It’s a jungle out there

Man får tyvärr gå ett helt kvarter med soppåsarna för där jag bor finns inget soprum. Huset där jag slänger mina sopor är inte det fräschaste. Dörren ut mot gatan är svår att få upp efter att ha blivit behandlad med allsköns verktyg. Dörren in till själva soprummet är av modellen skyddsrumsdörr och går lätt i baklås. Jag vet, för jag blev inlåst där strax innan påsk och det var ingen skön upplevelse. Det tog många skrik och sönderbankade nävar innan två hysteriska serber kom till min räddning. Den ena skrattade så han föll på knä, den andra skulle bevisa för mig att man inte kunde bli inlåst, klev in i soprummet varpå dörren gick i baklås och han fick panik där på andra sidan. 

Sedan dess avvaktar jag i det längsta med att skiljas från mina sopor. Men tre dygn gamla räkskal och jag beslöt oss för att göra slut idag så jag knatade iväg i regnet. Stannade framför glasdörren in till huset och såg att någon placerat en soffa i trappuppgången. I soffan satt tre män och diskutera ivrigt. Jag knackade på glasrutan. Kunde de släppa in mig? Nej. De ignorerade mig totalt.

Jag fibblade med låset i säkert ett par tre minuter innan dörren gled upp. Klev in med mina stinkande påsar och hälsade artigt som mamma lärt mig. De tre männen glodde på mig och fortsatte sin diskussion. De använde teckenspråk. Aha! Jag insåg att de här grabbarna skulle knappast höra mig om jag blev inlåst igen så jag smällde upp skyddsrumsdörren och drog ned den halvmeter långa regeln för att stötta upp den. Bakom mig började männen att utstöta ljud. Jag kände mig fånig men vände mig inte om. Ja, så här omständlig är jag när jag ska gå in i soprummet. Vad är det med det då?

De lät som babianhannar. Jag kikade över axeln och såg att de skrattade. Det är väl inte deras fel att de låter som apor, tänkte jag och försökte vara snäll. Döva människor låter kanske sådär när de skrattar.

Men ändå… så bisarrt liksom. Mina stinkande räkskal och jag. I världens smutsigaste soprum. Med tre brölande babianhannar i en kasserad soffa. 

Väl ute på gatan möttes jag av en folkhop som trängdes runt en liten grupp tio-tolvåriga jäntor. Småflickorna i trikå juckade frenetiskt i takt med nån vild Carola-sång som pumpades ut över trottoaren. Halvgamla män stod flinandes och såg på.  Lördag i lillhålan, folks.

Det finns sånt som bara är bisarrt…

 

7 kommentarer

Filed under Uncategorized

7 responses to “It’s a jungle out there

  1. Men kära du – nu måste farbror Gösta ha hällt någon liten mystisk pizzasvamp i din morgonyoghurt. Det där låter inte bra. Jag skulle tömma kylskåpet å det snaraste (fast inte i soprummet kanske…)

    • Haha, jag inser att det kan verka ”svampigt” detta… men det är faktiskt bara en ”normal” dag i lillhålan. Jag förundras, äcklas och förtjusas med jämna mellanrum över den här platsen. Den är surrealistisk på ett alldeles eget sätt. Åtminstone för mig som är van vid storstan.

  2. Tur man har en egen tunna i det fria! Även den här lilla hålan kan överraska i olika riktningar…

  3. Jag har tillbringat snart 29 år med att tömma soprum på sitt föga charmiga innehåll. Jag har trampat på människor som har valt det till sovplats. Jag har hittat allt man kan tänka sig,inkl.ett älgkadaver.Jag har nästan fått halsen avskuren när någon hade lagt en glasruta,spräckt diagonalt,högst upp på en stapel byggsopor,men jag har aldrig blivit inlåst. Man ska inte tro att man sett allt :)

  4. … och hos mig sjåpar man sig över lite vita maskar i kompostsoptunnan … hmmm …

  5. Allt för länge sedan jag var in … tackar för skrattet, ser allt framför mig, tur att fantasin inte har doft i släptåg. Kram going!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s