Arkiv för kategorin ‘Arty farty de luxe’

h1

Yep, Enögda Elin is the one…

november 17, 2009

Har jag några läsare kvar? Jag vet, Lilla Blå Bloggen är inte direkt nån actionrulle just nu. Men en snabb uppdatering ger vid handen att jag luktar gott, jag äter som en hel karl, jag gråter inte varje dag, november är snart slut och Balladen om Enögda Elin finns inte utlagd på youtube och det är en skam!

Men Birgitta Andersson är alltid Birgitta Andersson. Och för er med kulturskymning innanför pannbenet kan jag upplysa om att Povel Ramels fina lilla visa är perfekt att nynna på en grådisig skitmånad som denna. Texten går såhär:

Laj-da-daj-da-daj uti den korpsvarta natt…
daj-da-hmmm det dystra tornet hmm-daj-di-daj
hmmm stackars Elin där, vid sitt enda öga svär…
hmmm-na-naj sin älskare och bror.
Ta-daj den stolte riddar Oskar da-daj…
Diram-dajram-hmm-da-daj-di rätt i sitt bröst…
Blodet aj åt alla håll, hmmmna hennes skjortelfåll…
hmm-da-daj att aldrig vakna mer.

Ta-daj-da-hmm den lilla dotter Sofi…
gyllne bägare öhj-neh-hmmm med saltsyra i…
Aj-da-raj-da läppar tra-la-la, hmmnda som i kramp…
korpsvartaaa naaatt… fasa och…
Hmmda-aj-da-aj griften dirum skändande raj…
rajda vita knotor i en daj-daj-dam-daj…
döjrum-döjrum kranium tra-la-la…
krälande små maskar hoppsan-sa…
hmmm som vilar i ovigd mull.

Da-di-daj-di-da… da-da puckelrygg…
i sin cell så trygg… daj-da-daj…
och eksem… och migrän…
I det djupaste av valven stod da-daj-daj-hmmmm…
diram-daj den kistan daj-da silver och guld…
men daj-da-daj bevakad tra-la-la dräglande vampyr…
korpsvartaaa naaatt… fasa och…
Hmmm den stora yxan di-dam-dam-hmmm-da-hmmm…
daj-da-hmmm-da ojdå att stycka sin mor…
hmmmda ben och armar tra-la-la, hmmmda jämns med halsen hoppsan-sa
hmmm ett blänkande svart schatull-ull-lull-lull-lull.

Plötsligt spred sig pesten tra-la-la-daj i vår lilla by…
bölder hmmm-mmm blåa som blyyy…
da-daj-da-hmmm-da-daj…

Den här tyckte min mamma var skitbra. Det tycker jag med.

h1

Inget helvete för hedonisten

augusti 25, 2009

Man får tillbaka på skatten och tänker: fino fino! Snart har man semester och något att resa för. Men så reser man inte. Istället lägger man sig platt av feber och virus. Det blir ingen resa. Man deppar ihop. Sen rycker man upp sig och tänker: ah, va fan… och så shoppar man tills skinkorna svullnar! Dyr parfym, dyr choklad, dyr mohairkofta och frida kahlo-klänning. Man dammsuger antikhandlarnas gömmor och smäller dessutom hundringar på böcker man vill läsa. Det här är min semster! Jag semestrar som bäst upp reskassan hemma i stan och det känns…. FETT!

I många år har jag brottats med en dam från 1919. Jag läste om henne och jag letade efter henne. Jag insåg att hennes bekantskap var värd att göra och när jag så väl fann henne visste nyfikenheten inga gränser. Men hon var för svår för mig, jag var för otränad och damen blev en besvikelse. Hur kunde hon vara så omsusad? Den? Hon var väl ingenting? Möjligen lite… unken och äcklig?

Och så diskussionerna om henne sedan… Omgjord och nedgjord och hissad och dissad om vartannat. Just oenigheten gjorde mig nyfiken. Jag försökte stämma träff med henne flera gånger, hångla lite… men det slutade alltid med ett magplask.

Ack, forna okunnighet. Med åren har jag övat upp mig och en dag så föll allt på plats, det smällde till i hela systemet och ett förklaringens ljus gick upp för mig. Nu ska vi bli kompisar, hon och jag. Jag kan lägga en snart tioårig uppförsbacke bakom mig. Flera av hennes familjemedlemmar har redan bott hos mig i flera år och vi är väl bekanta, uppskattar varandras sällskap och bryr oss inte om kläder när vi hälsar. 

mitsoukoHon är långt ifrån lättflirtad. I ärlighetens namn vete fan om hon ens är en dam, hon kan lika gärna vara man. Charlie Chaplin lär ha älskat att vackla omkring i ”henne”. Jag har inga planer på att börja odla min mustasch men jag tror this is the beginning of a beautiful friendship, för att citera Bogart. Mitsouko från Guerlain. En klassiker från tiden strax efter första världskriget, en mystisk dröm i bergamot, kryddor, rosor, persika, jasmin, ekmossa och vetiver.

Så vad mer kan jag säga… såhär efter en tidig middag brygger jag mig ett kaffe starkt som stål och svart som helvetet, jag häller upp några droppar rund och fin äppelcalvados i fina lilla smuttglaset och dukar fram den belgiska tryffeln. Mitt-i-veckan-semster-hemma-i-lägenheten-var-god-stör-ej-jag-är-en-njutningsmänniska-feelingen kommer nu…

h1

Ni får komma hem till mig…

augusti 23, 2009

Vinglas, ja. Spetsiga snapsglas, ja. Remmare, ja. Ölsejdlar, ja. Sherryglas och konjakskupor och sådana där smärre blomvaser som folk blandade grogg i på 40-talet, oh ja. Slipade glas och kristallglas och klirr i glasen och glas glas glas. Jag har varit in i många antikaffärer genom åren och spanat men aldrig hittat vad jag letat efter. Tills för ett par dagar sedan…

Jag fann en liten källarlokal, en liten dansk madam och ett sortiment av provencalska blomsterbyttor, rostiga spikar och emaljskyltar, kantstötta cafe-au-lait-skålar i gulnat porslin och annat romantiskt bråte. Jag tog ett snabbt varv och var på väg ut igen när något fick mig att vända tillbaka och gå in igen, längst därinne i lokalen, där det bara låg bräder på golvet, byggdamm och någon dörr in till ett förråd. Där, på en smal hylla, stod det. Mitt glas. Mitt antika glas. Efter tio års letande. Det är i sådana stunder det klickar till i bröstet och saker och ting faller på plats. Det är i sådana stunder man bara vet. Det är i sådana stunder man spricker upp i ett leende som ger jultomten ståfräs.

Jag tog glaset i handen, det var oväntat tungt och gediget. Ojämnt, lite skevt, men utan sprickor. Det var rejält, det var lite mörknat i glasmassan och jag kunde nästan höra slamret från en latinsk knegarbar någonstans, känna den lite skrovligt matta ytan av en zinkdisk under handen, höra klirret från skeden när den lades ned på fatet. Jag kunde nästan känna doften i näsan. Här stod det alltså och väntade på mig. Mitt glas. Mitt alldeles eget absintheglas.

Du får komma hem till mig, nynnande jag tyst.

Verte Suisse

Så igår kväll stämde jag träff med den gröna fen. Utan vidare krusiduller tog jag fram en plomberad liten handgranat som jag sparat i några år, en Verte Suisse, vars röda vaxförsegling gav vika för kniven och bjöd på en ljuv pust av anis. Nej, jag kände inte malörten först, det var anisen som slog emot mig kraftigast. En ren stark doft, nästan som lakritsrot. Den bleka limefärgade vätskan skimrande svagt när den rann ned i glaset och efter att långsamt ha spätts med isvatten började den ändra utseende, till en mjölkaktig väldoftande drink.

Enligt den lilla danska madamen i källaren köpte jag ett munblåst glas från södra Frankrike, tillverkat åren strax efter 1900. Jag fick för mig att det sjöng av fröjd när jag drack ur det. Ett sådant glas ska inte stå i en mörk källare bland puts, smuts och damm. Ett sådant glas ska sjunga av absinthen som det var tänkt. Så vi nynnande ikapp  igår kväll, i en stunds blekgrön kontemplation och stilla svalka. Hemma hos mig.

h1

Nåt slags tema?

augusti 20, 2009

Ella Mae Morse (höll på att skriva Horse!?) har inte ett skit med Colin Dexters (höll på att skriva Dexter Gordons!?) detektivhjälte Morse att göra men hon tycks veta en del om ko-grabbar. Hon har träffat en. Hör själva. Jag har fått den på hjärnan idag och det börjar bli rätt påfrestande. Kanske kan jag fördriva den så här?

Cow Cow Boogie, folks. Muuh på er. Den svänger lojt på rumpan, den här, precis som koa själv. Ella Mae sjöng också om hur hon pimplade 40 koppar kaffe en gång, men den kan ni googla fram själva.

Jag kämpar mot svullna öron och illistiga virus. Jag är lite halvberusad trots nykterheten. Det känns vingligt att stå och gå, sitter hellre och djupandas. I eftermiddag glor jag på Parfymen. För er som inte läst boken ännu säger jag bara: lyckans herrgårdsostar. En läsupplevelse av det mest sinnliga slag. Patrick Süskinds bästa. Inte att hoppa över.  

Senare ikväll vinglar jag iväg mot detta. Näbben, you better be better than good tonight. Jag känner mig bräcklig, ser du.

20090704_

Thåström

h1

Vad jag tror…

augusti 19, 2009

filmhistorisk artefakt

Ena dagen uppfanns filmkameran. Dagen efter började man skjuta naket. Det är vad jag tror.

Bilden? Ett gammalt kamerahandtag. Typ 20-tal. Vad trodde du?

h1

Syfilis – djävulens kyss

juni 14, 2009

Okay, folks, på med era tjocka goggles och den tajta skinnmössan med öronlappar, för nu blir det åka av. Vi ska rutscha neför backen och rakt ned i helvetes förgårdar, den del av gården som döpts till syfilis och som torde vara nokk för att avskräcka den mest djärve att någonsin mer låta tanken ta ett endaste erotiskt krumsprång.

Har ni spänt fast er, ungar? Sitter ni säkert i sadeln tror ni? Då kör vi igång. För att stundens allvar riktigt ska tränga in i era porer, tar jag till gammelsvenskan. Inget lättsinne nu. Lättsinnet är just den grogrund som får syfilis att vakna och sprida sina djävulska tentakler ut över oss arma människor.

Dr Ivar Svensson, en Farbror Göstas gamla kumpaner, berättar direkt från kliniken: 

- Huru ofta möta oss ej i praktiken sådana yttranden, som ”Jag ämnar gifta mig. Tyvärr har jag under mitt ungkarlslif ådragit mig syfilis. Kan jag utan fara för min blifvande hustru och våra tillkommande barn ingå den förening, som jag nu står i begrepp att sluta?”

Hvilka hjärtslitande scener får vi ej bevittna, när en man infört syfilis i sitt nybildade hem? Tänkom oss endast den unga kvinnans lott; som genast efter bröllopet smittas af sin man därmed och som förgäfves söker bot för sitt onda, år efter år får missfall, för att till sist istället för att framföda en av dessa trefna tomtar, som utgöra mödrarnas åtrå, utsättes för ödet att skaffa till världen ständigt sjukliga och ett tynande lif framlefvande barn.

Här avbryter vi dr Ivar Svensson ett ögonblick och säger unisont: jaaa, fy fan!  (Men själv tänker jag förstås att avsaknaden av att föda en gnom väl inte är en så stor förlust???)

- Men vem drabbas, dr Ivar? Är det bara de lättsinniga ungkarlarna som i sitt ungdomliga oförstånd låter kåtslagets hetta övervinna förnuftets kyla och därpå drabbas lika säkert som att björnen förättar sitt tarv i storskogen? 

- Enligt all erfarenhet är mottagligheten för syfilis allmän. Den är nämligen så utbredd, att ingen människa, ingen åldersklass, ingen ras undgår att smittas däraf. Syfilisämnet öfversvämma hela människokroppen. Blodet innehåller äfven smittoämnet under en viss period av sjukdomen, så att hvarje bloddroppe kan i sin ordning smitta nya individer. Kroppens normala afsöndringar och utsöndringar, såsom spott, svett, mjölk, urin etc, äro däremot ej smittämnesförmedlare, så framt de ej kommit i beöring med i närheten befintliga syfilistiska sårnader. Undantaget härifrån säden och ägget, hvilka kunna vara förmedlare av syfilisgiftet på avkomman. Könsumgänge äro den största källan till smittöfverföring. Kyssandet spela även det en hufvudroll.  Vi varna äfven för det rent vidrigt osnygga sättet att tugga skorpor, bröd osv och gifva barnen att suga på dessa sålunda bildade s.k ”suddar”. Jag har själv observerat hur en mormoder, som befann sig i syfilis andra stadium, gaf sitt dotterbarn af henne tuggade skorpor och nedsmittade detsamma.

Observera alltså följande: ligg inte med varandra! Kyss inte varandra! Och låt för fanken mormor äta sina skorpor ifred! Annars står det inte på förrän djävulen själv står i farstun och kräver kaffet på bordet.

Dr Ivar, once again:

- I sällsynta fall kan smittämnet äfven öfverföras på grund av gemensamt bruk af skedar, gafflar, knifvar, glas, dryckeskärl i allmänhet, pipor, cigarrmunstycken, ja, t.o.m såsom det understundom inträffat genom användande av cigarrstumpar, blåsinstrument etc.

 Här avbryter sig dr Ivar och letar bland sina papper. Efter en stund finner han professor Ribbings rapport och daskar den triumferande i skrivbordet. Bläddrar i den en stund och sätter fingret på följande text. Jag läser högt:

”En ung gosse i konfirmationsåldern fann en bortkastad cigarrstump, upptog och slutrökte densamma, med den påföljd, att han tydligen af denna anledning ådrog sig sjukdomen. På ett hemmansägarställe inträdde en vagabond och begärde att få släcka sin törst ur den ständigt på bordet stående dricksmuggen, hvilken begäran äfven villfors. Näst efter honom kom husfadern att begagna dryckeskärlet, ådrog sig smittan och erhöll det ursprungliga syfilissåret på läpp. Mannen, som ej förstod åkommans natur, smittade sin hustru, och barnen ådrogo sig smittan på ett eller annat sätt.”

 Dr Ivar Svensson och jag ruskar klentroget på våra huvuden en stund. Ve och fasa! Det är alltså så här det går till? Man norpar andras cigarrer, man glömmer diska koppen, man är hygglig mot saxofonister, uteliggare och lösdrivare och ”smittar barnen på ett eller annat sätt”.

- Man kan således ej tillräckligt fördöma såväl det vid de gemensamma festerna, t.ex i univeritetsstäderna, så vanliga snuskiga sättet, att den ene efter den andre dricker ur samma punschglas.

Dr Ivar berättar alltså här, på ett fint sätt, att framför allt punschdrickare i Lund, Uppsala, Stockholm och Göteborg är snuskiga. Men det visste vi ju redan. Och nu, när vi försatts i ett tillstånd av både oro och äckel, är det dags att berätta om själva sjukdomsförloppet. Detta förlöper enligt tre stadier. Hör upp och anteckna nu noga:

Första stadiet: Syfilis yppar sig medels lokala symptom, d.v.s. det specifikt karaktäristiska ”hårda schankersåret”. En vätskefylld värkande förhårdnad full med syfilisbakterier som poppar upp i munnen, på ballen, i rövva eller någon annanstans ett par tre veckor efter smittotillfället. Denna läker av sig själv och försvinner så småningom utan att den smittade egentligen behöver fatta att det är den onde själv som varit framme och givit djävulskyssen.

Andra stadiet: Nu kan sjukdomen utvecklas i alla organ och samtliga kroppsdelar. Hudutslag, sår, håravfall, sjukliga tillstånd i naglarna, inflammation i regnbågshinnan… you name it. Kliande handflator och fotsulor, vårtor på alla upptänkliga ställen, vita fläckar på tungan… nu är det allvar, folks. Ändå kan dessa tillstånd gå över av sig själv och den smittade luras att tro att faran är över. Det är den inte. No way. Björnen förrättar fortfarande sitt tarv i storskogen.

Tredje stadiet: Nu griper syfilis tag i de inre organen och skelettet. I motsats till andra stadiet, så utvecklas nu ständig förstörelse av vävnader och ärrbildning. Nu är loppet kört, men en tröst kan vara att nu smittar du inte längre, vilket du naturligtvis gjort i första och andra stadiet.

Här skulle vi kunna förlora oss i en ocean av bilder på knottriga, flata och spetsiga kondylom, ständigt vätskande sår, fjälliga vårtor och anfrätta halsar. Vi skulle kunna beskriva angripna hjärnor och påföljande vansinne, vi skulle kunna frossa i röda ömma hårbottnar med vätskande härdar, ”hvilkas avsöndring sammanklibbar håret till kvastar”, vi skulle kunna tala länge och ingående om egendomliga pigmentförändringar, feberanfall och ansiktsknottror. Eller dikta poetiskt om ”Corona Veneris” som inte är namnet på den cigarr vilken man gärna njuter efter älskog, vilket man först skulle kunna tro, utan benämningen på den ring av knottror som ofta lokaliseras till hårfästet hos den av syfilis angripne i andra stadiet; den s.k. veneriska kronan. Men till vad nytta? Vid det här laget torde ni förstå att syfilis ingalunda är en promenad i parken (även om den kan börja så en tidig vårkväll då finkarna kvittra i lunden och blodet börja sjuda varmare efter den kalla vintern).

- Dr Ivar Svensson, kan du sätta in slutstöten i sjukdomsbeskrivningen? Jag är inte säker på att mina läsare orkar så mycket mer, men några sista ord om vad denna fasansfulla sjukdom kan åsamka våra arma människokroppar? 

Dr Ivar ser begrundande ut genom fönstret på sin klinik, knackar ur sin pipa i askfatet och harklar sig.

- Ja, jag skulle ju kunna förtälja om sadelnäsan.

- Ja, gör det, doktorn. Allt om näsor intresserar mig högeligen.

- Jaså? Jaha, hm. Nå, i de tertiärsyfilistiska sjuklighetstillstånden i näsan, inställer sig vanligen ett hinder för luftströmmens passerande…

- Man blir täppt? avbryter jag. 

- Hm, ja… och vidare understundom med blod blandad varafsöndring. Är själfva benstommen angripen blir afsöndringen högst illaluktande, och den för den sjuke och hans omgifning särdeles obehagliga ”stinksnuvan” är förhanden. Hejdas ej förloppet, så förlorar näsans benstomme sitt stöd, näsan sjunker in, i synnerhet vid näsroten, medan nässpetsen pekar uppåt – den s.k. sadelnäsan uppstår sålunda. 

- Sålunda indeed, säger jag. 

- Hm, ja. I värsta fall gå skiljeväggarne förlorade, och man konstaterar istället för näsan en såsom å ett kranium vidöppet stående öppning, hvarigenom man kan blicka in uti ett av näs-, mun- och svalghålan bildadt rum, då skiljeväggarne mellan dessa delar därjämte vanligen äro förstörda.  

- Hål i ansiktet, sålunda?

- Hm, ja, korrekt uppfattat. 

Och med dessa ord, mina vänner, avslutar jag nu denna vidriga skildring, och hoppas ni ärligt begrundar en kysk och ren tillvaro framöver. Nästa gång återkommer jag – om ni har tur – med receptet på bot och bättring.

h1

Jesus eller himmelske Emmerich

april 25, 2009

En kväll i Kreutzberg låg vi på nåt ställe bland sammetskuddar och pimplade rödtjut och lyssnade på blippblopporientalisk musik. Genom de stora fönstrena ut mot gatan såg jag en lojt släntrande man som verkade bekant. Jag hasade mig upp bland kuddarna och glodde lite extra. Kände jag inte honom?

Han verkade gå och drömma för sig själv. I sin egen värld. I sin egen tyschka värld.

Så var ögonblicket förbi. Jag drösade ned bland kuddarna igen och drack upp vinet. Man blir lite slö av orientaliskt blipp blopp.

Efter nån timme hade vi slöat nog. Jag kände att stadsluft var av största vikt om jag inte skulle somna. Vi valsade runt några kvarter. Det hade mörknat ute, vi kom till en park.

En lojt släntrande man som verkade bekant gled förbi oss på trottoaren, gick in i parken. Han verkade gå och drömma för sig sig själv. I sin egen värld. I sin egen tyschka värld. Nu tvärnitade jag! Jag känner igen den där karlen! Eller?

- Vad stirrar du på? undrade mitt sällskap. Vet du om att du stirrar?

- Var det inte Blixa? sa jag andaktsfullt. Visst tusan var det Blixa?

Som att möta Elvis! Eller Jesus! Ända tills sällskapet ointresserat sa:

- Vad är en Blixa för nåt?

En blixa? Det är en slags jippi jah jah jippi jippi jääähj:

h1

De var junkies, hela bunten!

mars 25, 2009

I april 1884 provade Freud kokain för första men långt ifrån sista gången. Han kände sig lite deppig.  Effekten lät inte vänta på sig, han blev pigg och kåt och skrev virriga käcka brev till sin fästmö om vad han ville göra med henne nästa gång de träffades. Freud tyckte det var så ball med kokain att han tog det gång på gång och dessutom tipsade hela läkarkåren om vilken fantastisk drog det var. Läkarkåren hummade och lade pannan i veck, provade, nickade och provade igen. Jo hejsan, det här var ju dunderpulver. Med detta kunde man säkert bota både det ena och det andra.

När en av Freuds polare, ögonläkare Koller, upptäckte att man nog kunde använda kokain som bedövningsmedel vid operativa ingrepp, gick övriga läkarkåren bananas i både Europa och Amerika. Vad kunde man mer använda kokain till? Man utförde experiment – mest på sig själva – för det var ju det mest korrekta, visst? Man penslade och drack och snusade; det var kokain in i öronen och upp i näsan och ned i halsen. En läkare till och med injicerade sig direkt i ballen för att se om han sen kunde operera sig utan att känna någonting!

Läkare! Ett märkligt släkte. Ett otyg ibland, om ni frågar mig.

 _294756_cocaine-pastilles300Men det tog inte lång tid innan en ny verksamhet sköt fart. Tron på kokain var stor. Se här bara: Allenburys Throat Pastilles med kokain. Mums för såriga halsar.

Kokain ansågs även bra för att bota, håll i er, nymfomani, nageltrång, impotens, onani (jättefarligt, som vi ju alla vet idag), sjösjuka, astma, tandvärk och lite annat smått och gott. En störtflod av allehanda piller och tinkturer kom på marknaden för att bota än det ena, än det andra. Alla innehållande kokain. Populärast blev kanske denna ädla dryck, skapad av Angelo Mariani:
cocaine_coca_wine Coca wine! En dryck som säkerligen skulle sätta fart på vilken fredagkväll som helst. Något att fråga efter på Systembolaget nästa gång ni går dit? Coca wine såldes i Europa under namnet Vin Mariani innan den adopterades av amerikanarna. Detta märkliga folkslag skydde alkohol så denna fick utgå ur drycken och bytte namn till Coca-Cola. Men det är en annan historia, det…
Men jag skulle ju egentligen skriva om morfin. Jag är visst lite virrig. Jag ber att få återkomma. Prosit på er, allesamman.
cocainetootachedrops
h1

Putte i blåbärsskogen?

mars 1, 2009

sadistens_evighetsbinge

Om Elsa Beskow haft humor.

h1

Bellman hade också en husnasse, Dr Blad.

februari 28, 2009

I mitten på 80-talet lyckades Imperiet - mest av en tillfällig slump, tror jag – kliva in i folkhemmet med sin tolkning av Bellmans ”Märk hur vår skugga”. Då log gamla tanter uti Svea rike, gubbar hummade i takt och allt var fridens liljor. Själv var jag ung och begrep väl inte så mycket, men jag svalde allt som Imperiet gav ut, eftersom det var ett rockband jag höll mycket högt. Faktiskt var det just det bandet som drog mig ut ur 60-talsträsket där jag befann mig större delen av min tonårstid, förbannandes det öde som sett mig komma till världen för sent för att bli hippie.

Jag blev svartmuppe istället. En allvarlig tös som lade minst en halvtimme på att bygga håret till tredubbel storlek varje dag. För så gjorde man på 80-talet. Jag hade nästan mer hår på skallen än jag hade kropp… om ni förstår. Bellman var för mig ett namn som figurerade i larviga historier från barndomen: Det var en gång en finne, en norrman och så Bellman…

”Märk hur vår skugga” handlade om en begravning och det tilltalade mig, där jag satt hemma framför stereon, allvarlig, i mitt gigantiska hår. Eftersom jag var så hooked på Imperiet gick jag med liv och lust in för att studera Bellman och Fredmans Epistlar. När jag blir hooked på något kommer liksom det där med liv och lust som ett brev på posten. Jag antar att det är vad som utmärker en nörd; man vill kunna ALLT om ett visst ämne. Själv får jag fortfarande lätt tunnelseende när det är något jag gillar. Slår i mig fakta som en hungrande varg. P1 blev räddningen. Där gick det såna där halvtimmes kulturella snackprogram om både ditten och datten, så jag varvade depprocken med lite finrumslir.

En katt kom in i mitt liv och orsakade ett benbrott på vänster fot. Long story – vi skippar den – men det ledde i alla fall till att jag en vinter satt med foten på köksstolen och lyssnade på inspelningar från radion av olika gubbar som alla tolkade Bellman. Jag minns mörkret utanför mitt hus, jag minns doften av pepparkaka och apelsin och den leda som följde av att sitta sysslolös. Och så blev jag på kuppen bekant med Mollberg och Movitz och Ulla och hela gänget. Det hade jag kanske inte blivit utan Thåströms sånginsats, kattfans akrobatik och P1. Eller så hade det bara tagit en annan väg in i mig.

För än idag kan de dyka upp i skallen… små märkliga 1700-talsfraser som tatuerat sig in i hjärnbarken… det rädda hjärtat kläcker… fan i fåtöljerna…. satan är kommen på bal’n…. Mollberg satt i paulun… sena, märg och hud… svettig, sur och kåter… kringlor, kors och glavar… fy tusan, vad dunst ur din aska… och så vidare i all oändlighet.

Idag fann jag Fredmans Epistlar i bokform för en femma. Insåg att jag inte hade en rad av Bellman hemma. Det är ju förfärligt! Kulturskymning i mina balla bokhyllor. God damn! Naturligtvis hivade jag upp plånkan och betalade. Nu kan jag läsa på, friska upp minnet, inse hur förbannat många epistlar jag de facto inte alls kan, varken text eller melodi.

Men ”Till Grälmakar Löfberg i stärbhuset vid Dantobommen, diktad vid graven” kan jag. Den där som är dedicerad till Doktor Blad. Fast vi nog mest känner den som ”Märk hur vår skugga”…

h1

Köra porslin

februari 22, 2009

Var det ironi i droskkuskarnas uttryck? Eller andades det - om än oväntat – en smula ömhet? Nej, kanske inte. De gjorde väl bara vad de blev tillsagda att göra. Men jag tycker om uttrycket: ”Att köra porslin”.

Stockholm på 1870-talet. Hästdroskor. Jag hör ljudet av hästarnas hovar, jag ser framför mig de lätt krängande vagnarna, jag känner lukten av häst och rännstenens skit. Det mörknar ute, kullerstenarna är våta efter regnet. I ett och annat fönster lyser en fotogenlampa eller ett stearinljus.

På gatorna kör kuskarna sitt porslin. De sitter där på sina kuskbockar med piskan i hand, de bär hatt och överrock. Visst gör de? Och de kör porslin.

Poslinet ifråga var inget annat än benämningen på det som försiggick inne i vagnen mellan en prostituerad kvinna och en kärlekskrank betalande herre.

halvdroska Tom kuskbock, tom horbock?

h1

Fetischisten i mig får kåtslag

februari 7, 2009

Jag såg dem och såg dem ändå inte. Jag gick tillbaka och tittade igen. I det lilla skyltfönstret till den lilla affären på den lilla sidogatan. Där den lilla gumman huserar bland spetsar och gigantiska gamla bestick. Hon som borde ha en stor tratt mot örat då hon är så lomhörd. De stod där och stirrade tillbaka mot mig. Jag har väntat på dem sedan jag var i 8-9-årsåldern. En lång tid, med andra ord. Butiken var stängd. Jag gick hem. Försökte glömma.

Någon dag senare. Går förbi igen, som dragen av en magnet. Butiken fortfarande mörk och stängd. Ingen lapp med upplysning om öppettider. Fick gå hem igen med oförrättat ärende. Tänkte till och med ”det var nog bra att det inte var öppet!”

Jag minns den där bibeltunga boken jag fann på biblioteket som barn. Den med klädedräktens historia. Hur jag försvann in bland kapitlen, lärde mig allt om krinoliner och ridikyler, om bahytter och turnyrer. Om hur många kilo rismjöl som gick åt i något öststatsland under 1700-talets sista decennier för att pudra perukerna. Jag blev en fena på kvinnors mode genom historien. I tonåren satt jag surt och anmärkte på gamla kostymfilmer som fattat fel vad gällde kläderna. En film som skulle utspelas under 1650-talet skulle fan i mig inte ha en klänning i 1730-talsstuk. No way! Skjut kostymören! Nu! Jag var en olidlig tonåring. En förvuxen petimeterunge med synpunkter som ingen normal människa brydde sig om. Men jag erkänner, jag bryr mig fortfarande om detaljerna i film – även om många av mina detaljkunskaper om just klädernas historia bleknat med åren.

Dock, en kärlek har levt kvar, oförändrad och stark. Kärleken till snörkängor! Jag har erkänt det förr i bloggen; jag går igång på vackra snörkängor. Eftersom modet snällt löper i cirklar, så har jag vid åtminstone två tillfällen i livet upplevt trenden med mormorskängor lätttillgängliga i skoaffärerna. 1914

Men långt där inne i mig har jag hyst en het längtan: att en dag få äga ett par 1800-talskängor. Ett par där man inte ser skillnad på höger och vänster fot. Ett par som är så smala och smäckra att de är komplett omöjliga att bära. Ett par som  man bara har och tittar på. Ett par konstverk.

Idag var butiken öppen, den lilla gumman mer lomhörd än någonsin. Jag smög in i garderoben som kallas affär. Jag skrek min förfrågan. Hon nickade och hämtade vad jag ville ha. I min skalle hade jag räknat ut vad de eventuellt kunde kosta. Antika hade jag aldrig sett förr, bara på museum och i böcker. Men aldrig i verkliga livet. Nu stod jag här och höll dem i handen. Såg det slitna sidenfodret. De spikade träklackarna. De oerhört mjuka skinnet. Den snäva snörningen. Linjerna. Hela systemet gick i stå. Så… priset, madame?

De var mer än fyra gånger så dyra än vad jag räknat med. Men de låg i min hand lika lena och självklara som om vi känt varandra hela livet. Nej, jag kommer aldrig att kunna bära dem, det är heller inte meningen. Men de följde med mig hem. Jag har ingen möjlighet att fotografera dem nu, men för att ge er en uppfattning om modellen, så är denna bild rätt nära.

boots  Mina är från 1880-talet och härstammar ursprungligen från det här stället:

ovesholm

Vad kan jag säga? Jag är lycklig. Varmt och stillsamt förnöjd. Det har varit ett mångårigt letande men nu är de i hamn. Nu återstår bara den där förbannade trattgrammofonen. Men den kommer, det vet jag.