”Styvkjolens omfång gjorde det nästan omöjligt för damerna att gå, vaxljusen i ljuskronorna stack ibland de höga frisyrerna i brand och man slösade med puder, smink och moucher. Årsförbrukningen av puder uppskattades i Preussen (med 9 miljoner invånare) till 91 miljoner pund, varav den största delen användes till frisyrer.”
Tänk er en tioåring som läser detta med andakt. En tioåring i en liten svensk småstad, djupt inne i skogarna, som funnit en tjock lunta på det lokala biblioteket och nu sitter med kapitlet kallat ”Rokokon (1730-1789)” uppslaget framför sig. Hon äter detaljer som ett hungrigt djur. Slukar innehållet i boken, alla de hundratals bilderna från olika århundraden. Boken heter rätt och slätt ”Den stora modeboken” och tioåringen, det är jag.
Jag lånade den om och om igen från det där biblioteket. Så fort lånetiden gått ut, förlängde jag den. Under säkert två, tre år var ”Den stora modeboken” så gott som alltid hemma i mitt flickrum. Jag förstod det inte riktigt då, men det var nog där mitt riktiga historieintresse föddes. Jag minns klart och visst min första historielektion i småskolan; hur vi fick bygga stenåldershyddor med hjälp av lera, papp och gräs och hur jag stormtrivdes under de där lektionerna. Men det var först med ”Den stora modeboken” som det riktigt small till i mitt lilla barnahjärta.
Som tonåring kunde jag ALLT om kvinnans klädedräkt från medeltiden och framåt. Jag blev lite av en expert på barocken och artonhundratalets senare del. Vad jag skulle ha all den kunskapen till var mera oklart. När jag såg kostymfilmer vred jag mig som en mask om detaljerna inte var korrekt återgivna. Jag bokstavligt talat led om jag såg ett bokomslag som avbildade ett 1600-talspar när innehållet utspelade sig 1720. Man fick inte vara så slarvig med detaljerna!
Så gick åren. ”Den stora modeboken” fick återbördas till det lilla stadsbiblioteket och jag flyttade ut i världen, till de stora städerna. Decennier gick. Ibland fick jag ett ryck och tänkte att jag skulle försöka finna den på något antikvariat eller på internet… men lyckan stod mig aldrig bi. Bokjäveln var och förblev ett minne från barndomen, omöjlig att få tag i.
Häromdagen, under en tur i Lillhålan där jag numera bor, passerade jag ett gammalt lager. Jag tryckte näsan mot det lilla skitiga fönstret och kikade in. Det stod möbler därinne, det såg dammigt ut. Men så föll mina blickar på något välbekant…. Där var den ju! Min gamla polare! Jag rusade in med bultande hjärta. Det kunde inte vara sant?!
Sjuttiofem kronor fattigare kommer jag ut från huset med boken i en kasse. Yr och lycklig. Väl hemma plockar jag upp den. Den lukar gammalt vindsförråd, fukt och övergivenhet. Först då inser jag hur mycket den där boken präglat mig, ristat sina spår i mig. Varenda bild slår emot mig med nyuppväckta minnen. Varenda illustration memorerade jag som barn och nu återser jag dem, evigheter senare, och det är precis som igår. Men jag är inget barn längre…. Men jag ser trådarna från då till nu. Bilderna av Sarah Bernhardt. Den skäggige Dior himself som inspekterar damen i den prickiga långklänningen. Snörkängorna. Tjugotalsdamerna. Den tidiga jugendperioden. Det var här det startade, hela äventyret. En av de första pusselbitarna till det som skulle bli jag. Med etnologistudier, konstintresse och gammal jazz, resor, färg och form…
Den stora modeboken av L. Kybalova. Tryckt i Prag 1968. Utgiven av Folket i Bilds förlag. Den inleds med följande ord av Anatole France:
”Om jag finge välja bland den brokiga massa böcker som kommer ut hundra år efter min död, vet ni vilken jag skulle ta?… Nej, jag skulle inte ta någon roman i detta framtida bibliotek och inte heller någon historisk bok, ty i den mån den innehåller något av intresse är den också en roman. Min vän, jag skulle helt simpelt välja en modejournal för att se hur kvinnorna klär sig ett sekel efter min bortgång. Och dessa klädtrasor skulle säga mig mera om framtidens människor än alla filosofer, författare, predikanter och vetenskapsmän.”
