Kategoriarkiv: Film och TV

Min svaghet för dokumentärer om folk med krut i

95-åriga, kulturradikala köpenhamnaren Anne-Marie, med mycket starka åsikter och grotesk humor, ligger i sängen, tar emot besök, dricker Manhattans, röker och tycker till om allt. Barnbarnet reser runt i världen och filmar för New York Times, dottern är aktiv präst trots att hon förlorat en arm och ett ben.

Så lyder programförklaringen till kvällens dokumentär på danska DR1 halvnio. Sånt här kan jag inte motstå. Det blir till att bänka sig och glo. Det blir ju helgstämning med en gång. En visuell klämtare.

Edit: här kan ni själva se den drygt 40 minuter långa dokumentären . Jag hade älskat att översätta denna till svenska. Det sägs många goa grejer här. Men kanske är ni bättre på danska än ni själva tror? En pärla till film! Man kan inte bli annat än lycklig av dessa kvinnor. Och Anne-Marie, hon är smäcker som en vinthund (se bara på hennes händer), utdragen som en målning av Modigliani… och vass som ett rakblad.

20 kommentarer

Under Film och TV

Hannibal Lecters favoritsång?

favorite song

”Never gonna give you up – never gonna let you down – never gonna run around and dessert you….”

3 kommentarer

22 juli, 2013 · 1:23 e m

Stadens själ och våra egna små själar…

Anders Wahlgren – vilken snubbe han är ändå! Jag diggar hans dokumentärfilmer om Malmö under det tidiga 1900-talet och framåt, jag diggar hans konstnärsfilmer om Isaac Grünewald och Sigrid Hjortén, om Nils Dardel och Tora Klinckowström och gamle dårhuspippin Hill i Lund… och nu älskar jag honom för Stadens själ. Anders Wahlgren hjälper mig nämligen att sätta ord (och bild) på det där jag går och tänker på men inte kan formulera. Han slår huvudet på spiken, både din och min och sin. Se filmen här innan den försvinner, se och lär. Nej, det är ingen action, ingen häftig bakgrundsmusik och inga snabba klipp… det är en dokumentär på det där gammaldags bildande viset, med svartvita klipp som halar in historien och binder den till vår egen tid utan att vi ens märker det… Det är en dokumentär där en trygg speakerröst ligger som varm vaniljsås i bakgrunden och lär oss, berättar och får oss att förstå. Sätter in saker och ting i ett sammanhang.

Det görs på tok för få sådana filmer idag. Vi hetsar fram som skållade illrar, vi har inte tid att sätta oss en timme och bara lyssna och titta. Men vi borde göra det. För när vi väl gör det, får vi kött på benen, då får vi argumenten till de där diskussionerna på fiket och i sommarnätterna efter grillfesten.

De kommer då och då, de där dokumentärerna som stapplar ut på darriga ben i TV-tablån och lika gärna kunde drunkna i mediabruset… men när de klarar mållinjen fyller Facebook med lyriska uppmaningar: se, se, se. Så jag säger detsamma: se den här dokumentären. Se hur stollig ingenjörsteknik, stadsplanering och 70-talsarkitekter på dålig braj sket i skåpet och ställde till det på ett sätt vi dessvärre aldrig kan göra ogjort. Det tar avstamp i Stockholm, tar vägen via Halmstad, Skövde, Västerås och Tallinn, Norrköping och Köpenhamn. Vi känner nog dessvärre igen oss allihop.

När solen gått ned, kottarna somnat och du sitter där och glor och tänker: jaha, och nu då? Då är det läge att streama ned Anders Wahlgren. (Dessutom kan du göra det även om du befinner dig utanför Sverige så semester är ingen ursäkt). Låt inte lura dig av hans blida saktmod. Karl’n är engagerad som få. Och jag diggar’t.

Vi behöver inte parkeringshus och kontorsbyggnader i city. Vi behöver vettiga bostäder för vanlitt fölk. Det borde vara en medborgerlig rättighet. Estetiken och sinnesron är än mer viktiga i städerna där vi trängs på liten yta. För mycket folk på liten yta ger nästan per automatik aggressivitet. Betong och förfall och alienation ger ännu mer skit. Det fattar ju minsta apekatt.

För övrigt skiner solen på min lilla balkong, på mina kryddor och mina blommor och mina väldigt vita ben. Jag käkar paj med getost och lyssnar på 20-talsjazz i timme efter timme. Orkar inte gå ut, trots vädret. Jag såsar, fiser och tänker på hur lycklig man kan bli av vackra gamla hus och hur märkligt indignerad och förbannad man kan bli av motsatsen.

Städerna jag älskar mest är fulla av gamla hus, stadskärnor som kan skalas av som lökar, i historiska lager på lager, tid efter tid som liksom knullat ihop sig och gonar, makar sig tillrätta sida vid sida utan att någon måste stryka på foten… städer som Prag och Köpenhamn… Så ska våra städer få förbli tycker jag. Man måste inte riva för att bygga nytt. Man kan göra både och. Bevara och bygga.

Och om jag fick bestämma: alla borde få en liten öde ö att åka till när man vill.

Ty vi behöver ensamheten också. Den danar oss.

Lämna en kommentar

Under Film och TV

Hurusom Peter Stormare våldtar asfalt och jag skrifver obetydligheter…

Jag såg en film som var så märklig och dålig att jag egentligen inte vet varför jag ens nämner den…

Fråga mig inte vad den handlar om. Men Peter Stormare figurerar i den. Han verkar lite spastisk och arg. I filmen ligger han och pressar sig ilsket och rytmiskt mot en bit asfalt på en vägbit nånstans i Amärcka. Så kommer en ung tjej i läderjacka och plockar upp honom i en bil. Hon visar sig senare gå runt och spöa upp folk. Väldigt målinriktad tös. Och aggressiv. En annan kallar sig Jesus och travar runt i jakten på nån som heter JR. Jesus har en bok som Stormare ska stjäla. Jesus antecknar i boken ibland. Så är där två halvnakna ungdomar i öknen som säger sig ha tappat sina kläder och sina själar. Varje gång någon säger sin replik så är det eko-effekt på rösterna. Varje replik hörs två gånger om ni förstår… (nej, inte jag heller). Där finns också ett märkligt syntljud som ledsagar rösterna.  Det är många filmsekvenser från öknen. Oklart vilken. Ibland kommer Julia Roberts brorsa in i bilden och då blir den svartvit. Han bär en bössa och skjuter djur stup i kvarten. Han pratar dessutom högt med gud. Gud svarar med nån slags pub-stämma.  Som sagt, varför berättar jag det här? Jag fattade inte ett jota av filmen. Men den utspelar sig i Utah och det kanske är en vägledning för somliga. Är det nån som mot alla odds blir nyfiken på skiten så är titeln The Wayshower. Jag är beredd att skänka bort den till första bästa masochist.

Det är inte bara Peter Stormare som beter sig fräckt. Den gröna sköldbaggen har fullkomligt skändat mina myntor på balkongen. Jag blir så jädra lack. Små uppkäftiga hål i varenda blad. Min mynta! Det blir inga mojitos i år. Jag känner det in i märgen. Det blir en vanlig kall, regnig svensk sommar. Lika säkert som att folk pinkar i bassänger. Kanske skulle man be Julia Roberts brorsa komma hit med bössan? Sköldbaggar ska utrotas. Idag har jag svurit alla fula ord jag kan komma på. Ord som CSN, könsdelar, skattemyndigheter, maranata, dragspel… mera underlivsbenämningar och så förstås grannfrun. Många fula ord blev det. Piggade nästan upp lite.

Ja, jag är lite småförbannad idag. På det mesta. Har mardrömmar varje natt. Vaknar urlakad. Försöker balansera tillvaron så gott det går. Fått en blåsa på insidan av överläppen. Har lärt mig att man aldrig ska ropa in saker på auktion när man är påverkad av starka drycker.  Ser ful ut i håret. Borde byta dammsugarpåse. Har absolut ingen lust att blogga men tvingar mig så ni inte ska tro att jag har dött.

Men det gröna i naturen är skönt. Det är det.

Imorgon ska jag lära mig hur man vinklar med statistik. Det ska väl inte bli så svårt.

Ligger ute med fjortonhundra spänn. Något säger mig att jag aldrig ser röken av dem mer.

Småförbannad som sagt. Lite taggig. Tre veckor kvar i saltgruvan. Tvi fan.

Och så några funderingar på det: varför sätter sig folk i s.k. tysta kupéer på tågen och lyssnar på musik i hörlurar så högt att det ilar i tänderna på den som sitter bredvid? Varför verkar vissa svenska skådespelare få alla roller och dessutom ta av sig kläderna i allihop även när det inte behövs (gissa vem jag tänker på!) Varför envisas vissa med att tugga tuggummi med öppen mun och varför får man inte tvinga ihop deras käkar med gaffa? Varför finns  sköldbaggar? Varför skiner alltid solen när man jobbar och varför regnar det alltid när man är ledig? Varför finns sport?

Ok. Vi stoppar här.

Vadå

16 kommentarer

Under Film och TV

Räkan och David Bailey i New York

Har ni en och en halv timme över av ert dyrbara liv inom de närmaste tre dygnen så kolla in den här rullen. We’ll take Manhattan handlar om den unge fotografen David Bailey som drar iväg med sin räka Jean Shrimpton till New York på sitt första egentliga uppdrag för tidningen Vogue. Bailey har sin egen idé om hur ungdomsmode ska skildras – tidningen Vogue en helt annan. Eller som svt skriver: ”En vild vecka följer, med en kärleksaffär och dramatiska gräl mellan moderedaktören och den banbrytande fotografen. Det hela mynnar ut i att Bailey och Shrimpton, helt utan avsikt, lyckas förändra modevärlden för alltid. ”

Unken kvinnosyn på det där sättet som alla verkar gilla numera när den är på lite mer behörigt avstånd (se bara på TV-serien Mad men) men en klart sevärd liten pärla. David Bailey blev ju som bekant världsberömd fotograf och Shrimpton världens första ”supermodell”. Filmen finns att streama ned till och med lördag, 1 juni.

18_Shrimpton_a_248831c

David Bailey ville ta ut modet på gatan, från studion och de stela poserna….

We'll+Take+Manhattan

Räkan och fotografen som de skildras i filmen

Shrimpton and Bailey

…och som de såg ut i verkligheten…

Det var dagens tips från en i övrigt total smadret Lilla Blå.  Danmark is killing me.  På återhörande…

8 kommentarer

Under Arty farty de luxe, Film och TV

”Jakten” – en av de varma

Hon är sex år. Hennes storebror, svettig, flamsig och hormonstinn och hans kompis likaså, springer förbi henne i hemmet med en laptop. De surfar porr och visar henne något hon inte kan greppa. De skrattar och försvinner in på sitt rum.

Ett snabbt förbiilande ögonblick men en pusselbit i det som kommer sedan.

Flickan är sex år och förälskad för första gången. I dagisläraren. Mannen som dessutom är bäste vän med hennes far sedan många år. De bor i ett litet samhälle där de flesta känner varandra. En vanlig liten ort med vanliga knegare.  En sexårings kärleksgest en dag, ett milt men bestämt avvisande från en vuxen, en välment men tafflig daghemsföreståndare… det är så det börjar, häxjakten på en oskyldig man som plötsligt blir misstänkt för pedofili.

***

När Thomas Vinterberg filmade ”Jagten” senhösten/vintern 2011 gick det i ett rasande tempo. Filmen fick börja klippas redan innan den var färdiginspelad. Anledningen var Vinterbergs önskan att få med filmen till vårens Cannes-festival. Mot alla odds tycktes det hela gå vägen, nomineringarna tillkännagavs och ”Jagten” var med på banan för att tävla. Det fanns bara en hake: Vinterberg ville absolut ha Van Morrisons låt Moondance som öppningsintro.

Van Morrisons advokat hade fått förfrågan tidigt i processen men inte låtit höra av sig. Vad göra? Det var ont om tid och någon annan musik kunde Vinterberg inte tänka sig. Själv hade han sin teori om att Van Morrison lullade omkring någonstans i världen och kanske en eller två gånger om året bevärdigade sig att ta emot samtal från den där advokaten. Kanske var det här en period då han bara lullade och sket att svara i telefonen? En desperat Vinterberg kontaktade vännen Lars Ulrich, trummisen i Metallica. Kanske långsökt men vad då.… möjligtivs kunde han komma fram till Morrison? Men dagarna gick och inget svar. Det var dags för Vinterberg att med sin inte helt färdigställda film åka ned till Cannes och världspressen.

JagtenMads Mikkelsen spelar Lucas, misstänkt för pedofili

***

Det finns filmer som tar upp det djupt mänskliga på ett naket och närgånget sätt och jag brukar dela in dem i varma och kalla sådana. För något år sedan kom t.ex. filmen ”Shame” om sexmissbruk, en uppmärksammad och för all del bra film med Michael Fassbender i huvudrollen. Det var en kall film. En film man betraktar utifrån, precis som genom en kameralins, man iakttar men man deltar inte. Det är en snygg film om ett intressant livsöde men den är kall. Du kommer aldrig nära, du förblir hela tiden en betraktare utifrån. Ett annat exempel är Hannekes hyllade filmer som också handlar om den bräckliga människan. Där finns alltid en slags distans, en klinisk blick inför det som skildras. Det skickliga blir i slutänden ändå kyligt.

Så finns de varma filmerna, där åskådaren dras in i handlingen och nästan tror sig vara med själv. Där gestaltarna inte längre är skådespelare utan upplevs alltigenom äkta, allt blir ”på riktigt”. Vi är ”inne” i handlingen. Du. Jag.  De varma skildringarna där humorn och eländet, det misslyckade och det lyckade ryms i var och en och vi blottläggs som människor – av en varsam och kärleksfull regissör. ”Jagten” är just en sådan film. En varm. En film om kärlek och den stora, stora rädsla som automatiskt följer med den. Vad rädslan ställer till med… just för att kärleken är så stor.

Det finns inga goda eller onda här, verkligheten är ju aldrig så svart eller vit som vi gärna vill ha den. Men det är en vacker film, en grym och förfärlig film och så extremt angelägen just för att den visar hur lätt några förflugna handlingar och ord kan orsaka fullständig förödelse.  Framför allt i vår tid där skräcken för pedofiler och sexmissbrukare är så utbredd. Där vi är så snabba med att döma andra. Mycket riktigt har filmen också väckt känslor överallt där den visats. Barn talar inte alltid sanning. Men får man visa en film om det? Tänker man inte på alla de barn som verkligen blir sexuellt utnyttjade? Slår man inte undan benen för dem med en sådan här berättelse? Vinterberg har fått försvara sig med att ”Jagten” handlar om vad som sker när en oskyldig blir anklagad. Det är inte en film om pedofili.

I Danmark blev det en något oväntad händelseutveckling när ”Jagten” visades: Pedofiler tyckte att äntligen kom en film som belyste hur just de kände sig! (De flesta pedofiler anser sig vanligen vara oskyldiga och straffade av en oförstående omgivning).  Oavsett vinkling på debatten (och det blev några stycken i de olika länderna… bland barnpedagoger, föräldrar m.fl.) så är det en viktig film. Vem som helst kan drabbas av ryktesspridning, alla har vi ett ansvar för vad vi säger och gör mot våra medmänniskor.  Konsekvenserna kan bli oerhörda.

Om några dagar har ”Jagten” (”Jakten”) premiär i Sverige. Jag tycker du ska gå och se den. Jag önskar verkligen att du går och ser den.  Den är fruktansvärt bra!

***

Hur gick det då med musikrättigheterna? Jo, dagen efter att teknikerna lagt sista handen vid ”Jagten” kom ett kortfattat SMS från danske Ulrich: ”Van Morrison er cool.”

Gud, är det där juridiskt bindande?” tänkte Vinterberg men körde på. Det fanns ju liksom inget val. Så det var bara att ta fatt i filmen igen och lägga på Moondance som öppningsspår… sedan var det dags för Cannes-festival.  Hur det gick där? Fullkomligt lysande! Såklart.

17 kommentarer

Under Film och TV

Så långt från solskenet

Ibland smyger de in som skuggor och jag bär dem med mig några dagar i taget. De krossade nattfjärilarna. Dexter Gordon. Chet Baker. Teddy Wilson. Charlie Parker. Jazzens sköra skepnader, briljanta, förintade… en kärlek som gör ont i all sin skönhet.

Tänker inte dra upp allt de gjort här, de djupa spår de satt inom musiken, alla generationer de inspirerat… Sådant känner ni redan till, kan googla eller ignorera efter behag.

Men det är en djup skattkista att ösa ur.

Det är lysande vackert, outslitligt, kraftfullt och magiskt. Det är också skitigt, fult och tragiskt. Så där som det alltid tycks bli. Kreativiteten och undergången hand i hand.

En dokumentär om Chet Baker här, drygt två timmar lång:

Här nedan spelar Dexter Gordon den fiktiva jazzmusikern Dale Turner i Paris i slutet av 50-talet. Förutom en helvetes massa skön jazz får man följa den fina vänskapen mellan den ensamstående pappan och jazznörden Frances och den gravt alkoholiserade, begåvade saxofonisten från USA. Allt utgår från jazzklubben Blue Note och Herbie Hancock.

Två gratisfilmer att avnjutas stilla, långsamt… långt från solskenet.

2 kommentarer

Under Film och TV, Jazz, Musik

Kannibalvecka

Kör ett Hannibal Lector-race under veckan och klämmer alla rullarna… något ska man ju göra under kvällstid när mörkret faller. Jag har Anthony Hopkins lena stämma i mitt huvud och vill bara äta hela tiden. Imorgon påbörjar jag ett litet manus till en kiltrulle. Ja, ni läste rätt. Om den blir kultrulle återstår att se. Och jag lär inte få följa med till Skottland när den spelas in.

Nu tvättstugan. Sedan rulle tre i ordningen. Med middag därtill.

Så vem har tid att blögge… typ?

 

6 kommentarer

Under Film och TV, Gubbar, Hemmet

Erotik eller kungafamiljen?

Varje år vid den här tiden kan man glo på den svenska kungafamiljen när de i TV berättar om sitt lattjo lajban-år. Eller som man kanske beskriver det: ”det kolossalt givande året”. Sådant där brukar sällan berika min tillvaro men istället fann jag ett program om samlare, i dansk television, som gick utmärkt att streama. Lars Schwander samlar på erotiska fotografier och har nu så många att han får magasinera dem runt om i Danmark. Lars säger själv att han är besatt av erotiskt foto. Det tyckte jag lät spännande och framför allt är det skönt när man snackar foto utan att prata bländare, kameramärken och annan skit och istället funderar kring tidens tecken och det konstnärliga värdet, känslan och upplevelsen. Tycker ni också att sånt kan vara intressant och dessutom vill öva på danskan så finns programmet här.  Den stora fotosamlingen är dessutom till salu ifall ni känner er hågade.

För övrigt skymtar solen här. Gräset är grönt och jorden luktar hundskit så vårkänslorna är inte långt borta. Nyp nån i stjärten idag, folks.

6 kommentarer

Under Film och TV

Hur många dvärgar ryms i ett ögonblick?

En ny sån där Tolkien-inspirerad rulle ska upp på biograferna snart. Nån jäkla Hobbitt eller Heppitt eller vad de kallas. Jag ser reklam om eländet överallt. De flesta bilder visar en grå ET-liknande figur, inte olikt en mardrömslik tarmbakterie som fått armar och ben; jag garanterar att inte ens Ingmar Bergman varit i närheten av en  sådan depression som varelsen utstrålar. På övriga bilder ståtar feta dvärgar med överdimensionerad skäggväxt och dito näsor. De ser liderliga och ondskefulla ut. Det droppar gröt från mustascherna. Eller vad det nu kan vara…

Tydligen har nu filmen fått en oväntad bieffekt när den premiärvisats på södra halvklotet. Eftersom man visar dubbelt så många filmrutor per sekund än normalt så blir tittarna… tja… åksjuka. ”Det ska ge tittaren en hyperrealistisk upplevelse” säger filmmakaren, som visst lever i föreställningen att deprimerade tarmbakterier som fått liv och snuskiga dvärgar är verklighet! Titta, det är på riktigt! Som om det inte räcker med 48 filmrutor per sekund mot normala 24, så har nu meddelats om flera framtida blockbusters som ska produceras med 60 rutor per sekund. ”Allt för att ögat ska få så mycket information som möjligt”.

???

Jamen, vad fan?

Glöm nu bara inte spypåsen.

PS. Jag har en affärsidé. Sälj spypåsar samtidigt med biobiljetterna. Sponsras av valfria företag som vill ha sina logotypes och firmanamn på kladdpåsarna. Det finns många som skulle hoppa på tåget utan att närmare reflektera över dubbla budskap. Idén är gratis – vem som helst kan ta den. Varsågoda.

12 kommentarer

Under Film och TV