Berta spöar Thåström

Någon gång ska ju vara den första, säger sällskapet när jag klentroget skakar på huvudet åt mig själv. Är det verkligen sant? Lämnar jag konserten innan den är slut? Thåström har precis klivit av scenen efter en dryg timme och nu vet jag att det blir extranummer. Och jag gitter fan i mig inte stanna och lyssna.

Det har blivit många konserter genom åren och några av Thåströms tillhör de absoluta pärlorna i minnets skattkista. Konserter som lyft och gett kraft, skänkt lycka som pumpat runt i kroppen i dagar efteråt. Men inte nu längre.

Thåström älskar Köpenhamn mer än Köpenhamn älskar Thåström, säger någon krasst strax innan konserten ska börja. Det är glest i lokalen och långt ifrån slutsålt. Fem minuter innan det hela ska dra igång står bara ett femtiotal människor framför scenen. Sedan gapar Vegas golv tomt. På balkongerna står och sitter några fler. Mest svenskar.

I Stockholm, Malmö och Oslo såldes biljetterna slut för veckor, ja månader sedan. Förväntningarna inför nya plattan var stor från många fans. När det första smakprovet släpptes blev jag besviken… ”Beväpna dig med vingar” kändes som en upprepning av något Thåström borde blivit färdig med för länge sedan.

Som vanligt upprepar recensenterna sig när Thåström släpper nytt. Man kan trallen numera. Först kommer några av DN:s eller kvällstidningarnas utlåtanden och ett par dagar senare så har i princip alla andra media upprepat samma sak. Sedan några år vrider skribenterna ur sig de samma epiteten; sotsvart, dystert, mörkt, vackert, taggigt och kompromisslöst. Konsertutlåtanden från 2006 eller 2009 eller 2012 ser alla likadana ut. Är det bara jag som börjar bli less och skeptisk? Men kärleken till en artist som sjungit ledmotivet till så mångas liv i tre decennier är ju så utbredd, så stor, så skön – det borde väl vara honom väl unt att få beröm i pressen?

Ja, om han är bra. Om han är precis sådär magisk som recensenterna påstår. Men när han inte är det, när vi serveras en jämntjock smet av gammal skåpmat som han turnerat med i åratal och som dessutom framförs med slentrian – då är det fan inte bra. Konserten på Vega igår kväll saknade gnistan, från både publik och scen.

Oavsett om setlistan bestod av nyskrivet eller gammalt – det hördes ingen skillnad. En kvinna bredvid mig höll på att falla i sömn tre gånger! Jag fick stötta upp henne till slut. Nej, hon var inte drogad. Hon var uttråkad, sa hon. Jag kunde dessvärre bara hålla med.

När golvet framför scenen fyllts på med fler människor drog konserten igång, något senare än beräknat. Den vanliga klacken framför scenkanten, de där som älskar allt från Thåström, oavsett hur det låter eller framförs, var ovanligt lam. Musikerna hade noll publikkontakt, Thåströms röst – denna tidigare så ljuvligt starka och oslagbara, lät rosslig och brast emellanåt.

Jag antar att den brutala och säkert påkostade ljussättningen var avsedd för att förhöja stämningen i låtarna men i själva verket var vi många som fick stå och blunda långa stunder för att inte bländas. Det var provocerande och irriterande, folk blev förbannade över att få starka stroboskopljus riktade ut mot sig i publiken, i låt efter låt. Betalar man flera hundra för en biljett så vill man fan se vad som sker på scenen! Inte få ett epilepsi-anfall framför ett gäng svarta silhuetter.

Eftersom tyska Neubautens musik allt oftare nämns när man talar om Thåström kunde jag inte låta bli att göra jämförelser med Neubautens konsert på samma ställe för något år sedan. Hur effektivt de använde ljus och färger, skrot och metall. Hur dessa delar tillsammans bildade en raffinerad helhet. Jämförelsen utföll inte till Thåströms fördel.

Här tycktes ljussättningen mera fungera som en täckmantel för den mediokra föreställningen, en rökridå framför det faktum att det egentligen inte sker något nytt eller livfullt på scenen. Det är inte nyskapande eller särskilt spännande att i ett par låtar slå lite planlöst på järnskrot, framför allt inte när musiken går så långsamt att man tror den ska stanna av. Men visst, jag vet att det fortfarande finns ungar som tycker det är fräckt. Som har noll koll på källorna och nöjer sig med B-lagets plagiatörer.

Är det en och samma låt eller har de bytt? ropade någon intill mig.

Tja, klart folk undrar när flera låtar på raken låter exakt likadant, monotona sömnpiller som levereras med envisa jävla ljusstrålar som borrar sig in i publiken, precis i ögonhöjd. Huvudvärken slår till efter första låten. Som en slägga. Jag blir så förbannad till slut. Ge mig pengarna tillbaka!!!

Det var nån som sa du glömt en liten bit rött kvar, maler Thåström och jag inser att det roligaste denna kväll är min egen lilla svarta afghan jag fått prov på och som nu ligger i fickan. I flytande form i en liten cylinder. Från Nasomatto alltså. Det var väl kanske inte det jag förväntade mig av en konsertkväll.

På tåget hem råkar illern Berta komma lös i kupén. Det blir ett jävla ståhej. På två minuter lyckas Berta skapa mer action bland passagerarna än Thåström gjort på hela kvällen. Sen hamnar hon i buren. Thåström behöver ingen låsa in längre. Han är ofarlig. Han bryr sig så lite om sina egna texter att han inte ens orkar lära sig dem själv!

Jag trodde aldrig jag skulle såga en långvarig idol på det här sättet. Men som sagt, någon gång ska vara den första. Jag hoppas innerligt han vet att lägga av i tid. Att någon säger till honom. På riktigt. Av kärlek. Det är faktiskt inte bra nu. Och jag skulle kunna gråta inför detta faktum… vad fyller man tomrummet med?

13 kommentarer

Filed under Musik, Thåström

13 responses to “Berta spöar Thåström

  1. Med Ulf Lundell? I mitt huvud låter allt han gjort likadant. Och inte hör man vad han sjunger heller. Eller Backstreet Boys, det är ju ett gäng söta farbröder.

    Tur att Berta ryckte ut och gjorde kvällen lite roligare!

  2. dr. no

    Gubbar ska inte hålla på med rock – femtioåringar som står och gnyr trots feta stimcheckar, oändliga rader av unga groupies utanför överdimensionerade hotellrum och en samlad kritikerkårs jubel. Det är fan inte rock n’ roll.

    Eller, för att citera Mayhem: ”Trallevenlige melodier å musikk som en kann nynne till, va’ ä’ de’ som ä’ sort me’ de’?”

    • Det är fan rock n´roll det … n’ roll … n´roll … n´roll

      • dr. no

        Så länge de inte gnäller, då. Jag säger inget om Keith Richards, ens när han gör cameos i disneyfilmer, men det är ett fåtal som levererar en trovärdig myt när de gått över femtiostrecket. Countrysångare och singer-songwriters blir ju bara bättre med åren, men när nationalteatern kör ”lägg av” på ICA-konvent känns det lika rätt och bra som när en katolsk präst sneglar på korgossarna. Utan att man behöver ha något speciellt emot ICA, menar jag.

        Att sedan Mayhem är gamla i gemet de med är väl något man får försöka blunda för; och trots allt sägs ju ondskan vara lika gammal som tiden, vilket kanske förklarar varför det känns mer okej med gapiga svartmetallare i den övre medelåldern än rockers.

        För ungdomsrevolten, rockens kärnelement, även om Generationskamraterna Klubb -50 febrilt kämpar för att göra den till sitt adelsmärke trots sina pråliga kostymer som spänner över sladdriga gubbmagar, trots sitt maktspråk och trots sitt (lill-)gamla raljerande över såväl ungdomar som åldringar, har inget med silverryggar att göra. Det är helt enkelt dags för dessa trötta drönare att skola om sig till vissångare eller dö. Eller blir Bruce Springsteen, vilket helt säkert är vad de alla drömmer om. ”I went down to the river, ‘though I know the river is dry…”

        Eller, så tycker i alla fall jag. Allt som oftast. När jag inte planerar att ta över världen, förstås.

      • Dr No, ta över världen snabbt och ställ saker och ting till rätta! Eller ska jag behöva göra allt själv?

      • dr. no

        Just you Vait! Firrrst Eslöööw, and zzenn – Ze Wereld!! MWAHAHAHAHAHAHA!

  3. Och jag som gillade Beväpna dig med vingar … hmm. I och för sig har jag inte varit på många Thåström-konserter så … men … ja, man förväntar sig ju engagemang och lust och energi …

    Live är Live och är det inte Live så … blir det väl stendött.

    Kram!

  4. Som tillfälligt plåster på såren hade jag kollat in hur Thorsten Flinck sköter sig i morgon!

  5. Som jag när det gäller TV. Vet aldrig vad någon pratar om!

  6. Annat var det i min ungdoms dagar. Jag var till koncert med Ebba Grön och jag tror att det gick en kvart eller så tills Thåström blev primadonnasur och gick av scenen. Sen kom han inte tillbaka igen.

    Mindre lyckat.

    Fast en koncert att minnas blev det ju.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s