Sätt eld på mig!

Runt om mig bryter folk upp, flyttar, skaffar nytt jobb… det är uppbrott och förändringar i luften och jag sitter lite avundsjuk och förvirrad och ser på. Saknar gnistan att själv aktivera mig för just förändringar, trots att det är förändringar jag längtat efter i minst ett halvår. Hur får man loss tummen? Hur tar man fyr i själen? Hur sopar man hinder och rädslor av banan och tar sig framåt?

Borde jag inte veta det? Jag har ju gjort sådant förr?

Men det är som om jag bara trampar vatten månad efter månad. Och jag är inte ens Jesus. Jag är inte ens i närheten av att vara Jesus.

  1. Förstår mykket väl att fröken inte e Jesus… snikkaravkomman gick ju på vätan (mumlade bessersmitten)…

    Håhåjaja… känner man igen det där… att man är hamstern? Man önskar att man inte konstant var så skicklig på att hålla hjuleländet i rullning. En fot (f´låt, tass) mellan ribborna skulle sannolikt göra susen…

    Gnistårr kan jag dokk erbjuda. Vart ska undertecknad sända ett stykke flinta och en bit stål??

    • Så rätt. Det finns bara ett sätt och det är att göra det.
      Sen kan man alltid bita i täcket och gråta av skräck. Det behöver ingen veta.

      Jag räknar mig till de räddaste. Men också till de modigare. Eller dummare, hur man nu väljer att se det. Har man lessnat så är det bara att göra om och göra rätt. Det kan ju inte bli värre?

      Vänd baken till och håll ut kappan så ska jag blåsa lite vågahoppaöverkantenvind.

      <3

  2. Sitt så jävla still du kan tills du inte pallar längre. Då blir det sprak av ren uttråknad.
    Det är inte säkert, men det kan hända. Har funkat för mig några gånger.

    Men hörru… fyller inte Andy Garcia år idag?
    Alltid nåt.
    <3

  3. Förresten… Olle Ljungström sjunger här en låt om en sten. Till dig idag:
    spotify:track:04xL6OVwxsQrAXC8BFVH8Z
    Den är från en barnskiva med Bröderna Lindgren. (Grym grund för ongarna)

  4. När man har suttit tillräckligt länge på samma stol har låren liksom klistrat sig fast … (obehagligt det där) … men man får väl helt enkelt “rycka till” och hoppas man kommer loss och att inte stolfan följer med … eller ta på sig långbyxor med glatt yta … :-)

    Men lätt är det inte …

    Fast “man” brukar ju säga att … när tiden är inne så … så faller allt på plats.

    Lycka till Lilla Blå … förr eller senare fixar du det.

    Kram!

  5. Urrr jag har själv jämt så jädra svårt att bestämma mig… å det kvittar tamejfan nästan vad det än gäller. Hur man kan bli så velig som jag har jag ingen aning om men slukar tipsen här med välbehag ;) Dock, har jag åtminstone ett par gånger i livet kravlat mig upp ur skiten, rest mig helt enkelt och gått vidare. Att vara gravid är mitt tips! det kom jag på nu… Då jävlar kan man försätta berg, där har du det, sätt igång :) ))

  6. Jag önskar att nästa inlägg innehåller lösningen, så jag kan läsa facit, lösningen till det som upptar stor del av min tankeverksamhet. Funderar på om jag har för bra där jag sitter.

  7. Suz skriver bra. Fast om man som jag springer jävligt långsamt, så får man löpa bredvid rädslorna. Man tar på sig skygglapparna och travar på, sida vid sida.

    Det viktiga är vem som styr.

Lämna en kommentar

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

You are commenting using your Twitter account. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

You are commenting using your Facebook account. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s