Solen häller guld över Lillhålan idag men efter en timmes promenerande i nya skorna drar jag mig hemåt med blåsor på fötterna. När man har semester kan man göra Ingenting med stort I utan att skämmas. Jag bökar ned mig bland kuddarna och provar japansk konstfilm från 70-talet. Det går väl sådär. Eller rättare sagt; det går inte alls. Urfåniga dialoger, konstiga bräkanden och märkliga sexscener får mig snart att ge upp. Istället kör jag lite gammal hederlig brittisk komedi med min idol Stephen Fry. Inga kan som engländarna pilla med detaljerna och få det så snyggt. Inte ens i en sketen TV-serie ger man avkall på scenografisk korrekthet. Gud, så jag älskar’t; 1930-tal och minsta såskopp är från tiden. Detaljerna, allting ligger i detaljerna.
Solen häller guld över Lillhålan idag men jag kurar inomhus med Stephen Fry och hans fingertoppskänsla för klass!
Och det är faktiskt helt i sin ordning.
Föga förvånande är Stephen Fry en av mina favoriter också.
He is a dear and so is you.
Min också!
Populär grabb m.a.o.
Håller med helt
Visst är engelska serier och filmer underbart noggrannt gjorda!
Hej Wow, jag fiskade precis upp dig ur wordpress-filtret efter några dagar. Välkommen!
Tack
”Detaljerna, allting ligger i detaljerna.”
… och på något vis var det mer omsorg om detaljerna då … och ”stilfullare” än idag … på nå´t sätt. Åtminstone som det skildras i de engelska filmerna om 30-talet … och TV-serierna. Och … för all del … danskarna gör inte så dåligt ifrån sig heller.
Kram!
Du och jag, Skatan, vi har – som tidigare konstaterats – ohjälpligt hamnat flera decennier efter ”vår” tid…