Dr Snuggles, c’est moi

Jag är en sån där horse whisperer. Jodå, för tusan. Jag är kvinnan som kan tala med hästar. Visa mig en kuse och jag kan snacka med den om vad som helst; vädret, vinden, avföringen, hopphöjden…

Jag är kvinnan som talar med fåglarna. De bjuder in mig till sitt mest privata, jag får ta del av deras intimiteter och vi kan tala om vad som helst; vädret, vinden, avföringen, flyghöjden…

Jag är kvinnan som betvingar myror, huggormar och mopsar. Jag använder mig av min mystiska utstrålning, min magiska blick och mitt hemliga teckenspråk. Jag kan utstråla vad som helst: väder, vind, avföring, höjdskräck…

I veckan stod jag på en grusväg när en hare kom skuttande över åkern. De är skygga, de där hararna på ön. Men den här stannade upp, vädrade i luften, såg mig… Sakta började den hoppa närmare, meter för meter. Till slut satt den framför mina fötter, käkarna malde oupphörligt, de brunblanka ögonen glänste. Så där höll vi på ett slag. Haren malde käkar, jag stod och glodde den i ögonen. En vild hare. Jag är fan i mig djurens vän, jag.

När grannen kom emot mig på vägen med hunden blev det eld i baken på haren. Den satte iväg som en pil över åkern.

- Såg du? ropade jag till grannen. Såg du hur nära haren kom? Det brukar de väl aldrig göra?

- Nej, sa grannen lakoniskt. Men ibland beter de sig jävligt skumt. Då brukar de ha fått harpest. Du klappade den väl inte?

Va?!?