Valborgsmässoafton, på väg hem

Från tågfönstret ser jag ner över vallen och in i buskaget. Kommer man gåendes till fots på andra sidan är nog gläntan svår att upptäcka men från tåget ser man utmärkt både den lilla pinnstolen och badkaret. Mitt i naturen liksom. Det bor någon där. En uteliggare. Någon som sover i badkaret och sitter i solen om dagen. Sitter på den lilla pinnstolen. För solen har kommit nu. Den har på något magiskt sätt plötsligt trollat fram en skir grönskande filt över Skåne, likt en sån där tunn och ändå luddigt varm filt i lyxig cashmere. Viktlös men påtaglig.

Hela kroppen mjuknar i solen. Man inser hur den längtat. Längtat efter den där ljumma sötaktiga vinden som inte längre rymmer råa flisor av vinter. Som bara är len och snäll och får sinnena att smälta och rinna över. Det är skönt och lite smärtsamt.

Innan Lund blir tåget ståendes. Vi väntar på vår tur att få köra in till stationen. Flera av spåren har fått stängas av då tusentals studenter denna dag förlorar sans och vett. Det är den där gröna filten igen. Vissa av de vettlösa tycker det är helt okay att springa över tågspår denna dag. De kommer i flock, med halvt nedhasade byxor över bleka arslen och svänger med systembolagskassar, allmedan de brölar högljutt. Det kommer liksom inga ord, bara ljud. Bara ett märkligt primitivt brölande. Jag ser dem genom tågfönstret. De är som tragiska tjurkalvar på vårbete. Pojkarna brölar. Flickorna skriker. Jag tror det är åt varandra. Jag vill minnas att det var så…

Så låter jag blicken falla ned i boken igen. Återgår till den vemodige Hjalmar Söderberg och hans ord. De är hundra år gamla och får luften att stillna, de stänger ute brölen och skriken. Men också han smakar vårens underliga gryta av välbekant längtan, den där som både är skön och gör ont. Också Hjalmar talar om vårens hopp och hopplöshet, vildhet och förvirring, sötma och sorg…

När jag kommer hem har krukväxterna närapå dött i fönstersmygen. Som på den värsta högsommardag.

About these ads

11 kommentarer

Under Uncategorized

11 svar till “Valborgsmässoafton, på väg hem

  1. Du kan du, Lilla Blå … förmedla det där vemodet som obönhörligt dränker en i ”vårens underliga gryta”.

    Kram!

  2. dr. no

    Släck solen!

  3. Jobbigt med ljuset tycker jag…men jag börjar vänja mig nu, Våren är kontrasternas tid – och du förmedlar det (som vanligt) på ett suveränt vis!
    Kram på dig!

  4. Marguerite

    Varför tänker jag hela tiden att Lilla Blå skulle kunna tjäna storkovan på sina texter? Det är väl fantastiskt att kunna få läsa så vackra kommentarer till tillvaron alldeles gratis..

    • Tack, Marguerite. Ja jösses, vad man ger bort alldeles gratis. ;-) Om jag finge en krona bara för varje kommentar folk lämnat härinne hade jag haft en jordenruntresa och mer i näven…
      Men jag gitter inte resa jorden runt så det kan vara detsamma.
      Istället tar jag mig nu ut för att köpa blomjord. Mitt i arbetsdagen. Djärvare än så är jag inte idag. Ha det gott och än en gång tack!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s