Inget krogbesök utan pudelsymfoni, ingen landsväg utan pilgrimsfalk

Det luktar papp och damm hos mig numera… och uppvärmd makrill efter middagen. Att flytta kräver tålamod, logistik, nerver av stål, armmuskler och uthållighet. Jag tror inte jag är i besittning av någotdera… jo, jag har en plan för hur allt ska klaffa men resten…nä. Men oavsett vilket, det drar ihop sig mer och mer. Om en dryg vecka kan jag vinka farväl till de påtända alpackorna i kvarteret.

När man drar till en ny plats, en ny ort, utan att känna en käft där, så känner man sig lite som ett oskrivet ark. Det är lite frestande att bli någon annan. Bygga upp sig från scratch. (Och då menar jag inte nödvändigtvis muskler… det lär nog aldrig ske). Men man kan nästan bli… vem man vill.

Det finns så mycket man kan göra för att dra blickarna till sig. Man behöver bara promenera längs landsvägen en sommarkväll, iförd gummistövlar och med farbror Göstas uppstoppade pilgrimsfalk under armen. Då tittar folk. (Men jag trodde faktiskt att det skulle bli regn och fågeln bar jag för att jag var lite full…Jag snodde den hos farbror Gösta. Vi firade en alternativ midsommar. Senare sa han att jag fick behålla den. Han tyckte det var värt att bli av med pippin bara för att få höra bysladdret efteråt om hur hans brorsdotter travat längs landsvägen i gummistövlar. Varför nu det skulle vara så märkvärdigt? Okay, jag kunde haft kläder också.)

Eller så kan man ju göra lite bus. Man kan ta en leksakspudel från 60-talet, en sån där svart med röda plasthjul, och så tejpa fast en bandspelare under magen med lite gaffa. Sedan rullar man snabbt och diskret ut den över ett fint restauranggolv med Loa Falkman och hans “Symfoni” tutandes ur magen. Bara för att checka reaktionerna hos middagsgästerna. Se om de har någon humor. Se om personalen har någon humor.

Nej, jag pratar skit som vanligt. Nu ska jag gå och röra upp lite mera damm bland alla flyttkartonger och boktravar. Snacka med alla döda flugor i hörnen och idissla lite gammal stompa-jazz.

Har du ingenting för dig, hörru? Gillar du lite historiska tillbakablickar? Är du kulturellt intresserad, hörru hörru? Rentav fotointressad? Häng då inte här längre, klicka på dessa fetlagda bokstäver så kan du gratisglo en hel timme på en dokumentär som jag rekommenderar. “Fotografins pionjärer i Paris och New York” – om Eugène Atget och Berenice Abbott. Finns att tillgå ända till 4 december. Men innan dess har du glott färdigt och kommit tillbaka hit. Tro mig.