Har ni en och en halv timme över av ert dyrbara liv inom de närmaste tre dygnen så kolla in den här rullen. We’ll take Manhattan handlar om den unge fotografen David Bailey som drar iväg med sin räka Jean Shrimpton till New York på sitt första egentliga uppdrag för tidningen Vogue. Bailey har sin egen idé om hur ungdomsmode ska skildras – tidningen Vogue en helt annan. Eller som svt skriver: ”En vild vecka följer, med en kärleksaffär och dramatiska gräl mellan moderedaktören och den banbrytande fotografen. Det hela mynnar ut i att Bailey och Shrimpton, helt utan avsikt, lyckas förändra modevärlden för alltid. ”
Unken kvinnosyn på det där sättet som alla verkar gilla numera när den är på lite mer behörigt avstånd (se bara på TV-serien Mad men) men en klart sevärd liten pärla. David Bailey blev ju som bekant världsberömd fotograf och Shrimpton världens första ”supermodell”. Filmen finns att streama ned till och med lördag, 1 juni.
David Bailey ville ta ut modet på gatan, från studion och de stela poserna….
Räkan och fotografen som de skildras i filmen
…och som de såg ut i verkligheten…
Det var dagens tips från en i övrigt total smadret Lilla Blå. Danmark is killing me. På återhörande…
Hon är sex år. Hennes storebror, svettig, flamsig och hormonstinn och hans kompis likaså, springer förbi henne i hemmet med en laptop. De surfar porr och visar henne något hon inte kan greppa. De skrattar och försvinner in på sitt rum.
Ett snabbt förbiilande ögonblick men en pusselbit i det som kommer sedan.
Flickan är sex år och förälskad för första gången. I dagisläraren. Mannen som dessutom är bäste vän med hennes far sedan många år. De bor i ett litet samhälle där de flesta känner varandra. En vanlig liten ort med vanliga knegare. En sexårings kärleksgest en dag, ett milt men bestämt avvisande från en vuxen, en välment men tafflig daghemsföreståndare… det är så det börjar, häxjakten på en oskyldig man som plötsligt blir misstänkt för pedofili.
***
När Thomas Vinterberg filmade ”Jagten” senhösten/vintern 2011 gick det i ett rasande tempo. Filmen fick börja klippas redan innan den var färdiginspelad. Anledningen var Vinterbergs önskan att få med filmen till vårens Cannes-festival. Mot alla odds tycktes det hela gå vägen, nomineringarna tillkännagavs och ”Jagten” var med på banan för att tävla. Det fanns bara en hake: Vinterberg ville absolut ha Van Morrisons låt Moondance som öppningsintro.
Van Morrisons advokat hade fått förfrågan tidigt i processen men inte låtit höra av sig. Vad göra? Det var ont om tid och någon annan musik kunde Vinterberg inte tänka sig. Själv hade han sin teori om att Van Morrison lullade omkring någonstans i världen och kanske en eller två gånger om året bevärdigade sig att ta emot samtal från den där advokaten. Kanske var det här en period då han bara lullade och sket att svara i telefonen? En desperat Vinterberg kontaktade vännen Lars Ulrich, trummisen i Metallica. Kanske långsökt men vad då.… möjligtivs kunde han komma fram till Morrison? Men dagarna gick och inget svar. Det var dags för Vinterberg att med sin inte helt färdigställda film åka ned till Cannes och världspressen.
Mads Mikkelsen spelar Lucas, misstänkt för pedofili
***
Det finns filmer som tar upp det djupt mänskliga på ett naket och närgånget sätt och jag brukar dela in dem i varma och kalla sådana. För något år sedan kom t.ex. filmen ”Shame” om sexmissbruk, en uppmärksammad och för all del bra film med Michael Fassbender i huvudrollen. Det var en kall film. En film man betraktar utifrån, precis som genom en kameralins, man iakttar men man deltar inte. Det är en snygg film om ett intressant livsöde men den är kall. Du kommer aldrig nära, du förblir hela tiden en betraktare utifrån. Ett annat exempel är Hannekes hyllade filmer som också handlar om den bräckliga människan. Där finns alltid en slags distans, en klinisk blick inför det som skildras. Det skickliga blir i slutänden ändå kyligt.
Så finns de varma filmerna, där åskådaren dras in i handlingen och nästan tror sig vara med själv. Där gestaltarna inte längre är skådespelare utan upplevs alltigenom äkta, allt blir ”på riktigt”. Vi är ”inne” i handlingen. Du. Jag. De varma skildringarna där humorn och eländet, det misslyckade och det lyckade ryms i var och en och vi blottläggs som människor – av en varsam och kärleksfull regissör. ”Jagten” är just en sådan film. En varm. En film om kärlek och den stora, stora rädsla som automatiskt följer med den. Vad rädslan ställer till med… just för att kärleken är så stor.
Det finns inga goda eller onda här, verkligheten är ju aldrig så svart eller vit som vi gärna vill ha den. Men det är en vacker film, en grym och förfärlig film och så extremt angelägen just för att den visar hur lätt några förflugna handlingar och ord kan orsaka fullständig förödelse. Framför allt i vår tid där skräcken för pedofiler och sexmissbrukare är så utbredd. Där vi är så snabba med att döma andra. Mycket riktigt har filmen också väckt känslor överallt där den visats. Barn talar inte alltid sanning. Men får man visa en film om det? Tänker man inte på alla de barn som verkligen blir sexuellt utnyttjade? Slår man inte undan benen för dem med en sådan här berättelse? Vinterberg har fått försvara sig med att ”Jagten” handlar om vad som sker när en oskyldig blir anklagad. Det är inte en film om pedofili.
I Danmark blev det en något oväntad händelseutveckling när ”Jagten” visades: Pedofiler tyckte att äntligen kom en film som belyste hur just de kände sig! (De flesta pedofiler anser sig vanligen vara oskyldiga och straffade av en oförstående omgivning). Oavsett vinkling på debatten (och det blev några stycken i de olika länderna… bland barnpedagoger, föräldrar m.fl.) så är det en viktig film. Vem som helst kan drabbas av ryktesspridning, alla har vi ett ansvar för vad vi säger och gör mot våra medmänniskor. Konsekvenserna kan bli oerhörda.
Om några dagar har ”Jagten” (”Jakten”) premiär i Sverige. Jag tycker du ska gå och se den. Jag önskar verkligen att du går och ser den. Den är fruktansvärt bra!
***
Hur gick det då med musikrättigheterna? Jo, dagen efter att teknikerna lagt sista handen vid ”Jagten” kom ett kortfattat SMS från danske Ulrich: ”Van Morrison er cool.”
”Gud, är det där juridiskt bindande?” tänkte Vinterberg men körde på. Det fanns ju liksom inget val. Så det var bara att ta fatt i filmen igen och lägga på Moondance som öppningsspår… sedan var det dags för Cannes-festival. Hur det gick där? Fullkomligt lysande! Såklart.
Ibland smyger de in som skuggor och jag bär dem med mig några dagar i taget. De krossade nattfjärilarna. Dexter Gordon. Chet Baker. Teddy Wilson. Charlie Parker. Jazzens sköra skepnader, briljanta, förintade… en kärlek som gör ont i all sin skönhet.
Tänker inte dra upp allt de gjort här, de djupa spår de satt inom musiken, alla generationer de inspirerat… Sådant känner ni redan till, kan googla eller ignorera efter behag.
Men det är en djup skattkista att ösa ur.
Det är lysande vackert, outslitligt, kraftfullt och magiskt. Det är också skitigt, fult och tragiskt. Så där som det alltid tycks bli. Kreativiteten och undergången hand i hand.
En dokumentär om Chet Baker här, drygt två timmar lång:
Här nedan spelar Dexter Gordon den fiktiva jazzmusikern Dale Turner i Paris i slutet av 50-talet. Förutom en helvetes massa skön jazz får man följa den fina vänskapen mellan den ensamstående pappan och jazznörden Frances och den gravt alkoholiserade, begåvade saxofonisten från USA. Allt utgår från jazzklubben Blue Note och Herbie Hancock.
Två gratisfilmer att avnjutas stilla, långsamt… långt från solskenet.
Kör ett Hannibal Lector-race under veckan och klämmer alla rullarna… något ska man ju göra under kvällstid när mörkret faller. Jag har Anthony Hopkins lena stämma i mitt huvud och vill bara äta hela tiden. Imorgon påbörjar jag ett litet manus till en kiltrulle. Ja, ni läste rätt. Om den blir kultrulle återstår att se. Och jag lär inte få följa med till Skottland när den spelas in.
Nu tvättstugan. Sedan rulle tre i ordningen. Med middag därtill.
Varje år vid den här tiden kan man glo på den svenska kungafamiljen när de i TV berättar om sitt lattjo lajban-år. Eller som man kanske beskriver det: ”det kolossalt givande året”. Sådant där brukar sällan berika min tillvaro men istället fann jag ett program om samlare, i dansk television, som gick utmärkt att streama. Lars Schwander samlar på erotiska fotografier och har nu så många att han får magasinera dem runt om i Danmark. Lars säger själv att han är besatt av erotiskt foto. Det tyckte jag lät spännande och framför allt är det skönt när man snackar foto utan att prata bländare, kameramärken och annan skit och istället funderar kring tidens tecken och det konstnärliga värdet, känslan och upplevelsen. Tycker ni också att sånt kan vara intressant och dessutom vill öva på danskan så finns programmet här. Den stora fotosamlingen är dessutom till salu ifall ni känner er hågade.
För övrigt skymtar solen här. Gräset är grönt och jorden luktar hundskit så vårkänslorna är inte långt borta. Nyp nån i stjärten idag, folks.
En ny sån där Tolkien-inspirerad rulle ska upp på biograferna snart. Nån jäkla Hobbitt eller Heppitt eller vad de kallas. Jag ser reklam om eländet överallt. De flesta bilder visar en grå ET-liknande figur, inte olikt en mardrömslik tarmbakterie som fått armar och ben; jag garanterar att inte ens Ingmar Bergman varit i närheten av en sådan depression som varelsen utstrålar. På övriga bilder ståtar feta dvärgar med överdimensionerad skäggväxt och dito näsor. De ser liderliga och ondskefulla ut. Det droppar gröt från mustascherna. Eller vad det nu kan vara…
Tydligen har nu filmen fått en oväntad bieffekt när den premiärvisats på södra halvklotet. Eftersom man visar dubbelt så många filmrutor per sekund än normalt så blir tittarna… tja… åksjuka. ”Det ska ge tittaren en hyperrealistisk upplevelse” säger filmmakaren, som visst lever i föreställningen att deprimerade tarmbakterier som fått liv och snuskiga dvärgar är verklighet! Titta, det är på riktigt! Som om det inte räcker med 48 filmrutor per sekund mot normala 24, så har nu meddelats om flera framtida blockbusters som ska produceras med 60 rutor per sekund. ”Allt för att ögat ska få så mycket information som möjligt”.
???
Jamen, vad fan?
Glöm nu bara inte spypåsen.
PS. Jag har en affärsidé. Sälj spypåsar samtidigt med biobiljetterna. Sponsras av valfria företag som vill ha sina logotypes och firmanamn på kladdpåsarna. Det finns många som skulle hoppa på tåget utan att närmare reflektera över dubbla budskap. Idén är gratis – vem som helst kan ta den. Varsågoda.
Ibland frågar jag mig själv varför jag inte har någon karl – jag som t.o.m. kan laga könsrätter till middag?* Som idag t.ex. – lilla lördagen och allt. Vad passar väl bättre då än att anrätta vad danskarna skulle kalla ”fisselaks” med citronsås och pressad potatis? Hm? Det är inte alls svårt. Man tager en obscen fiskbit och anrättar efter bästa förmåga. Sedan blandar man en obscen vit sås med hjälp av creme fraiche, grädde, en halv citron och en klick bredbar vitlöksost som sakta får sjuda tills den är varm. Saltar och pepprar. Pressar kokt potatis som ett gäng likmaskar över hela anrättningen och så är det bara att hugga in. Vill man vara svennig så kan man ju toppa med en grönsallad til det hele.
Nu faller lugnet över Muminsalong nr 3 och jag ska göra Vanessa Redgrave sällskap i filmen Anonymous. ”Vem skrev egentligen alla Shakespeare-pjäser” frågas på omslaget. Jag gör en djärv satsning och svarar: Shakespeare?
Nu när Hans Vilnius klivit vidare in i det svartvita och själv blivit en tyst skugga så är det skönt att upptäcka att AndersWahlgren fortfarande tuffar i TV-rutan. Nu med dokumentären Vasa. Jag satt två timmar igår kväll och streamade den snälla, berättande farbrorsrösten och trots den taffliga filmtekniken stillnade det inombords. Det var ju precis som i skolan när man fick gå till aulan och i stor grupp sitta och glo på repiga gamla undervisningsfilmer… En stunds lärdom, en stunds vila. Tryggt, ni vet.
För övrigt har jag varit på kära ön. Som ett får som sänds upp på sätern för att äta sig fet och stinn. Sommardagarna har varit långsamma, grönsvullna… Avstannade tankar. Har knappt rört mig ur fläcken. Glott humlor i baken. Andats.
Nu tillbaka i rutinerna, det schemalagda icke-äventyret.
Men himlen kör sitt race. Övermannar som en bibelförsäljare. Mitt på dagen blir det kväll.
Solen häller guld över Lillhålan idag men efter en timmes promenerande i nya skorna drar jag mig hemåt med blåsor på fötterna. När man har semester kan man göra Ingenting med stort I utan att skämmas. Jag bökar ned mig bland kuddarna och provar japansk konstfilm från 70-talet. Det går väl sådär. Eller rättare sagt; det går inte alls. Urfåniga dialoger, konstiga bräkanden och märkliga sexscener får mig snart att ge upp. Istället kör jag lite gammal hederlig brittisk komedi med min idol Stephen Fry. Inga kan som engländarna pilla med detaljerna och få det så snyggt. Inte ens i en sketen TV-serie ger man avkall på scenografisk korrekthet. Gud, så jag älskar’t; 1930-tal och minsta såskopp är från tiden. Detaljerna, allting ligger i detaljerna.
Solen häller guld över Lillhålan idag men jag kurar inomhus med Stephen Fry och hans fingertoppskänsla för klass!
Det är med en varm känsla i magen jag lämnar biosalongen. Kanske för att hela filmen genomsyras av sådan ömhet. Det kunde ju lätt blivit lite unket att göra en film om en kvinna som 60 år senare reser för att söka upp sina gamla älskare och älskarinnor. Men någon unkenhet infinner sig aldrig. Hon reser till Kalifornien, hon reser till Rom, hon reser till New York och hon reser till Paris. Hon rör sig lika ledigt och självklart överallt och hon byter språk, från engelska till italienska till franska. Jag tycker alltid hennes ögon ser så allvarliga ut. Det är ett allvar jag tycker om.
Humorn finns där och jag tänker: undrar om det inte är så… om inte åren till slut smular ned sorgen, smärtan, besvikelserna och de brustna förhoppningarna och så blir det plats för den där förlåtande humorn. För även om den här filmen inte egentligen berör varken sorg, smärta eller besvikelse så lär det ha funnits där. För henne som för alla andra. Men när hon nu sitter på en strand i Kalifornien bredvid en kvinna som hon hade en kärleksaffär med för flera decennier sedan och plötsligt vill lätta sitt hjärta kring en lögn hon haft dåligt samvete för; en lögn om en abort hon behövde - när hon i själva verket inte var gravid – och väninnan torrt avbryter henne och säger: ”Tror du jag gick på det?” med en självklarhet som är befriande är humorn där igen. Man ler med de två kvinnorna på stranden. Nej, Birgitta Stenberg var aldrig gravid. Hon behövde pengar för att lämna sin älskarinna. För hon ville vidare. Ut i världen.
Filmen ”Alla vilda” är 58 minuter lång. Slutet är underligt rumphugget, känns nästan som inledningen till en fortsatt dokumentär. Jag hade önskat filmen varit längre. Jag hade önskat jag fått biljetter till föreställningen i Lund idag för då hade jag på plats kunnat fråga Birgitta de där frågorna jag har. För Birgitta Stenberg är med och diskuterar filmen idag, efter visningen. Utsålt förstås.
För många år sedan hade jag en vild väninna som inte ville foga sig i några samhälleliga fållor. Men hon älskade mig och hon älskade allt franskt. Jag gav henne Stenbergs bok ”Kärlek i Europa” innan hon gav sig av till Paris och Marocko… och allt vad det nu blev. Hon skrev tillbaka en tid senare. Den boken hade blivit hennes bästa vän på resorna, ingjutit henne mod och tröst och jävlar anamma. Då blev jag lika mallig som om jag själv skrivit den. Idag tänker jag: fan att jag inte har den kvar. Nu vill jag ju läsa den igen! Jag tror förresten hon bor i Marseille numera. Men säker kan man aldrig vara… och de överspända kärleksbreven har sedan länge upphört att komma.
”Snart fyller jag 80″ säger Birgitta i filmen och rullar av sin resväska från bagagebandet på flygplatsen. Bakom henne står en radda män i kostym, av den där sorten som blir gamla i förtid. Ingen rör en min för att hjälpa henne med väskan men de följer henne vaksamt med blicken. Och filmen rullar igång och Birgittas röst berättar, lika allvarlig och rättfram som hennes ögon, om hur hon hela livet valt att gå sin egen väg, ut ur den samhälleliga mall som alltid styrts av män. Man kan inte annat än älska en sån kvinna!
