När den kristallklara, vackert färgade hösten glider över tröskeln och in i det där gråfeta grötiga blöta fanskapet brukar jag ge upp. Svenska fläskångesten slår till och jag krymper ihop till nåt knytt som bara vill dö. Ge mig en begravning eller ge mig ljuset åter! Ja, ungefär så…
Men i år verkar det finnas hopp. Nån liten ängel på nåt litet moln har fått ett par minuter över och beslutat sända mig lite guldstoff. Husgudarna och spatthästarna Nick Cave och Thåström släpper nytt strax innan gröten slår till. Det tackar jag för. Nickan är extra god och släpper både bok och platta. Han släpper sig även på Chinateatern i Stockholm i oktober men där lär jag inte få sitta och sniffa. Så god var inte ängeln. Men ändå… det finns en ljusstråle i mörkret.
Så läser jag om farbror Bobban som ska ha stor utställning på Statens Museum för Kunst i Byen nästa höst. Nästa höst alltså. Ja, ja, men det är lika bra att ta ut all glädje man kan på en gång. Jag snackar om Bob Dylan alltså. Med målarpenseln i högsta hugg. Är det inte en kittlande tanke? Bara han inte får svensk fläskångest och skär av sig örat i bästa van Gogh-stil.
Mina gubbar! Mina goa gubbar! Nu glädjer jag mig. Jävlar vad jag ska tanka och dra i den här lyckospenen hela hösten. Annars dör jag. Amen!
Bilden heter ”Train tracks” och är en akrylmålning av farbror Bobban.
Det här kommer inte mamma att gilla men jag berättar det i alla fall. Jag har skäl: jag har läst en bok jag vill berätta om och eftersom det tydligen är något pappa-tema i bloggvärlden just nu så får jag väl säga några rader om far också. För det där han berättade för mig som barn var han tydligen inte ensam om att uppleva. Jag har förstått det nu, efter att ha läst boken.
När far var ung och mor var rar stod far vakt på kungliga slottet i Stockholm. Iklädd björnfitta på skallen. Det där ordet chockerade mig rejält när jag som 10-åring hörde det och mor var nu inte längre rar utan sur. Men far muttrade om blå salongen och björnfitta på skallen och så kom ”gamle kungen”, d.v.s Gustav V, struttandes varje dag och smög ned sin hand i fars byxficka för att ”bjuda på några karameller”. Samtidigt som kungen bjöd på karameller passade han på att fingra på fars juveler. Far var ung och stod givakt med björnfitta på skallen och kunde därför inte protestera. Det passade sig inte att protestera mot den gamle klåfingrige kungen. Han var ju kung. Far var bara ung. Men minnet av värnpliktens mer bisarra inslag tog han med sig och berättade om när han tyckte jag uppnått passande ålder. Kanske för att stävja en eventuell gryende rojalism i min barnakropp, vad vet jag. Men jag var alltså tio år när jag lärde mig att den svarta gigantiska huvudbonaden kallades björnfitta och att Gustav V var förtjust i unga män. Mor var sur och far svor när han återgav det hela för mig.
Senare kom jag att fundera över om far ändå inte skarvade lite? Men efter att ha läst boken Ers majestäts olycklige Kurt, nu utgiven i pocket på Piratförlaget, så inser jag att han nog talade sanning. V-Gurra var pigg och kåt långt upp i åren och flink med fingrarna, eller ”handbroderiet” som Karl-Gerhard sjöng om. Karl-Gerhard liksom en pulverglad Gösta Ekman d.ä. figurerar i boken men främst handlar den om Kurt Haijby, mannen som beskrivs som en av kungens älskare och som gav upphov till den rättsprocess som i början på femtiotalet skulle bli känd som ”Haijbyskandalen”.
Det är en rafflande skildring som får mig att tappa hakan flera gånger. Även om den är underhållande är det också en vansinnig berättelse om rättsröta på högsta nivå. Med dokument ur arkiven som underlag vill författarparet Ebervall och Samuelsson återge den sorgliga, vansinniga, tokroliga och fasansfulla berättelsen om Kurt Johansson, stockholmskisen som blev direktör Haijby, underhölls av kungen och tvångsintogs på mentalsjukhus, fängslades av Gestapo och hann med att leva ett liv som få av oss idag kan föreställa oss. Vad som är fiktion eller ej vete fanken, det överlåts slarvigt åt läsaren själv att avgöra. Men boken väcker intresse. Om inte annat blir åtminstone jag nyfiken på vad som egentligen ägde rum och varför Kurt var som han var. För det ger inte boken svar på. Tyvärr. Mannen Haiby porträtteras rätt ensidigt som en osmaklig och patetisk figur. Någon djupare porträttering av bokens huvudperson äger aldrig rum, men som sagt, boken är underhållande och schwungfull som en bensprätt av den gamla skolan. Sätt tänderna i den, hör ni, och läs om ett Sverige för några decennier sedan. Om inte annat så får ni lära er varför Kungens kurva heter som den gör…
Jag tror han hette Henry men jag minns inte säkert. I alla fall bodde han på nedre botten och jag fyra trappor upp. Det var min första lägenhet. Tjugotre kvadrat där badrummet hade mörkblå heltäckningsmatta och dessutom var större än köket!
Henry var ungkarl och i 50-årsåldern. Jag var 18. Han kom och ringde på en dag. Överlämnade ett fång blommor. Vilda blommor som han plockat själv ute vid sin kolonilott. Jag tog emot dem, vad skulle jag göra? Henry ville umgås, det var uppenbart. Jag ville inte lika gärna umgås så jag mumlade något och stängde dörren. Det gick en tid och Henry började hänga kassar med blombuketter på mitt dörrhandtag. Jag spelade låten ”Louie Louie” på repeat så jag inte hörde ringklockan. Men till slut en dag gick det inte att undvika. Han låg på lur bakom sin dörr när jag kom i trappuppgången.
Skulle jag inte vilja komma in i hans lägenhet och titta på hans tavlor? Han var ju konstnär, gubevars! Mot bättre vetande klev jag in i den lilla ungkarlslägenheten. Det luktade oljefärg och terpentin, en välbekant och god lukt. Så svepte han fram dukarna, en efter en. Träd. Några slags äppelträd. ”Ser du äpplena?” log han förtjust. ”Ser du?” Jag stirrade på alla kvinnobröst som vällde fram ut de där träden och tänkte ”no shit?” ”Tycker du inte de är fina? Tycker du inte om motivet?” fortsatte han.
Varför jag, en 18-årig tös, skulle tycka om kvinnobröst som dinglade i träd, fattar jag än i dag inte. Vad jag heller inte fattar är att jag senare ställde mig och bakade en sockerkaka till gubben och hängde på hans dörrhandtag. Någonstans tyckte jag lite synd om Henry. Eller Harry. Eller vad han nu hette.
Benny Goodman må ha varit en tråkmåns och bara upphetsande för farmor, men ibland fick han till det. Sing Sing Sing finns i hundratals versioner, det här är en av de bästa. Bilderna följer med på köpet, bland annat Clark Gable i snitsig hallickmustasch. Men det kan man köpa, för den här låten svänger nå’ så in i h—–e. Jodå. Minsann. Spelas på full patte, som de säger i Skåne.
Tankade ned första avsnittet av Hedebyborna – skulle det vara något månne? Inledningen med den berusade karlen i bilen kändes som en repris av något annat. Det tog några minuter men så slog det mig: Jarl Kulle i rollen som direktör Ekdahl i Fanny & Alexander. Samma tonfall, samma maner, samma sätt att säga replikerna. Jösses, Jarl snodde det här rakt av. Från TV-inspelningen av Hedebyborna alltså. Möh!
Efter ett avsnitt får jag nog erkänna att jag föredrar Fanny & Alexander. Men repliken ”Skynda på, jag är alkoholist!” är bra. Jorå. Den man kan kanske använda i baren nästa gång?
Eller ska det stå ”Allt i hemmet” med underrubrik: ”Prova nya frimurartrenden?”
Jag vet bara att någon sökt på orden ”Frimurares inredning” och hänvisats till Lilla Blå Bloggen. För att vederbörande inte ska bli besviken behöver jag er hjälp. Själv känner jag inte så många frimurare. Jag har mina misstankar om Farbror Gösta men han bara blänger på mig om jag frågar och slår lite med passaren och linjalen mot stövelskaftet, så jag har givit upp den planhalvan. Men ni, kära läsare; intelligenta och pålästa, initierade såväl som hyperchica; ni kan säkert upplysa både mig och den stackars sökande som nyttjat google. Frimurares inredning! Sätt igång bara. Beskrivningar, tack!
Jag vet att både Dr No och fler med honom sitter på het information. Please, låt oss dra skynket åt sidan en gång för alla och avslöja frimurarens passioner i inredningsväg. Kan det vara virkade grytlappar i grått på spikar av gjutjärn? Kan det vara något helt annat?
Jag vet inte.
Farbror Gösta – som står över min axel när jag skriver detta – verkar synnerligen upprörd nu.
- Nu åker vi och spöar farfar, säger Thorsten Flinck och jag brister ut i skratt. Det är nog inte meningen. ”Ett hål i mitt hjärta” är en svart och solkig film, en trasig film om trasiga människor. Men Thorsten är alltid Thorsten och ibland måste man få skratta i det sotsvarta.
Jag arbetar idag. Officiellt. Inofficiellt sitter jag fortfarande i morgonrock och luktar torsdag. Gårdagens film satte sina spår, jag har drömt oroligt och luddigt. Men strunt i det.
Maj är här med obehagligt starkt ljus. Jag borde ta fram skurhinken och trasorna nu. Skrubba från golv till tak, från tak till golv. Men kroppen är slö, den tror den befinner sig på någon uteservering utomlands. Det gör den inte.
Skärpning!
Vad handlar det här inlägget om då? Tja… spelar det nån roll?
I april 1884 provade Freud kokain för första men långt ifrån sista gången. Han kände sig lite deppig. Effekten lät inte vänta på sig, han blev pigg och kåt och skrev virriga käcka brev till sin fästmö om vad han ville göra med henne nästa gång de träffades. Freud tyckte det var så ball med kokain att han tog det gång på gång och dessutom tipsade hela läkarkåren om vilken fantastisk drog det var. Läkarkåren hummade och lade pannan i veck, provade, nickade och provade igen. Jo hejsan, det här var ju dunderpulver. Med detta kunde man säkert bota både det ena och det andra.
När en av Freuds polare, ögonläkare Koller, upptäckte att man nog kunde använda kokain som bedövningsmedel vid operativa ingrepp, gick övriga läkarkåren bananas i både Europa och Amerika. Vad kunde man mer använda kokain till? Man utförde experiment – mest på sig själva – för det var ju det mest korrekta, visst? Man penslade och drack och snusade; det var kokain in i öronen och upp i näsan och ned i halsen. En läkare till och med injicerade sig direkt i ballen för att se om han sen kunde operera sig utan att känna någonting!
Läkare! Ett märkligt släkte. Ett otyg ibland, om ni frågar mig.
Men det tog inte lång tid innan en ny verksamhet sköt fart. Tron på kokain var stor. Se här bara: Allenburys Throat Pastilles med kokain. Mums för såriga halsar.
Kokain ansågs även bra för att bota, håll i er, nymfomani, nageltrång, impotens, onani (jättefarligt, som vi ju alla vet idag), sjösjuka, astma, tandvärk och lite annat smått och gott. En störtflod av allehanda piller och tinkturer kom på marknaden för att bota än det ena, än det andra. Alla innehållande kokain. Populärast blev kanske denna ädla dryck, skapad av Angelo Mariani:
Coca wine! En dryck som säkerligen skulle sätta fart på vilken fredagkväll som helst. Något att fråga efter på Systembolaget nästa gång ni går dit? Coca wine såldes i Europa under namnet Vin Mariani innan den adopterades av amerikanarna. Detta märkliga folkslag skydde alkohol så denna fick utgå ur drycken och bytte namn till Coca-Cola. Men det är en annan historia, det…
Men jag skulle ju egentligen skriva om morfin. Jag är visst lite virrig. Jag ber att få återkomma. Prosit på er, allesamman.
Hela dan har jag druckit såna där indiska örtblandningar. Vete fasen vad de har i dem men nu är jag rätt blaskig. Jag virar in mig i filtar och tröstar mig med John Lee Hooker.
- Farbror har ett syndfullt efternamn?
- I wanna tell you a story, the facts of life. ‘Cause I know all about it, I’ve been through it a many times…
- Ah, fabror har också varit jävligt förkyld?
Nej, glad ser han inte ut – och det tror fan, det…
Ytterligare bildbevis… Den enarmade banditen!
Tankade ned första avsnittet av Hedebyborna – skulle det vara något månne? Inledningen med den berusade karlen i bilen kändes som en repris av något annat. Det tog några minuter men så slog det mig: Jarl Kulle i rollen som direktör Ekdahl i Fanny & Alexander. Samma tonfall, samma maner, samma sätt att säga replikerna. Jösses, Jarl snodde det här rakt av. Från TV-inspelningen av Hedebyborna alltså. Möh!
Efter ett avsnitt får jag nog erkänna att jag föredrar Fanny & Alexander. Men repliken ”Skynda på, jag är alkoholist!” är bra. Jorå. Den man kan kanske använda i baren nästa gång?
Men det tog inte lång tid innan en ny verksamhet sköt fart. Tron på kokain var stor. Se här bara: Allenburys Throat Pastilles med kokain. Mums för såriga halsar.
Coca wine! En dryck som säkerligen skulle sätta fart på vilken fredagkväll som helst. Något att fråga efter på Systembolaget nästa gång ni går dit? Coca wine såldes i Europa under namnet Vin Mariani innan den adopterades av amerikanarna. Detta märkliga folkslag skydde alkohol så denna fick utgå ur drycken och bytte namn till Coca-Cola. Men det är en annan historia, det…
