Nej, jag har inte slagit ihjäl dem men väl bedövat dem tillfälligt med elpistol. De ligger bakom kaffeapparaten och skräpar. Vakterna alltså. Hemskt ledsen, men jag har verkligen försökt komma loss ur deras KGB-grepp. Det är inte alltid så lätt. Vad annars? Jag är vederbörligen vaccinerad. Jag tillbringade gårdagkvällen på ett nyöppnat lagom dekadent berlinerhak i Byen som ser ut som det legat där i hundra år. Blev kåt på en svart soffa från 1910-talet. Behärskade mig när jag var halvvägs ut genom dörren med den och ställde lydigt tillbaka den. Men det knastrade och skorrade i ”vill-ha-nerven”, det gjorde det. Och så käkar jag nyttigt, låter bli eldsvattnet och laddar för Tompa Waits livesläpp i november med de däringa gratisfilerna jag kunde ladda ned från hans hemsida. Jag jobbar. Jag dansar lite. Jag blir andfådd. Har börjat ta mystiska piller som är nästan svarta och avlånga och får mig att tänka på vampyrer. Det blir nog bra, detta. Systemet rasslar igång, det slutar ömma så förbannat. Själens russinskrynklor rätas ut, man blir som en slät och fyllig druva på nytt. Och i helgen ska jag se det här:
Ja, det är en blond Mads Mikkelsen som skymtar förbi där. Oj, oj, oj.
Men nu börjar stasigubbarna kvickna till igen. Jag tar ett hastigt farväl. När ni minst av allt anar det dyker jag upp igen. Kanske med ett mårddjur under armen. Go’kväll.
Igår konjak. Det funkade inte. Så vad göra idag? Lördag kväll och dyster. Jag letar runt i köket och finner en skvätt 17-årig malt och … se på fan… en skvätt 21-årig dito. Åh, man kanske skulle ha lite whiskyprovning här i soffan? Så jag skvätter och duttar och dittar och provar och hummar och sniffar och rullar runt i gommen och provar igen med lite vatten och se på fan… bensin och mandarin och lite bränt och lite oljigt och lite nötter och lite doft av kossa och… nä, om man skulle ta lite choklad till? Vad har jag för choklad hemma? Lite 44% choklad från Venezuela och lite starkare varor från Ghana. Den sistnämnda är torr och jävlig men venezuelarn juckar upphetsat mot tungan med 21-åringen. Så beslutar jag mig för att se gammal rulle i technicolor, Marilyn Monroe i Flickan ovanpå. Den är skitdålig så klart men jag tänker att om jag lägger ifrån mig läsglasögonen och tar av mig raggsockorna och istället bleker håret vitt och börjar tala på inandning och inte verkar veta ett skit om något så kanske, kanske, kanske… eller nä. Det är inte mitt år i år heller. Däremot sitter jag och pimplar i soffan för andra kvällen i rad. Det här är inget annat än rutschkana rakt ned i misären. Jag kommer att sluta i rännstenen. Sanna mina ord. Och det utan raggsockor. Fuck!
Ella Mae Morse (höll på att skriva Horse!?) har inte ett skit med Colin Dexters (höll på att skriva Dexter Gordons!?) detektivhjälte Morse att göra men hon tycks veta en del om ko-grabbar. Hon har träffat en. Hör själva. Jag har fått den på hjärnan idag och det börjar bli rätt påfrestande. Kanske kan jag fördriva den så här?
Cow Cow Boogie, folks. Muuh på er. Den svänger lojt på rumpan, den här, precis som koa själv. Ella Mae sjöng också om hur hon pimplade 40 koppar kaffe en gång, men den kan ni googla fram själva.
Jag kämpar mot svullna öron och illistiga virus. Jag är lite halvberusad trots nykterheten. Det känns vingligt att stå och gå, sitter hellre och djupandas. I eftermiddag glor jag på Parfymen. För er som inte läst boken ännu säger jag bara: lyckans herrgårdsostar. En läsupplevelse av det mest sinnliga slag. Patrick Süskinds bästa. Inte att hoppa över.
Senare ikväll vinglar jag iväg mot detta. Näbben, you better be better than good tonight. Jag känner mig bräcklig, ser du.
Ibland upptäcker man dem av en slump. De där dokumentärerna om de där fantastiska udda människorna som det svänger och gnistrar om. Oavsett varifrån de kommer, vad de sysslar med, om de är män eller kvinnor. Vissa bara har det! Svänget, gnistregnet.
Jag trillade över denna pärla nu i eftermiddag och för dem som har en timme över nån av de närmsta dagarna, se den! Dokumentären om Mimi Wedell. Hon bär alltid hatt – och vilka hattar. Jag gapar av beundran. Hon röker med cigarettmunstycke. Hon dansar. Hon trillar in på Bettan Arden tre gånger i veckan och fixar håret – även om hon kanske inte alltid har råd. Hon har medverkat i massor av film, TV och reklam. En del bra grejer, en hel del skit.
Mimi Wedell är född 1915. Ifall nån undrade.
Och dokumentären om henne, Hats off, finns att ladda ned från Sveriges Television månaden ut. Se den! Man blir på jäkligt gott humör. Se framför allt avsnittet med dansläraren i ljusblå brallor ca 22 minuter in i filmen. Det paketet vill ni inte missa. Eller också vill ni det? Äh, förgyll glidarsöndagen med en riktig pärla. Lägg upp fötterna och luta er tillbaka.
10 juli 1962. Det vill säga idag fast för 47 år sedan. Urpremiär på första Bond-rullen. Titeln var – naturligtvis – Dr No. Sean Connery flexade en och annan muskel och bet i en och annan oliv.
Jag ber att få tuta en fanfar till ett visst cykelbud med samma namn. Tut, tut, du.
Tankade ned första avsnittet av Hedebyborna – skulle det vara något månne? Inledningen med den berusade karlen i bilen kändes som en repris av något annat. Det tog några minuter men så slog det mig: Jarl Kulle i rollen som direktör Ekdahl i Fanny & Alexander. Samma tonfall, samma maner, samma sätt att säga replikerna. Jösses, Jarl snodde det här rakt av. Från TV-inspelningen av Hedebyborna alltså. Möh!
Efter ett avsnitt får jag nog erkänna att jag föredrar Fanny & Alexander. Men repliken ”Skynda på, jag är alkoholist!” är bra. Jorå. Den man kan kanske använda i baren nästa gång?
- Nu åker vi och spöar farfar, säger Thorsten Flinck och jag brister ut i skratt. Det är nog inte meningen. ”Ett hål i mitt hjärta” är en svart och solkig film, en trasig film om trasiga människor. Men Thorsten är alltid Thorsten och ibland måste man få skratta i det sotsvarta.
Jag arbetar idag. Officiellt. Inofficiellt sitter jag fortfarande i morgonrock och luktar torsdag. Gårdagens film satte sina spår, jag har drömt oroligt och luddigt. Men strunt i det.
Maj är här med obehagligt starkt ljus. Jag borde ta fram skurhinken och trasorna nu. Skrubba från golv till tak, från tak till golv. Men kroppen är slö, den tror den befinner sig på någon uteservering utomlands. Det gör den inte.
Skärpning!
Vad handlar det här inlägget om då? Tja… spelar det nån roll?
Jag tar en sen naken lunch. Många år sedan sist, men nu är det dags att återbekanta sig med Cronenbergs rulle efter William S Burroughs bok ”The Naked Lunch”. Många talande insekter i den här filmen. Mycket pulver som gnids in här och injiceras där. Hallucinationerna glider in och ut ur varandra.
Utanför mitt fönster faller årets första vårlika skymning. Idag var det sött och ljummet i luften. Äntligen. Fötterna liksom dansar fram längs trottoaren. Man ler med lyftat huvud. Möter blickar. Främlingar kan inte låta bli att le tillbaka.
Det här landet kommer snart på fötter igen. Dansfötter. Tammefan!
Jamen, se på eländet! Vem har designat omslagen? Måste vara samma person! De ser ju likadana ut: En fjomp däruppe och så nån fjomp därnere avdelat med en titel på mitten. Av dessa filmer har jag sett två – båda lika larviga. Men jag inser också att det inte är konstigt att man blir förvirrad om man står framför en filmhylla och glor – på omslag som ser identiska ut. Vad har man sett, vad har man inte sett?
Vilket i sin tur leder mig in på en av mina favoritspyor: trailers. Varför så långa? Efter att ha sett en trailer idag behöver man inte se själva filmen. Man har redan fått kontentan av det hela. En film nedsmulad till sisådär fyra minuter. Vilket i sin tur leder till ännu större förvirring när man står framför en hylla med identiskt lika omslag och tycker sig känna igen bilderna. Vänta nu, har jag inte sett… nä…. jo… eller?
Ja, jag är gnällig. Jag blir sådan när tekniken ställer till det för mig. Idag har det varit teknikskit för hela slanten. Eländet lär fortsätta. Jag behöver hjälp men får ingen. Det är mycket som strular just nu. Av flera anledningar har jag liksom ingen skyddsmur för vanligt vardagsskit. Allt smäller av som hiroshimabomber. Ge mig en mur. Jag vill bli som vanligt igen. Jag behöver en mur! Kapsla in mig, någon. Det känns som jag faller isär.
Hela morgonen med Jelly Roll Morton på stereon. Hon ovanpå klampar i allt hastigare rundor på sitt golv, mitt tak. Gillar hon inte 20-talsmusik? Eller diggar hon?
Hela stan ligger i ett gråblaskigt dis. Som andedräkten från nån som bott för länge på parkbänk. Jag borde röja upp hemma. Jag vet att jag inte kommer att göra det. Inte idag heller. Jag har ju för fan varit sjuk. Jättesjuk.
Igår klämde jag så rullen med Marlon Brando och hans sista tango med Maria Schneider i Paris. Det var märklig 70-talsmusik hela filmen igenom. Onödiga stråkar. Marlon tog aldrig av sig brallorna när han gökade. Kanske stod det något i hans kontrakt? Det finns en scen där de sitter nakna mittemot varandra och försöker få orgasm utan att röra vid varann. Där har han förstås inga brallor på sig. Men man ser ingenting iallafall. Hör bara en massa helvetesmusik. Marlon pratar om sin hemorrojd vid flera tillfällen. Maria Schneider ser mycket ung ut, hela hennes lilla ansikte är runt och slätt som en nybakt bulle. De åbäkar sig igenom Bertoluccis regi i över en timme. Jag erkänner att jag blir lite uttråkad. Trycker på paus och går ut i köket för att leta jordnötter.
Idag har jag sotat ögonen så jag inte vet om jag vågar gå till affären. Men jag måste, har knappt något kvar i kylen. När man inte har ätit på en vecka ter sig mat ömsom som paradiset, ömsom som en ansträngning inte värd priset.
Jelly Roll Morton har tystnat. Det var kanske bäst så. Jag önskar det var helg en vecka till. Jag önskar jag hade lite rödtjut hemma.
Mimi Wedell är född 1915. Ifall nån undrade.
Tankade ned första avsnittet av Hedebyborna – skulle det vara något månne? Inledningen med den berusade karlen i bilen kändes som en repris av något annat. Det tog några minuter men så slog det mig: Jarl Kulle i rollen som direktör Ekdahl i Fanny & Alexander. Samma tonfall, samma maner, samma sätt att säga replikerna. Jösses, Jarl snodde det här rakt av. Från TV-inspelningen av Hedebyborna alltså. Möh!
Efter ett avsnitt får jag nog erkänna att jag föredrar Fanny & Alexander. Men repliken ”Skynda på, jag är alkoholist!” är bra. Jorå. Den man kan kanske använda i baren nästa gång?
och 
och 
samt 
och 
och 
