Med en Gretsch stor som en… som en hel dassdörr, med ståbas som oavbrutet får pisk och med låttitlar som Marijuana, Bales of cocaine, Martini Time, Big red rocket of love och Baby I’m drunk så är det lite svårt att hålla sig helt sval. Jag är ju så lättköpt. Ju.
Inleder lördagmorgonen med att lyssna på Reverend Horton Heat. Stunsiga gubbar som spelar sån där förbaskad psychopunkrockabillytruddiluttanlej som jag vanligen älskar i två tre minuter innan jag blir åksjuk, äcklad och vill kliva av. Sån där musik som brukar få mig att tvivla på mitt eget omdöme. Nä, jag varken älskar eller hatar det här bandet. Men det fick inleda min dag.
En dag som ligger utsträckt framför mig som ett oskuldsfullt gossebarn att göra precis vad jag vill med. Mohahahaha.
Apropå ljuvliga pinsamheter, Reverend Horton Heat har t.o.m. givit sig på Motorheads gamla fettpärla Ace of Spades. Herregud, vad säger man? Det här är kriminellt!
Äckelskönt.
Herregud! Här går det undan. Måste tipsa en gemensam vän.
Gemensamma vänner ska tipsas. Absolut.
Ja! Fast jag har fart i blodet och älskar när något går i min takt
Då kan du trycka replay hur många gånger som helst.
Tja.
Fast kan Ukulele orchestra of Great Britain lira Nirvana så..
Har sett många varianter av den här låten men detta var något speciellt. Ska man skratta eller gråta? Vänta bara tills Nirvarna-Majsan får se denna… åhå åhå.
Skrattar och gråter om vartannat. Men man blir fascinerad på nåt sätt.
Tråkigt ljud, men ändå gött. Fast det där moderna frontmanarbetet, a la nymetall, har jag rätt svårt för. Ser jävligt muppigt ut.
Bales of Cocaine är riktigt sjysst, men jag gillar Sue Jack Daniels bättre
Det där får en ju definitivt att piggna till om man nu tänkt något annat!