Far

Den store tunge krabat som var min far, även om han som ung pojk var liten och spinkig ty det har jag sett på fotografier, stod ibland och såg på mig när han trodde att jag sov. Av någon anledning vaknade jag i natt och mindes för känslan i kroppen var densamma. Han sa aldrig något och de där tillfällena kändes aldrig hotfulla, snarare tvärtom. Det var om dagarna han var hotfull. Den store tunge krabat som var min far blev officiellt min far en julaftonsnatt när jag var tolv, då jag fann min mor gråtandes i köket efter ännu en av hans våldsamma framfarter. Det var när jag för hundrade gången undrade varför vi bodde hos denne elake man som hon motvilligt erkände att han var min biologiske far och att den man jag alltid betraktat som min far och som försvann när jag var fyra år, visserligen var far till mina utflyttade äldre syskon men inte till mig. Chocken var stor. Jag gick tillbaka in på mitt rum, slöt ögonen och tänkte att de där två olyckliga individerna som påstod sig vara mina föräldrar nog trots allt adopterat mig från något annat land, säkert Amerika, ja, så var det… jag kom från ett land på andra sidan havet och hade egentligen inget gemensamt med de där två och deras våldsamma uppgörelser.

 Men den store tunge krabat som var min far hade ansiktsdrag på gamla fotografier som jag kände igen från mitt eget. Ögonbrynen, partiet över pannan och hårfästet. Den bunt med fotografier han förvarade i ett stort skrynkligt brunt kuvert föreställde många figurer från äldre tider med drag av mig. Jag visste inte namnet på dem, jag hade aldrig träffat dem och de flesta var säkert borta sedan länge. Han satt ibland hukad över de där bilderna med något längtansfullt i blicken, där vid köksbordet, när han trodde jag inte såg honom. Jag visste att han varit gift en gång, hade barn som vägrade träffa honom, något hade hänt många år tidigare…

Ett par år senare, en annan julaftonsnatt, hade jag fått beskedet att den store tunge krabat som var min far nu hade fått sin dödsdom. Om han fortsatte att dricka skulle han vara död inom ett år. Det där beskedet gjorde något med mig, jag besökte kyrkan samma natt och klämde ensam in mig bland främlingar i bänken och när kollekthåven passerade förbi halade jag utan att tveka fram den hundralapp jag förärats i julklapp och skänkte denna. Kollekten var något om Afghanistan och jag minns att folk runtomkring mig reagerade ty vid den här tiden var en hundralapp en rejäl slant. Själv var jag tonåring och bad inom mig att året skulle gå fort. Eller bad jag för hans liv? Jag tror det var en blandning av båda. En slags inre upphetsning över allvaret, över det definitiva i det där dödsbeskedet från läkarna. Kanske skulle det äntligen bli ett slut på de onda rösterna, slagen och terrorn? Kanske skulle jag rentav få en glad mamma i slutänden?

Den store tunge krabat som var min far kom att överleva dödsdomen i mer än tjugo år och detta trots att han drack värre än någonsin. Han fortsatte att slå och terrorisera men en natt fick jag nog, lämnade huset och gick ut för att aldrig återvända annat än som gäst. Med åren förvandlades det hotfulla monstret till en mycket bitter man som framlevde de sista tio-femton åren bakom mörklagda fönster. Han drabbades av en sjukdom där solljuset framkallade öppna, variga eksem över hela hans kropp. Min mor bytte de där blodiga omslagen år efter år, stämningen i deras hem var förgiftad. Men nu slog han inte längre, nu var han en man som kunde brista i gråt för ingenting. De gånger jag besökte mina föräldrar kunde han se på mig med vattnig blick, mumla något och så började tårarna rinna nedför kinderna. Jag kände mig besvärad. Han tog fram det där gamla bruna skrynkliga kuvertet och visade sina fotografier, pratade om personerna på bilderna. Jag vet inte om han själv ville frammana bilden av en familj till sig själv eller ge mig densamma. Ett band till en förfluten tid, ett band till en släkt jag inte kände.

Så dog han så, den store tunge krabaten, och jag kände en sådan lättnad. Märkligt nog svepte en stor våg av kärlek till honom igenom mig också och numera säger jag ibland högt ”att jag aldrig haft en så god relation till min far som nu när han är död”. De flesta förstår inte vad jag menar och kanske låter det konstigt men faktum är att jag trivs bättre med honom nu. Det går rentav att tala med honom ibland. Han tycks betydligt mera förnuftig nu än när han var i livet. Vissa människor syns inte förrän de dör; döden skalade av honom alla monsterförklädnader och tog fram den unge, spinkige pojken i honom, tog fram busflinet och alla de goda rövarberättelserna. Ty många berättelser hade han. Det tänker jag på först nu. Så många bra historier och så mycket bus och poesi om vartannat.

I mitt nya hem står nu ljusstakarna i mässing som han gjorde, träkistan som han snickrade. Allesamman från en tid innan jag kände honom. Från en tid då han säkert umgicks med de där människorna på fotografierna. Kanske finns det där bruna kuvertet numera i mina egna gömmor. När han gick bort och min mor likaså flera år senare, fick jag den där träkistan och den var full med papper och fotografier jag ännu inte orkat gå igenom. Lukten när jag lyfte på locket gjorde att hela barndomen kom rusande emot mig som ett våldsamt illamående. Men nu sitter jag varje dag en stund i gungstolen som jag fick efter honom och som hans farmor Kristina en gång ägde. Jag gungar i den för första gången med ro i sinnet. Den har aldrig gjort sig så bra som nu. Den är slitet vitmålad med röda rosor och jag gungar en stund i den varje dag och betraktar ljusstakarna i mässing och ser hur vackra det är, hur vackra saker han skapade med de där tunga händerna… innan de blev fulla med våld, innan de framkallade hat och rädsla.

Jag vaknade i natt och mindes den känsla jag som barn hade när den store tunge krabat som var min far kunde stå och tyst betrakta mig när han trodde jag sov. Det var inget hotfullt över de där stunderna, inte den hotfullhet jag kunde uppleva från blickarna från några av hans supkamrater som också smög på mig ibland. Jag lärde mig tidigt att låsa dörren för dem. Jag låser fortfarande dörren om mig. Kanske lite för ofta men det sitter i ryggmärgen. Jag hukar fortfarande i mörkret över fylleskrik och gräl i natten, kroppen reagerar instinktivt och kommer kanske alltid att göra det. Och nu känner jag att jag nog varit mer personlig än vad som var tänkt. Men det är ju min blogg, det här. Det är min blogg och nu rymmer den även den store tunge krabat som var min far.

Det dagas för Dag

Jamen, äntligen! Norska serien Dag i svensk TV för alla som missat tokfan. Jag har skrivit om den serien förr. Nu borde ni se den. Finns här på SVT Play.

Floder av röd jord

Jag vill så gärna tycka om den här boken. Hennes blick är så varm och vacker, temat för hennes bok är så varmt och vackert: det östafrikanska landskapet, de vilda djuren, äventyret, jakten och dess drivmotor, skönhetslängtan och tankar kring existensen. Ändå är det något som ligger och skaver i bakgrunden, jag faller inte helt för hennes historia, det är en ton i boken som stör, som fint grus i maskineriet. Det som får mig att läsa vidare är de där raderna som här och där dyker upp och med några enkla ord tycks rymma en hel värld.

Den slarviga sättningen av fotnoter hjälper inte upp det hela. De sitter konstant felplacerade genom hela berättelsen och eftersom det är många noter, många översättningar från swahili som ska förklara sammanhanget och kopplingarna, faller därmed en stor del bort. Pocketförlaget borde skämmas! Så här gör man inte mot en författare! I den här pocketupplagan kan en not börja på en sida bara för att fortsätta tre fyra sidor längre in i boken och med helt fel hänvisningssiffra. Som läsare blir man ju skvatt galen efter bara ett par kapitel.

-          Den kom in idag! utbrast damen i bokhandeln entusiastiskt till mig när jag lade den på disken för att betala.

Den borde nog inte gått i tryck alls i detta skick.

De återgivna dialogerna där författaren förklarar sitt yrkesval som storviltjägare känns tillrättalagda och krystade, trots att man mycket väl förstår och kan ta till sig hennes starka intensitet och vilja att verkligen en gång för alla förklara. För hon har mött och möter säkert fortfarande många fördomar, mycket aggressioner och ogillande från sin omgivning. Men de stela försvarstalen i boken blir – tyvärr – så ungdomligt pedantiska att de inte känns trovärdiga. Det är förbannat synd. Men jag tänker: ”hon var så ung när hon skrev den, det här var hennes debut, hon har skrivit flera böcker sedan dess, kanske har hon fått till den litterära schwungen numera…?” Och hon har ju saker att berätta, det råder inget tvivel om det. Jag lär mig sådant jag inte visste förut. Nya vinklar på företeelser jag kanske inte ens begrundat särskilt djupt.

Baksidestexten basunerar ut att hon numera även är aktuell som programledare i svensk TV för en s.k. reality-serie jag aldrig sett. Kanske är det därför det hastade med pocketutgivning av en bok som kom första gången 1999? När jag läst berättelsen till slutet släcker jag lampan på nattduksbordet och smakar försiktigt på den sista meningen; ”Hur kan man mäta den frid man får ut av att vare på en plats där man kan höra sig själv?”

Det är så vackert att jag beslutar mig för att det ändå är en bok att rekommendera. ”Floder av röd jord” – skriven av kvinnan vars blick tycks rymma hela det afrikanska slättlandskapet; Natasha Illum Berg. I svensk översättning av Ninni Holmqvist. Ett tips torde vara att leta efter originalutgåvan hos Norstedts förlag. Kanske har de lyckats bättre med tryckningen.

Alla mina karlar

Jag väcks i ottan av att telefonen ringer. En okänd mansröst säger att han är på väg, han är nog framme hos mig om en kvart. ”Jaha”, säger jag och begriper inte mycket. Men den okända mansrösten ger sig inte, han är minsann på väg och kan jag vara beredd?

”Beredd och beredd, har jag något val”, undrar jag och får bara ett skratt tillbaka.

Så kommer han då. Det är en ung sak med stora skitiga kängor. Han talar bruten svenska. Jag har nu fått pusselbitarna på plats och släpper in honom. Spolmannen. Han som ska spola rent mina rör. What a guy, så ung, så klämkäck, så ivrig. Jag låter honom dra fram slangen och så pumpar han igång. Det morrar och suger och dånar.

”Ska jag hjälpa dig?” frågar jag med min snällaste stämma men han viftar avvärjande och svettig med armarna. ”Nej, nej!”

När han har spolat vill han pumpa lite extra med någon slags gummiattiralj på. Det gurglar och väser och slörpar. ”Blir det bra, det här?” undrar jag tveksamt för det känns liksom som förut. Ingen skillnad, om ni förstår. Spolmannen nickar ivrigt, det här kommer att göra susen.

Jag tackar honom när han är färdig. ”Det var väl inget” säger han och försvinner nedför trappen. Han har lämnat en liten våt pöl på golvet. Jag halkar naturligtvis i den direkt.

Nu sitter jag faktiskt och väntar på näste man, han som redan varit här två gånger och pustat runt i mina rum med mig som fastklistrad i röven på honom. Han ringde precis, han blir lite sen. Han ber om ursäkt, det är verkligen inte hans fel, ska jag veta, utan den tredje personens fel. Han som sitter på väg till mig nu i en bil från Malmö. Aha, förstärkning. De behövs två rejäla grabbar för att hantera mig?! Jorå så att…

I eftermiddag eller ikväll kommer det ytterligare en snubbe eller två. De ska få svettas rejält hemma hos mig. Jag har blivit ombedd att lägga ut något slags plastskydd på golven för säkerhets skull. Jag har inget plastskydd så det här kommer att bli spännande.

Ja jävlar, när man flyttar till en ny stad så ränner karlarna hos en bittida och kväll. Inget snack alltså. Jag är så ofantligt populär! Det här känns nästan som en pigroman av Henning Sjöström.

Kan man flyga om man är uppstoppad?

Dessutom har jag tappat bort Bofinken från Veberöd.

Min uppstoppade fågel försvann i flytten. Tillsammans med mina glasögon och lite annat livsviktigt.

Bofinken från Veberöd.

I miss you, darling.

 

Om jag försvinner har jag blivit strypt av en stickad sjal!

Jag är dramadrottning och gnölar över att det praktiska inte fungerar. Jag surar och ringer ilskna samtal, jag stressar och svettas och jagar upp mig för sådant jag tycker borde falla på plats automatiskt. Saker och ting faller inte på plats automatiskt – bara för att jag önskar det eller för att jag arbetar på det. Saker och ting tar tid. Jag inbillar mig att jag inte har den tiden och rusar genom tillvaron med en puls som löper amok. Sedan kollapsar jag i bingen tidigt varje afton med värkande lekamen och förorättad min. Jag vet om det. Jag försöker göra något åt det. Men det går halvdant. Konstaterar: jag är en dramadrottning. En tokkärring.

Tokkärringen sitter idag på ett litet landsortsbibliotek och tjuvlyssnar mot sin vilja på en syjunta, ett gäng gamla tanter som stickar sjalar för något behjärtansvärt ändamål. Samtidigt försöker tokkärringen att arbeta. Illaluktande gamla farbröder glider förbi med papperstidningar på långa stänger som de viftar hotfullt med i närheten av tokkärringen. Hon är rädd för att bli ofrivilligt lobotomerad av en gammal Le Figaro eller tisdagens upplaga av Hallandsposten.

Landsortsliv. Anpassning. Man är rookie bland gränder och torg, osynliga koder och sociala regler. Man kliver omkring och inser att det automatiska, det tidigare genom åren invanda manéren inte passar in. Tokkärringen är gröngöling och går vilse på en yta stor som en tändsticksask. Och hon har hamnat på en ort där det inte finns ETT ENDA INTERNETCAFÉ! Hemma i muminsalongen, där internet skulle varit inkopplat för två dagar sedan, ligger ledningarna tysta och stumma i väggarna och ingen tekniker lär dyka upp än på ett par veckor. I badrummet svämmar vattnet ut över golvet och möblerna som skulle levererats lyser med sin frånvaro.

Syjuntan jämför stickningar och pratar om barn och barnbarn, tappar maskor och tycker synd om de fattiga i Afrika. Men snart ska väl afrikanerna bli glada, snart får de färggranna stickade sjalar från svensk landsort. Alla tanterna har glasögon. De är högljudda och diftongerna studsar som gummibollar över borden. Utanför fönstren blåser höstlöven förbi. Inuti kroppen värker lederna som de gör varje höst när det blir kallare ute. Det står pelargoner i en hylla. Jag är på ett ställe där man äter småkakor. Jag kan inget om småkakor. Jag inser att jag har mycket kvar att lära. Dessutom är jag kissnödig. Finns här en toalett?

PS: Herregud, nu kom det in en tant i grön täckkappa och viftar med en rulle stickad sjal. ”Jag har stickat 12 meter!” ropar hon maniskt över hela lokalen. Jag blir lite rädd.

Fritz älskar Jerry

”Fritz älskar Jerry” står det inristat på en trästolpe vid perrongen där jag om morgonen väntar på tåget, runt sexsnåret. Jag tänker: ”Det finns kärlek i den här lilla hålan”. Sen funderar jag inte så mycket mer, det gör jag sällan runt sex på morgonen. Jag är snarare som en zombie, som bara vill finna mig en sittplats och sluta ögonen nån timme medan tåget dundrar fram över slätten. Jag anländer först av alla till kontoret, det där flashiga stället med alla sensorer i väggar och golv. Det finns inga lysknappar någonstans, istället kliver man in och så tänds ljuset automatiskt. Voila!

Men flashigt i all ära, man får inte sitta för länge på muggen för då slocknar det. Ljuset alltså. Det har hänt att jag fått sitta på toastolen och veva med armarna som en väderkvarn för att få igång sensorerna. Inte mina egna alltså, utan husets. Teknik. Modernitet. Bara jobbigt när man vill långskita.

Hösten damp ned häromdagen, lite plötsligt och fräckt fick man oktobers finger upp i rumpan. Efter brittsommarvärmen förra helgen hade man sänkt garden, glömt dra upp brallorna liksom. Brrr.

Jag har redan upptäckt den lokala byfånen i staden dit jag flyttat. Jag tror i alla fall han är byfåne. Han går konstant klädd i beige kortbrallor och svär. Inte lågt och muttrande som vissa, nej han brukar stå på gatan och vråla ända nedifrån magen. Alltid samma sak: ”Satan! Satan! Satan!”. Kanske är det Fritz som blivit sviken av Jerry? Ja, vad vet man?

Fortfarande inget internet hemma. Jag har inte haft tid att sakna det så mycket, jag åker tåg, arbetar, åker tåg, fiser och sover. Men visst vore det fint att få igång moderniteterna igen. Tekniken. Börja snabbskita. När nätet kallar och pockar. Gamla bloggvänner och nya okända filurer att slänga käft med. Ack. Utveckling.

Livet för övrigt? Okay. Vill bara gå hemma i salongerna och digga tillvaron, golvytorna, atmosfären. Klappa på kakelugnen, studera spindelväven bakom, packa ryggsäcken med termoskaffe och dra till stranden. Hela veckan har jag tänkt på danska. Min hjärna snackar danska med mig därinne i huvudet. Jag vet inte varför men jag tror det är i sin ordning. Att bo på ett nytt ställe. Jag vet inte var biblioteket ligger. Eller posten. Eller konsumaffären. Eller ens om det finns en konsumaffär. Men på bussen säger de ”god morgon” och löven på torget har toner av klassisk musik och jag har inte svimmat en enda gång. Gatlyktorna är vackra, som i Frankrike och Tjeckien.

Har ni det bra? Ska vi klappa på varandra i tankarna, som virtuella katter? Weekend-lystna, hemtama, ludna jamare?

Från Muminsalongen intet nytt

Jodå, jag finns. Jag mår bra. Jag har bara inget internet på det nya stället. Inte ännu. Det kan ta tid. Och från jobbet kan jag inte blögge’. Så ni får vänta. Capice?

Muminsalongen är stor och grann och mitt nya hem andas frid på insidan. På utsidan är det lite sämre. Men vi ska se vad vi kan göra åt’et. Kanske putsa bössan och ladda om?

Saknar er.

Tillbringar många timmar på tåg fram och tillbaka om dagarna. Men bland flyttkartongerna på det nya stället tassar jag barfota och känner sakta hur jag landar i något nytt men ändå välbekant. Jag lär mig andas från magen igen.

Och strandpromenaden? Ja, den är lång och fin och havet säger ”hej du” och jag säger ”hej” tillbaka.

Så allt är väl som det ska.

Men jag saknar å blögge’. Det gör jag.