Jag har så helsickes mycket nu att bloggen får vänta ett slag. Men eftersom det är fredag så bjuder jag sällskapet på lite sovrumssnack med Kåtkotletten och hans käresta.
Hoppas ni kommer i helgen, allesamman! Vad ni hojtar då är oväsentligt.
So long och på återhörande!
Det luktar papp och damm hos mig numera… och uppvärmd makrill efter middagen. Att flytta kräver tålamod, logistik, nerver av stål, armmuskler och uthållighet. Jag tror inte jag är i besittning av någotdera… jo, jag har en plan för hur allt ska klaffa men resten…nä. Men oavsett vilket, det drar ihop sig mer och mer. Om en dryg vecka kan jag vinka farväl till de påtända alpackorna i kvarteret.
När man drar till en ny plats, en ny ort, utan att känna en käft där, så känner man sig lite som ett oskrivet ark. Det är lite frestande att bli någon annan. Bygga upp sig från scratch. (Och då menar jag inte nödvändigtvis muskler… det lär nog aldrig ske). Men man kan nästan bli… vem man vill.
Det finns så mycket man kan göra för att dra blickarna till sig. Man behöver bara promenera längs landsvägen en sommarkväll, iförd gummistövlar och med farbror Göstas uppstoppade pilgrimsfalk under armen. Då tittar folk. (Men jag trodde faktiskt att det skulle bli regn och fågeln bar jag för att jag var lite full…Jag snodde den hos farbror Gösta. Vi firade en alternativ midsommar. Senare sa han att jag fick behålla den. Han tyckte det var värt att bli av med pippin bara för att få höra bysladdret efteråt om hur hans brorsdotter travat längs landsvägen i gummistövlar. Varför nu det skulle vara så märkvärdigt? Okay, jag kunde haft kläder också.)
Eller så kan man ju göra lite bus. Man kan ta en leksakspudel från 60-talet, en sån där svart med röda plasthjul, och så tejpa fast en bandspelare under magen med lite gaffa. Sedan rullar man snabbt och diskret ut den över ett fint restauranggolv med Loa Falkman och hans ”Symfoni” tutandes ur magen. Bara för att checka reaktionerna hos middagsgästerna. Se om de har någon humor. Se om personalen har någon humor.
Nej, jag pratar skit som vanligt. Nu ska jag gå och röra upp lite mera damm bland alla flyttkartonger och boktravar. Snacka med alla döda flugor i hörnen och idissla lite gammal stompa-jazz.
Har du ingenting för dig, hörru? Gillar du lite historiska tillbakablickar? Är du kulturellt intresserad, hörru hörru? Rentav fotointressad? Häng då inte här längre, klicka på dessa fetlagda bokstäver så kan du gratisglo en hel timme på en dokumentär som jag rekommenderar. ”Fotografins pionjärer i Paris och New York” – om Eugène Atget och Berenice Abbott. Finns att tillgå ända till 4 december. Men innan dess har du glott färdigt och kommit tillbaka hit. Tro mig.
- Visste du att jag ätit människokött? frågar den gamle mannen mig där vi slår följe under strandpromenaden. Jag kikar lite under lugg på honom. Nu skarvar han väl?
- Hur smakade det då? säger jag lugnt. Tänker att gubbfan inte ska tro att jag är ett mesigt fruntimmer som ger förskräckta pip till svar på slikt påstående.
- Som skinka. Ja, det var Tobys skinka jag åt. Toby och jag gick på sjön tillsammans, vi var kamrater i många år. Men 1967… i augusti…. nere i sydkinesiska havet…
- Tog du ett bett i hans skinka? avbryter jag och tillägger lite beskt…. - Låter lite homoerotiskt?
Samtalet dör ut ett slag. Vi går längs havet tillsammans i blåsten, gubbens lilla jycke skäller lite halventusiastiskt efter måsarna. Men så samlar han sig efter min replik och klämmer i med:
- Jag har ätit katt också. Det smakade fränt. Inget jag rekommenderar lilla damen.
- Nej, men en jamare kan man ju alltid ta sig, tycker jag.
Gubben börjar se lite irriterad ut och tar ny sats:
- Jag åt upp Holgers katt för jag blev så jävla förbannad på honom när han snodde gräsklipparen.
- Katten?
- Nej, bror min. Holger. Jag slog ihjäl kattrackarn och så stekte jag den nere vid sjön. Ja, vi hade kåk uppe i Göinge på den tiden. Men fan vad det smakade illa. Jag mådde tjyvens i säkert en vecka efteråt.
- Och Holger? Vad sa han?
- Han visste inte om’et. Nu är han död. Han dog för sex år sen… Jag sa aldrig nåt om katten. Men det där med Toby kände han till.
- Och Tobys röv, fyller jag i.
- Jamen, Toby dog ju. Vi hade inte haft mat på nära två veckor. Så vi dela på’n, jag och besättningen. Man kan hamna i lägen, förstår hon, då man är tvungen att göra sånt man kanske inte annars skulle göra. Men det där förstår inte hon, hon har aldrig gått på sjön.
- Nej, det var det väl bara Jesus som gjorde. Ja, och så du då, förstås. Vem åt Tobys pitt? Minns du det?
Gubben mumlar nåt vresigt och rycker i hundkopplet. Han vill gå ifrån mig nu men så lätt ska han inte slippa undan. Jag berättar om boken jag läst, en bok av en annan stolle som varit sjökapten nån gång för hundra år sedan eller så. Denne sjökapten påstod bestämt att människokött smakade lite som – hör och häpna – banan! Så hur var det nu med Toby och hans banana split?
Gubben drar iväg så fort han orkar över sanddynerna med hunden efter sig i kopplet. Den gnyr, gillar inte tempot.
- Du, skriker jag efter honom i blåsten.Ska vi inte ta och käka upp din hund? Jag har inte fått nåt i mig sedan jag åt upp taxichaffisen i tisdags. Jag är hungrig! Öhj, du!?
Efterrätten?
Är det jag som äger mina prylar eller är det tvärtom? Igår kväll insåg jag att det var hög tid att sätta igång och rensa inför flytten om två veckor. Sex kartonger fylldes rätt snabbt, flera kassar med böcker rensades ut och bars iväg mot nya öden och äventyr. De får inte följa med till nya muminsalongen. Men ändå… så mycket kvar? Så lite tid, så ömma armmuskler, så många dammtussar, så många nysningar, så mycket längtan efter att sjunka in i någons famn och bara säga: äh, nån annan får fixa det där!
Oväntat meddelande från hyresvärden: han har i samråd med styrelsen beslutat att jag slipper betala en månadshyra. Detta utan att jag ens har bett om det! Ibland ramlar det ned en kamel i skallen på en! Dessutom var jag djärv igår och bad en av mina störande grannar att dämpa sig. Utan att bli det minsta svettig eller tappa andan. Det tar sig.
Saker och ting tar sig, hörni.
Halvfem imorse ramlade det in en lapp i brevlådan. Från stadskontoret eller liknande, jag minns inte. Var inte riktigt klar i knoppen just då. Nåväl, meddelandet löd: ”Vi har i samarbete med boende i kvarteret gemensamt beslutat…”
Vänta lite nu, i samarbete med boende i kvarteret? Jag har inte blivit tillfrågad om något. Vad är på gång? Jo, nu ska hela gatan utanför byggas om till gågata. För att förhöja mysfaktorn i kvarteret liksom. (Ja, det står så… mysfaktorn. Mohahaha!) Arbetet drar igång i oktober och håller på till nästa sommar. De lovar att merparten av det störande byggjobbet kommer att äga rum dagtid. De ska försöka störa så lite som möjligt.
Jag gapskrattar. Dels åt det faktum att jag drar härifrån innan dess och åt formuleringarna. Merparten av arbetet… Försöka störa så lite som möjligt…. Jo, kyss mig! Det är något rörande och naivt över alltsammans. Men det kommer det knappast att bli för de boende. Grävskopor och borrmaskiner på dagtid och fylleslagsmål och skottlossningar nattetid.
Tack söte goe Jesus för den flyttdrinken! Jag tror jag tar en till…
Att välja internetleverantör är lika kul som… tja, vårtor? Alla vräker de på med superlativer på sina hemsidor om att de minsann är bäst i test och säljer paketlösningar som är så billiga att det nästan är gratis. Det är det ju inte. Långt därifrån. Det blir dyrare efter 3, 6 eller 12 månader. Ibland jäkligt mycket dyrare! Till och med ett sketet mobilt bredband har bindningstider på månader och år. I Danmark tror jag det är förbjudet med såna där långa bindningstider. Men här köper man grisen i säcken. Bäst i test my ass!
I det finstilta står det att de visserligen kan erbjuda hastighet ditten och datten – men dessa hastigheter finns knappast utbyggda på fler än ett par tre ställen i långa bananen Sverige. Vad är det då för mening??? På den frågan svarar de: utbyggnad är på gång. Jaha, hur länge tar det då? En månad, ett år, fem år? Nej, se, så kan man inte fråga. Det går inte att svara på.
Och inte fan garanterar de täckning inomhus, nej, deras mätningar är gjorda utomhus, serru. Men kanske om man sitter uppflugen i en fönsterkarm så har man chansen att nå cyberspace. Om det inte är för många som försöker samtidigt förstås. För då blir det liksom trångt i luften. Och surfar jag för mycket (utan att de talar om vad de menar med ”för mycket”) så blir det dyrare, se. Och så går det långsammare. Ända tills dag 1 i nästkommande månad…
Då återstår alternativet att ta eländet via ett telefonjack. För att kolla vilka hastigheter som är möjliga via detta ombedes jag knappa in adress och telefonnummer. Jamen, jag har ju ingen fast telefoni. Jag bor ju inte ens på adressen ännu. Kan de inte mäta ändå?
Jag provar med enbart adress. Kan bolag 1 och 2 eller 3 leverera till huset? Jag får i tur och ordning tillbaka svaren: Oj, tekniskt fel. Var god försök senare. Adressen kan ej hittas. Har du skrivit in rätt adress? Täckning finns. Täckning finns inte.
Jamen, det var ju GLASKLARA besked! Från alla företagen som säger sig vara Bäst i test!
Så kikar jag på leveranstider…. åuh, majj gadd! Tre veckor, fyra veckor, fem veckor… Det är nästan så man tror att de ska uppfinna tekniken först när de fått in beställningen.
Ja, jag skulle kunna gå på om det här hela dagen men vem gitter? Nu tar jag en hästdos knark, går ut och stjäl en bil och mejar ner några kärringar. Det är ju ändå lilla lördagen idag. Hej på er!
Modellen ”Ascot” – det här måste väl ändå vara Chesterfields egen blygdläpp? Sicken soffa! Rena pornografin!
Jag gör en snabbkoll på vad folk sökt på för att hamna härinne. Malligt konstaterar jag att de flesta sökningarna det sista kvartalet gäller… pararam… mig själv!! På andra plats återfinns ”Mads Mikkelsen” följt av ”nakna män”. ”Gud” kommer först på fjärde plats och med det får han/hon/det låta sig nöja. Så, där har ni den ultimata kändistoppen, folks.
Och för er som letar efter Mikkelsen… checka kategorin ”Muminjul” här till höger. En hel julkalender med Blå Bloggens egen hustomte förra året – och även ett slags trauma.
Nakna män…. är dessvärre inte så många härinne. Färre än vad man skulle kunna tro. Jag får kanske göra något åt saken?
Och Gud… tja… lyser med sin frånvaro skulle man kanske kunna sammanfatta det?
Men jag… JAG… jag är överallt. Ständigt närvarande. I varje inslag. Omnipotent som bara den. Guskelov.
Luftfuktigheten efter åsksmällarna är dunderhög, jag får ren djungelkänning när jag kommer ut. Avskyr det klibbiga, jag tror nämligen alltid att jag ska tuppa av. Ibland gör jag ju det; fäller ihop mig ute bland folk som en liten primadonna. Men primadonnor faller ju tjusigt med svandunsboan i slow motion; själv stupar jag som en stångad get och kvicknar till kallsvettig och trasig. Det är pinsamt och ter sig nog bättre på film än i verkligheten.
Nåväl, jag höll mig på benen hela vägen till IKEA, skilsmässodiket nummer ett. Varför jag nu skulle dit just idag… Men dit kom jag, svettig, yr och beslutsam. Provsatt soffor så röven gick som en jojo upp och ned i säkert en timme. Ja, jag provsatt fåtöljer också. Det är konstigt hur något kan se så bra ut på bild och vara så sabla obekvämt i realiteten. Idag sparade jag pengar!
Ändå tog det mig tre timmar att klafsa igenom detta gigantiska ställe, kryssa bland skrikiga ungar, mormödrar och farbröder och hippa människopar som vägrade släppa varandras händer. Själv var jag utrustad med block och penna och ihopbitna käkar.
Tre timmar i klibbig djungelvärme och så en sån där svettframkallande självbetalningskassa i slutänden. Alltmedan kön växte bakom mig. Vad kommer jag så hem med? En kastrulljävel på fem liter. Ja, man vet ju aldrig. Man kan ju få besök någon dag. Hungrigt besök. Då duger inga ”jag-är-singel-kastruller” på en och en halv liter.
IKEA är inte byggt för singlar utan körkort. IKEA är byggt för familjer och blivande barnalstrare. Alla har körkort och tar sig till köptemplen lätt som en plätt. Alla hjälps åt, planerar och bär och får hem allt i ett nafs. Att besöka IKEA en söndag eftermiddag mol allena och i princip bara palla med en kastrull och lite småkrafs kan få en singel att känna sig jävligt armsvag. Och ensam.
Men jag tar mig hem igen – utan att svimma – och tänker: Det kallas i alla fall för skilsmässodiket.
Så det så!
Ni vet det kanske inte men den här bloggen innehas av en f.d. hotel manager, en gång verksam i Västaustralien. Där skötte jag ett litet hotell där jag lika elegant konverserade japaner i lobbyn som jag använde stridsgas på kackerlackorna som också bodde där. Det gällde bara att inte blanda ihop’et.
Mellan japanerna och stridsgasen smög jag in i det lilla hål i väggen som var mitt kombinerade kontor och sovrum för att lyssna på Triple J. Jag minns den som världens hottaste radiokanal just då. Det var där jag dog till både Johnny Diesel och Cruel Sea, AC/DC och Jimmy Barnes. Det var ju kanalen med de goa intervjuerna, den feta musiken och de entusiastiska radiopratarna. Detta radioparadis, upptäcker jag nu, sprätter fortfarande i etern och de vet att ta hand om sina australiensiska pärlor.
Hör här bara hur de snackar med en avspänd och humoristisk Nick Cave och checka gärna in detta också. Totalt ett dryga entimmeskalas! Ja ja, det är kanske bara för die hards av Nicke Grotta men jag måste ju få dela med mig av lördagsgodiset! Ni andra får väl gå och titta på Allsången eller vad ni nu brukar göra så här dags.
Go’ afton!
Den 30 september går flyttlasset! Jädrans, folks, då lämnar jag rövpörtet för den lilla småstadens alla okända äventyr. Om det nu sker några äventyr på såna ställen – jag hoppas nästan inte det. Jag söker ju lugnet och friden. Det enda som ska storma är havet och det kommer det att göra. Jag ser fram emot mina vindpinade höstpromenader på stranden… Sedan tar det bara fem – tio minuter hem till en stärkande Laphroaigh i salongen. Värre kan man väl ha det?
Men nu… råder kaos i rövpörtet. Igår levererades trettio flyttkartonger hem till mig av en liten bandit i kortbrallor. Det är meningen att jag ska börja fylla dessa nu… Ska kartongerna räcka får jag sålla ut en hel del skit. Papper, böcker, prylar, kläder, husgeråd…. Operation Rensning! (Vad tyskt det lät?) Bara att sätta igång… men jag blir sittandes i soffan och drömmer mig bort. I skallen rasslar trymåer, chiffonjéer och schläsonger förbi som läcker konfekt eller nakna karlar på djurskinnsfällar. Men vem har tid för män nu när man kan drömma om divaner, tofsar och kornischer?
Mera praktiskt: jag behöver en lång stege och en borrmaskin. Och framför allt: jag behöver lära mig om mobila bredband. Tips någon? Vilka är bra, vilka ska man undvika? Jag flyttar nämligen in i en gammal kåk utan några modernt dragna kablar till det som kallas internet. Så ska Blå Bloggen överleva lär jag få pussla ihop det på något sätt… Hep!
Han är kanske en av de fetaste män jag någonsin sett. Han verkar bo i mitt kvarter för jag ser honom ibland ute på trottoaren, alltid i vild ordväxling med ett gäng andra karlar. Han är enormt fet, midjemåttet som en normal duschkabin ungefär… Han har flottigt svart hår, tillbakastruket från ansiktet och i långa, ringlande lockar ned över axlarna. Alltid klädd i träningsbyxor och T-shirt med avslitna ärmar.
Idag hade han tydligen synpunkter på hur folk parkerade för jag såg honom precis flytta undan en kärra med bara händerna! Han gungade och knuffade tills bilen gled bakåt och krossade lyktorna på bilen intill. Fancluben på trottaren tjöt av skratt när glassplittret träffade asfalten. Mannen vrålade något obegripligt och knuffade ut bilen från parkeringsrutan.
Jag gick förbi med sänkt blick. Tänkte: snart är de här kvarteren ett minne blott.
Mitt emot mitt hus har det nu öppnats ännu ett växlingskontor och en guldsmed. I samma lokal. Härligt. Ny rånrisk, bara fem meter från vardagsrummet.
Det kom en lapp från värden idag, försynt insmugen genom brevinkastet. ”Vi vet att många i huset upplever obehag. Det har varit många incidenter på senare tid… bla bla bla.” Svaret på lösningen blir att ta bort portkoden på försök några månader!?
Ja, kära hyresvärd, tänker jag trött. Det kommer ju att lösa allt.
Jag vet att jag tjatar men jag säger det igen: Jag är så ofattbart glad inför min förestående flytt.
Och imorgon ska jag boka flyttgubbar och flyttdatum och flyttbil och flyttkartonger och hela fadderullan.
På danska heter det flytning.
Tänk att man en dag skulle längta efter en rejäl sådan!
Ha!
