Så många dagar jag rusat runt som en ekorre i hjulet, utan att ha medvetenheten med mig. Sinnena slocknade som vissnade tulpaner. Allt man måste, allt som ska göras, den rynkade pannan och det förstelnade hjärtat. Det ledsna hjärtat…
Så griper verkligheten tag i mig. Välbekanta fingrar. Ett glas sicilianskt rött, en näve kryddiga pepparkakor och filmen om Henri Cartier-Bresson. Jag gråter en skvätt för att det är så skönt. Skönt att hitta hem i det som verkligen betyder något. Perspektiven, motiven, koloriten, ljuset, kompositionen och ögonblicken…
Så slätas pannan ut. Igen.
Så lätt det är att gå vilse.
Det är så mycket i mig som vill ut, så många texter, så många ringlande ormar över pappret. Så lite tid. Så mycket ekorrhjul. Så mycket våld på mig själv.
Fan.
Nu måste jag gråta lite igen.
Och inte har jag varit vid havet på flera dagar heller…
När jag ändå är inne på inspelningar och Danmark: Thomas Vinterberg är i full gång med inspelningen av nya filmen ”Jagten” som handlar om hur ett rykte kan sprida sig som ett virus i ett litet samhälle. Mads Mikkelsen (javisst, Blå Bloggens egen gamle kåtkotlett) spelar huvudrollen som den frånskilde man som får ett helt samhälle emot sig då han plötsligt blir pedofilmisstänkt. Eller som Vinterberg själv beskrev den härförleden;
»Filmen handler om det, der sker, når en løgn bliver til sandhed. Hvordan en lille uskyldig løgn kan sprede sig og inficere et samfund. Det er interessant at se nu, hvor vi har platforme som Facebook, hvor hurtigt mennesker kan blive stemplet for noget, de ikke har gjort«,
Jag ser fram emot den här rullen, det är dags för Mads Mikkelsen att göra danskt drama igen efter de senaste årens utländska ompa-ompa-matinéer och annat skit han kastat bort sin tid på! Jagten har premiär i slutet av nästa år.
Blå Bloggens julkalender har premiär redan i år – såklart. Men kåtkotletten lär inte medverka då han har fullt upp med filminspelningen här ovan. Det ordnar sig nog ändå. Det lär bli comeback för en annan figur…
Nej, grabben, det är kört för din del. Ingen medverkan i min julkalender i år…
Danskarna… kan öl men inte ost. De kan krim men inte vegetariskt. Tycker jag alltså. Du kanske tycker något annat. Skriv en blogg om’et i så fall.
Hur som helst ser jag nu att det blir en omgång till av TV-serien ”Bron”. Det glädjer mig faktiskt. Kim Bodnia är go’ som en norrlänning i rollen som köpenhamnspolisen som löser brott tillsammans med sin svenska kollega. Serien tog sig från en halvkackig början där jag mest retade mig på att den kvinnliga huvudrollen kändes som en blåkopia av Sarah Lund, polisrollen i ”Forbrydelsen” (eller ”Brottet” som jag tror den hette när den gick i Sverige). Men det tog sig som sagt…
En väninna uttryckte nyligen att hon älskade ”Bron” men inte hade en aning om vad den handlade om! Själva morden och vem som gjorde’t var liksom av underordnad betydelse. Hon såg den enbart för karaktärerna, rollfigurernas relationer… Jag tror hon är nåt på spåren där… Kanske är det därför jag gillar dansk krim; de bästa serierna lägger också tid på att utveckla karaktärerna till något mer än bara ”snutar som dricker kaffe och löser mord på 55 min.” à la amerikansk deckare. (Nu är ju Bron ett samarbete mellan de nordiska länderna ska tilläggas. Ett lyckat sådant. Hans Rosenfeldt har petat ihop manus med bl.a Nikolaj Scherfig).
Tyvärr har den hårt drivna och för all del rätt upphaussade danska ”Den som dräper” fallit i den där schablonfällan. Hur mycket jag än vill ta den serien till mitt hjärta (jag menar, Lars Mikkelsen är ju med!) så står den sig platt vid en jämförelse med både ”Bron”, ”Ørnen” och ”Forbrydelsen”. Det är något med tempot och vissa logiska lapsus som gör att den känns schablonmässig, för anpassad för den utländska marknaden. Och visst är den gjord med utlandet i åtanke. Engelsmännen och amerikanerna har tidigare tagit ”Forbrydelsen” till sitt hjärta. (Där blir det faktiskt också en tredje och sista säsong som spelas in). Men ”Den som dräper” faller i trovärdighet och känns väldigt 90-tal. Och hur många SERIEMÖRDARE ränner det verkligen omkring där ute? Tio på dussinet om man får tro vissa.
Lars Mikkelsen i en liten annorlunda skepnad…
De bästa serierna har lagom många avsnitt. Det är som chips, man får inte stuva i sig för mycket, då blir’e äckligt.
Svenskarna… kan ost men inte öl. De kan vegetariskt men inte krim. Tycker jag alltså. Du kanske tycker något annat. Skriv en blogg om’et i så fall.
Har inte hunnit kolla nyheterna ännu men jag antar att det är ännu värre uppåt landet? Men det ska ni veta, nu blåser det längs skånska kusten. Hundarna gnyr av oro, far som flygande falukorvar genom luften och dongar sen tillbaka in i lyktstolparna där de står bundna. Tonåringar i alltför stora brallor tvärnitar på trottoaren och försöker parera kastbyarna med lår som fladdrande stormsegel. Själv står jag i fönstret och tittar på och garvar. Men snart är det dags även för undertecknad att kasta sig ut i det friska. Tänkte vara svensson idag och gå i affärer. Drar nog till Lund, mitt gamla studentrede, och häckar lite. Om jag kommer så långt. Seg start idag.
Jag har också – och håll i er nu för nu blir det privat och intimt – blivit piskad av Lindex-demonen. Eller om det var nåt annat märke? Köpte en BH utan att checka materialet så noga. Nu har jag långa röda piskrapp över ryggen, de bullar ut och svider och kliar och jag tror jag blir galen! Misstanken väcktes… jo, se på fan… det är silikon i fanskapet. En slags smal jädra list i bandet tvärs över ryggen. Bara för att man ska kunna ta av axelbanden och så ska BH:n kunna sitta på plats ändå, suga sig fast i köttet med hjälp av silikonet, va. Fattar ni? Jag är allergisk mot silikon. Nu ser jag ut som jag fått spö! Och det har jag ju också. Pengarna i sjön och piskan över ryggen.
Å andra sidan… nu är det lördag. Jag är vit, rik och västerlänning. Det känns helt ok.
What else, what else…? Vad nytt från muminsalongens tungslickade tiljor? Jag glider runt i mina lila raggsockor, med gällivarehäng och svinto-hår, och försöker uppbåda energi till att snickra ihop de IKEA-berg som några karlar levererat. Petite moi goes IKEA?! Ja, jag är väl inte sämre än nån annan? Men varje gång jag ska skruva ihop något av de där spånplattorna förbannar jag Kamprad rakt ned i avgrunden. Allt är naturligtvis hans personliga fel! Så i fortsättningen blir det nog färdigmonterat. Begagnat. Jag är t.ex på jakt efter ett skrivbord, ju äldre dess bättre. Ett stadigt, rejält fanskap med skåp på sidorna. Snygg baksida ska det vara också för jag ska ha det mitt på golvet i arbetsrummet. Nu snackar vi inte såna där spinkiga datorbord med metallben och hål i skivan för alla sladdar. Vi snackar skrivbord. Vi snackar mörkt trä och lejontassar, capice? Får ni nys om något så hojta till. Levererar ni till dörren bjuder jag på whisky. Och så ska jag ha ett högt smalt vitrinskåp för mina absintheflaskor, kranium och torkade grodor. Det har ju alla anständiga människor. Åtminstone borde de ha det. Vet ni dessutom någon som bara råkar ha något litet kattfoster i formalin skvalpandes i burk så är jag naturligtvis spekulant. It goes without saying. (DÄR har du ett hett tips, Kamprad!)
Men sådana där paraplyställ gjorda av elefantfötter är jag inte intresserad av.
Babar, världens i särklass mest äckliga och tråkiga seriefigur. Fyller mig alltid med lika stort obehag.
Man vågar väl knappt skriva det in case Kung Bore (King Boring?) läser blogg men HEJ vad jag njuter av det faktum att vi har plusgrader och barmark, trots att november snart förrättat hela sitt tarv. Sex imorse (I wish) var jag ute vid hållplatsen och hörde fågelsång i väntan på bussen.
Gatorna ligger knastertorra. Jag kan fortfarande ha kjol utan rädsla för frost i min lilla petit choux. Vinden är loj som en drucken svala. Så ska en sydsvensk vinter vara om ni frågar mig! Då finns det hopp om pling-plong i sinnet! Envisas man med att vilja vältra sig i snö kan man packa sina pinaler och emigrera till nån fjälltopp.
För övrigt har jag redan haft känning av det snorsega grå som letar sig in i sinnet så här års. Det där som passiviserar, gör en tung i röven och hjärtat på samma gång. Alltid samma sak, varje vinter! Det förbannande mörkret! Som jag avskyr det! Ge mig plusgrader och ett kilo kyssar. Ge mig ljuset! Med detsamma!
När mitt världsherravälde startar stryks både november, december och januari ur almanackan. Februari får på nåder stanna kvar i två tre dagar. Mars likaså. Men då ska det vara så mycket fågelsång att de små finkarna drattar ur träden och måste in på sanatorium. April blir ett par tre veckor lång. Maj ca åtta veckor. Och så vidare. Men det har jag kanske redan berättat?
Det är något med ljuset nu… när novemberdimman viker och solen klyver tillvaron som ett kallt, strongt svärd… Husen ser nakna ut, träden är nakna, allt är strippat och utfläkt och himlen renskurad… Stunderna är korta men läckra. Det gäller att passa på, insupa ögonblicken, dricka’t som kallvatten tills det stramar i bröstkorgen. Minuterna innan snön? Innan vinterfanskapet. Torr asfalt, löven bortsopade, allt naket… vad väntar vi på?
Jag gillar inte John Lennon. Det är inget fel på låtarna, karl’n verkade ha humor, han står som en ikon från 60- och 70-talet och de flesta verkar hålla honom högt. Men jag gillar honom inte. Jag blir trött av honom. Så det andra avsnittet om rockfotografen Bob Gruen slarvar jag förbi. Men det första var helt ok. Lenny Kaye är välformulerad och en sån som man skulle vilja dela en konjak med en kväll framför brasan, talandes om film och musik och konst. Bob Gruen rosslar fram namnet på den ena efter den andra han jobbat med – på det där typiska amerikanska sättet – där så många kändisar som möjligt ska hinnas med; Iggy Pop, Alice Cooper, Kiss, Stones, The Who, Ramones, Elton John…bla bla bla. Själv gillar jag när man talar om tanken bakom fotografens arbete, tillvägagångssättet. Jag gillar alltid att höra om HUR folk jobbar och VARFÖR. Det är sexigt. Folk som kan sin sak. Serien om fotografen Bob Gruen körs på svt söndagar och ligger här. Visst är det märkligt att jag som inte har TV tipsar om’et stup i kvarten? Men så är det när man är selektiv och har god smak. Typ.
Ja, ja…
Ikväll blir det nåt kabaréaktigt för mig. Och säkert en och annan fransk vitlöksost. Svinga boan, hörni, tills vi hörs igen. Det kan ske om en timme eller om ett halvår. Vad vet man…
November – det är en jädra tung och brutal örnvinge. Men man får muntra upp sig med vad man kan. Den f.d. ledaren för Hells Angels som uttalar sig i rollen som konstkännare t.ex. Aldrig trodde jag väl att jag skulle skratta så gott åt den stollen. Han har ju knappast gjort sig känd för sin humor om man säger så. Hitlers akvareller… Ett novemberskämt av klass.
Jag har flyttat till en håla där man inte ens har ett Wifi-café att erbjuda men väl 55 hårfrisörer! Man skulle kunna tro att alla är rasande snygga i håret här men tyvärr… Jag har fortfarande inte fått internet hemma så därav min långa bloggtystnad. Dock tid för böcker, musik, promenader och iakttagelser.
Jag möter ibland den smått skräckinjagande gamla damen, hon som bär sitt svarta hår som en hög skulptur på hjässan. Hon är fet och högljudd. Skränar om att hon suttit på samma parkbänk i 33 år. Jag tror henne. Hon ser ut som någon ur en gammal Fellini-film. Det finns många här som ser ut som om de klivit ur ett av hans mindre lyckade manus. Jag gillar det på något sätt. Det är inget fel på Fellinis gamla filmer. Om man är på humör.
Tillbringar också alldeles för många timmar på tåg varje vecka. Trängs med främlingar. Sura män i olika åldrar med en lukt av metall, svett och otvättade kläder. De där som skrevar brett med benen och automatiskt tar upp två sittplatser och tvingar in en i s.k. klämt läge. De måste leva i förvissningen om att deras penisar är störst i Skåne! Hängda som elefanter. Men jag glor på deras tummar och konstaterar att så inte är fallet. Alla bildade fruntimmer vet ju att mannens tumme gånger tre är detsamma som pittlängden. Sura män i olika åldrar med en lukt av metall, svett och otvättade kläder alltså. OCH MED SMÅ TUMMAR!
Jag häpnar också över den välklädde kostymmannen som ogenerat petar sig i näsan i den trånga kupén. Han gräver både länge och väl samtidigt som han sitter med blicken försjunken i några papper. När jag vänder bort blicken hamnar den istället på den långe manchesterklädde akademikern som gräver sig i örat och sedan liksom förstrött torkar av sig kring munnen. Jamen, vad fan…?! Vad blir nästa grej? En man som kliar sig i anus och sedan suger på fingret? Vad är det med folk nuförtiden? Jag må svära som en hamnsjåare men tammefan jag skulle peta mina snorkråkor offentligt. SMÅ TUMMAR SÄGER JAG BARA! DVÄRGTUMMAR!
Apropå klämt läge; i Danmark diskuteras nu ännu ett fall där en ung man tagits av polisen och satts i handfängsel och dött. Efter många om och men kommer man fram till dödsorsaken: ”akut stress”. Pressen ifrågasätter nu varför ”akut stress” bara är en dödsorsak som dyker upp i fall där folk varit fastlåsta hos polis eller på psyket? Aldrig annars. Man undrar om det i själva verket inte varit så att personen fått syrebrist då det suttit folk på honom och att det i själva verket är frågan om kvävning? Det här har man läst om förr… och lär säkert få läsa om igen.
Tillbaka till Fellini-rullen. Det kliver på en dam med en självlysande blå pudel på bussen. Jag försöker att inte glo för mycket. Pudeln snor sig i kvinnans famn och hon tappar en otänd cigarrett. En annan passagerare, en gammal man, gör en störtdykning ned på golvet och nappar åt sig ciggen. Mycket aggressivt stirrar han på kvinnan och säger högt: Nu är den min! Jag hittade den!
Pudeln gnyr och lyser blå av de där små LED-lamporna pyntglada matte snott kring hundkroppen. Kvinnan stirrar oavvänt på mannen utan att säga något. Det är en maktkamp på gång här. Hon vinner! Efter en stund tar han upp cigarretten ur rockfickan och stoppar den istället i hennes ficka. Drar igen dragkedjan och försäkrar sig om att den ligger tryggt. Klappar henne på armen och säger: fin hund. Jag ids inte checka tumlängden.
Kliver av bussen. Går hem. Känner stort behov av pungklämmar-soul. Falsettsång och porrig orgel, ni vet. The Enchanters, The Invincibles, The Marvellos, Baby Lloyd, Little Jerry Williams (nä, inte DEN Jerka), Walter Foster… se där har ni något att luska vidare i, folks. Det finns mer i livet än Robert Wells. Och det ska vi vara glada för. Och så förstås Irma Thomas i en låt som jag älskat i åratal. Tre minuter rent guld. Varsågoda!
