Idag fyller hon visst år. Tomteblosset. Suziluz. Begåvad som få och med en blogg som stadigt växer tack vare de vackra orden, de där näten hon väver och kastar ut för att fånga in oss i. Bege er dit om ni inte är rädda för att fastna. Jag har haft förmånen att få träffa henne irl. Hon bländar, var så säker.
Gratulerar, baby. Må dagen bli ett stjärnregn.
The flying toilets of Mogadishu är inte namnet på en B-film, även om det låter så. Jag fick höra historien av en kollega, om någon som besökt Mogadishu och – naturligtvis – blivit skitnödig. Så var fanns toaletten?
Det var då han fick lära sig. I Mogadishu tager man var man haver och här hade man inget annat än plastkassar. Men vad göra av plastkassen efteråt? Inga problem. Man knyter ihop den, svingar den några varv ovanför skallen och låter den flyga iväg.
Man ska aldrig låta skiten bli ens eget problem, se. Inte ens den egenhändigt frambringade skiten. Let it fly. Let it fly like the flying toilets of Mogadishu.
Och apropå lukter. Är det här månne kejsarens nya?
Neotantric, tydligen ett svenskt företag, har lanserat en doft de kallar Manic Love For Women…
Jag luktar och fnissar till.
Reklamen ser tacky ut, som något hämtat ur ett herrmagasin. Den trycker mycket på sex, kroppar, farlighet och utmaning.
Jag luktar och fnissar igen.
Parfymskribenter ojar sig lite lagom; är den inte vågad? Är den verkligen okay att ha på sig? Nog är den lite… djärv, nog fordrar den väl tillvänjning? Får man inte huvudvärk av den? Och så ojar de sig igen och citerar glatt reklambladen från Neotantric rakt av.
Jag luktar, läser och fnissar.
Beskrivningarna av innehållet då? Oj, där talas det om en sval mystisk doft av framtiden minsann, den innehåller tunna skira noter mot en söt blommig bädd. Men vad fan? Är inte detta bara en reklamkampanj som gått verkligt fel?
Jag menar, lukta för fanken!
Hallå? Är det verkligen bara jag som känner det?
Den luktar ju jazztobak!
Sedan tar jag ledigt och besöker den svenska hufvudstaden. Får förmånen att träffa Suziluz för första gången, ett tomtebloss som gnistrar och sprakar oavbrutet i timmar. En kvinna som säger saker som i dagar efteråt flyter upp till ytan och gör sig påminda. Vi ger varandra ett halvt dygn och fyller det med allehanda tankegodis. Hon sätter guldkant på hela vistelsen.
Så beser jag en efterlängtad utställning om och av prerafaeliterna på Nationalmuseum och blir – besviken. För många besökare. För många åsikter. För mycket socker och kvalmigt klibb. Men nu vet jag; det är många år sedan jag egentligen tände på skönheten i långhåriga kvinnor som svajar i riddarborg, i broderade klänningar och trängtan och vemod i blick. Ja, jag ironiserar. Intressantare var dock hur en grupp konstnärer som kallade sig prerafaeliter kom att arbeta med ett bildspråk som i sin tur influerat vår samtid på ett sätt som jag kanske inte tidigare reflekterat över. Eller också var det bara utställarnas konstruktioner och riktade önskedrömmar som jag tog del av. Fan vet. Jag finner att jag med åren blir mer intresserad av konstnärerna än deras konst. Jag vill tränga bakom målningarna, kliva in i skallarna hos upphovsmakarna. Det är då det blir spännande för min del.
Det regnade i den svenska hufvudstaden. Jag förlade mitt paraply någonstans. Som vanligt.
Och inhandlade en sammetsjacka. Som vanligt. Vad jag nu ska ha den till? Så här ser den ut. Ja, ni förstår mig, vad? Damen på bilden har dock inget med saken att göra. Hon kom inte med på köpet.
Jag är egentligen bara hemma som hastigast för att tvätta och packa väskan igen. Officiellt återkommer jag ju i juni. Det här är en parentes. En lång sådan. Egentligen var det meningen att jag skulle rikta ett tack till er läsare. Framför allt till de nya som jag ser har tillkommit under min frånvaro. Tack för att ni läser och kommenterar som ni gör. Och välkomna tillbaka.
Ibland prisar jag av andra bloggare, får utnämningar för Lilla Blå Bloggen och blir alltid lika smickrad, stolt och glad. Det är sådana där ”vandrande pinnar” man bör låta gå vidare, man bör i sin tur utnämna andra bloggare som får sola sig i glansen för vad de åstadkommit. Jag är dålig på att låta stafettpinnen löpa, jag har så många pinnar nu att jag snart byggt mig en hel jädra brasa i min ensamhet. Det är oförlåtligt. Den brasan ska värma fler. Jag har många bloggar jag läser med stor behållning. Så Znogge, Annapanna51 och Suziluz och alla ni andra som fäst medaljen på mitt bröst – tack och åter tack. Ni bekräftar mig och klappar om mig och mitt ego så det gnistrar. Jag är stolt och hedrad.
Jag har också bloggare jag vill klappa om, bloggare som förtjänar lite extra uppmärksamhet. Här är några axplock:
Micke Berg är fotograf, en ilsken, kåt och reflekterande man, omedelbar och aldrig ljummen. Jag håller inte alltid med honom i det han skriver men det här är en blogg som sprätter och spretar och drar iväg med obändig livskraft och det gör att jag alltid känner nyfikenhet när jag tittar in här. Vissa inslag är bara så huvudet på spiken att jag känner hur energin smittar av sig. Skål, Micke, och tack!
Fotografi är en källa till glädje hos mig och har nog alltid varit. Jag fascineras av bilder, har svårt att tänka mig att jag någonsin skulle tröttna av att se på foto. Hos Benhästen finns en annorlunda fotoblogg, hon lägger ut andras bilder, idogt, med en slags mjuk obändighet som får mig på fall. Bilderna är från flera olika decennier, de följer kanske inget givet mönster men de väcker mina känslor, fantasier och får mig att le och fantisera och fundera. Hon fotograferar själv också, se t.ex den fantastiska bildsviten Men without names från 2006. Shit, hon är duktig! Maud Larsson heter hon. Jag tar av mig hatten!
Mrs Li är skön,orädd och humoristisk. Hennes blogginlägg regnar som konfetti, själv är hon söt som socker, gillar hårdrock och kör ungarna ömsom till bandy, ömsom till musikevenemang. Den här tjejen bjussar på sig själv, i vått som torrt, vilket leder till att man efter en kort tid tycker sig känna henne – trots att man aldrig träffats.
Så smygläser jag också. Jag smyger mig in hos bloggare som jag av någon okänd anledning aldrig kommenterar hos men ändå gillar att återkomma till. The fat lady sings är ett sådant exempel. En tjej med osviklig svart humor som stretar sig fram genom tillvaron. Som med all humor som verkligen är värd något finns det allvar bakom. Jag dras in här varje vecka och läser men har egentligen ingen aning om vem hon är. Men tonen, anslaget, galghumorn, styrkan och modet fångar in mig.
En av de bloggar jag läst allra längst är Anders Sparring, eller Grynnan som han numera kallar sin blogg. Vad ska jag säga om den här mannen? Han tycks prova sig fram i sitt bloggande, testa idéer, dela med sig av iakttagelser, känna tvekan men ändå ställa sig rakt upp och ned och blotta sig inför världen. Han visar verkligheten i små skärvor och kan med några få rader förmedla oerhört mycket värme och pulserande närvaro. Jag tänker på Anders som en slags osynlig vän någonstans därute. Nej, vi har aldrig träffats. Men för min egen del skulle bloggvärlden kännas jävligt tom utan Sparring.
Lady Godiva, the one and only! Hittade hon mig eller hittade jag henne? Jag tror Andy Garcia presenterade oss för varandra(!) Den här människan är rent makalös, lever ett liv som är väsensskilt från mitt eget. Det rymmer så mycket kamp, mot livets jävligheter och illvilliga myndigheter och byråkrati, det sprakar och gnistrar av jävlar anamma och bångstyrighet, det tar oväntade vändningar som kan innefatta både talande purjolökar och dildos hos bilprovningen. Men det som griper mig mest är nog hennes kärlek till sina djur, tron på att det går att förändra saker till det bättre och att livet fan i mig rymmer mer än förkrympta byråkrater och skitnödig rädsla. Dessutom har hon en ”best of ” i högerspalten. Läs den! Gör det bara!
Tja, så här kan jag gå på. Det finns så många bloggar jag läser, så spretiga och olika varandra och mig själv, men som av diverse anledningar fastnat hos mig och som numera gör att ett besök hos dem är lika självklart som att… hmm, tja, gå på muggen. (Om liknelsen ursäktas). Men jag väljer att avsluta här, och jag avslutar med en kvinna som ofta skriver med nerverna blottlagda; Suziluz . Hon har en blogg som rymmer en alldeles egen slags musik. Här finns ett språk och en finstämd skärpa som gång på gång träffar rakt i hjärtat, skalar av mig alla lager och får mig att inse att jag inte är ensam. Suz skriver ofta så att jag häpnar över träffsäkerheten, då igenkännandet är så stort, och jag undrar hur fasen hon kan veta exakt hur jag känner det? Ibland får jag nypa mig i armen och påminna mig om att hon skriver om sig själv – inte om mig och mina känslor. Det är en förunderlig glädje hon förmedlar, till och med när hon skriver om det tunga i tillvaron. Suziluz borde smörjas i belgisk choklad och doppas i skumpa. Minst en gång i veckan.
Jag slutar här. Ni vet att ni är fler, jag hade kunnat skriva mycket om många. Jag är glad att ni finns. För humorn, för allvaret, för att ni bjuder så helvetes mycket på er själva och för att ni inte snålar med bifall, tröst, hejarop och amore. Jag märker det inte minst de dagar som är blå, som de dagar som just förflutit. Då är det extra skönt att ha er därute. Osynliga men väldigt påtagliga. Tack! Jag bjuder er på virtuell finwhisky – anytime!
Ah, det är härligt att konstatera att vi översättare nog har jobb ett tag till, trots att maskinerna vill ta över. En snabböversättning via google av Lilla Blå Bloggen ger detta resultat. Det är faktiskt skitkul att läsa – om man som jag är lättroad. Notera särskilt Pål Pommacs imposanta knarknamn: Pål Koks. Och Morry, snackade vi nåt om finanser?
Vill ni också roa er, klicka bara på den här länken, skriv in er egen URL-adress och välj sedan språk. Så, det är bäddat för helgens nöje.
Nej, det är inte lätt att behöva välja bland husgudarna. I dagarna har jag fattat mina beslut och kommit fram till samma sak som Olof Berg. När jag fann hans blogginlägg i frågan insåg jag att han säger alltsammas så bra att jag inte behöver säga det själv. Han skriver om Dylan och Thåström och han gör det så jag ler och nickar och känner i magen att precis så här är det ju.
Apropå Dylan, ni har väl koll på Wemans blogg? Han listar dagens Dylan med den äran och har hittills betat av nio låtar. Grabben Weman finner ni på den här adressen. Sedan är det bara att scrolla sig ned.
Berg och Weman får bli dagens blåggarbåjs. Själv går jag och tar mig en kaffe och en dylanlåt. Vilken? You gotta serve somebody. Jobbveckan är inte slut ännu. Tyvärr.
Igår morse kittlades innanmätet av en jordbävning. Idag på morgonen kittlades lilla egot av detta. Någon (läs: Söderberg) har äntligen uppmärksammat min tidigare tyska filmkarriär.
Folks, det är dags igen för obegripligheter som folk sökt på. Med pannlampan på tog jag trappen ned i WP-källaren och rotade bland de sista leveranserna från google. Som vanligt var det den ena konstigheten efter den andra som gjort att folk hamnat här inne på Lilla Blå Bloggen. Jamen, se bara…
Vad brukar Elvis ha på sig? - Tja, tre skopor mull?
Äldre naken lilla blå - Döööh, skit ner dig, va?
Hur många blev mumier? - I Skellefteå? Inte en enda. I Alexandria? Sisådär ganska exakt 15378 stycken på tre år. Katter inräknade.
SAS fly me to the moon. - SAS ska flyga till Stockholm och Paris och London. De ska ge fasen i månen. Det är lite överkurs för SAS, se. Det kan du ju hälsa dem.
Jag vill se lilla farbror. - Ja, vem vill inte det. Gööööstaaa? Komsi komsi komsi!
Ord som inte längre används. - Hmmm, let me think. Oomkullrunkelig tror jag bara Jan Guillou använder numera.
Knula. - Lär dig stava, människa.
Lilla Blå hur fick du namnet? – Ha-ha, det behåller jag för mig själv.
Parfym Margareta Krook. - Va? Den har jag missat. Luktar den gott? Är den från Chanel? Ska man säga tvi tvi tvi och spotta när man skruvar av korken?
Vad är en missionär? – En person som uppfunnit en hyfsat populär samlagsställning.
Äldre kärring smekte mig under bordet. – Jaha, och?
Vad hände 1948? - Skit i det. Satsa på 1523 istället. Då blev Gustav Vasa kung. Det var rock n roll, det.
Lilla Blå det äger. - Åh, ungdomar härinne märker jag? Jo, det stämmer.
Intresserad av plastbyxor. – Ja, alltså, det är väl i sin ordning, men seriöst? Hallå?
Vad göra när Evert sätter matten i halsen? - Är det säkert att det var matten han satte i halsen? Försök skaka loss alla jämna siffror först så kanske de ojämna trots allt går att dela i roten via hypotenusan eller hypofysen. Jag minns inte vilket som var det ena eller det andra. Återkom gärna och berätta hur det gick.
Tage Danielssons vinflaska och Katarina den Storas nackspärr lämnar jag därhän. Kanske ni andra har någon idé?
Morgonens solsken förbyts mot ett tungt mörker som faller över rummet där jag sitter och arbetar. ”Vad var det där? Jaså, vintern!” Där kom den alltså, med blyertsgrå himmel och vräkande snöfall.
Jag som länge planerat efterlängtat återseende med kära ön och goda vänner, grabbar telefonen. Ringer ut över havet och ropar ”hej”. Får hemska nyheter om onda myggor i Asien, om akut ambulansflyg, om djungler, 42 graders feber och kollaps. Chocken träffar som en knytnäve.
Men här uppe snöar det. Här finns ingen djungel och inga onda myggor. Allt kommer nog att ordna sig. Jag traskar genom snön till musikaffären, går hem igen med Peggy Lee i näven.
”It’s a good day for losing the blues”, sjunger hon nu. Jag tror på Peggy. Imorgon bitti drar jag till ön, gungar på havet en stund, klappar hunden, tänker goda tankar. Så tror jag bestämt jag ska ta och läsa en bok om tempelriddare också. Nu när vintern är här. Vad nu vintern ska vara bra för…
Imorse stirrade jag på Nils Ferlins porträtt och slogs av hur fasansfullt mager karln var. Öronen stod ut som kvarnvingar från de där embarmligt urholkade kinderna. Hade det inte varit Nils hade jag tänkt… heroin? Men nu var det Nils och porträttet hade Halvarsson lagt ut. Ja, ni läser väl Halvars huvudsaker? Han skäms inte för sig bland bloggarna. Om man så säger. Mycket musik- och litteraturtips framförallt. Subjektiva sådana. Såklart. Där hänger jag ibland och puttrar. Det är gott. Försök får ni se.
Peggy Lee har nått 50-talet nu och kompas av ett struttigt gäng musiker som inte verkar kunna sitta stilla. Själv har jag fått blyröv i soffan. Ute är det grått, grått, grått. Alla lampor som fungerar i rummet lyser, men då jag satsat på bordslampor av bordellkaraktär är här halvskumt i vilket fall.
Jag har köpt en för mig ny fredagswhisky. En blend med ”Prince” i titeln. Det känns ovant att köpa något utan att först ha koll. Jag som brukar fundera i veckor, läsa på, tala med folk, provsmaka, fundera lite till… Så icke nu. Nåja, man ska göra något nytt ibland. Prova något nytt ibland. Känner jag mig djärv? Njae.
Struttgänget har dämpat sig. Peggys stämma vispar runt i Bali Hai och det kan den gott få göra denna märkligt mörka eftermiddag. Jag är inte ledsen. Men lite stillsam, fundersam. Jorden är så stor, så stor och själv är jag en liten skit. Imorgon: havet.
Ja. Det blir nog bra.
Ni missar väl inte Olof Berg? Den killen skriver inga korta inlägg men har man några minuter över så är han perfekt att våldgästa en regnig dag. Olof, grabben med Dylan i blodet och Thåström i fickan, grabben som får bli fredagens bloggtips. Enjoy!
Lång natts färd mot svidande måndag. Lång natts snorig färd. Besparar mig resan till kontoret idag. Besparar mina kollegor mina baciller. Chefen skriver ”god bättring, söta” på sms. Jag har en fantastisk chef. Nu vill jag bli frisk fort och hugga i med jobbet igen. Hör du mig, kropphelvete?
För övrigt inte mycket nytt. Jag hasar runt ett par meter i gubbtofflorna, häller mig i soffan som en gammal brylé och dåsar bort timmarna. Hur mycket snor kan en skalle rymma? Ingen feber idag. Då har det väl vänt?
Samtidigt; denna märkliga aptit??? Jag äter som en flodhäst. Äter, hasar runt tre varv, ramlar omkull och somnar. Vaknar, äter, hasar runt… ja, ni hajar.
Inne hos Drömma skriver Lotta att det kanske ska öppnas en strippklubb där hon bor. Eller rättare, ett horhus. Jag blir lite avundsjuk. Det låter så spännande. I westernfilmer hänger det alltid tjusiga urringade damer över träräcken och visslar på cowboys. Då vet man att det är ett horhus. Först visslas det. Sedan badas det. I såna där sittbadkar där cowboysen behåller hatten på. Och cigarr har dom i munnen. Medan tjusiga urringade damer gnuggar dem med badsvampar och alla är jättekompisar med en gång… Så går det till på horhus. Det har jag sett på TV, när jag hade sådan. Långa klänningar med volanger. Djupa urringningar. Sittbadkar. Hatten på.
Nu måste jag lägga mig igen.
Hejdå.
Och så precis innan man ska gå och lägga sig får man goda nyheter. Anders är tillbaka i stugvärmen. Som att höra från en gammal kär vän som varit bortrest för länge. Nu kommer jag att sova gott. Ordningen återställd.
Tjejer, lägg ifrån er broderitråden för ikväll. Lämna nakenrockaren åt sitt öde. Nu nannar vi. Tomorrow is a new day.
Jag satt och funderade. Varför skulle inte jag kunna när andra så uppenbart kan? Söka på än det ena, än det andra, alltså. Så jag skrev in följande poesi på Google:
”Nu söker jag på vad skit som helst så får vi se”.
Första träff blev en karl med naken överkropp, tatuering på axeln och med höjt ölglas, tittandes in i kameran med värsta suget i blick… eller nåt.
Finns det någon outgrundlig vishet i detta?
Jag klickar in mig och ser att han heter Mojje. Så här ser Mojje ut.
Min googleträff
Mojje hade nog aldrig kunnat tänka sig, varken då bilden togs eller just nu, att han skulle komma upp som första träff på Googles bildsida under sökorden ”Nu söker jag på vad skit som helst…” osv. Vad bevisar det? Att Internets vägar äro outgrundliga. Men Mojje ser rätt trevlig ut. Nu känns det som om jag haft en dejt. Eller nåt.
