Om man åtminstone orkade svinga sin limpa

Han kommer långsamt över det öde torget, i svart pälsfodrad mössa. Hela han är klädd i svart men när han kommer närmare ser jag att jackan är fläckig av något som ser ut som måsskit. Han ser det också och försöker idogt muttrande att borsta bort det med ena handen. I den andra håller han en brödpåse. Limpan svingar vilt fram och tillbaka. Mannen är kort, säkert under en och sextio, och våldsamt hjulbent. Dessutom våldsamt berusad. Jag betraktar honom intresserat från mitt fönster samtidigt som jag torkar håret med en handduk.

Det kom en liten vinter till hålan vid havet. En glasklar och bitande kall sådan. Kylan får himlen att lysa vasst babyblå några timmar mitt på dagen. Fyllot med limpan har fått leta fram sin pälsfodrade mössa med öronlappar.

Jag är passiv på ett sätt som nästan skrämmer mig. Orkar ingenting, vill ingenting, gör ingenting. Tycker inte om mig själv. Tycker inte om någon annan. Och jag dras med en våldsamt dålig arbetsmoral.

På omslaget till Fritz Langs gamla film ”Dr Mabuses testamente” står det att den är tillåten från 15 år. Bra, då är jag stor nog. Men för övrigt känner jag mig rätt liten. Och onödig.

Mannen med limpan vacklar utom synhåll och jag går tillbaka till datorn. Dr Mabuse – the criminal mastermind. Släcker ned i salongen och kryper upp bland kuddarna. Världen blir svartvit.

About these ads

8 kommentarer

Under Film och TV, Gubbar

8 svar till “Om man åtminstone orkade svinga sin limpa

  1. Dålig arbetsmoral har jag med. Annars känns jag mest i vägen. Och fel. Men det ljusnar, det gör det. Kram

  2. Ska vi bilda klubb? Något med passivt aggressivt i namnet?

  3. Det är oxveckorna. Det heter så för att man går omkring och släpar en oxe på axlarna under den mörka högvintern.

    En passivt aggressiv oxe. Med urusel andedräkt.

  4. Du är inte onödig i min värld. Tvärtom.

    Puss!

  5. även det minsta är ofta av största betydelse, don’t forget!

  6. … blev så glad när jag klev in här hos dig och hamnade i … i ” dazumal ”… och blev påmind om vad som är viktigt här i livet … rytmen … (inte stressen och jäktet och mera, mera, mera … ). Jag känner mig så ofta liten, hemlös och ”onödig” och vilan i solen … visst … har hjälpt upp humöret en aaaningens aning … men jag är och förblir svartvit … och vill gärna vara med i ”klubben” … där man torkar håret med handduk.

    Du är min ledstjärna, Lilla Blå …

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s