Jag kör mitt race. Så brukar jag tänka när jag ibland funderar på inriktningen i mitt liv, mina intressen, mitt bloggande eller övriga skrivande. För vad annat kan man göra om man inte ska tappa bort sig, gå vilse bland andras förväntningar, önskemål och krav? Man kör sitt race. Envetet. Ibland är man kass, ibland stjärna. Helt beroende på kontext, på dagsform… Men man kör sitt race. Om man har självrespekt. Och det ska man ha.
Jag brukar säga att det sexigaste jag vet är folk som kan sin sak, som vet vad de pysslar med. Människor med yrkesvana, erfarenhet och trygghet, de som gör det dom gör och får det att se självklart ut… även fast man vet att man själv hade trillat omkull om man försökt göra samma grej. Skit samma vad det är; en lärare, en hantverkare, en forskare, ett vårdbiträde… När de bara glider in i sina sysslor och kör sitt race. (Jo, även vårdbiträden kan vara sexiga – när de gillar vad de gör). Jag antar att det behövs ett bränsle till den där motorn, en stark känsla för vad man gör. Kanske är det något man inte ens själv rår på?
En gång läste jag en bok om en ung tjej som bestämde sig för att gå världen runt. Hon började med att gå tvärs över England. Minns jag rätt så var det för att bevisa något för sin farsa. Jag kanske minns fel, det är många år sedan nu. Men jag minns boken hon skrev om sin promenad tvärs över Australien. Hon gick från öst- till västkust. Hela boken handlade bara om hur hon promenerade, om hennes skavsår, hennes svett, hennes värk, ett evigt räknande av kilometer och var hon skulle slå upp kvällslägret. Det var väderleksrapporter och ord om hur hon förband sina fötter. Sida upp och sida ned. Det borde ha varit en skittråkig bok. Jag satt som fastnaglad när jag läste den. Varför? Hon körde sitt race. Hon brann för det.
Jag minns en annan bok om en annan ung tjej som drev ett gäng kameler genom öknen, bara för att folk hade sagt att hon inte kunde. Det kunde hon alltså. Hon hade sällskap av en hund också. Den dog på slutet.
En gång träffade jag en geolog i Västaustralien som läst samma bok som jag om kvinnan, kamelerna och hunden. Efter några öl blev han förtrolig och berättade hur han varit ute i öknen på jobb och brustit i gråt över just den där boken och hunden som dött. Han kände igen sig. Isoleringen. Hettan. Bristen på normalt liv… och samtidigt det inre tvånget att köra sitt eget race. Kosta vad det kosta vill.
Ikväll sänder svt en Dox-rulle om en snubbe som bestämt sig för att simma längst världens längsta flod. Jag vågar nog inte titta. Jag blir så uppfylld av såna där människor. De rör vid något inre centra hos mig och det svider varje gång. På ett härligt och oroväckande sätt.
Men likförbannat… man måste köra sitt race.
