Category Archives: Arty farty de luxe

And drunk the milk of Paradise?

- Vad läser du? frågar ungen framför mig uppfordrande.
– Poesi, baby, poesi. Godare än spagetti.

Säger jag och viftar lurigt med Coleridge och Kubla Kahn. Han stirrar som en katt på mig och min bok hela tågresan. Jag låter honom glo. En djungel väntar honom. Han har ingen aning om lyckan. Vet inget om Mount Abora. Ännu.

3 kommentarer

Filed under Arty farty de luxe, Litteratur

Motvikt

Blå skyar, ja. Gitter inte tala om vad jag tycker om november – det skulle bli för obscena ord härinne. Men jag längtar till något annat. Tar Jossan till hjälp med följande pärla:

4 kommentarer

Filed under Arty farty de luxe, Jazz

Denmark, gotta luv you!

Självutveckling via dina tänder! Ja, ungefär så står det på den där reklamskylten man kan se från perrong 5 på Köpenhamns hovedbanegård. Jag har glott på den många gånger de sista veckorna. Tänkt: det är väl ett skämt, det där?
Det är en holistisk tandläkare som gör reklam för sin rörelse. Hon verkar övertygad om att tänderna berättar sanningen om tillvaron. Kanske har man t.ex. märkt att det ibland fastnar mat mellan tänderna utan någon egentlig anledning? Då är det dags att söka upp en holistisk tandläkare, för att få svaret på gåtan – och säkert alla andra gåtor i universum. Svaret finns i tänderna, nämligen.
Jag älskar Danmark! Detta jäkla land. Men reklamen är underhållande… på ett pårökt sätt.

De sista veckorna har jag varit fast i ekorrhjulet. Därav tystnaden härinne. Nu är det helg, jag kravlar mig framåt för att förhoppningsvis möta hösten. Jag tror den är på gång därute med allt vad det innebär. Extra underkjol. Extra styrketår. Extra skälvande nerver.

Men Danmark alltså… detta jäkla land. Detta underbara land. Landet där man kan få en holistisk tandläkare. De har naturligtvis också producerat en video som är något utanpå det mesta. Den här plockar jag fram när jag sprungit extra många varv i ekorrhjulet. Den ger en härlig surrealism till den tuffaste vardag. Den är t.o.m. bra utan ljud. Här får man Tommy Seebach som juckar envetet i en dansk skogsbacke efter vad som verkar vara ett rejält intag av fultjack. Han är ju övernaturligt lycklig, vad det verkar. Några tuttor i minimala trasor kör något slags kolonistiskt workout-pass framför en stesolid-trummis och en skäggmansgrabb på congas… Bland annat. Häng kvar till slutet, mina kära gräddbullar, ty det här är arty farty de luxe. Dig in!

16 kommentarer

Filed under Arty farty de luxe, Musik

Nu får man…

man får

Räknar ut att det är sex år sedan jag köpte den lilla vaxplomberade handgranaten. Esprit Edouard. Enligt etiketten väldigt hög alkoholhalt. Den har legat oöppnad i kylen sedan dess. Ja, ja… Man ska inte ha för bråttom med vissa drycker. De sista regniga somrarna har heller inte lockat till absinthe. Men i år… i år får man. Nu är det precis sådär hett och gassigt dag efter dag att en iskyld absinthe faktiskt kan locka. Så jag plockar fram mitt antika glas från Frankrike. Tidigt 1900-tal. Tung som en hammare.

esprit edoard
Hur det smakade? Gott… vad jag minns.

6 kommentarer

Filed under Absinthe, Arty farty de luxe

Alla dessa män, alla dessa bilar… och så jag.

???????????????????????????????
Det är mest män här… män i medelåldern och uppåt. En och annan skinnväst, ett oräkneligt antal ölmagar… och en läcker varghund!
Värmen är som en bakugn efter förmiddagsregnet. Över 400 fordon står uppställda. Inte vilka fordon som helst för då hade inte jag varit här. Jag är bara intresserad av veteraner, se. Ju äldre dess bättre. Så jag är här. Plus en massa, hyfsat återhållsamma, män i olika åldrar. De liksom försöker behärska sig. Se coola ut inför varandra. Men i ögonen blänker det när de strosar från bil till bil, hoj till hoj, timme efter timme. Jag tycker det är vackert.

Ja, ni får ursäkta om det blir nördigt nu. Det här är nördigt. Härligt nördigt.
I love this shit!

Detta bildspel kräver JavaScript.

9 kommentarer

Filed under Arty farty de luxe, Gubbar

Skolans bästa plantämne

Nästa DollyPlanerna på att bli klassens Dolly Parton var långt framskridna.

Lämna en kommentar

Filed under Arty farty de luxe

I Arles…. som svar till Micke Berg och hans undran…

….och Micke Berg undrade vad som hände i Arles och jag svarar här … i Arles var det avkarvade öron med blod som stelnat om morgonen…. i Arles var det vånda and big dispair… det var små grusiga slattar av opium på botten av repiga dricksglas… det var den unkna lukten av instängda kamrar och otvättade kvinnokroppar… det var intorkad färg i stenhårda mårdpenslar som aldrig rengjorts… och det var mumlande sång i gryningen när solen färgade åkrarna gyllengula… det var klåda under brinnande hud… det var svett och stön och våta vidöppna kön… det var evighetslånga eftermiddagar i stekande sol och gryende vansinne och kopparförgiftad absinthe… det var många rus och många lidelser och många långa timmar av ånger… och solen stod på och himlen var blå…

Jamen vi säger väl det va, Micke Berg?

5 kommentarer

Filed under Arty farty de luxe

Räkan och David Bailey i New York

Har ni en och en halv timme över av ert dyrbara liv inom de närmaste tre dygnen så kolla in den här rullen. We’ll take Manhattan handlar om den unge fotografen David Bailey som drar iväg med sin räka Jean Shrimpton till New York på sitt första egentliga uppdrag för tidningen Vogue. Bailey har sin egen idé om hur ungdomsmode ska skildras – tidningen Vogue en helt annan. Eller som svt skriver: ”En vild vecka följer, med en kärleksaffär och dramatiska gräl mellan moderedaktören och den banbrytande fotografen. Det hela mynnar ut i att Bailey och Shrimpton, helt utan avsikt, lyckas förändra modevärlden för alltid. ”

Unken kvinnosyn på det där sättet som alla verkar gilla numera när den är på lite mer behörigt avstånd (se bara på TV-serien Mad men) men en klart sevärd liten pärla. David Bailey blev ju som bekant världsberömd fotograf och Shrimpton världens första ”supermodell”. Filmen finns att streama ned till och med lördag, 1 juni.

18_Shrimpton_a_248831c

David Bailey ville ta ut modet på gatan, från studion och de stela poserna….

We'll+Take+Manhattan

Räkan och fotografen som de skildras i filmen

Shrimpton and Bailey

…och som de såg ut i verkligheten…

Det var dagens tips från en i övrigt total smadret Lilla Blå.  Danmark is killing me.  På återhörande…

8 kommentarer

Filed under Arty farty de luxe, Film och TV

När cirkeln slutes

”Styvkjolens omfång gjorde det nästan omöjligt för damerna att gå, vaxljusen i ljuskronorna stack ibland de höga frisyrerna i brand och man slösade med puder, smink och moucher. Årsförbrukningen av puder uppskattades i Preussen (med 9 miljoner invånare) till 91 miljoner pund, varav den största delen användes till frisyrer.”

Tänk er en tioåring som läser detta med andakt. En tioåring i en liten svensk småstad, djupt inne i skogarna, som funnit en tjock lunta på det lokala biblioteket och nu sitter med kapitlet kallat ”Rokokon (1730-1789)” uppslaget framför sig. Hon äter detaljer som ett hungrigt djur. Slukar innehållet i boken, alla de hundratals bilderna från olika århundraden. Boken heter rätt och slätt ”Den stora modeboken” och tioåringen, det är jag.

Jag lånade den om och om igen från det där biblioteket. Så fort lånetiden gått ut, förlängde jag den. Under säkert två, tre år var ”Den stora modeboken” så gott som alltid hemma i mitt flickrum. Jag förstod det inte riktigt då, men det var nog där mitt riktiga historieintresse föddes. Jag minns klart och visst min första historielektion i småskolan; hur vi fick bygga stenåldershyddor med hjälp av lera, papp och gräs och hur jag stormtrivdes under de där lektionerna. Men det var först med ”Den stora modeboken” som det riktigt small till i mitt lilla barnahjärta.

Som tonåring kunde jag ALLT om kvinnans klädedräkt från medeltiden och framåt. Jag blev lite av en expert på barocken och artonhundratalets senare del. Vad jag skulle ha all den kunskapen till var mera oklart. När jag såg kostymfilmer vred jag mig som en mask om detaljerna inte var korrekt återgivna. Jag bokstavligt talat led om jag såg ett bokomslag som avbildade ett 1600-talspar när innehållet utspelade sig 1720. Man fick inte vara så slarvig med detaljerna!

Så gick åren. ”Den stora modeboken” fick återbördas till det lilla stadsbiblioteket och jag flyttade ut i världen, till de stora städerna. Decennier gick. Ibland fick jag ett ryck och tänkte att jag skulle försöka finna den på något antikvariat eller på internet… men lyckan stod mig aldrig bi. Bokjäveln var och förblev ett minne från barndomen, omöjlig att få tag i.

Häromdagen, under en tur i Lillhålan där jag numera bor, passerade jag ett gammalt lager. Jag tryckte näsan mot det lilla skitiga fönstret och kikade in. Det stod möbler därinne, det såg dammigt ut. Men så föll mina blickar på något välbekant…. Där var den ju! Min gamla polare! Jag rusade in med bultande hjärta. Det kunde inte vara sant?!

Sjuttiofem kronor fattigare kommer jag ut från huset med boken i en kasse. Yr och lycklig. Väl hemma plockar jag upp den. Den lukar gammalt vindsförråd, fukt och övergivenhet. Först då inser jag hur mycket den där boken präglat mig, ristat sina spår i mig. Varenda bild slår emot mig med nyuppväckta minnen. Varenda illustration memorerade jag som barn och nu återser jag dem, evigheter senare, och det är precis som igår. Men jag är inget barn längre…. Men jag ser trådarna från då till nu. Bilderna av Sarah Bernhardt. Den skäggige Dior himself som inspekterar damen i den prickiga långklänningen. Snörkängorna. Tjugotalsdamerna. Den tidiga jugendperioden. Det var här det startade, hela äventyret. En av de första pusselbitarna till det som skulle bli jag. Med etnologistudier, konstintresse och gammal jazz, resor, färg och form…

Den stora modeboken av L. Kybalova. Tryckt i Prag 1968. Utgiven av Folket i Bilds förlag.  Den inleds med följande ord av Anatole France:

”Om jag finge välja bland den brokiga massa böcker som kommer ut hundra år efter min död, vet ni vilken jag skulle ta?… Nej, jag skulle inte ta någon roman i detta framtida bibliotek och inte heller någon historisk bok, ty i den mån den innehåller något av intresse är den också en roman. Min vän, jag skulle helt simpelt välja en modejournal för att se hur kvinnorna klär sig ett sekel efter min bortgång. Och dessa klädtrasor skulle säga mig mera om framtidens människor än alla filosofer, författare, predikanter och vetenskapsmän.”

Detta bildspel kräver JavaScript.

13 kommentarer

Filed under Arty farty de luxe, Litteratur, Saker jag samlar på

Jag är visst lite i tratten

- Men fungerar den där? frågar jag och pekar med ivrigt darrande finger. Bävar lite för svaret för jag vet att oavsett vad han nu säger så är jag såld. Den lille mannen, bara en tvärhand hög, svarar:

- Om den fungerar? Nu ska du få höra, kompis!

Fram till maskineriet och veva, veva, veva. Han pekar och instruerar hur man ska göra. Ned med stiftet, släppa på fjädern… balabom… och så igång. Jag blåser en halvmeter bakåt. Jädrans vilket tryck. Det skräller och dånar och jag håller lite hjälplöst för öronen samtidigt som jag skrattar, glad som en barnunge. Mannen skrattar också, håller fram armarna som till dans. Ska vi valsa nu? Jag går avvärjande bakåt. Nej, nej, tack det räcker! Hela huset fylls av någon hopplös gammal schlager från gudvetnär.

Så kom då alltså dagen till slut. Efter många långa års heta trängtan så kom den. Oväntat, plötsligt… och underbar och självklar. Jag kliver av en buss, ser den genom ett fönster och innan jag vet ordet av står jag inne i huset och frågar… ”Men fungerar den där?”

Jag får köpa den. Tvärhanden har tjatat sig till den av en bekant, tjatat i flera år, men han är villig att sälja den och jag prutar inte ens. Den olivgröna tratten, den lilla maskstungna trälådan, veven med handtag, den rejäla utsmyckade armen och nålen tjock som en nubb. Jag måste ha den!

Tvärhanden erbjuder sig att köra hem mig med låda och tratt. Vi monterar ned den. Jag sätter mig i bilen hos en total främling och så kör vi hemåt.

I bagaget har jag också tre stenkakor. Nu jävlar ska grannarna få veta att jag lever och de likaså. För ett kort ögonblick känns hela livet magiskt! Jag kan inte förstå att jag haft sådan tur. Först de där älskade 1800-talskängorna jag drömt om sedan barnsben. Några år senare en alldeles äkta, egen trattgrammofon. I’m getting closer to paradise.

Mitt nya husdjurNär man spelar den ruskar hela bordet, det är nästan så man tror att lådan kommer att sprängas vilken sekund som helst. Personligen tror jag det är en svettig, hundratjugoårig, tvärförbaskad gubbe som bor där inne och som nu jobbar som en galning med slägga och gu’ vet vad för att jag ska kunna njuta lite hotta vax. Den har bara ett volymläge. JÄTTEHÖGT!

Jag har hört att man kan knöla in handdukar i tratten för att sänka volymen lite men hey… ska det svänga ska det svänga ordentligt!

hotta vax

37 kommentarer

Filed under Arty farty de luxe, Musik, Saker jag samlar på