Det är tidig morgon och det är hål i himlen. Ett vitt hål i en gråsvart himmel långt där ute på havet och genom hålet strömmar ett starkt ljus. Mitt ute på vattnet ser det ut som om en spotlight tänts, the stage is set… en stor magisk stråle tvärs igenom en åskgrå tillvaro. Jag står och tittar tills det försvinner.
Åker förbi kanalen när regnet faller hårt och vasst. På en av husbåtarna står en man på knä och torkar två stora hundar med en handduk. Det är morgon och hålet i himlen har försvunnit.
Inuti mig slår hjärtat tungt som stenkross. Det känns i hela bröstkorgen som varit i kramp nu sedan en vecka. Det värker. Jag har en metallisk smak i munnen efter alla ångestattacker. Men hålet i himlen var fint. Som om nån däruppe tände en lampa för ett kort ögonblick. Men scenen förblev tom.
Det känns lite futtigt att säga det, efter att dina ord målat upp sorgen på himlen.
Men här kommer det alla fall.
Kram!
Tack, Eva-Li. En kram är en kram är en kram och inget fjutt.
“- My heart is broken for your loss.
- Heart?! Hmph! I have filled my heart with hate!
- Good.”
De hade fina paket.
Jag tycker nog höftskynkena är lite för loose, men det är bara min personliga smak. Alla kan ju inte gilla Fabio, om jag förstått saken rätt (och hur overkligt det än kan tyckas).
Vet inte om du vill ha en kram, men skickar ändå. Massor!
Och …
Steve Harley – Sebastian.
http://youtu.be/_OIFk2dQcno
/Marie
Kram, Blå!
Kram, soldansare.
Hmm…
Undrar om min tidigare kommentar hamnade i något spamfilter för granskning.
Bifogade nämligen en länk med Steve Harley…
Hursom, tänker på dig och skickar återigen massor med kramar.
/Marie
Jo, den hamnade i filtret men nu är den uppfiskad. Mange tak.
Kram fina. <3
Och så kommer också ett famn full av Loll-kramar. Ångesten är inget du vill ha belyst på scenen du beskrev, den vill du bli av med. Och det blir du! Och så kan du kliva upp på scenen och låta något behagligare bli belyst av vackra hål i himlen.
Åhh du fina lilla Lilla Blå … massor av kramar och tankar på dig … förstås. Vad skall vi ta oss till med våra ångestar (jag skriver #vi ” för jag känner igen mig sååå…) Dessa ångestar som inte behöver ha några direkta YTTRE orsaker … dessa ångestar som bara överfaller en och nöter ner en till en liten blågråsvart pöl … dessa ångestar som KAN ha en yttre orsak men … denna helvetiska känslighet och dessa ångestar.
Hoppas solen bryter igenom ordentligt, det slutar blåsa … molnväggen öppnar sig på vid gavel och himlen blir hög och ljus och livet lättare … nu när sommaren står för dörren och allt…
Och massor av kramar …
Pusselipuss. Idag har jag tänkt på dig hela dagen.
Till dig Lilla Blå …
(… (Inget sexuellt alltså)… men jag skulle verkligen göra allt för att få dig “glad” igen … Tänker på dig! ) Kram!
Och äntligen, kanske, jag släpps in här och kan kommentera. Har inte kunna göra det från min mobil. Hoppas ångesten släppt, om inte helt så i alla fall tillräckligt för att hålet i himlen ska belysa dig. Att du är tillbaka på scenen igen. Kanske i alla fall precis bredvid det starka ljuset, i utkanten.
Kram
Hej, Blå.
Idag skiner solen så varm och jag hoppas att hålet inom dig har släppt något.
Saknar dina ord.
Sköt om dig.
/Marie
Tack allesammans. Ända nedifrån magsäcken.