Category Archives: Film och TV

In i mörkrets hjärta

True Detective
Louisianas träskmarker, hetta, inavel, whisky, santeria, voodoo och Jesus, våld, sidoknull, knark, magi och korruption… och så långa, långa dialoger som bit för bit vecklar ut ett komplext mysterium till en allt mörkare upplösning … jag sväljer den här TV-serien med hull och hår. True Detective. Finner alla åtta avsnitten gratis på Dreamfilm, färdiga att avnjutas. Det här kan mycket väl vara bland det bästa jag sett på länge. Inget sedvanligt amerikanskt actionflås där man pangar ihjäl varandra till pumpade bakgrundmusik och där alla ständigt är lika snygga i håret, oavsett hur många biljakter och sexscener de avverkar. Istället för slentrianflås får jag ett välgjort, snyggt och ohyggligt mörkt drama. Långsamt, kryptiskt och alltmer motbjudande ju längre in i mörkrets hjärta man kommer. Se den eller skit i det.

Det finns folk som bara vill steka sitt fläsk i den osvenska solen just nu, onanera till Lotta Engberg-television och dränka inälvorna i roséblask. Så finns vi andra, vi som hellre kryper på alla fyra in i sinnenas dunkla korridorer, förgiftar oss så gott vi kan och surt petar upp gamla sårskorpor… Vi kan med fördel hacka i oss True Detective.

Jag har alltid avfärdat Matthew McConaughey som en fjant. Det gör jag aldrig om. Fy fan vad han är bra i den här serien! Han hugger som en giftig kobra.

TD
PS. Översättningen till svenska ett par avsnitt in i serien är så dålig att jag blir sjösjuk. Men man får ta det med en klackspark. Tänk att man kan jaga älg i amerikanska södern? Det visste de nog inte själva om.

8 kommentarer

Filed under Film och TV

Ålderdom, sjukdom och så lite död på det, va?

Tänker en del på döden. Kommer den som en befrielse för de flesta? Eller som en obehaglig överraskning? Sedan spekulerar jag krasst i hur många dagar eller veckor jag skulle kunna ligga död i min lägenhet innan någon saknade mig så pass mycket att de skulle bryta sig in. Jag landar på ca 14 dagar. Två veckor alltså. Sedan hade nog jobbet reagerat. Om jag inte haft semester, då hade det tagit längre tid. Å andra sidan kanske de bara sänt en uppsägelse och så hade jag inte hittats förrän grannarna reagerat på stanken. Det går kanske fortare att bli upptäckt på sommaren. Man luktar mer.

När jag funderat färdigt känner jag mig rätt ledsen. Det var ju ett jävla ämne att ligga och tänka på. Sin egen ensamhet och död. Eller så är det en rätt vanlig tanke hos folk. Jag vet inte.

Sista tiden har inte varit någon fest direkt. När ryggen och ena benet la av förra veckan blev jag rätt handikappad. När man inte kommer ur sängen och inte har någon i närheten att be om hjälp blir man plötsligt så liten. Som en flugskit. Dagarna har segat sig fram. Tankarna har varit svarta.

Jag ligger på golvet, ömsom på mage, ömsom på rygg. Gör mina övningar. Hasar iväg på små korta promenader. Tröstar mig med sjukgymnastens ord: Du kommer att bli bra. Smärta är inte farligt, bara väldigt obehagligt.

Min kropp har för det mesta fungerat utmärkt under livet. Man tar den lätt för given. Med åren kan man inte ta ett skit för givet längre. Insikten om detta gör en liten. Trotsig emellanåt men framför allt liten. Spak och slak.

Är det inte ett tecken på att man börjar bli gammal när man ägnar allt mer tid åt att summera sitt liv? Vad man gjort, vad man blivit, vad som inte blev av… vad man lämnar efter sig? I så fall är jag gammal nu.

*

Ser en mycket bra dokumentär om Agneta Eckemyr i New York. Hon har bott där i mer än 40 år när filmen börjar. Varit fotomodell, designat kläder, fotograferat… Nu är hon gammal och pank och kämpar med att få sin tillvaro att hänga samman. Det går inget vidare. En vacker och smärtsam film. Man kan se den här i ett par tre veckor till.

Jag har alltid beundrat kvinnor. Äldre kvinnor. De där urstarka, lite galna, egensinniga kvinnorna som tycks gå sin egen väg. Ofta lite vid sidan av det gängse vardagslivet, det inrutade och trygga. Jag fascineras av dem och läser gärna om dem. Funderar över priset de betalar. Funderar över hur de tacklar tankar om ålderdomen.

Som motvikt mot skräcken inför ålderdomen kikar jag ibland in hos den här bloggaren. Han ägnar sin tid åt att leta kärringar på gatan och fotografera dem. Hur han hittar dem vete tusan… där jag bor har jag aldrig sett sådana här kvinnor. Men Lillhålan är förstås inte New York.

Förresten, visste ni det inte så kan jag berätta att i väntan på ålderdomen ska yngre kvinnor dressas ända in i underlivet. Libresse lanserar specialdesignade tamponger. Någon tampongkonstnär (!) vid namn Sarah Arnett har gjort tamponger med blomstermotiv och leopardmönster. Period Couture, kallar de det. Glöm nu inte att kika efter det nästa gång ni är på ICA. Viktiga grejer, serrö.
Nej, jag gitter inte länka till skiten. Någon måtta på patetiken får det ändå vara.

Nog nu. Over and out.

11 kommentarer

Filed under Film och TV

Min svaghet för dokumentärer om folk med krut i

95-åriga, kulturradikala köpenhamnaren Anne-Marie, med mycket starka åsikter och grotesk humor, ligger i sängen, tar emot besök, dricker Manhattans, röker och tycker till om allt. Barnbarnet reser runt i världen och filmar för New York Times, dottern är aktiv präst trots att hon förlorat en arm och ett ben.

Så lyder programförklaringen till kvällens dokumentär på danska DR1 halvnio. Sånt här kan jag inte motstå. Det blir till att bänka sig och glo. Det blir ju helgstämning med en gång. En visuell klämtare.

Edit: här kan ni själva se den drygt 40 minuter långa dokumentären . Jag hade älskat att översätta denna till svenska. Det sägs många goa grejer här. Men kanske är ni bättre på danska än ni själva tror? En pärla till film! Man kan inte bli annat än lycklig av dessa kvinnor. Och Anne-Marie, hon är smäcker som en vinthund (se bara på hennes händer), utdragen som en målning av Modigliani… och vass som ett rakblad.

20 kommentarer

Filed under Film och TV

Hannibal Lecters favoritsång?

favorite song

”Never gonna give you up – never gonna let you down – never gonna run around and dessert you….”

3 kommentarer

22 juli, 2013 · 1:23 e m

Stadens själ och våra egna små själar…

Anders Wahlgren – vilken snubbe han är ändå! Jag diggar hans dokumentärfilmer om Malmö under det tidiga 1900-talet och framåt, jag diggar hans konstnärsfilmer om Isaac Grünewald och Sigrid Hjortén, om Nils Dardel och Tora Klinckowström och gamle dårhuspippin Hill i Lund… och nu älskar jag honom för Stadens själ. Anders Wahlgren hjälper mig nämligen att sätta ord (och bild) på det där jag går och tänker på men inte kan formulera. Han slår huvudet på spiken, både din och min och sin. Se filmen här innan den försvinner, se och lär. Nej, det är ingen action, ingen häftig bakgrundsmusik och inga snabba klipp… det är en dokumentär på det där gammaldags bildande viset, med svartvita klipp som halar in historien och binder den till vår egen tid utan att vi ens märker det… Det är en dokumentär där en trygg speakerröst ligger som varm vaniljsås i bakgrunden och lär oss, berättar och får oss att förstå. Sätter in saker och ting i ett sammanhang.

Det görs på tok för få sådana filmer idag. Vi hetsar fram som skållade illrar, vi har inte tid att sätta oss en timme och bara lyssna och titta. Men vi borde göra det. För när vi väl gör det, får vi kött på benen, då får vi argumenten till de där diskussionerna på fiket och i sommarnätterna efter grillfesten.

De kommer då och då, de där dokumentärerna som stapplar ut på darriga ben i TV-tablån och lika gärna kunde drunkna i mediabruset… men när de klarar mållinjen fyller Facebook med lyriska uppmaningar: se, se, se. Så jag säger detsamma: se den här dokumentären. Se hur stollig ingenjörsteknik, stadsplanering och 70-talsarkitekter på dålig braj sket i skåpet och ställde till det på ett sätt vi dessvärre aldrig kan göra ogjort. Det tar avstamp i Stockholm, tar vägen via Halmstad, Skövde, Västerås och Tallinn, Norrköping och Köpenhamn. Vi känner nog dessvärre igen oss allihop.

När solen gått ned, kottarna somnat och du sitter där och glor och tänker: jaha, och nu då? Då är det läge att streama ned Anders Wahlgren. (Dessutom kan du göra det även om du befinner dig utanför Sverige så semester är ingen ursäkt). Låt inte lura dig av hans blida saktmod. Karl’n är engagerad som få. Och jag diggar’t.

Vi behöver inte parkeringshus och kontorsbyggnader i city. Vi behöver vettiga bostäder för vanlitt fölk. Det borde vara en medborgerlig rättighet. Estetiken och sinnesron är än mer viktiga i städerna där vi trängs på liten yta. För mycket folk på liten yta ger nästan per automatik aggressivitet. Betong och förfall och alienation ger ännu mer skit. Det fattar ju minsta apekatt.

För övrigt skiner solen på min lilla balkong, på mina kryddor och mina blommor och mina väldigt vita ben. Jag käkar paj med getost och lyssnar på 20-talsjazz i timme efter timme. Orkar inte gå ut, trots vädret. Jag såsar, fiser och tänker på hur lycklig man kan bli av vackra gamla hus och hur märkligt indignerad och förbannad man kan bli av motsatsen.

Städerna jag älskar mest är fulla av gamla hus, stadskärnor som kan skalas av som lökar, i historiska lager på lager, tid efter tid som liksom knullat ihop sig och gonar, makar sig tillrätta sida vid sida utan att någon måste stryka på foten… städer som Prag och Köpenhamn… Så ska våra städer få förbli tycker jag. Man måste inte riva för att bygga nytt. Man kan göra både och. Bevara och bygga.

Och om jag fick bestämma: alla borde få en liten öde ö att åka till när man vill.

Ty vi behöver ensamheten också. Den danar oss.

Lämna en kommentar

Filed under Film och TV