemang! Man tackar för stänken, som flickan sa…

Är det andra som har problem med att kommentera härinne? Dum fråga kanske, för har ni det lär ni ju inte kunna svara. Jag vet inte vad som ev. kan vara galet, men WP brukar åtgärda det mesta när något skiter sig. Annars skyller jag bara på er. Det måste vara er det är fel på.

Tills lugnet lägger sig i Jobbochinflyttarland, på återseende, kära vänner. I’ll be back.

Apropå det, Arnold var i Danmark igår. Det var ju naturligtvis jag också. Men jag missade Arnold med en golfboll när.

 

6 kommentarer

Filed under Cyberrymdens bästa, Hemmet, Saker jag samlar på, Whisky, cigarrer

Att samla vuxenpoäng

Grannfrun har en stor schäfer. Hon kom två gånger innan lunch idag. Grannfrun alltså. Det vet jag för det hördes tydligt. Det här verkar vara ett lyckligt hus. I eftermiddags bröts regnet för en gnutta solsken, rakt in på min nya balkong. Jag var tvungen att gå ut och digga lite. Glömde att jag inte var riktigt klädd. Blev varse detta först då jag såg blicken från mannen som gick förbi med sin hund. Ja, ja, jag bor som sagt i ett lyckligt hus. Lite bröst bjuder jag på.

När jag växte upp dundrade alltid JR in i sitt vardagsrum på Sydgaffeln i Texas och hällde upp en försvarlig fetagrogg, direkt hemkommen från oljeriggarna och intrigerna. Så log han sitt ormleende rakt in i kameran och hällde i sig gud vet vad. Dallas var tacky – och är väl fortfarande – men även stilfullare filmer har alltid haft en sån där hörna i hemmen dit invånarna skyndat och så klirrat loss med kristallglas, karaffer och allsköns dricka.

I mina ögon har det varit ett vuxentecken. Själv har jag aldrig haft någon hörna, någon bar, någon drinkvagn. Möjligen en box på köksbänken och nån pava virre i skafferiet. En flarra absinthe i kylen. Under lyxiga dagar that is.

Men så fann jag då dessa tunga karaffer på loppis. Aj, där small  JR-genen i mig och jag insåg att nu, nu var det dags att samla vuxenpoäng. Så nu är karafferna inskaffade. Nu ska de fyllas med gud vet vad och så ska de stå på ett litet rullbord (ja, litet och litet…) som ska betsas eller målas i höst. I Muminsalong nummer tre.

Nu vill jag ha tips på vad man fyller såna däringa karaffer med… Jag har väl vuxna läsare därute?

 

15 kommentarer

Filed under Hemmet, Saker jag samlar på

Just nu på min kylskåpsdörr

Ser du inte? Jamen, förstora då!

3 kommentarer

Filed under Hemmet

Arrivederci Mumin II

Det var kul så länge det varade. Muminsalong II, den bättre om jag får säga det själv, med eget husspöke och allt. Här var jag lycklig, här fes och dansade jag, här smuttades finvirre och likör solokvist och i vänners lag, här arbetade jag och här filosoferade jag. Det bloggades och svors, jag läste och gungade i gungstol, jag betraktade livet utanför fönstren och jag somnade härinne ibland. Kära Mumintvåan, good bye. (Vänta nu…”mumin” och ”tvåan”… nu blev det inte riktigt rumsrent, va?)

Imorgon går flyttlasset härifrån. En ny boning väntar. Förhoppningsvis en ny muminsalong. Nummer tre i ordningen. Knarrig parkett. Fläckig marmorskiva i fönstret. En pyttebalkong. Jag känner förväntan. Och jag luktar något annat.

7 kommentarer

Filed under Hemmet

Ack du min moder, ack du min mumin

Fred Åkerström knarrar som en gisten lagårdsdörr i ”Ack du min moder” av ingen mindre än det historiska riksfyllot Bellman. Fred sjunger inte, han knarrpratar texten. Det är helt okay, det är konstig stämning i salongerna i Lillhålan. Jag sitter på en stol och lindar in ljusstakar, lyktor, etiopiska ritualknivar och små kranium i prasslande papper, staplar prydligt i brun flyttkartong.

Det skymmer utanför fönstren men eftersom gardinerna nu är nedtagna är det fortfarande ljust inne i rummen. Fred knarrar. Jag tänker på farmorsmor och mormor och mamma – alltmedan jag plockar ihop, rullar in och staplar. (Ja, jag sippar på lite gammalt lådvin också. Det smakar vinäger och har nog stått för länge…) Men jag sippar och Fred knarrar och jag tänker på Bellman och undrar hur han luktade. Jag tänker på far som smidde ljusstakarna jag just nu rullar in i papper. Vad tänkte han på då? Kunde han föreställa sig att jag en gång, några decennier fram i tiden, skulle sitta med dem i knät och fundera? Allt medan muminsalongen sakta monterades ned, blev en dammig plats, fylld av både uppbrottsnerver och försiktig framtidstro? Troligen inte. Knappast. Min far tänkte nog inte på mig då. Han ville nog bara ut i friheten. Bellman tänkte kanske på sin morsa när han skrev ”Ack du min moder” men inte visste han att Fred Åkerström skulle sitta och knarra fram hans ord drygt 250 år senare… Tiden, ni vet… Konstig grej. Magisk, mäktig, mystisk och ingenting på en och samma gång.

Vad vill jag med det här då?

Ingenting egentligen. Bara titta in här och säga ett försynt hej. Jag mår okay. Det är mycket nu. Men allt är nog okay. Eller blir i alla fall okay. Jag befinner mig mitt i ett steg. Jag har ena benet i luften liksom. Det är som det är. Man tar sig vidare på ett eller annat sätt. Tiden, ni vet… Man hänger med. Och vinet smakar vinäger…

Enligt Tove Jansson bodde mumintrollens förfader i kakelugnen. Han var en liten svart sudd. Jag tror bestämt att han har fällt ned persiennerna?

11 kommentarer

Filed under Gubbar, Hemmet, Musik, Saker jag samlar på

Brev till en utlandssvensk

Kära utlandsvän!

Du undrar säkert vad som sker i gamla Svedala och vad som sker i mitt liv. Ack ja, det är många tunga händelser. Tidningarna löper amok i vanlig ordning inför stora och världsomfattande händelser. Ett föräldrapar vars barn dött blev nekade att ha en tecknad apa i dödsannonsen. Nu ”rasar kändisarna” mot beslutet. En annan ”kändis” och tillika blondin var bokad på ett gig på Åland men glömde gå av färjan och missade därmed sin spelning. Nu undrar jag bara om ålänningarna ”rasar”. Har du tänkt på att det bara är i kvällstidningar som folk rasar? Själv kan jag bli jävlig förbannad men jag vet inte om det är detsamma som att rasa. Jag tror jag får ringa någon kvällstidningsjournalist och fråga. För övrigt verkar det inte, enligt svensk press, ha hänt särskilt mycket. Någon engelsk blivande prinsessas tuttar har blivit fotograferade och nu ska tuttbilderna publiceras. Världen förväntas hålla andan av spänning. Engelska kungahuset ska väl rasa i vanlig ordning. Mina tuttar blev också fotograferade häromsistens. Fyra gånger till och med. Det kallas mammografi. Jag har inte hört något om en ev. publicering. Jag antar att det är då jag får tillfälle att gå ut i pressen ”och rasa”. Sker det, så lovar jag att sända dig en länk.

Apropå ankdamm; i Sverige simmar numera dacksen i grön absinthe. Värsta dammgroggen alltså. Kolla själv. Såhär ser det ut i Lillhålan just nu:

 Ja, de två små kluttarna där i bild är alltså ankor. Den ena verkade råstenad och hade halva huvudet under vattnet konstant. Den andra, en liten hona, såg ut att ha nått det loja stadiet… hon tog sig fram en millimeter i taget, slö som en byråkrat i klister. Kanske hade hon nått Nirvana? Hon rasade i alla fall inte, så mycket är säkert.

Just nu finns det två grejer jag längtar extra mycket efter.

1. Att ha min flytt överstånden. Jag försöker nita fast bilden av en färdigmöblerad, go lya mot näthinnan – som en hötapp framför en åsna – för att orka packa vidare. Jag hade hellre själv blivit packad. Men det låter sig icke göras. Nu är det hemmet som ska få sitt. Det går långsamt. Som en anka i absinthe.

2. Det har öppnat en jäkligt intressant utställning på Louisiana som jag längtar till. 150 självporträtt av konstnärer från de senaste 100 åren. Min liebling Egon Schiele och andra tunga namn som Nolde, Picasso, Kooning, Francis Bacon, Basquiat, Nan Goldin… Jag måste dit snart, jag känner det i tarmarna, i skinnet. Det kliar och bränner som det gör när man inte diggat konst på ett tag. Så Louisiana is a must. Jag har hela vintern på mig men jag vill dit NU. Politiken skrev goa recensioner därifrån.

Tja, vad mer, kära utlandsvän? Jag förärades en hög med presenter igår, en mix av blivande housewarming/födelsedagspresenter när jag besökte Stygga Staden. Bland annat ett orm-armband. Så nu lär jag kunna bli Lillhålans egen Theda Bara. Till detta en liten pärlbroderad tuttilurom från Tiden, 10-20-tal skulle jag tippa. Stor glädje.

Undrar du, käre utlandsvän, om det är värt att återvända till Sverige? Ja, det är inte lätt, det där. Hur ofta har man inte suttit i Sverige och längtat bort? Bara för att upptäcka att Bortistan saknar fyra årstider och att värmen, den hett åtrådda, kan bli lika enahanda och påfrestande som en svensk TV-tablå? Bortistan kan rymma ensamhet som är så hudlös att hjärtat kvider och krackelerar. Så man åker tillbaka. Bara för att upptäcka att man skrev mycket bättre med krackelerat hjärta och ensamheten som färdkamrat… Det är ett helvete, det där. Man får aldrig rätt på det.

Själv spankulerar jag omkring bland damm och kartonger. Plockar ned mina tysta vänner i lådor; August Strindberg och Sture Dahlström, Hjalmar Söderberg och Edgar Allen Poe. Finner intervjuboken med Harriet Andersson och blir ståendes ett slag med den i handen. Fy fan vad Harriet Andersson är bra! En sjuhelvetes vettig och stark kvinna, tycks hon. Mig veterligt har hon inte rasat i kvällspressen ännu. Inte heller blonderar hon sig och drar till Finland. Skulle hennes tuttar hamna i pressen tror jag hon hade ryckt på axlarna. Men vad vet jag?

Jag vet bara att jag har satans mycket arbete kvar och egentligen inte någon tid till övers för dig, kära utlandsvän. Var du än befinner dig just nu på din vandring och hur du än grubblar så sänder jag härmed en slängkyss i din riktning. Kommer du ihåg Nalle Puh? En tjock, senfärdig liten björn med förbluffande enkel syn på det mesta.

”Om man inte vet vart man ska är det ingen idé att skynda sig. Man vet ändå inte när man kommit fram”.

Det får bli mina slutord för idag. Och det är alltså inte mina slutord. Det är Puhs. Whatever, dear, whatever…

15 kommentarer

Filed under Hemmet, Konst, Litteratur, Resor