Kategoriarkiv: Gubbar

Jesus återkomst – detaljjustering

Sitter hemma och jobbar. Det är lite knepigt idag. Något slags digitalt kassaboks-system som ska översättas. Inte min starka sida. Jag sitter med pannan i djupa veck när det ringer på dörren.

Utanför står de saliggjorda kvinnorna som funnit Jesus. Jag inbjuds att fira honom nästa vecka. Den 26 mars, påstår kvinnorna, är det 1980 år sedan han dog. ”Den största människan som någonsin levat”, förklarar den ena kvinnan allvarligt och överräcker ett blad till mig. Jag undrar i mitt stilla sinne varför de vill fira hans död om han nu var en sån finfin kille, men hej… vem finner inte anledningar att fira mitt i veckan?

På framsidan av bladet har någon tecknat ett porträtt av hur Jesus tydligen såg ut. Lite som Leif Pagrotskys yngre brorsa.  Killen är i sin tur omgiven av en massa människor som ser hellyckliga ut vid tanken på att han har dött.

jesus kommer 001

På baksidan har de tecknat en version av honom naken sånär på ett höftskynke. Han har ett lätt orgiastiskt uttryck i ansiktet där han tittar ned mot sitt underliv med armarna ovanför huvudet. Han är rakad under armarna. Min blyghet hindrar mig från att visa bilden här.

Sedan kvinnorna tackat nej till att komma in och värma sig i Muminsalongen med en whisky denna blåsiga dag, tackar jag för inbjudan och går tillbaka till datorn. Känner mig småfrälst. Nu har jag ju nämligen översättningen för följande rad klar för mig: Adjustment detail non product return.

Jag fyller i bokstäverna i det tomma fältet: J-e-s-u-s.

12 kommentarer

Under Gubbar

Skinnet ska slås och piskas

Alla hårdrockstrummisar kan ju ta sig i (valfritt ord) inför den här grabben. Den polske gräshoppan. Jag har skrivit om honom förr. Men han var ju enastående elegant och fräck med sina pinnar. Trots gammal bild- och ljudkvalitet hajar man ju snabbt att grabben var vassare än ett rakblad, tyngre än tåget, råare än kriget. Gene Krupa. Gotta luv this guy! Forever and ever.

För skojs skull kan vi ju infoga den här lilla rullen också, som gått några tusen varv på diverse fejsbucksidor. Ett trött plagiat av  ZZ Top, ett av de där dästa, svulstiga, bonka bonka-numren som man bara gillar efter för många ljumma lågprisbärs. Men kolla in trummisen. Han befinner sig i ett annat stjärnsystem…

4 kommentarer

Under Gubbar, Jazz, Musik

Kannibalvecka

Kör ett Hannibal Lector-race under veckan och klämmer alla rullarna… något ska man ju göra under kvällstid när mörkret faller. Jag har Anthony Hopkins lena stämma i mitt huvud och vill bara äta hela tiden. Imorgon påbörjar jag ett litet manus till en kiltrulle. Ja, ni läste rätt. Om den blir kultrulle återstår att se. Och jag lär inte få följa med till Skottland när den spelas in.

Nu tvättstugan. Sedan rulle tre i ordningen. Med middag därtill.

Så vem har tid att blögge… typ?

 

6 kommentarer

Under Film och TV, Gubbar, Hemmet

Insnöad, tillfreds

Jag älskar mina helger numera. De är snudd på heliga. Jag fyller dem med gammal jazzmusik, sköna filmer, raggsockor en masse och så mycket sovmorgon jag mäktar med. Det är loppisar följt av soppkok i mitt lilla kök, det är mysiga böcker och brinnande stearinljus på matsalsbordet i fönstersmygen. Ja, jag snackar med mina blommor också. De älskar det! Svarar med ännu mer grönska, hånglar upp varandra på fönsterbänkarna och skjuter skott till höger och vänster, så mitt i vintern det är.

Vardagarna är mer slitsamma så här års, minst fyra timmar om dagen läggs på resor till och från jobbet, ibland mer. Och ja, jag jobbar heltid. Men nu snöar det så inihelvetet och blåser så inihelvete och är kallt så inihelvete att jag knappt ser ut genom fönstren. Så jag viker mig, kokar fisksoppa, bär dubbla raggsockor, hänger tantkoftan över axlarna och tofflar omkring som en pensionär, nyper blomskott och jollrar med krukväxterna… Det är helg och jag tänker inte fundera över måndagen. Jag är insnöad och tillfreds. Livet är gott när man slipper gå ut, när man saknar måsten. Jag har ingen karl i soffan att rufsa om i brösthåret på men det går utmärkt ändå.

Vad jag lyssnar på? Mills Brothers så klart. Mjukare, rundare, vänligare musik får man leta efter. Den värmer som konjak i kall vinterstrupe. Lägger sig som kaninpäls mot kroppen. Jag tror jag var tio år när mamsen kom hem med en vinyl med grisskärt omslag. Sen spelade hon alltid den där plattan när hon var på hemma-mys-humör. Mills Brothers, även mina hemma-mys-gubbar. Du kan få låna dem, om du vill…

12 kommentarer

Under Arty farty de luxe, Gubbar, Hemmet, Jazz

Johan på Snippen – vad är det att kalla en låt egentligen?

Sigge RomneyTitta, det är ju Mitt Romney! Eller vänta…

3 kommentarer

Under Gubbar

Knuffa undan himlen

Jag tänker överleva. Åtminstone till februari. Då släpps det nytt från de här grabbarna. Push the sky away.

4 kommentarer

Under Gubbar, Musik

Läskiga tungor överallt

Drömde först att jag blev överfallen av en cockerspaniel, mycket hotfull sådan. När jag lyckats fly sprang jag in i Gösta Ekman som genast grabbade ett hårt tag om mina handleder, tryckte upp mig i en liguster (!) och började slicka mig i ansiktet. Papphammar himself!

Nu är det jag som slutar med kosttillskotten!

 

19 kommentarer

Under Gubbar

Ack du min moder, ack du min mumin

Fred Åkerström knarrar som en gisten lagårdsdörr i ”Ack du min moder” av ingen mindre än det historiska riksfyllot Bellman. Fred sjunger inte, han knarrpratar texten. Det är helt okay, det är konstig stämning i salongerna i Lillhålan. Jag sitter på en stol och lindar in ljusstakar, lyktor, etiopiska ritualknivar och små kranium i prasslande papper, staplar prydligt i brun flyttkartong.

Det skymmer utanför fönstren men eftersom gardinerna nu är nedtagna är det fortfarande ljust inne i rummen. Fred knarrar. Jag tänker på farmorsmor och mormor och mamma – alltmedan jag plockar ihop, rullar in och staplar. (Ja, jag sippar på lite gammalt lådvin också. Det smakar vinäger och har nog stått för länge…) Men jag sippar och Fred knarrar och jag tänker på Bellman och undrar hur han luktade. Jag tänker på far som smidde ljusstakarna jag just nu rullar in i papper. Vad tänkte han på då? Kunde han föreställa sig att jag en gång, några decennier fram i tiden, skulle sitta med dem i knät och fundera? Allt medan muminsalongen sakta monterades ned, blev en dammig plats, fylld av både uppbrottsnerver och försiktig framtidstro? Troligen inte. Knappast. Min far tänkte nog inte på mig då. Han ville nog bara ut i friheten. Bellman tänkte kanske på sin morsa när han skrev ”Ack du min moder” men inte visste han att Fred Åkerström skulle sitta och knarra fram hans ord drygt 250 år senare… Tiden, ni vet… Konstig grej. Magisk, mäktig, mystisk och ingenting på en och samma gång.

Vad vill jag med det här då?

Ingenting egentligen. Bara titta in här och säga ett försynt hej. Jag mår okay. Det är mycket nu. Men allt är nog okay. Eller blir i alla fall okay. Jag befinner mig mitt i ett steg. Jag har ena benet i luften liksom. Det är som det är. Man tar sig vidare på ett eller annat sätt. Tiden, ni vet… Man hänger med. Och vinet smakar vinäger…

Enligt Tove Jansson bodde mumintrollens förfader i kakelugnen. Han var en liten svart sudd. Jag tror bestämt att han har fällt ned persiennerna?

11 kommentarer

Under Gubbar, Hemmet, Musik, Saker jag samlar på

Chocolate chip

Det finns en slänt på kära ön som har sin motsvarighet i Indonesien, på Bali, en annan ö på andra sidan jordklotet. Jag vet, för jag har vandrat båda platserna. Precis som det finns en korsning utanför Perth i Västaustralien som ser precis ut som en korsning i Västerås… och precis som det finns en plats i Melbourne som exakt påminner om ett ställe i Värmland! Man säger att alla har en dubbelgångare någonstans i världen. Jag tror det är detsamma med platser.

Men det var inte det jag skulle berätta om. Jag vill berätta om den där mannen i pyjamasbyxor, de svarta med gula prickar. Han som ser ut som han är antingen 20 eller 100 år. Han som har en knallröd trumpet. Det där som skulle bli hans sista platta, Miles Davies sista platta, den träffade mig som en blixt en klibbig het dag i djungeln, därnere i Indonesien. Den färdigställdes efter hans död. Den är läskigt funky, mer funky än jazzig.

Jag var olycklig den där tiden i Indonesien. Jag var ensam, pank, febrig och rädd. Allena i en värld jag inte förstod. Rödhårig och vit, stämplad som rangda, trollkvinna. Jag som hade satt på mig vigselringen, den fejkade, för att få vara ifred på ön. Den där fejkade låtsasringen som ärgade ihop på en enda dag av luftfuktigheten. Blev lika grön som jag var som resenär. Fy fan vad jag hatade Indonesien!

Men en dag, i en av de där märkliga affärerna inne i djungelbyn, dunkade Miles ut ur högtalarna; han slet sig ut ur väggen som en galen liten gräshoppa, i pyjamasbyxor och med bar överkropp. En illröda trumpet i högsta hugg. Min värld välte över ända och efter det var sig ingenting likt.

Det här är från plattan Doo-Bop – den som jag köpte, lånade ut till en vän och sen aldrig fick tillbaka. Laserstrålen genom djungelmörkret och genom alienationen. Rakt in i mitt västerländska hjärta. Som en stålbult. Tack, Miles. Jävla galning. Älskar dig. Utan att ens förstå dig… eller din musik.

12 kommentarer

Under Gubbar, Jazz, Resor

Det finns sånt som bara är konstigt!

Eftersom Ozzy Osbournes hund lyckades sätta på Ozzy Osbournes katt (eller om det var tvärtom?) i den där galna TV-serien som gick för några år sedan så borde väl allting vara möjligt. (Skrivet så långt inser jag att den där meningen kan man använda som inledning till en massa olika sammanhang…)

Men vad var jag nu? Jo, hunden igår. Den där galna uppenbarelsen som plötsligt svassade förbi mig mitt inne i Byen. Med en attityd som fått Arnold Meddetjättekrångligaefternamnetschwartnånting att blekna. Hur jag än försöker så kan jag inte få det till något annat än en korsning mellan en schäfer och en tax! Möjligen… jag säger möjligen… en schäfer och en dvärgspets. Fast längden stämmer ju inte. Nå… tro mig, det var en syn för gudar. Och för kameran. Men den låg hemma såklart. Fan!

För övrigt undrar jag varför man i film och i serier så ofta ser skådespelare som låtsasdricker låtsaskaffe ur tomma koppar? En tom kopp hanterar man annorlunda än en full. Så är det bara. Och det SYNS! I med javan, för bövelen! Även om det är sjuttioelfte tagningen.

Är vi inte i slutet av rötmånaden nu? Fint. För min skåplucka till utrymmet där sophinken står rasade just. Jag får den lagad först om en och en halv vecka.

För övrigt har jag inte lyckats få fatt i några flyttgubbar ännu som kan åta sig att hjälpa mig. Jag har bara lite ont i magen. Bara lite.

Too busy making a fool out of themselves…

 

 

 

 

 

 

Även kåtkotletten är strängt upptagen med fjollerier…

 

 

13 kommentarer

Under Gubbar