Finns det möjligen någon härinne som vet en ledig hyresbostad i ett lugnt område nånstans i Öresund, svensk eller dansk sida, med hyfsade kommunikationer till Byen, så mejla mig gärna. Adress finns under fliken ”Om Lilla Blå” under vinjetten.
Läget är, som man säger, desperat.
Min muminsalong har varit lekstuga till någon/några pundare i veckan och jag behöver någonstans att bo.
Funderar på den där koman som infinner sig efter en storhelg. Ta Sverige som legat i spritmarinad sista dygnet för att de i fredags skulle ”fira” midsommar. Det är något tafatt och tragiskt över det hela.
Midsommar. Ljuset. Det magiska. Naturen som når en topp, midsommar är ju själva klimax liksom… den där tiden vi alla går och suktar och trånar efter hela kalla mörka vintern. Man skulle kunna tro att när den äntligen kommer vill vi uppleva den med alla sinnen vidöppna, fullständigt glupskt tanka hela systemet fullt av ljus. Klarvakna, ivriga.
Istället tjongar folk in den stora bedövningssprutan i kroppen. Alkohol. Kröken! Man bedövar sig totalt, stänger av det magiska man längtat så efter, och kryper in i töcknet för att nästa dag ligga i total koma.
Är det inte märkligt? Likadant är det då vintermörkret ger vika och allting spricker ut och får nytt liv. Den tid då svensken borde sträcka armarna mot skyn och jubla med kåthet och glädje rusande som ett tåg genom kroppen. Men nej, då är det Valborgsmäss och den stora bedövningssprutan tjongas in igen. Doink! Folk super sig redlösa och stänger av.
Märkligt fölk, märkligt land. Är vi rädda för de största känslorna?
Mår som en loj lokförare sedan ett par dagar. Tuffar fram lite stillsamt förnöjt genom tillvaron och börjar så sakteliga inse att en mångårig segsliten process, ahvaffan vi kallar’t damoklessvärdet, nu snart är ett minne blott. Ett vidrigt minne men ändock något att snacka om i förfluten tid. Ledsen om jag är kryptisk, det är privat, men jag måste ändå få pysa lite härinne… En ny tid kan dra igång. Jag har tre stora punkter på listan över ting att få styr på i tillvaron och nu kan jag snart stryka den första punkten. One down, two to go.
Blå Bloggen har haltat lite de sista månaderna, främst av ovanstående skäl. Så kan det bli. Hade jag skrivit för besökssiffrornas skull borde jag nu lägga ned allt vad bloggande heter för hit hittar inte många längre. Men jag, den loja lokföraren, tuffar vidare i alla fall. Det blir som det blir och jag är glad för dem av er som ändå hänger sig kvar.
Funderar på att byta efternamn också. Det ni.
Har ”torka-stjärten”-uppgifter idag. Det är såna där spökskrivjarobb som man gör åt viktiga människor som inte själva har tid eller vet hur man gör. Man får torka dem i rumpan för de kan inte själva. Beställningsjobben kommer ofta från kostymfolk, har jag noterat. Men jag erkänner, jag går på halvfart. Slirar nämligen in på s.k. boligportaler titt som tätt. Kollar lägenhetsannonser. Drömmer mig bort inför bilder från Nordsjälland, små pörten vid havet. Men det är för långt från jobbet. Det är för långt från allmänna kommunikationer – alla de där ställena jag fastnar för allra mest. Och så kostar det förstås. Det gör det ju alltid.
Så jag får väl torka några rövar ytterligare. Inbilla mig att det dimper in en förmögenhet på mitt konto en dag och så ordnar sig allt.
Jag torkar både under St Hans och midsommar. Men grattis alla ni andra som ska fira den osynliga sommaren och nypa varandra i bröstvårtorna. I envy you.
Pizännlavv, people!
Hoppas ni alla känner av det, pojkar som flickor.
Idag är det sommarsolståndet!
Det drar ihop sig till häxbrännar-torsdag i Byen, St Hans. På fredag är det den där dagen då svenskar äter sill och dricker snaps innan de våldför sig på varandra i regnvåta buskage med färskpotatis instoppad i öronen. Själv går jag mest omkring och småler av flera anledningar. Kroppen tycks dessutom fått ett rejält påslag av hormoner för jag har fått finnar i ansiktet! Rediga rackare. Spännande på nåt sätt. Jag kan inte låta bli att pilla på dem. Mmmmm, pizzafyllning.
Läste att Köpenhamn förbereder sig redan nu för nåt slags cykel-VM i september då hela innerstan ska stängas av för motortrafik i flera dagar. Jag hade önskat att stan var avstängd för cyklister också. Det finns många som tror att cykeltäta Byen är full av gulliga motionärer, frisksportare som laglydigt och snällt cyklar omkring lite rart och hälsar på varandra. Det är inte sant. Cyklisterna i Köpenhamn tror att de äger alla trottoarer, alla gångbanor och därtill alla flerfiliga motorvägar. De plöjer sig fram som stridsspetsar överallt och skiter i rödljusen, de skiter i bilarna och de skiter i gångtrafikanterna. De tar allt och alla som personliga förolämpningar och skriker gärna svordomar åt dem de cyklar förbi. I september bör jag alltså vara någon annanstans. Frågan är var?
Gotta luv it, folks!
En gång i min fattiga ungdoms dagar när tillvaron mest bestod av snabbmakaroner byggde jag en kamera. Nej, den fungerade inte. Men så här var det… jag skulle fira påsk med ett gäng människor och de var stadda vid kassa och det var inte jag. Vad göra? Alla var vi dock ense om att några påskägg skulle vi inte ha, däremot kunde vi ge varandra påskgåvor. Till den snofsige art directorn som var fotointresserad gjorde jag en liten kamera. En träbit som lindades in i röd papp och fick en lins av kork. Sedan var han lite haschintresserad också så han fick en bit lakrits i en filmburk, ni vet de där svarta plastburkarna med grått lock som fanns innan digitaltiden. Tro’t eller ej, men den snofsige art directorn blev mycket rörd och ställde sin kamera på skrivbordet på det flotta reklambyrå-kontoret. Filmburken med dess innehåll storskrattade han åt. Själv fick jag en bunt böcker med erotik i. Tja, så kan man också fira påsk.
Jag minns detta när jag ser bilden av Miroslav Tichýs hembygge.
Miroslav var tjeck, fattig, fotograf och snuskgubbe. Till skillnad mot mig fick han sin kamera att fungera och fotade i långeliga tider. Mest smög han sig på damer, helst avklädda. Jag antar att ”snuskgubbe” har en ful klang i de flestas öron men jag får väl erkänna att jag i såna här fall snarare känner trygghet. Det är något tryggt med snuskgubbar som är intresserade av kvinnor. Men jag kanske är i minoritet. Hur som, Miroslav Tichý visste nog det mesta om hur det var att vara fattig. Det hindrade honom inte från att göra det han ville. Jag fann ett citat av honom som jag diggar:
Photography is painting with light! The blurs, the spots, those are errors! But the errors are part of it, they give it poetry and turn it into painting. And for that you need as bad a camera as possible! If you want to be famous, you have to do whatever you’re doing worse than anyone else in the whole world.
Jag har sagt det förr och jag säger det igen: jag älskar fotografi. Jag kan glufsa det i mig som en påse chips, utan eftertanke, utan avbrott, i en stadig enveten takt för att stilla begäret. Andra gånger blir jag finsmakaren som stannar upp och pillar små små bitar från gaffeln och njuter i sekunder som blir evighet. Allt beroende på humör.
Men vad som är bra och dåligt foto, det pallar jag aldrig diskutera. Jag kan inte diskutera det, jag vet föga om vinklar och teknik och ljus och komposition när det gäller foto. Om kameror vet jag inte ett skit. Jag vet bara att när jag ser något som jag tycker är bra, då händer det något inuti kroppen. Hjärtat liksom stannar till en sekund, jag kan bli torr i munnen, jag kan få gråten i halsen eller känna en elektrisk stöt genom magen. Likadant känner jag motstånd i kroppen när det är något jag inte gillar, när hela jävla bilden andas något arrangerat och dött. Kanske är ordet jag letar efter ”effektsökeri”. Jag vet inte… Men snuskgubben Miroslavs bilder tycker jag om. De är skavda och skeva och skitiga och väldigt fina. Tycker jag. Miroslav Tichý kan ni googla på om ni vill se mer. Han dog i april. Gammal karl. Stort skägg. Visste hur man byggde sin egen kamera. Hade jag känt till honom när jag var ung hade jag tagit mig till Tjeckien och bjudit honom på snabbmakaroner. Så kunde han säkert lärt mig ett och annat om teknik.
Är det medelåldern, det här? Kanske väntar rentav ett klimakterium i farstun, iklädd hempermanent och T-shirt med djurmotiv i glitter? Fan tro’t. Jag vaknar sur och blir bara surare allt eftersom dagen fortskrider. Har glömt ett viktigt manus på kontoret som jag skulle färdigställa hemma. Har fått alla mina fördomar kring hantverkare bekräftade (och de är fula fördomar, må ni tro)! Och så är tvättmaskinen paj. Och så är det en fläkt som pumpar på i säkert 200 varmgrader och inte går att stänga av. Jamen, det är okay. Vi kan grilla korv i luften, folks. Låtom oss hänryckas, tammetusan, det är ju pingst.
Inuti mig rasslar den ena vassa, stilfulla repliken efter den andra. Vissa dagar är man bara en djävul på att formulera sig. Varför är det då ingen här som jag kan skälla ut så där elakt och elegant? Det är ju idag jag är på topp. På citrontoppen, va. Sur så det knastrar i sinnet.
Samtidigt är det lite skönt. Har varit nere för räkning så länge att jag knappt känner igen mig själv. Känner du igen mig? Det får inte bli en gnäll- och tycka-synd-om-blogg, det här. Men ibland blir det för mycket och då knakar man ihop. Så lite kärringsurt är nog bara bra. Kanske kommer man på banan igen.
Säga vad man vill om pundarna – men det finns inga bättre barometrar. De avläser väderleken snabbare än SMHI. Sitter de ute blir det fint, är de väck kommer regnet inom en halvtimme. Otroligt. Forskningen borde titta närmare på det där. Måste vara något i blandningen av pulver, piller och utslagenhet som kickar igång nåt centrum i hjärnan som annars ligger i dvala. Sanna mina ord.
Nånstans i Sverige har en 50-åring åkt dit för att ha satt på ett får men säger sig inte minnas hur. Skyller på starkspriten. Ja, i sommarvärmen ska man låta bli sponken och hålla sig till vatten. Hur svårt kan det vara? Å andra sidan är det ingen som frågat vad fåret druckit… ej heller om det var ett minderårigt får. Vissa saker rapporteras i fetstil, annat talar man tyst om.
Ja, livet är inte lätt, folks. Det är inte lätt att blogga djupsinnigt och intressant heller, år efter år. Ifall ni nu trodde det.
Pingstfirare där!
Morsning.
Jag har officiellt inte gått i terapi på några år nu, förutom under en rejäl vurpa förra våren/försommaren. Då tog jag några snack med psykologen som vet mer om mig än någon annan levande själ, inklusive mina närmaste vänner. Hon tycks ha ett sjätte sinne. Det kan gå månader utan att vi har kontakt, t.o.m. år. Men så kommer det en hälsning ibland. Och alltid när jag mår riktigt kass. Hur kan det komma sig? Luktar hon sig till det?
Idag sände hon ett sms. Har jag det bra?
Nä. Det har jag inte. Men sjittasså vad det känns gott att bli ihågkommen.
Ja, sån är jag. Ibland funderar jag på att invitera henne till blå bloggen. Men då blev jag kanske inlagd? Ha!
Tajt schema imorgon, sedan reser jag bort några dagar. Till ett ställe där grannen ibland spelar dragspel i ottan. Men det kan jag ta. Vad är väl ett bälgspel mot action i stan? Pizåvkäjk. Tar han sig för mycket ton går jag över och välter omkull honom i vinbärsbuskarna.
Go’ afton!
Och hur har ni det i era villaträdgårdar, vid era mysiga torp och piffiga små grillpartyn? Är ni avslappnade och glada, har ni trevligt, dricker ni rosé och småpratar, odlar solbrännan och njuter av sommarkvällarna? På min gård får ett psycho för sig att det roligaste man kan göra är att slänga en hemmagjord bomb. Gärna när en intet ont anande granne går förbi. Det är ju så jäkla kul att se folk falla till marken, inte sant? Och så ryker och bolmar det ju så spännande också? Precis som på en hårdrockkonsert.
Ja, jag är bitter.
Jävligt bitter.
Ännu en dag med papper, blanketter, lagparagrafer, utslag på domar och fan och hans mormor. Ängslan, oron och frustrationen som jazzar runt inombords… Jag tänker på de där som har svårigheter att uttrycka sig skriftligt, de där som får klåda och hjärtklappning inför tanken på att fylla i blanketter till myndigheter. Om jag, som bollar med ord hela dagarna, får ont av detta… då är det fan eländigt! Jag toppar det med ett par snickare som skulle dyka upp idag men inte kommit ännu. Något säger mig att de inte kommer alls. Det brukar de ju inte göra när man kommit överens om datum. Livet är underbart! Bara inte här. Jag tuggar i översta kanten på en lång lista av saker som måste åtgärdas och jag undrar om jag någonsin kommer till slutet. Sitter jag en dag och ser tillbaka på det här och konstaterar att alltsammans är avklarat? Att det gick vägen? Att jag kom upp till ytan och kunde andas igen?
Jag försöker fokusera på den bilden men det är fan så svårt. För när Ängslan, Oron och Frustrationen fått på sig dansskorna överröstar de lätt allt annat. Och de är glada i att dansa!
Och säg nu för fanken ingenting om att det i alla fall är sommar och att solen skiner. Jag har inte tid att gå utanför dörren. Ju!
Men vi hörs. Hej o hå.
