Mestadels har det varit en kamp. 2011. Det har varit strider hit och dit. För överlevnaden. För tryggheten. För livet. Jag är trött. Eller snarare tom. Jag går och väntar på att glädjen ska slå rot, att jag ska gå i taket av jubel. För jag har ju uppnått så mycket. Erövrat så mycket jag så länge trott varit omöjligt. Men inuti mig skjuter det inte ut några jubelskott, ingen glädje med avstamp i magregionen ger sig till känna. Så jag har låtsats. Låtsats i omgångar i flera månader nu. Tänker att det är vad alla förväntar sig. ”Nu måste hon vara glad, nu när hon tagit sig igenom så mycket?” Jag har tänkt att om jag inbillar mig att jag är glad så blir jag det till slut. Men så här i slutet av året, när en summering ska göras, måste man få vara ärlig. Jag är inte glad. Jag är tom.
2011. Det har varit skit. Skit jag inte ens kunnat skriva om här inne. Det var året då jag fått fortsätta jobba på att förstå att jag definitivt blivit bortvald. För alltid. Av dem jag hela livet kallat min familj. Det har varit ångest och trassel. Det har varit långa nätter över juridikböckerna för att jag inte haft råd med advokat men beslutat mig för att få väck en mer än 20-årig snara kring min hals. Det lyckades. Det kostade mig pensionen och alla mina besparingar. Men det lyckades. Det i sin tur har gjort att jag fått revidera hela framtiden. Det har jag inte lyckats så bra med. Tjugo års nötande av samma begränsningar och oro låter sig inte utplånas så enkelt. Det trodde jag. Jag trodde fel.
2011 var året då jag fick en pistol riktad mot mig i hemmet, plötsligt och fullkomligt obegripligt. Mitt liv var inte värt ett skit för en fullkomlig främling. Jag var inte värd något. Jag var ingenting. Den tanken är svår att ta in men den kletar sig ändå fast, månad efter månad. Jag såg andra fara illa. Jag såg blod och kulhål efter andra skottlossningar. Någon tyckte att det var okay att smälla en bomb utanför mitt hus. Någon annan tyckte inte ens det var värt att nämna i en notis i lokaltidningen. Mitt liv är inte värt ett skit. Jag är försumbar. Som alla andra. Det tar tid att ta in den tanken. Den gör lite för ont. Men den klibbar och stinker och hänger sig fast. Viskar i mitt öra. Gör mig liten.
2011 var året då någon eller några tyckte det var okay att bryta sig in hos mig och rota igenom mina ägodelar. Röra vid dem, slänga runt dem, ta vad som var begärligt. Rata annat. Men röra vid allt. Och mina fotografier från den sista gången jag träffade min dementa mamma och hon faktiskt kände igen mig, de försvann. Det halsband jag köpte till henne för min första lön som tonåring och som hon sen gav tillbaka till mig många år senare… det försvann. Som så mycket annat. Datorer och kamera och pengar kändes inte viktiga. Det som gjorde ont var alla bilder som försvann. De som bara betydde något för mig. Och så försvann även det sista av tryggheten. Hemmet var inte detsamma som trygghet. Inte alls.
Så många ledsna människor runt omkring mig. Sjukdomar. Uppbrott. Tårar. Avsked. Kränkningar. Skilsmässor. Gräl. Dumhet. Elakhet. Förtvivlan. Jag blir avtrubbad, stänger ute. Blir det någonsin annorlunda? Blir det någonsin bättre? Vad är bättre? Vad är det egentligen jag vill? Varför vet jag inte vad jag vill?
”Du fungerar bäst i kris”, säger en god vän sakligt när jag rusar fram som ett tåg genom tillvaron, när jag ska lösa alla problem, när jag inte vågar stanna upp av rädsla för att bli förlamad av hur stort det här berget av skit har växt sig. Men jag vill inte vara en sådan där som fungerar bäst i kris, jag vill krypa ihop i någons famn och få vara liten. Jag svarar henne inte men hennes ord biter sig fast. Om jag fungerar bäst i kris, då fungerar jag sämre när allt är bra. Så när allt är bra vet jag inte vad jag ska göra med mig själv. Och söker kanske upp problem på nytt? Det är en hemsk tanke.
”Du är för smart för ditt eget bästa. Du tänker för mycket, du reflekterar och analyserar så mycket att du blir sjuk och måste till psykologen. Dumma människor behöver aldrig gå till psykolog”, säger någon. ”De som inte tänker så mycket, de klarar sig bättre…”
Jag känner mig inte smart. Om jag vore smart skulle jag bara sitta högst på räkmackan nu och gunga. Doppa bröstvårtorna i champagne och mumla ”halleluja” lite slött. Tillvaron skulle vara fin. Tillvaron borde vara fin. Från utsidan ser den nog fin ut. Vad har jag för problem? Jag har jobb. Jag har någonstans att bo. Jag har några vänner som säger att jag är viktig för dem. Jag är vid liv.
Men jag är trött på att alltid klara av saker på egen hand. Jag saknar. Det är tomt inuti mig. Inget når riktigt ända fram längre. Längst därinne känns det som om ingenting kan gro. Det är bara tomt.
”Vad önskar du dig inför 2012?” frågar de.
Jag önskar att jag hittar hem.
Jag vet inte vad och var det är… men får man önska så vill jag gärna hitta hem. Och slippa känna mig så ensam. Längst därinne.
