Finns det en säl-limerick?

På kära ön satt jag stundtals invirad i filtar utomhus, som en gammaldags TBC-patient på ett sanatorium. En vistelse som inleddes med sedvanlig läsning ur Hasse & Tages limerickar ute i trädgården. Himlen var mulen men jag hörde Hasse Alfredssons stämma i skallen när jag läste. Han låter alltid som om han drar lite efter andan för att inte brista i skratt. Men ibland ersätts hans stämma av Tage Danielsson och då andas jag annorlunda. Det blåser som fan i den där trädgården men jag biter mig fast i filt och stol och läser om han från Magelungen som satt på pungen och om flickan från Gränna som sitt stjärthål kunde spänna. Så känns allt som det ska igen. Jag är hemma. En snedseglande duva ute och flygskiter missar mig med några centimeter.

På kvällen, när jag går vid havet, missar jag den där döda sälen som lär ligga och ruttna bland stenarna. Jag tänker på min väninna i Norge och tar upp mobilen för att ringa henne men hinner inte slå numret förrän hon ringer mig. Ja, ja, det är som det brukar.

Blåsten får kinderna att hetta, jag hittar äntligen slutna blåmusslor, skriver mitt namn i sanden och ser vågorna äta upp mig på två minuter.

Sover för öppet fönster för första gången på ett halvår. Det är skönare än jazz mot huden. Så vaknar jag under natten – trädgården utanför är full av älskande fågelpar. Det är också en slags magi. De låter som Birgit Nilsson allihop. Smyger mig fram till dörren och glor ut som en annan peeping Tom,  både avundsjuk och glad. I gryningen har tystnaden lagt sig, lakanen luktar frisk luft och jag känner mig trygg som en barnunge.

Så följer några dagar då solskenet ramlar ned över alltsammans och havet gör det havet alltid har gjort. Inte mig emot. Varje dag tänker jag: imorgon borde jag gå och titta efter den döda sälen.

Så sista dagen gör jag det. Den stinker och det ser ut som om den har ett stort skotthål i magen. Det har samlats regnvatten och blod däri. Det hänger en lång torr slamsa ur hålet. Kanske är det en tarm? Ögonhålorna är renskrapade, måsarna har haft fest. Yeah, first they go for the eyes…