Det stämmer, jag har raderat den. Listan med länkar till andra bloggar alltså. Inte för att jag slutat läsa er, no way. Men för att den tydligen var mer laddad än jag kunde ana. För att förtydliga så finns det människor som tar förteckningarna på stort allvar: de länkar till folk som länkar till dem, varken mer eller mindre. Det finns andra som blir ledsna för att de inte står med på vissa personers listor. De finns somliga som undrar om de gjort något fel som inte får vara med. Det finns andra som länkar till alla som någonsin lämnat en kommentar hos dem, vare sig de själva läser bloggarna ifråga eller ej. Det finns folk som sorterar och rensar i sina listor var eviga vecka och andra som inte gjort det på åratal. Det finns vissa som anser att en blog roll är en vägvisning om vad man själv läser. Det finns somliga som har det som kompissignatur eller artighetsgest.

Jag har tidigare funderat och skrivit över det här med länklistor och om jag ska ha någon eller ej. Vissa bloggar är ju kanonbra och man vill tipsa andra läsare om dessa. Men med tiden blir listan allt längre och i sanningens namn – hur representativ är den egentligen efter en tid?

Till er som jag listade – jodå, jag läser er fortfarande och har inga planer på att sluta med det. Och till er alla som jag aldrig listade – jag läser många av er också. Hos vissa kommenterar jag, hos andra inte. Men jag läser. Många bloggar. En del tittar jag in hos både en och tre gånger om dagen, hos andra någon gång i veckan. Men vilka jag själv besöker får bli min ensak hädanefter. Så blir ingen ledsen eller förbannad. Och jag själv kan andas lite lättare.

Ha! Majsan, vars blogg dog skendöden för några månader sedan, har nu officiellt avgivit ett löfte att blogga varje dag – 30 dagar på raken. Jag tycker vi håller rätt på henne, allihop. Hon går ut med något som är allt annat än rakt: läs här hur denna tekniska kvinna reflekterar kring sneda snoppar-problematiken.

För övrigt börjar jag tro att jag närmar mig stenåldern. Är det inte ett ålderstecken när man vaknar i ottan och känner sig utsövd? När man anser att ”ligga och dra sig till klockan sju en lördagmorgon” är rena tonårsfasonerna?

 Jag pressade till kl sju men sen gav jag upp och klev ut till kaffekokaren. Det regnar över stygga stan. Det är himmelskt skönt. Fönstren på vid gavel, in letar sig dammig stadsdoft, fukt och spridda röster från de gamla kvartersgubbarna.

Jag dricker kaffe och lyssnar på 20-talsjazz, jag diskar upp efter gårdagen, jag nynnar till Mood Indigo och ansar liljorna som fortfarande ståtar i mitt hem efter mer än en vecka. Hela lägenheten luktar liljor. Nästan – nästan – lite tröttsamt. Jag tror jag beger mig ut och inhandlar fler sorter idag. Kanske inte liljor, men något annat tjusigt.

Snoppar, regn, jazz och liljor. Nej, jag har inte så mycket att blogga om just nu, men Lilla Blå Bloggen hackar vidare. Ta en banan!

Idag fyller hon visst år. Tomteblosset. Suziluz. Begåvad som få och med en blogg som stadigt växer tack vare de vackra orden, de där näten hon väver och kastar ut för att fånga in oss i. Bege er dit om ni inte är rädda för att fastna. Jag har haft förmånen att få träffa henne irl. Hon bländar, var så säker.

Gratulerar, baby. Må dagen bli ett stjärnregn.

Det är en sån där morgon då jag vaknar utan väckarklocka. Skönt. Jag ligger och drar mig som en sillrumpa i marinad en hel timme innan kaffetarmen skriker så högljutt att jag inte längre kan ignorera den.

Ut i köket, mitt kök med de blodröda och olivgröna väggarna. Genom fönstren ser jag en lätt frusen innergård och däruppe en blå himmel. Temperaturen visar minusgrader. Åh?

Efter en kvarts vevande får jag igång gamle Slim Jim, laptopen, som närmar sig pensionen och gnisslar som den åldersbrutne gubbfan han är. Jag klappar och mumlar tröstande. Kokar mitt kaffe, ett par ägg. Öppnar feedlistan och kollar bland bloggarna. Det är lite halvljummet idag, såsom det brukar vara på lördagar. Inte många skriver. Undrar vad de gör? Ligger kvar i sängvärmen och drar i snorren? Slänger sig ut genom dörren och iväg till närmsta köpcentra för att veckohandla? Fan vet.

Men hos Jenny Maria finner jag det här ljuvliga inslaget, om Lundagård, om ”stilla stadiet” och kärleken till gubbar på sockel. Det gör mig glad. Jag går vidare till en annan fotograf, Micke Berg, och läser om hans uppvaknande den 14 februari, idag alltså. Han drömmer om tunna sommarklänningar. Om kvinnor i tunna sommarklänningar. Det är fint. Jag blir glad igen.

Så lämnar jag de däringa fotograferna och klämmer ett ägg. Ute är det knäpptyst. Fryser stadsborna idag? Vågar de sig inte ut?

På köksbordet ligger en svart ask med små cigariller. Jag var bara tvungen att ha mig en igår. Det bidde ingen fredagswhisky. Inget annat flytande heller. Men det bidde en liten cigarill. På asken står följande upplysning i svarta bokstäver mot vit bakgrund: ”Smoking can cause a slow and painful death”. Hörde du det, Slim Jim? A sloooow and paaaiiiinful death. Om du inte passar dig klär jag dig i smoking idag.

Jag tar ett ägg till. För säkerhets skull. Det är ju kallt ute.

Ibland prisar jag av andra bloggare, får utnämningar för Lilla Blå Bloggen och blir alltid lika smickrad, stolt och glad. Det är sådana där ”vandrande pinnar” man bör låta gå vidare, man bör i sin tur utnämna andra bloggare som får sola sig i glansen för vad de åstadkommit. Jag är dålig på att låta stafettpinnen löpa, jag har så många pinnar nu att jag snart byggt mig en hel jädra brasa i min ensamhet. Det är oförlåtligt. Den brasan ska värma fler. Jag har många bloggar jag läser med stor behållning. Så Znogge, Annapanna51 och Suziluz och alla ni andra som fäst medaljen på mitt bröst – tack och åter tack. Ni bekräftar mig och klappar om mig och mitt ego så det gnistrar. Jag är stolt och hedrad.

Jag har också bloggare jag vill klappa om, bloggare som förtjänar lite extra uppmärksamhet. Här är några axplock:

Micke Berg är fotograf, en ilsken, kåt och reflekterande man, omedelbar och aldrig ljummen. Jag håller inte alltid med honom i det han skriver men det här är en blogg som sprätter och spretar och drar iväg med obändig livskraft och det gör att jag alltid känner nyfikenhet när jag tittar in här. Vissa inslag är bara så huvudet på spiken att jag känner hur energin smittar av sig. Skål, Micke, och tack!

Fotografi är en källa till glädje hos mig och har nog alltid varit. Jag fascineras av bilder, har svårt att tänka mig att jag någonsin skulle tröttna av att se på foto. Hos Benhästen finns en annorlunda fotoblogg, hon lägger ut andras bilder, idogt, med en slags mjuk obändighet som får mig på fall. Bilderna är från flera olika decennier, de följer kanske inget givet mönster men de väcker mina känslor, fantasier och får mig att le och fantisera och fundera. Hon fotograferar själv också, se t.ex den fantastiska bildsviten Men without names från 2006. Shit, hon är duktig! Maud Larsson heter hon. Jag tar av mig hatten!

Mrs Li är skön,orädd och humoristisk. Hennes blogginlägg regnar som konfetti, själv är hon söt som socker, gillar hårdrock och kör ungarna ömsom till bandy, ömsom till musikevenemang. Den här tjejen bjussar på sig själv, i vått som torrt, vilket leder till att man efter en kort tid tycker sig känna henne – trots att man aldrig träffats.

Så smygläser jag också. Jag smyger mig in hos bloggare som jag av någon okänd anledning aldrig kommenterar hos men ändå gillar att återkomma till. The fat lady sings är ett sådant exempel. En tjej med osviklig svart humor som stretar sig fram genom tillvaron. Som med all humor som verkligen är värd något finns det allvar bakom. Jag dras in här varje vecka och läser men har egentligen ingen aning om vem hon är. Men tonen, anslaget, galghumorn, styrkan och modet fångar in mig. 

En av de bloggar jag läst allra längst är Anders Sparring, eller Grynnan som han numera kallar sin blogg. Vad ska jag säga om den här mannen? Han tycks prova sig fram i sitt bloggande, testa idéer, dela med sig av iakttagelser, känna tvekan men ändå ställa sig rakt upp och ned och blotta sig inför världen. Han visar verkligheten i små skärvor och kan med några få rader förmedla oerhört mycket värme och pulserande närvaro. Jag tänker på Anders som en slags osynlig vän någonstans därute. Nej, vi har aldrig träffats. Men för min egen del skulle bloggvärlden kännas jävligt tom utan Sparring.

Lady Godiva, the one and only! Hittade hon mig eller hittade jag henne? Jag tror Andy Garcia presenterade oss för varandra(!) Den här människan är rent makalös, lever ett liv som är väsensskilt från mitt eget. Det rymmer så mycket kamp, mot livets jävligheter och illvilliga myndigheter och byråkrati, det sprakar och gnistrar av jävlar anamma och bångstyrighet, det tar oväntade vändningar som kan innefatta både talande purjolökar och dildos hos bilprovningen. Men det som griper mig mest är nog hennes kärlek till sina djur, tron på att det går att förändra saker till det bättre och att livet fan i mig rymmer mer än förkrympta byråkrater och skitnödig rädsla. Dessutom har hon en ”best of ” i högerspalten.  Läs den! Gör det bara!

Tja, så  här kan jag gå på. Det finns så många bloggar jag läser, så spretiga och olika varandra och mig själv, men som av diverse anledningar fastnat hos mig och som numera gör att ett besök hos dem är lika självklart som att… hmm, tja, gå på muggen. (Om liknelsen ursäktas). Men jag väljer att avsluta här, och jag avslutar med en kvinna som ofta skriver med nerverna blottlagda; Suziluz . Hon har en blogg som rymmer en alldeles egen slags musik. Här finns ett språk och en finstämd skärpa som gång på gång träffar rakt i hjärtat, skalar av mig alla lager och får mig att inse att jag inte är ensam. Suz skriver ofta så att jag häpnar över träffsäkerheten, då igenkännandet är så stort, och jag undrar hur fasen hon kan veta exakt hur jag känner det? Ibland får jag nypa mig i armen och påminna mig om att hon skriver om sig själv – inte om mig och mina känslor. Det är en förunderlig glädje hon förmedlar, till och med när hon skriver om det tunga i tillvaron.  Suziluz borde smörjas i belgisk choklad och doppas i skumpa. Minst en gång i veckan.

Jag slutar här. Ni vet att ni är fler, jag hade kunnat skriva mycket om många. Jag är glad att ni finns. För humorn, för allvaret, för att ni bjuder så helvetes mycket på er själva och för att ni inte snålar med bifall, tröst, hejarop och amore. Jag märker det inte minst de dagar som är blå, som de dagar som just förflutit. Då är det extra skönt att ha er därute. Osynliga men väldigt påtagliga. Tack! Jag bjuder er på virtuell finwhisky – anytime!

Nej, det är inte lätt att behöva välja bland husgudarna. I dagarna har jag fattat mina beslut och kommit fram till samma sak som Olof Berg. När jag fann hans blogginlägg i frågan insåg jag att han säger alltsammas så bra att jag inte behöver säga det själv. Han skriver om Dylan och Thåström och han gör det så jag ler och nickar och känner i magen att precis så här är det ju.

Läs själva här!

Apropå Dylan, ni har väl koll på Wemans blogg? Han listar dagens Dylan med den äran och har hittills betat av nio låtar. Grabben Weman finner ni på den här adressen. Sedan är det bara att scrolla sig ned.

Berg och Weman får bli dagens blåggarbåjs. Själv går jag och tar mig en kaffe och en dylanlåt. Vilken? You gotta serve somebody. Jobbveckan är inte slut ännu. Tyvärr.

Igår morse kittlades innanmätet av en jordbävning. Idag på morgonen kittlades lilla egot av detta. Någon (läs: Söderberg) har äntligen uppmärksammat min tidigare tyska filmkarriär.

En av mina bloggfavoriter slår till igen; En man med ett skägg har inlett en ny följetong där han avhandlar en eller flera litterära alster av det mer hysteriska slaget. Förra gången var det en ypperlig redovisning av Henning Sjöströms memoarer. Jag skrattade så jag grät! Den kan varmt rekommenderas till någon som a) någon gång trott att H.S är en normal knastertorr advokat b) upplever en tråkig dag. Serien om Henning startade i maj, rota vidare i skäggarkivet så finner du alla inslagen!

Men nu tar Mannen i skägget tag i drogmotståndare Allan Rubins bok ”HASCH. Hasch, anarki, kaos hotar oss alla” och går som vanligt igenom den med argusögon och vass humor. Läs från början. I del tre (publicerad idag) får bl.a Ebba Grön och Stig Vig på tasken av Allan Rubin.

Under min idoga skafferitömning ikväll fann jag en mystisk påse med kakmix. Påsen var importerad från Irland av ett tyskt bolag men innehållet var tillverkat i Indien (sic!) Dessutom var bäst-före-datum förra månaden. Den måste ha legat i mitt skafferi i minst ett år. Jag tyckte det var synd att kasta den utan att först testa vad det var för märkligheter däri, så jag dunkade upp ugnen på drygt 200 och geggade ihop det hela enligt instruktionerna. Efter en kvart var de färdiga. Kaffet hade nästan hunnit bli kallt.

Oh, jeez louise, som sheriff Truman säger i Twin Peaks. Det doftade underbart i köket men kakorna smakade skit! Verkligen: de smakade skit! Jag åt två för säkerhets skull. Båda smakade lika konstigt.

Sedan tuggade jag raskt i mig två morötter för att komma i balans igen. Faktiskt. Det hela blev dessutom riktigt underbart när jag loggade in mig hos vad som troligen är världens bästa Majsa och fann detta: en klockren signal från växtriket. Växtriket har humor. Inget snack om saken! Och Majsan har antagligen tolkat det rätt. No more irish-german-indian-crap-cookies for me. Jag håller mig till de orangefärgade grejorna, jag. Som alla oanständiga fruntimmer. Go’kväll.

Hinner man inte blogga själv kan man ju alltid fräckt göra reklam för ett annat läsvärt inslag. Klicka och läs här, vetja. Om att garva med öppen mun. Det är mannen med ett skägg som tagit fram och vässat knivarna igen.

  Gitarren har åkt fram, kusin Olivers far Enar gör sig redo för den nykomponerade ”Truddelutt för Pruddelutt”. Den går i valstakt. Den är rätt kass, men han försöker i alla fall.

 Farbror Gösta har dagen till ära tagit fram sin allra mest kelsjuka blick, ty Pruddelutt, eller Miss Prudie som han kallar henne, är ett fruntimmer helt i Farbror Göstas klass. I knät huserar ett okänt husdjur, osäkert vilken ras, som Farbror Gösta släpat upp ur källaren. Sitt rak i ryggen, Farbror Gösta, nu knäpper jag dig!

 Kusin Oliver, alltid lika vårkåt och klämkäck, har hatten på svaj och ser bara dig, Pruddan. Idag fyller Pruddelutts blogg 1 år! Själv säger jag grattis och skickar över mina gamla gubbar att äta tårta å mina vägnar. Pål Pommac ville också komma men han ligger fasttejpad mot ett isoleringsrör som gått sönder hemma hos oss. I vårt hushåll använder vi oss av allt och alla. Doris och Arne är ute på rumba-turné och Blogginspektör Bodström har fullt upp i Norrland med de där evigt syndiga sundsvallsbloggarna. Kumpan hade lovat blanda specialdrink till dig idag, Prue, men den blev lite väl stark, så nu är han på akuten och blir magpumpad. Själv måste jag jobba. Du vet hur det är.

Till er andra, som inte begriper ett jota, detta är internt. Det går bra att vara okunnig och frågande. Det är helt i sin ordning. Det är tisdag idag.

Ibland behöver man något som snabbt piggar upp en litegranna, en blogg att kika in hos för att se om man kan få sig något till livs som får mungiporna att åka upp ett par tre snäpp eller rentav få en att tokflabba. Humor är ju både känsligt och allvarligt och livsnödvändigt. Ibland kan det vara ett kort och rappt inslag som träffar direkt, som en trevlig örfil (öh?), ibland är det underfundig humor inbakad i en längre textmassa som kan få mig på gott humor. Humor kan ju som bekant vara både högljudd och av det mer stillsammare slaget.

Hos herr Dryck kikar jag in ibland för att få mig en uppdatering av hans vinylsamling av gamla horribla dansbandsplattor. Jag lyssnar inte på dansbandsmusik och det verkar inte herr Dryck heller göra, men han samlar eländet pga de ännu eländigare omslagsbilderna. Dessa tar han sedan heder och ära av på ett sätt som ofta får mig på rasande gott humör. Den här bloggen är skitkul en fredag efter en klämtare eller två, men jag aktar mig för att överdosera. Några omslag i veckan räcker. Kitsch kan fastna om man inte ser upp. Och härinne är det kitschigt värre. På ett skönt sätt.

En annan goding till blogg är denna; En man med ett skägg som gärna skriver humoristiskt om humoristiska män med skägg men även en hel del annat.  Själv tycker jag det är underbart när han som här sätter fingret på de ytterst märkliga musikaliska frikyrkokonstellationerna som funnits och säkert fortfarande finns i gamla Svedala.

Missminner jag mig inte så har jag funnit både herr Dryck och Skäggmannen tack vare en kille jag pushat för tidigare, Mattias Nilsson, som inte nöjer sig med en utan två bloggar. Nonsensakuten är den ena, där han själv satt underrubriken ”Trender och trams, dialog och dumhet”. Där fann jag just idag några av de finaste orden jag läst om min egen blogg (nu hann du före mig, Nilsson, och nu kommer alla att tro att jag bara slickar tillbaka, men det kan inte hjälpas. Jag måste ju bara få göra lite reklam för dig). Nonsensakuten är behaglig att uppsöka och inte alltid så nonsensartad som man kan tro av namnet. Gillar man dessutom som jag att garva åt urusla pop- och schlagertexter så är Rimbloggen verkligen paraplyet som gör semesterdrinken. Ingen folkkär svensk artist är för helig att halshugga därinne.

Avslutningsvis en tuffing som säkert flera redan upptäckt; Rapport från Blommaland, som trots sin väna rubrik är knivskarp, elak och träffsäker. Den funkar som en B-vitaminspruta rakt i röven. Här inne piggnar man till! Garanterat!

Så, detta var lite lästips ur skafferiet. Jag lär få anledning att återkomma i ärendet. Trevlig läsning!

Jag fortsätter med att dra några rader om andras bloggar. Den här återfinns inte i min blogroll (som så många av de bloggar jag egentligen läser) men jag vill ändå skriva om den. Mest för att den är ohämmad, färgstark och… om uttrycket tillåts… nördig. Nördig i ordets bästa bemärkelse. Jag har i alla tider gillat folk som går in totalt för en sak och som dessutom blir bra/bäst på vad de gör. Även om det kan röra sig om ett ämne jag egentligen är intresserad av så är det något i deras fokusering och hängivenhet som bara får mig på fall. Fan, det är sexigt på något vis. Vare sig det handlar om att tälja barkbåtar eller entusiasmerat kunna berätta om hur jetmotorer fungerar. Veta allt om Miles Davies eller ägna timmar åt att rusta upp gamla hojar. Riktigt nördigt och riktigt underbart. Sådana människor gillar jag!

Hos Rocketqueen handlar det om make-up och åter make-up. Jag sminkar mig lite halvhjärtat ett par tre gånger i veckan och vet inte ett jota om make up… inte egentligen. Jag är heller inte särskilt intresserad. Märken, burkar, penslar och ditten och datten lockar mig inte. Men den här bloggen har något som ändå får mig att återvända. Jag står som ett barn med halvöppen mun och studerar de där närbilderna på hennes ögonskugga som dyker upp med jämna mellanrum. Jag fascineras av hennes osvikliga entusiasm och noggrannhet  (jösses, hon till och med avslutar varje inlägg med en sammanfattning på engelska)! Dessutom är hon flitig som ett bi. Dag ut och dag in rapporterar hon om fynd hon gjort på internet, läppstift, skrubbkrämer, hur många lager av en viss färg nagellack som är bäst av ett visst märke… Jag blir alldeles matt, men lycklig på något vis. Trots att jag knappt sminkar mig. Trots att jag egentligen inte bryr mig. Är inte det ett gott betyg? Den här kvinnan är otrolig. Hatten av för Rocketqueen!

Och för den som verkligen intresserar sig för make-up och inte kände till henne har jag nu gjort Dagens Goda Gärning!

Jag har länge tänkt skriva ett par rader om andra bloggar jag läser, pusha dem lite, men det har liksom inte blivit av. Men nu är det nog dags. Jag börjar med Anders Sparring, manusförfattare, vars blogg jag började läsa förra sommaren och fastnade i direkt. Dels för att han är en jävel på att formulera sig och dels för att jag aldrig vet vad han kommer att skriva om. Det gillar jag. Överraskningen. Den där lilla luckan han öppnar mot omvärlden och ibland in mot sig själv. Anders Sparrings blogg – det är som ett tittskåp. Välbekant och ändå inte. Det är det lilla perspektivet jämte det stora. Bloggen är ett stort nystan och inläggen trådar att dra i…. jag tittar in där då och då och drar i en tanketråd. Idag skriver han om idén att ha en svensk imamutbildning.  Bara så där. Läs och fundera. Nysta lite.

Jag funderar över min blogroll. Är den representativ för vad jag egentligen läser idag? Är den up to date? För samtidigt, i datorns ”favoriter” ligger en snart kilometerlång (nåja) lista på bloggar jag besöker varje dag, ibland flera gånger om dagen. Dessa ligger inte i min blogroll här inne. Varför inte det?

Första slutsats: en del är helt enkelt så bra  att man inte vill dela med sig av dem.

Andra slutsats: jag är en snål jävel!

Tredje slutsats: nu kanske nån blev förolämpad?