Glad? Jag?

För en 2-rummare i Dragör är väntetiden nu 25-30 år. Det kostar ca 150 kr om året att stå i kö. Jag funderar inte så många sekunder innan jag stryker Dragör från listan över ställen där jag skulle kunna bo. Jakten går vidare. Jag är sur. Sur över alla avslag, sur över alla dem som lovat höra av sig men inte gör det och sur över alla som inte ens svarar.

Så försöker jag ställa mina skitproblem i relation till folks sorg och smärta över det som hänt i Norge. Det är ju också en jäkla jämförelse men den är ändå så närliggande. Jag har kollegor som drabbats. Alla verkar dessutom känna någon som känner någon… Ingen är oberörd.

Men så återvänder jag till mina bostadsbekymmer, surnar till och orkar liksom inte jämföra. Vad ska det förresten tjäna till? Så härmed erkänner jag mig sur, självupptagen och mera sur.

Dessutom har wordpress fuckat upp hela helgen. Det tar mig en halvtimme att veva mig in här och lika lång tid att byta sida. Svarar jag inte på kommentarer så vet ni varför. Jag är marinerad i citron. Sur liksom.

Men det går väl över.

Jag tänker på när jag satt hos Brottsofferjouren och snackade om hur det kändes att få ett vapen riktat mot sig i hemmet, i den s.k. tryggheten. Hur det kändes när en vilt främmande människa plötsligt intar ens verklighet och bara vill ont. Det har gått flera veckor sedan det hände. Jag kan fortfarande inte prata om det utan att det stockar sig i bröstet. Jag är rädd. Fortfarande. Men jag blev inte skjuten.

Jag tänker på hur många som de facto dött nu i helgen, just för att en främling beslutat sig för att ta deras liv, Jag kan inte identifiera mig med den där massakern. Jag vill inte ens försöka. Men idag när en person i min närhet frågade mig varför jag ville flytta så försökte jag berätta vad jag varit med om. Om vapenhot, inbrottet, stölderna, främlingarna som rotat i allt privat… Han började skratta. Kanske blev det för bisarrt, kanske visste han inte hur han skulle reagera. Men jag blev så fruktansvärt ledsen. Som om inget av det som skett egentligen spelar någon roll för någon annan. Så jag återgick till min lägenhetsjakt och surade istället. Hellre sur än ledsen.

Dessutom suger den här s.k. sommaren. Det är ju för fan höst i juli! Det stinker lik ur Köpenhamns avlopp. Så nu vet ni det. Regn, piss och skit!

Sa jag att jag var sur?

R.I.P Amy

Bara frågor, frågor, frågor

Det tumlar om i huvudet när de första nyheterna når en. Bilderna från staden där man gått ett flertal gånger. Men varför just där? Fredliga, tama Oslo. Herregud, Norge? Varför ska de bombas? Jag hade inte blivit förvånad om det exploderat i Köpenhamn… Danmarks inblandning på diverse platser i världen, politiska klavertramp, jag själv som jobbar för en amerikansk koncern… Jag har varit med om misstänkta bomber, polisavspärrningar, misstankar om mjältbrandspulver i posten… Åren går och man vänjer sig inte, men man stänger av. De första vågorna av rädsla, oro och ilska går över och man glömmer, stänger av… tills nästa gång. Men Oslo? Jag förstår inte.

Så svepter oron in och man greppar telefonen. Är vännerna okay? Är vännernas familjer okay? Var är de just nu? En efter en betas listan av, axlarna sjunker ned lite, man börjar andas från magen igen… Meddelanden som trillar in ett efter ett. En kollega som varit på kontoret i Oslo när det skedde och trott det varit jordbävning. En kamrat som varit hemma med sitt lilla barn flera kilometer därifrån men som både hört och känt smällen. En annan kollega som inte svarar på hela natten. Oron kommer tillbaka. Varför ringer hon inte? Var är hon? Snälla, svara! Svara och säg att allt är okay.

Och så det där maniska behovet av att oavbrutet hoppa mellan nyhetssajterna. Vad skriver norsk media, vad rapporterar BBC och CNN? Jag försöker sluta men timmarna går och jag läser och läser och streamar ned nyheter på nätet som till slut bara är upprepningar. För ingen förstår. Alla ställer bara frågor.  

Varje gång något omvälvande sker – alltid samma sak. Törsten efter information. Vad säger man i världen? Vem har svaret? Vem kan förklara det som sker? För man försöker ju så förtvivlat att greppa det ofattbara. Som om man gång på gång nöter in rubrikerna i hopp om att det ska bli mer lättbegripligt. Men det blir det ju inte. Inte egentligen.

Och så spekulationerna… Politik. Religion. Terror terror terror. Vilka är ansvariga? Vem gjorde det? Varför?

Orden, uttalanden som ställer människor mot varandra varvas med bilder på männsikor som hjälper varandra. Det onda sida vid sida med det vackra hos människan. Vår instinktiva känsla för att sträcka ut en hand, visa medkänsla, stödja och hjälpa. Och så snubblande nära intill: vedergällning, syndabockar, misstänkliggörandet av hela folkgrupper. Vi. Dem. Vän. Fiende.

Fienden visar sig nu troligtvis vara norsk. Han beskriver sig som kristen. Vad tänker den terrorgrupp som först tog på sig skulden nu? Vad tänker en mor när hennes son kanske visar sig vara den som orsakat fler än 90 människors död? Vem tar emot hennes gråt? Hur tacklar man att vara förälder till någon som redan är så hatad och avskydd? Vad tänker föräldrarna till de barn som skjutits ihjäl? De anhöriga till dem som bombats ihjäl? Vad tänker de som fortfarande inte fått fatt i sina anhöriga? Vad sker hos dem som trots allt klarat sig? Känner de skuld över att ha överlevt när deras kamrater inte gjorde det? Skäms de över att känna lättnad? Får man vara glad över att leva när allt är så fruktanskvärt tragiskt? Vad händer med all rädsla, den skräck som sitter kvar i alla dessa kroppar lång tid efteråt? Hur kommer den att ta sig uttryck? Hur mår de kvinnor och män som gått hela natten och samlat in döda? Vad far genom deras huvuden?

Och vad sker om några dagar eller veckor när vi matats med detta tills vi inte längre vill eller orkar mer? Sådär som alltid sker när de första vågorna av chock och förfäran svept förbi… Glömmer vi då, stänger vi av… tills nästa gång det sker något?

Dagens Pål Pommac

Idag försökte Pål Pommac tända eld på sin installerade brandvägg.

White trash on weels

De glider förbi ibland – alldeles för långsamt om ni frågar mig – de där med vindrutorna nedvevade och den hysteriska musiken på maxvolym. Det är alltid samma slags musik i de där bilarna.

Det hänger ihop. Folk med dålig musiksmak vill alltid dela med sig från bilen.

Varför?

Inte en enda kommentar fick jag!

Gud, vad jag var fräck den 1 februari 2008. Så fräck skulle jag aldrig vara idag.

När färgerna hörs

Om den här tavlan var en musikstil, vilken genre skulle den då vara? frågar jag mig själv och fyller genast i svaret: funk!

För det är något med linjerna, en slags stadig stötig rytm som får mig att tänka på just funkmusik. Bara i den här målningen, inte i de andra.

Sen funderar jag över om jag är den enda som ställer såna där frågor till mig själv när jag går och glor därinne på konstmuséet. Jag har hört att det finns människor som ”ser” färger i musik. Det vete fan om jag gör det. Men det funkar åt andra hållet; det är inte alls ovanligt att jag hör musik när jag ser konst. Det hänger liksom ihop. Ibland hör jag röster, ljud av olika slag… och en rytm. Inne i hjärtat, i magen, i underlivet. När det aldrig händer något därinne i kroppen, när jag aldrig hör musiken… då är det kasst, det jag tittar på. Det är så jag avgör vad som är bra eller dålig konst – för mig personligen.

När jag ser den här utställningen är jag belåten. Jag kan inte beskriva det på något annat sätt. Jag är belåten. Jag lyssnar aldrig på funk numera men jag ser klart och tydligt att det är en funktavla han har målat, flera årtionden innan funken ”uppfanns”.

Inför tavlan ”Tvärgata” får jag prova flera lägen innan jag hamnar rätt. Den hänger så fel, ljuset ovanför gör att det blänker och döljer detaljerna. Snett från vänster blir det bra. Jag står och tittar. Hör slamret från mannen med kärran mellan de mörka husväggarna. Hör hur det fräser från gaslyktorna. Bilen i förgrunden har ett slags slamrande istadigt läte. Hela staden ligger i mörker, det blänker i kattens öga däruppe i fönstret. Jag kommer att tänka på något av Edgar Allen Poe. ”Tvärgata” målades 1929, samma år som ”Skuggspel II”, den mindre tavlan som hänger strax intill och också andas samma stämning.

Jag är belåten för jag finner nya ting i många målningar som jag stannar inför. Först ser man och så ser man lite till och när man stillar sig och andas från magen och kopplar bort omgivningen ser man ytterligare ting. Det är som ryska gummor när man var barn. Man vill in till kärnan men hoppas ändå på ytterligare lager därinne. Bara för att processen är så skön. Avskalningen. Uppdagandet.

Jag är belåten. Belåten för att utställningen rymmer för mig nya verk, belåten för att många av målningarna är från en tid jag älskar, belåten för att Jenny Maria skrev om den och därmed gav mig tips om att leta mig hit. Det borde fler göra.

Han känns som en vän. Den lugne, lite stele mannen med vulkanen på insidan. Gösta Adrian Nilsson. GAN.

Honom kan man skriva mycket om. Men läs Jenny Marias recension till att börja med. Sedan kan ni ju leta er vidare om ni vill. Förbi funky matroser och in i det bultande färgstarka hjärtat.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Till dig, Gösta-lill.

Döden virkar en grytlapp av mina känslor

Det krafsar på insidan efter ett tag. Det gör det alltid och jag vet vad det beror på. Jag snackar så mycket om hur skönt det ska bli att ta det lugnt, vara ledig från jobbet… Men det tar inte lång tid innan det där envetna krafsandet sätter igång. Ett slags missnöje med mig själv. Det handlar ju bara om en enda sak: att skriva. När jag lägger av rostar jag ihop.

Se bara på bloggen… av diverse omständigheter har den hackat hela sommaren. Inte fan blir det bra, inte. Och när jag tänker att jag borde pyssla om den lite mer, engagera mig och så… Då tar det emot – av en enda anledning: Jag har rostat igen.

Det är fan inte bra. Man måste jobba. Att sluta skriva är som att sluta tänka. Man blir som mos i skallen. Slö, däst och märkligt passiviserad. Passivitet är otäckt. Valium i lederna. Stunden strax innan döden.

Nej, jag borde jobba. Inte tänka så jäkla mycket på hur det blir. Bara sätta igång och jobba.

Skrubba bort rosten.

Jag är inte satt på jorden för att sitta och glo på molnen. Jag är inte Baudelaire, jag är hans hustru. ”Din förbannande molnspekulant!” säger jag till mig själv. Skriv eller dö! Och tjafsa inte så förbannat!

 

Tass för grönt

Jamen, jag har ju en veckas semester. Visserligen händer inte ett smack så jag kunde ju blogga tarmen ur led men jag vet inte om jag vill. Igår såg jag en labrador som tränats till att trycka på knappen för grön gubbe vid övergångsstället. Hans matte var tatuerad som en julgran. Hon såg sur ut. Två meter därifrån stod en man och åsåg hela showen. Han var nästan lika tatuerad. Han såg förälskat på kvinnan med hunden. Så blev det grönt och vi gick över allesamman.

Ja, ni hör…

Det händer inte ett skit.

Hejdå.

Step it up

Jag såg en gång en dokumentär om kvinnor som frivilligt opererade bort tår för att kunna ha moderna skor. Samma dokumentär visade kvinnor som burit just moderna skor så till den grad att de blev tvungna att operera fötterna för att kunna gå i fortsättningen. Därefter trodde man kanske att de skulle ge fanken i tortyrredskap som stilettklackar och annat? Nej då, de fortsatte glatt att pina sig eftersom skor och mode var viktigare än hälsan. I värsta fall fick man väl ta till nya operationer. De där fotkirurgerna (alla män) hade hur mycket jobb som helst. De opererade bort tår, de rätade upp och lade till och drog ifrån, det var inopererade fettkuddar och jag vet inte vad. Fotkirurgerna skrattade hela vägen till banken. Precis som skodesigners som sålde tunna skinnbitar och sylar av metall för tusentals kronor paret.

Man kan säga mycket om sådana program. 

Men jag ids inte. Ni vet nog ändå.

För tre år sedan fick jag några små sprickor i högerfoten som tog en jäkla tid att läka. Det gjorde ont. Sådär  ont så man ibland förvandlas till en barnunge som bara vill tjuta rakt ut. Jag satt med foten på bordet i två månader, jobbade med datorn i knät. Sedan dess har det inte varit en självklarhet att gå långpromenader som jag alltid älskat. Det måste planeras och beräknas och göras B-planer och C-planer och kännas efter och kolla skor och… det är lite surt ibland, om man så säger.

För några dagar sedan gjorde den där skadan sig påmind igen. Jag fick nästan hjärtstopp. No fucking way jag tänker ha det så här mer!

Om några timmar har jag dejt med Anders. Han är fotspecialist. Han ska få dona och greja med mig.

Jag undrar om han har mycket pengar? Jag undrar om han kittlas?

Vi kanske kan gifta oss?

 

Bulldeg

Efter en dag i helsickeshålet med avtalstexter av modell tyngre är hjärnan som en utspilld grogg; ledsen, förkastlig och värdelös. Efter dagens skyfall och starka blåst ligger bruna och gula löv utsmetade i asfalten. Men vänta nu, det är ju bara juli? 

Men jag kommer hem, käkar lite paj och tänker: nåja, det är nästan semester (en arbetsdag kvar) så jag kan lika gärna ta fredagsvirren med en gång. Så jag smuttar på en liten Balvenie i lilla finglaset; efter Skatans tips om Tom Waits lyssnar jag lite på hans skorriga, trygga murr-murr-stämma, axlarna sjunker ned och tillvaron börjar arta sig igen.

Är det maten? Är det alkoholen? Är det musiken? Eller kort sagt förmågan att finna det lilla guldkornet i vardagen?

Idag har jag verkligen förtjänat min lön, om man säger så.Kroppen värker. Men jag är stolt också. Jag är bra på det jag gör!

Så funderar jag lite över det här med religion och vetenskap. Sådär som man ibland gör när tystnaden lindar in en som i en filt och maskineriet snurrar igång igen. Religion och vetenskap. Tunga ämnen. Tunga favoriter. Sånt som knådar hjärnan likt en jäkla bulldeg. Så som det ska vara.

Det enda som saknas är en god cigarr.

Go’afton.

Pikémannen

Vi tar samma buss till jobbet, jag och pikémannen. Han är alltid lika sur. Vi talar inte med varandra. Vi låtsas inte om varandras existens. Men vi har tagit samma buss i säkert ett års tid…om inte två.

I april tog pikémannen av sig ytterkläderna. Varje morgon vid busshållsplatsen dyker han så upp iklädd svart kortärmad pikétröja, svarta jeans och svarta sandaler. Detta oavsett väderlek. Vi andra försöker anpassa oss till regn respektive solsken men inte pikémannen. Han bär sin standarduniform även i spöregn och blåst. Många är de morgnar jag fascinerat stirrat på hans gåshud på armarna och undrat varför han inte tar på sig en jacka. Han är ständigt lika sur, har alltid samma kortärmade pikétröja på sig. Ibland ser han ut som om han talar för sig själv. Han verkar alltid lite arg.

Döm därför om min förvåning idag när jag skådade karlen utanför en skoaffär. Jag kände inte igen honom först. Han bar YTTERKLÄDER! Han såg lycklig ut!