Inget helvete för hedonisten

Man får tillbaka på skatten och tänker: fino fino! Snart har man semester och något att resa för. Men så reser man inte. Istället lägger man sig platt av feber och virus. Det blir ingen resa. Man deppar ihop. Sen rycker man upp sig och tänker: ah, va fan… och så shoppar man tills skinkorna svullnar! Dyr parfym, dyr choklad, dyr mohairkofta och frida kahlo-klänning. Man dammsuger antikhandlarnas gömmor och smäller dessutom hundringar på böcker man vill läsa. Det här är min semster! Jag semestrar som bäst upp reskassan hemma i stan och det känns…. FETT!

I många år har jag brottats med en dam från 1919. Jag läste om henne och jag letade efter henne. Jag insåg att hennes bekantskap var värd att göra och när jag så väl fann henne visste nyfikenheten inga gränser. Men hon var för svår för mig, jag var för otränad och damen blev en besvikelse. Hur kunde hon vara så omsusad? Den? Hon var väl ingenting? Möjligen lite… unken och äcklig?

Och så diskussionerna om henne sedan… Omgjord och nedgjord och hissad och dissad om vartannat. Just oenigheten gjorde mig nyfiken. Jag försökte stämma träff med henne flera gånger, hångla lite… men det slutade alltid med ett magplask.

Ack, forna okunnighet. Med åren har jag övat upp mig och en dag så föll allt på plats, det smällde till i hela systemet och ett förklaringens ljus gick upp för mig. Nu ska vi bli kompisar, hon och jag. Jag kan lägga en snart tioårig uppförsbacke bakom mig. Flera av hennes familjemedlemmar har redan bott hos mig i flera år och vi är väl bekanta, uppskattar varandras sällskap och bryr oss inte om kläder när vi hälsar. 

Hon är långt ifrån lättflirtad. I ärlighetens namn vete fan om hon ens är en dam, hon kan lika gärna vara man. Charlie Chaplin lär ha älskat att vackla omkring i ”henne”. Jag har inga planer på att börja odla min mustasch men jag tror this is the beginning of a beautiful friendship, för att citera Bogart. Mitsouko från Guerlain. En klassiker från tiden strax efter första världskriget, en mystisk dröm i bergamot, kryddor, rosor, persika, jasmin, ekmossa och vetiver.

Så vad mer kan jag säga… såhär efter en tidig middag brygger jag mig ett kaffe starkt som stål och svart som helvetet, jag häller upp några droppar rund och fin äppelcalvados i fina lilla smuttglaset och dukar fram den belgiska tryffeln. Mitt-i-veckan-semster-hemma-i-lägenheten-var-god-stör-ej-jag-är-en-njutningsmänniska-feelingen kommer nu…

Nåt slags tema?

Ella Mae Morse (höll på att skriva Horse!?) har inte ett skit med Colin Dexters (höll på att skriva Dexter Gordons!?) detektivhjälte Morse att göra men hon tycks veta en del om ko-grabbar. Hon har träffat en. Hör själva. Jag har fått den på hjärnan idag och det börjar bli rätt påfrestande. Kanske kan jag fördriva den så här?

Cow Cow Boogie, folks. Muuh på er. Den svänger lojt på rumpan, den här, precis som koa själv. Ella Mae sjöng också om hur hon pimplade 40 koppar kaffe en gång, men den kan ni googla fram själva.

Jag kämpar mot svullna öron och illistiga virus. Jag är lite halvberusad trots nykterheten. Det känns vingligt att stå och gå, sitter hellre och djupandas. I eftermiddag glor jag på Parfymen. För er som inte läst boken ännu säger jag bara: lyckans herrgårdsostar. En läsupplevelse av det mest sinnliga slag. Patrick Süskinds bästa. Inte att hoppa över.  

Senare ikväll vinglar jag iväg mot detta. Näbben, you better be better than good tonight. Jag känner mig bräcklig, ser du.

Thåström

Med Bandit i regnet

Nån slags gatufest på Nansensgade idag. Eller Nonsensgade som man också kan säga om man heter Lilla Blå och är svensk och lättroad. Det pinkar ned idag. Regn. På min första semesterdag. Ja, vad fasen, det knockar inte mig. Jag är redo! Jag ska till Nonsensgade och glo på danskjävlarna när de ställer ut butiksinnehållet på gatan. Det blir loppis.  Jag ska käka tapas och kramas och svänga rumpan i regnet. Jag häller på mig Bandit för att komma i stämning. Den doften håller i regn. Den håller för allt. 

Jag vet redan nu att jag kommer att få skavsår. Och så tar jag mig kanske en cigarr?

Återfall

Jag är på väg ned i träsket igen, som den junkie jag är. Trodde jag kunde hålla mig på mattan, har försökt finna intressen utanför detta, tänka på annat, engagera mig hårt i jobbet och världshändelserna… det har funkat hyfsat en tid… men nu känner jag att ett återfall är att vänta. Jag drar efter andan, stönar lite. Voj, voj, det är rena döden för ekonomin också. Jag har svag karaktär. Verkligt svag. Den är så svag så den kan knappast kallas karaktär längre. Jag försökte avvärja demonerna och gjorde igår en – för mig – fett stor donation till fattiga barn i Afrika. För att på något sätt blidka gudarna, dämpa begäret. Man vill ju vara en god människa. Inte sant? Och har man inte längre slantar att köpa för, så har man inte…

Men det är lönlöst. Jag känner hur det rycker i hela kroppen. Jag är beredd att svälta för det här. Jag måste ha det, helt enkelt. Jag måste! Utan detta är livet inte värt att leva. Jag måste köpa mera parfym! Nu!!!!

Vissa som ruttnande kött, andra som choklad

Rubriken? Åh, jag menar lukterna. Men inga parfymer denna gång. Om jag säger att det handlar om något som till formen kan påminna om fladdermöss eller fjärilar, getinghonor, ekorrar och gamla fyllon? (Nej, det är inte min egen beskrivning).  Den minsta varianten syns bara i mikroskop och de största är stora som fotbollar.  I en handledning från 1917 kallas de för ”våra underliga missfoster”. Vet ni då vad jag talar om? Inte?

Okay, men om jag säger att viktorianska damer inte fick äga dem på grund av att deras utseende kunde ge sexuella associationer? Om jag berättar att författaren Raymond Chandler skrev att de hade samma struktur som människokött? Ringer det någon klocka?

De kan vara prickiga och strimmiga, flerfärgade och enfärgade, de finns i många många tusen varianter (jodå, det är sant) men det finns än så länge inte en som är helt svart. Människor kan bli fullkomligt besatta av dem, tjusas av deras formfulländade läppar och till och med gå i döden för dem. (Vilket faktiskt har hänt otaliga gånger, tro det eller ej). I en bok 1939 beskrev författaren jakten på dem som ”att jaga en grönögd kvinna eller använda kokain”. Det sägs att även den mest motsträviga människa kan falla under deras förtrollning och bli som galen, låta det uppfylla hela tillvaron. Se bara på Charles Darrow, killen som hittade på spelet Monopol. Han pensionerade sig vid 46 års ålder och lade sin ihopsamlade förmögenhet på att hitta de bästa exemplaren.

De här rackarna har överlevt dinosaurierna. De kan muteras, korsas, klonas, hybridiseras. Det skapas nya sorter varje dag och även om man vill samla ett exemplar av varje sort, finns det inte en chans att man som enskild person hinner få ihop alla innan man dör. Men har ni inget annat för er om dagarna och vill skaffa er en hobby som varar länge, satsa på orkidéer, folks.

Snett i brallan

Ha! Majsan, vars blogg dog skendöden för några månader sedan, har nu officiellt avgivit ett löfte att blogga varje dag – 30 dagar på raken. Jag tycker vi håller rätt på henne, allihop. Hon går ut med något som är allt annat än rakt: läs här hur denna tekniska kvinna reflekterar kring sneda snoppar-problematiken.

För övrigt börjar jag tro att jag närmar mig stenåldern. Är det inte ett ålderstecken när man vaknar i ottan och känner sig utsövd? När man anser att ”ligga och dra sig till klockan sju en lördagmorgon” är rena tonårsfasonerna?

 Jag pressade till kl sju men sen gav jag upp och klev ut till kaffekokaren. Det regnar över stygga stan. Det är himmelskt skönt. Fönstren på vid gavel, in letar sig dammig stadsdoft, fukt och spridda röster från de gamla kvartersgubbarna.

Jag dricker kaffe och lyssnar på 20-talsjazz, jag diskar upp efter gårdagen, jag nynnar till Mood Indigo och ansar liljorna som fortfarande ståtar i mitt hem efter mer än en vecka. Hela lägenheten luktar liljor. Nästan – nästan – lite tröttsamt. Jag tror jag beger mig ut och inhandlar fler sorter idag. Kanske inte liljor, men något annat tjusigt.

Snoppar, regn, jazz och liljor. Nej, jag har inte så mycket att blogga om just nu, men Lilla Blå Bloggen hackar vidare. Ta en banan!

Skit, skit och sedan riktigt guld

The flying toilets of Mogadishu är inte namnet på en B-film, även om det låter så. Jag fick höra historien av en kollega, om någon som besökt Mogadishu och – naturligtvis – blivit skitnödig. Så var fanns toaletten?

Det var då han fick lära sig. I Mogadishu tager man var man haver och här hade man inget annat än plastkassar. Men vad göra av plastkassen efteråt? Inga problem. Man knyter ihop den, svingar den några varv ovanför skallen och låter den flyga iväg.

Man ska aldrig låta skiten bli ens eget problem, se. Inte ens den egenhändigt frambringade skiten. Let it fly. Let it fly like the flying toilets of Mogadishu.

Och apropå lukter. Är det här månne kejsarens nya?

Neotantric, tydligen ett svenskt företag, har lanserat en doft de kallar Manic Love For Women…

Jag luktar och fnissar till. 

Reklamen ser tacky ut, som något hämtat ur ett herrmagasin. Den trycker mycket på sex, kroppar, farlighet och utmaning.

Jag luktar och fnissar igen.

Parfymskribenter ojar sig lite lagom; är den inte vågad? Är den verkligen okay att ha på sig? Nog är den lite… djärv, nog fordrar den väl tillvänjning? Får man inte huvudvärk av den? Och så ojar de sig igen och citerar glatt  reklambladen från Neotantric rakt av.

Jag luktar, läser och fnissar.

Beskrivningarna av innehållet då? Oj, där talas det om en sval mystisk doft av framtiden minsann, den innehåller tunna skira noter mot en söt blommig bädd. Men vad fan? Är inte detta bara en reklamkampanj som gått verkligt fel?

Jag menar, lukta för fanken!

Hallå? Är det verkligen bara jag som känner det?

Den luktar ju jazztobak!

Sedan tar jag ledigt och besöker den svenska hufvudstaden. Får förmånen att träffa Suziluz för första gången, ett tomtebloss som gnistrar och sprakar oavbrutet i timmar. En kvinna som säger saker som i dagar efteråt flyter upp till ytan och gör sig påminda. Vi ger varandra ett halvt dygn och fyller det med allehanda tankegodis. Hon sätter guldkant på hela vistelsen.

Så beser jag en efterlängtad utställning om och av prerafaeliterna på Nationalmuseum och blir – besviken. För många besökare. För många åsikter. För mycket socker och kvalmigt klibb. Men nu vet jag; det är många år sedan jag egentligen tände på skönheten i långhåriga kvinnor som svajar i  riddarborg, i broderade klänningar och trängtan och vemod i blick. Ja, jag ironiserar. Intressantare var dock hur en grupp konstnärer som kallade sig prerafaeliter kom att arbeta med ett bildspråk som i sin tur influerat vår samtid på ett sätt som jag kanske inte tidigare reflekterat över. Eller också var det bara utställarnas konstruktioner och riktade önskedrömmar som jag tog del av. Fan vet. Jag finner att jag med åren blir mer intresserad av konstnärerna än deras konst. Jag vill tränga bakom målningarna, kliva in i skallarna hos upphovsmakarna. Det är då det blir spännande för min del.

Det regnade i den svenska hufvudstaden. Jag förlade mitt paraply någonstans. Som vanligt.

Och inhandlade en sammetsjacka. Som vanligt. Vad jag nu ska ha den till? Så här ser den ut. Ja, ni förstår mig, vad? Damen på bilden har dock inget med saken att göra. Hon kom inte med på köpet. 

Jag är egentligen bara hemma som hastigast för att tvätta och packa väskan igen. Officiellt återkommer jag ju i juni. Det här är en parentes. En lång sådan. Egentligen var det meningen att jag skulle rikta ett tack till er läsare. Framför allt till de nya som jag ser har tillkommit under min frånvaro. Tack för att ni läser och kommenterar som ni gör. Och välkomna tillbaka.

Hypnotiskt gift luktar som sammet ser ut

Det är inget konstigt med rubriken. Det handlar bara om att kapitalistsvinet i mig har ryckt i några dagar och jag insåg att  jag hunnit in i maj och ännu inte köpt en enda parfym i år. Det måste vara rekord! Och för er som inte fattat det: jag samlar på dofter. Jag samlar inte maniskt utan sparsmakat. Det ryms en del märkligheter i min doftgarderob, det erkänner jag, men märkligheter kan vara bra att ha. Jag väljer dofter mer omsorgsfullt än jag väljer maltwhisky, och det vill inte säga lite.

Tyvärr har luktorgierna lett till att jag ratar det mesta på varuhushyllorna numera, jag får leta på annat håll. Det är gamla vintage-slattar jag vill åt, eller smalare nummer som inte finns på var mans … öh… barm? Jag är heller inte längre upptagen av att dela in dofter i manligt eller kvinnligt. Men jag märker att jag dras mer och mer åt dofter med jord, tobak och läder. Helt enkelt för att de får mig att må bra. Känna mig trygg, stark och smaskig! Och vem vill inte känna sig sådan?

Idag var det dags för inköp, söndag och allt. Nöden har ingen lag, jag behövde fylla på mitt lager av Guerlains gamla orientaliska handgranat från 20-talet; Shalimar. Men det bidde ingen Shalle, det bidde en Dior. Jodå, från varuhushyllan! Hypnotic Poison. Lanserad 1998. Den lilla feta runda röda flaskan, den enda i Poison-serien som jag gillar. Har alltid tyckt om den men av någon anledning aldrig köpt den själv. Många skulle säkert kalla den en vinterdoft, helt off season nu. Men vad gör det? Nu är den min och jag ska frossa i den varma, fylliga doften; bittermandel och kummin i toppnoten, följt av jasmin, mossa, vanilj och jakarandaträ. Den doftar faktiskt som sammet ser ut. Mörkröd sammet. För en gångs skull har man lyckats med paketeringen; kartongen följer innehållet.

 

 Om Hypnotic Poison vore en möbel skulle den se ut ungefär så här…

 

 

 

Annick Menardo heter tjejen som skapat doften. Jag skriver ”tjejen” för hon ser ung ut på bilderna jag sett av henne. Hon står bakom Bulgari Black också, en annan doft jag använder ibland, om än mer förr än nu. Så lär hon skapat lakritsviolbomben Lolita Lempicka, för att nämna ännu en. Den har jag inte, den tilltalar mig flyktigt (godisråttan i mig vaknar till liv) men jag finner den tröttande efter några minuter.

Så för att ta vara på de sista söndagstimmarna i salongen; nu sjunker jag tillbaka bland mina sammetskuddar och sniffar på mig själv. Ja, så ska jag se indisk film också. Det har sin speciella anledning men det får vi ta en annan gång.

Fisen, svetten, cigaretten – ut från toaletten

Vi pratar bajs, jag och min kamrat. Av anledningar som vi inte behöver gå in på. Men vi pratar om olika varianter ur bakluckan. Nåväl, då slår det mig plötsligt:

Sambandet!

För visst måste det finnas ett samband mellan de senaste årens nischade parfymtrender där dofter skapats som ska påminna oss om svettiga kroppar, asfalt, smutsiga lakan, unken garderob och gammalt skoläder – och västvärldens alltmer spridda rökförbud?

Hur jag tänker?

Tja, nuförtiden så luktar det fan att gå på krog, konsert och klubb. Det har det i och för sig alltid gjort (pga röklukten) men numera stinker det istället fis och svett. Röken kamouflerar inte längre och istället känner vi vad vi människor egentligen luktar när vi tränger ihop oss på liten yta och gnider oss mot varandra av diverse anledningar.

Folk har klagat på detta. Men de där parfymskaparna måste ha tänkt till: nu är det dags för den ‘civiliserade’ västerlänningen att åter vänja sig vid riktiga lukter, kroppslukter. Och så får vi otvättad kropp på flaska! (Och till er som bara köper blomdofter, det finns en annan trend inom parfymbranschen också. Men ni finner den inte på Åhléns hylla – ännu).

Jag kanske ska tänka ett varv till. Jo, det gör jag. Under tiden sniffar jag på  bitonerna av sur disktrasa i doften ”1740 Le Marquis de Sade” och undrar om det kan vara något för kontoret imorgon?

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Luktade han disktrasa?

Söndagsmorgon, snickeriförberedelser

Jodå, gamle Springsteen, Brustabletten kallad, får försynt strutta fram ”State Trooper” i högtalarna medan jag dricker mitt morgonkaffe. Jag vaknar försiktigt. Min kropp ska hålla hela dagen. Lederna ska tänjas som lianer i djungeln under Tarzans biffiga 40-talskropp. Mina små nävar ska knipa, hålla emot och ta spjärn som kustjägararslen mot plåt. Jag ska fixa den här dagen också.

Jag tar fram miniräknaren. Hittills har jag byggt drygt 12 hyllmeter. Jag ska göra 28 så jag har en bit kvar idag. Men förhoppningsvis går det snabbare nu när jag vet hur man gör. Gissa vad jag drömde om inatt?

Nåja, först en dusch. Ett par knäckemackor och en kaffe till. Sedan spotta i nävarna och sätta igång. Gårdagens ackompanjemang blev Tom Waits, Neubauten, Duke Ellington och AC/DC i drivor. Nu är den viktiga frågan: vad ha i bakgrunden idag för att jobba på bästa möjliga sätt?

Upptäckte också att jag glömde bort lunch och middag igår. Det misstaget får inte upprepas.

Tammefan, är det ett solstänk jag skymtar där mellan husväggarna?

Dagens parfym? Hmmm, kanske Palisander? Eller något från Bois 1920? Skog! Trä! För tusan!

Snickerihelg, rapport

Okay, ritningarna stämmer inte. Dessutom är det några spikar för mycket med i varje paket. Vadå, räknar dom med att man ska spika snett eller? Jag håller pustepaus. Av 28 hyllmeter har jag hittills klarat av… eh, 1,6 meter. Med några slags paneler där bak. Jodå. För tusan.

Tom Waits ”Brawlers” i bakgrunden. Man behöver ju råg i ryggen. Och sällskap. Det får man av Tompa. När jag har blivit lite varmare i kläderna tänkte jag börja smutta på en Strathisla. Men än så länge vågar jag inte riktigt. Man vill ju inte börja spika snett.

Dagen till ära luktar jag träparfym. Sequoia från Comme des Garcons. Härligt. Börjar bli röksugen också. Första gången på flera veckor. Kanske ta en brun pinne?

Fan, vad det hugger i knäna.

Mera snor, mera myrra

Högen med snorpapper växer alltmer runt divanen. En vit hög med pappersnäsdukar. Fulla med snor. Har ni ätit färdigt middagen? Moahahaha.

Jag har övergivit sängen för soffan i vardagsrummet. Jag ska se rulle. Rulle som en ovanligt omtänksam bloggis har sänt mig. Christian Bale är med. Hans höftben lär sticka ut. Det läste jag precis på en filmsida. Det här kan bli något. Snorpapper. Höftben. Thriller.

Jag eldar med vaxkakor av myrra. Det är inte alltid jag kommer över de där kakorna men när jag gör det är lyckan total. Det doftar underbart i hela lägenheten. Snoret rinner som en vårbäck av ångorna. Romarna lär ha bränt myrra vid sina begravningar. Jag har inga planer på att dö. Men myrra gillar jag. Och dög det åt Jesus så nog duger det åt mig.

Inatt hoppas jag få sova liggandes.