Varför det nu då?

Jag snubblar när jag skriver. Formulerar mig kantigt, bokstäverna vill inte, orden kommer inte till mig… eller vänta, jo, det gör de men jag kan inte sätta ihop dem så där geschwint som jag brukar, utan att tänka.

Ringrostig tror jag det kallas. I bästa fall.

Det oroar mig lite. Något har vittrat sönder.

Det är som att vakna upp en dag och upptäcka att man inte längre kan gå.

Som att vakna och inse att nu, nu börjar allt om från scratch.

Inte fan gick jag med på den här dealen?

 

 

About these ads

12 kommentarer

Under Uncategorized

12 svar till “Varför det nu då?

  1. Du är inte ensam … jag har varit ringrostig länge … tänkt sluta skriva … blogga åtminstone … är tom. ”Det oroar mig lite. Något har vittrat sönder.” … som du så bra formulerar känslan. Vi får helt enkelt börja från scratch … för inte ska vi väl sluta blogga :-)

    Kramar!

  2. Jag tror att det är kroppens och knoppens egen omstart. Bara att gilla, det blir bättre.

  3. Jag vet precis hur det känns. Det vill sig inte bara. Det är som att prata med en hel banan i munnen.

  4. godiva

    Säger som Skatan. Det är lite rost. Rost är vackert. Det tillför något.

  5. Känns igen! Bokstäverna och orden tar liksom slut ibland…

  6. Ibland är det ju bara så, att skrivandet inte löper, man får inte till meningarna fastän man i huvet vet hur man vill ha det :-)

  7. Verkar som om ”alla” känner igen sig. Bloggvärlden haltar ju dessutom betänkligt om sommaren…. Men kavlar ni upp ärmarna så ska jag göra detsamma.

  8. ok ska kavla lite men har ett rejält hack i skivan…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s