Jag snubblar när jag skriver. Formulerar mig kantigt, bokstäverna vill inte, orden kommer inte till mig… eller vänta, jo, det gör de men jag kan inte sätta ihop dem så där geschwint som jag brukar, utan att tänka.
Ringrostig tror jag det kallas. I bästa fall.
Det oroar mig lite. Något har vittrat sönder.
Det är som att vakna upp en dag och upptäcka att man inte längre kan gå.
Som att vakna och inse att nu, nu börjar allt om från scratch.
Inte fan gick jag med på den här dealen?
Du är inte ensam … jag har varit ringrostig länge … tänkt sluta skriva … blogga åtminstone … är tom. ”Det oroar mig lite. Något har vittrat sönder.” … som du så bra formulerar känslan. Vi får helt enkelt börja från scratch … för inte ska vi väl sluta blogga
Kramar!
Jag tror att det är kroppens och knoppens egen omstart. Bara att gilla, det blir bättre.
Jag vet precis hur det känns. Det vill sig inte bara. Det är som att prata med en hel banan i munnen.
Jag antar att jag får ”äta upp” den formuleringen ganska snart…
Säger som Skatan. Det är lite rost. Rost är vackert. Det tillför något.
Känns igen! Bokstäverna och orden tar liksom slut ibland…
Ibland är det ju bara så, att skrivandet inte löper, man får inte till meningarna fastän man i huvet vet hur man vill ha det
Jamen precis så är det ju. Tyvärr.
Verkar som om ”alla” känner igen sig. Bloggvärlden haltar ju dessutom betänkligt om sommaren…. Men kavlar ni upp ärmarna så ska jag göra detsamma.
*kavlar*
ok ska kavla lite men har ett rejält hack i skivan…