Konservativ Bögh-kultur och så en ramsa på det….

Det är valkampanj i Byen och eftersom folketingsvalet går av stapeln i mitten av september så har de olika partierna bara ett par tre veckor på sig att kicka loss. Att det skulle bli val bestämdes i ”sista sekunden” för bara några dagar sedan så nu ligger de i som hungriga hundvalpar allihop. Imorse på väg till kontoret var hela gator prydda med diverse porträttbilder. Det var litegrann som att åka genom ett galleri… alla dessa ansikten. Och så längst ned en partibeteckning. Så fruktansvärt ointressant och gammaldags. Ingen skiljde sig från den andra. Ska detta kallas kampanj?

Tja, i och för sig kan man ju fundera över hur Nikolaj Bøgh från de konservative hade gått hem i gamla Svedala? Med ett sånt efternamn. Kanske en succé? (På Bøgh ska man, enligt honom själv, rösta om man vill bevara danska värderingar och dansk kultur. Med detta menas skola, kyrka och kungahus, enligt hans egen hemsida. Eftersom detta finns i de flesta av Europas länder så får vi nog anta att de danska värderingarna och den danska kulturen har haft en sjujädra genomslagskraft i världen).

Jag fann en annan valaffisch med slagorden: Fattigdom är odanskt! Avskaffa starthjälpen!

Starthjälp är ett bidrag som betalas ut till folk som befinner sig i Danmark men kommer från länder utanför Norden/EU och som inte kan försörja sig.

Jag förstår inte riktigt logiken i den där valaffischen. Jag kom inte ens ihåg vilket parti som hade den. Men det är mycket jag inte förstår.

Å andra sidan hittade jag på en liten ramsa på bussen som jag kallar Livets nödtorft för en gubbe. Den går så här:

Tjola tjola hopp.

Tjola tjola hej.

Krut, brännvin

och leverpastej!

Dr Snuggles, c’est moi

Jag är en sån där horse whisperer. Jodå, för tusan. Jag är kvinnan som kan tala med hästar. Visa mig en kuse och jag kan snacka med den om vad som helst; vädret, vinden, avföringen, hopphöjden…

Jag är kvinnan som talar med fåglarna. De bjuder in mig till sitt mest privata, jag får ta del av deras intimiteter och vi kan tala om vad som helst; vädret, vinden, avföringen, flyghöjden…

Jag är kvinnan som betvingar myror, huggormar och mopsar. Jag använder mig av min mystiska utstrålning, min magiska blick och mitt hemliga teckenspråk. Jag kan utstråla vad som helst: väder, vind, avföring, höjdskräck…

I veckan stod jag på en grusväg när en hare kom skuttande över åkern. De är skygga, de där hararna på ön. Men den här stannade upp, vädrade i luften, såg mig… Sakta började den hoppa närmare, meter för meter. Till slut satt den framför mina fötter, käkarna malde oupphörligt, de brunblanka ögonen glänste. Så där höll vi på ett slag. Haren malde käkar, jag stod och glodde den i ögonen. En vild hare. Jag är fan i mig djurens vän, jag.

När grannen kom emot mig på vägen med hunden blev det eld i baken på haren. Den satte iväg som en pil över åkern.

- Såg du? ropade jag till grannen. Såg du hur nära haren kom? Det brukar de väl aldrig göra?

- Nej, sa grannen lakoniskt. Men ibland beter de sig jävligt skumt. Då brukar de ha fått harpest. Du klappade den väl inte?

Va?!?

Beam me up, Scotty! To another planet, please!

Vaknar mitt i natten av att grannen kommer hem, sådär onaturligt pigg som ett par av mina grannar har för vana att vara, ibland flera dygn i sträck. En kemisk pigghet som motsvaras av lika delar oberördhet inför omgivningens sömnbehov. När folk blir kemiskt pigga älskar de musik med stark basgång, monoton och högljudd. Jag är så trött att jag bara vill gråta. Första natten tillbaka i lägenheten efter en fin vecka på annan ort och det känns som att hamna i skärselden. Vad inbillade jag mig? Att något skulle vara förändrat?

Timmarna fram till gryningen ägnas åt diverse perverterade fantasier om hur jag tvångsmatar grannen med feta och runda lagårdsspindlar, dästa efter sommarens flugkalas. Jag fantiserar om hur jag drogar honom med kloroform, tejpar igen hans mun med silvertejp och rakar hans huvud med slött rakblad innan jag häller saltsyra över skinnet.

Jag fantiserar om hur jag piskar honom med elsladdar tills han tigger om nåd,  hur jag strimlar hans hud i tunna slamsor med rakblad, krossar hans fötter med blytyngder, skjuter honom i knäskålarna och tvingar ned likmaskar i hans hals, dränker honom i myrsyra…

Det hjälper inte ett dugg. Jag känner ingen lättnad, bara en enorm ilska och trötthet och förtvivlan.

När morgonen kommer stapplar jag upp och tänker: aldrig mer! Jag kommer snart att döda den jäveln på riktigt!

Men på gården möts jag nu ikväll av långbord och uppställda högtalare, bara ett par meter från min huvudgärd, där… på andra sidan väggen. Vi ska spela hög musik länge ikväll, det blir nog hela natten! Vi håller nämligen fest!

Som om man då skulle tycka: oh, vad lattjo. Och så snälla de är som sätter upp ett anslag. Då får man liksom stå ut. Då tycker man automatiskt att det är okay. NOT!

Jag blir rädd för mina starka känslor. Jag trodde inte på fullaste allvar att man kunde känna så mycket vrede mot vilt främmande människor. Men det kan man. I varje fall jag.

Jag inser att jag nött ned tröskeln för vad jag tolererar till noll och intet. Det har varit för många såna här nätter, i både månader och år.

Nu har jag funnit mig en ny bostad. Det är minst en, kanske tyvärr två månader innan jag kan flytta dit. Glädjen jag känner över mitt nya hem är svår att beskriva. Ändå räcker den inte till ikväll för att avvärja de vilda känslor som far igenom mig inför tanken på ännu en sömnlös natt…

Störningsjouren, tänker ni kanske. Eller rentav polisen?

Been there, done that, got the T-shirt…

Incest till frukost

Det gamla körsbärsträdet med sina ledsna sjuka löv. Jag har suttit under det i åtta somrar nu och för det mesta fungerar det bra. Ibland lossnar förstås klattar av kåda, kladdiga klickar som plaskar i gräset som små inälvor. Dem vill man inte ha på sig. Men de ligger där och blänker brungula i solen. Kära gamla körsbärsträdet. Med sina ledsna sjuka löv.

För ett par morgnar sedan kliver jag ut med frukostkaffet i högsta hugg och sätter mig. Hör något som gnölar uppifrån grenverket och kikar upp. Näää!? Usch!

En duva sitter ovanpå en annan duva och juckar hejvilt. Ska man verkligen behöva åse slikt SNUSK direkt till morgonkaffet? Duvsnusk dessutom.

Men det är dessvärre ingenting mot vad som väntar. Efter ett tag kliver hanen av honan och sätter sig framför henne. Deras huvuden börjar guppa i sidled och sedan upp och ned. Det är nåt slags jävla efterspel av oanad David Attenborough-karaktär nu. Stackarn, nu ska hon ha honom till att dansa också, tänker jag. Ingen rast, ingen ro.

Men vad liten han ser ut? Bredvid den smällfeta honan sitter denne lille hanne och ser ut som en…. men herregud, vänta nu… det där är ju inte en vuxen duva? Det är ju… det där är ju en… hm…ja…tonårsduva?

Det är då hon börjar kräkas upp mat i hans vidöppna gap. Jag kan se det för jag sitter på första parkett. Han gnyr och gnyr, slår på henne med sin vänstra vinge, oavbrutet. Så fort hon slutar kräkas så slår han henne med vingen tills hon fortsätter mata honom.

Men hallå!?!

Då satte han ju på sin morsa!

Är det nån hemma?

När Fantasin tar på sig överrocken och sticker iväg kliver Döden in genom dörren, iklädd ledans kostym.

 

Hallå!

-          Hallå?

-          Ja, hallå? Hej!

-          Hallå?

-          Ja, hej, jag ringer med anledning av lägenheten. Jag fick ditt nummer av hyresvärden.

-          Hallå?

-          Går det bra att komma och titta på den?

-          Vilken tid! Hallå?

-          Ja, alltså… jag bor inte i stan… så… ja, kan jag komma på tisdag?

-          Hallå. Ja? Tisdag? Vilken tid du komma?

-          Eh… ja, tolv? Blir tolv bra?

-          Hallå! Okay. Tolv. Du ringa mig tisdag. Jag inte bo här. Min son har flyttat. Okay? Hallå?

-          Ja, hallå hallå. Ska jag alltså ringa dig innan jag kommer?

-          Ja! Tisdag. Du ringa mig! Sen klockan tolv. Jag åka dit. Okay? Hallå?

-          Ja men okay. Jag ringer dig. Så ses vi klockan tolv utanför? På tisdag?

-          Ja okay, hallå.

Så lägger han på luren och jag är skitglad.  För just den där lägenheten har ju öppen spis i vardagsrummet och det vill man ju ha. Och köket ser ju grymt läckert ut på bilderna. Samtidigt har jag lagt flera meddelanden på den här människans svarare och bett honom ringa mig. Jag har även skickat sms men inte fått något svar. Men så söndagkväll…. hallå-människan svarar. Vi hallåar ett slag. Nu hoppas jag bara att jag får fatt i honom igen på tisdag. Tisdag klockan tolv. Håll tummarna då, folks. Annars står jag där och blänger surt i en främmande stad och så har man lovat regn också. Men tänk er… öppen spis i muminsalongen. Va? Hallå! Hur coolt vore inte det att ha?

Gick förbi en affär i Malmö igår. Stora skyltar förkunnade att här var det SLUTSPURT och SLUTREA. Jag tänkte: hur obscent är inte Malmö för en engelsktalande.

Slut? Spurt?

Hallå liksom.

Det blir skönt för det har jag bestämt!

Ligger vaken halva natten till ljudet av ösregn och åska. Det är skönt. Det är skönt som omväxling till de vanliga nattljuden. Med ösregn och åska försvinner fyllona inomhus, gatorna lämnas åt hårt regn och nattens svartaste kyssar och det är skönt.

Somnar in i gryningen, ingen klocka som ringer nu. Tre veckors semester och inga deadlines to keep. Inga måste-texter. Bara jag, regnet, böckerna och havet. Lite tågresor till veckan. Ska iväg och glo på lägenheter. Ska bli riktigt spännande. I skallen har jag möblerat nya muminsalonger nu i flera veckor. I skallen sker det mycket eller egentligen bara en sak… jag ser mig själv rensa ut en massa gammal skit… Det som kommer sen är än så länge okänt men det känns skönt. Det blir en ny väg och det är skönt.

Först är man skitnödig och ängslig en längre tid. Sen kavlar man upp ärmarna och gör det som måste göras. Och så är man på vägen mot nåt nytt. Man behöver inte alltid veta vad det är. Men det blir skönt. Det blir alltid skönt i slutänden.

Synd bara att man så lätt glömmer bort det. När man går där skitnödig på nytt, sedan, efter en tid…

Rönnbär

Affischer på valar, kan man kalla det för valaffischer? Eller är det liksom upptaget redan? Nej, jag funderar inte på att sätta upp sådana hemma men tanken slog mig när jag såg bilder hemifrån hon den där som räddade den där som blev avslängd av tåget av den där andra som inte fann den där som ju hade gått på toaletten och då tänkte jag: valar? På affischer? Vad kallas det?

Det är ju också en oviktig fråga. En viktigare fråga för er torde vara: varför har du inte bloggat på så jävla länge? (Nu finns det ju säkert de som inte ens märkt att jag varit frånvarande men dessa vänder jag mig inte till. Jag vänder mig numera bara till stampubliken. Men ni andra får tjuvåka… det gör ni ju i alla fall.)

Ja, det hela har att göra med teknik och säkerhetsfrågor. Har man ingen egen dator längre och lånar sådana där med filtrering och spärrar mot vissa sociala medier, då är det fanken inte lätt att komma ut i cyberrymden och bumpa röv med er. Då tystnar Blå Bloggen. Det händer inte ofta men det händer. Har fortfarande lånedator men en annan. Så nu kör vi. Åtminstone tillfälligt. Jag vet inte hur länge det varar. Men det kan ju också bidra till spänningen?

Visst är det konstigt med medier och finanskriser? Talar de om ”finans” vill de också gärna använda ordet ”kris” i samma mening. Helst i samma ord. Idag talar svensk kvällspress om ”finanskris” och ”chockvågor” sida vid sida med annonser om ögonoperationer, mord och blod och någon allsångsledare på nedfart – allt har samma dignitet. Enligt Aftonbladet kan man tro att världen går under vilken sekund som helst för nu går det CHOCKVÅGOR över världen och vi kan EVENTUELLT få en ny FINANSKRIS som vi aldrig förr skådat. Vänta nu, var det inte precis en finanskris? För ett par år sedan? Som var värre än den där 30-talsdepressionen?

Det är konstigt… när jag tänker på Den Stora Depressionen så knyter det sig i magen. Jag får upp bilder i skallen av fattiga människor i dammiga kläder som travar över den amerikanska kontinenten i svartvitt, och jag hör bluesmusik i djupaste blått och allt är bara elände, soppkök och ett ännu mera elände. Det är så eländigt i världen att det blir grogrund för ett andra världskrig.

Men när jag tänker på finanskris idag så… ja, vad fan… om jag nu själv då tydligen redan genomlevt en finanskris som var värre än den där på 30-talet… hur fan kan det då komma sig att jag fortfarande har mat i kylen, kläder på kroppen och jobbet i behåll? Och om nu Aftonbladet talar om för mig att det går en CHOCKVÅG över världen, betyder det att det inte finns nåt käk kvar i närbutiken till veckan?

Knappast.

Finanskris idag handlar i svensk press om bolåneräntor och att de svenska barnfamiljerna kanske trots allt inte har råd att byta ut sin jävla platt-teve så ofta som de önskar. Det är ännu en bit kvar innan de travar i dammiga, slitna kläder över norrländska vidder i jakt på ett kneg, en lånad filt och en burk bönor vid lägerelden.

Jag bläddrar mig vidare genom internet och läser annan press, lite amerikansk, lite engelsk, lite dansk… man talar inte om några CHOCKVÅGOR, man talar om att det är surt nu. Men att läget är surt är liksom något annat i min värld än Den Stora Depressionen.

Jag undrar om valarna tycker läget är surt? I världshaven lär det ju vara surt. Jag undrar vad ordet CHOCKVÅG innebär för en val, de är ju så jävla stora och feta? Om USA är finansvärldens fetaste späckhuggare så kanske det… äh, vad fan. Jag skiter i det här. Nu går jag ut i solen. Hej på er…