Mycket nu…

Hoppas återkomma snart men det är lite rörigt för stunden. Har svårt att samla tankarna kring bloggandet även om jag skulle kunna orera en hel del. Ok?

Ok.

Gud som haver barnen kär

Vet du hur det känns att stå och diska hemma i köket och plötslig se genom fönstret hur någon står och riktar en pistol mot dig? Påhejad av tre andra män, uppenbarligen påtända till max? Det vet jag för det hände mig nu idag.

Hur det känns? Det känns.

Finns det en säl-limerick?

På kära ön satt jag stundtals invirad i filtar utomhus, som en gammaldags TBC-patient på ett sanatorium. En vistelse som inleddes med sedvanlig läsning ur Hasse & Tages limerickar ute i trädgården. Himlen var mulen men jag hörde Hasse Alfredssons stämma i skallen när jag läste. Han låter alltid som om han drar lite efter andan för att inte brista i skratt. Men ibland ersätts hans stämma av Tage Danielsson och då andas jag annorlunda. Det blåser som fan i den där trädgården men jag biter mig fast i filt och stol och läser om han från Magelungen som satt på pungen och om flickan från Gränna som sitt stjärthål kunde spänna. Så känns allt som det ska igen. Jag är hemma. En snedseglande duva ute och flygskiter missar mig med några centimeter.

På kvällen, när jag går vid havet, missar jag den där döda sälen som lär ligga och ruttna bland stenarna. Jag tänker på min väninna i Norge och tar upp mobilen för att ringa henne men hinner inte slå numret förrän hon ringer mig. Ja, ja, det är som det brukar.

Blåsten får kinderna att hetta, jag hittar äntligen slutna blåmusslor, skriver mitt namn i sanden och ser vågorna äta upp mig på två minuter.

Sover för öppet fönster för första gången på ett halvår. Det är skönare än jazz mot huden. Så vaknar jag under natten – trädgården utanför är full av älskande fågelpar. Det är också en slags magi. De låter som Birgit Nilsson allihop. Smyger mig fram till dörren och glor ut som en annan peeping Tom,  både avundsjuk och glad. I gryningen har tystnaden lagt sig, lakanen luktar frisk luft och jag känner mig trygg som en barnunge.

Så följer några dagar då solskenet ramlar ned över alltsammans och havet gör det havet alltid har gjort. Inte mig emot. Varje dag tänker jag: imorgon borde jag gå och titta efter den döda sälen.

Så sista dagen gör jag det. Den stinker och det ser ut som om den har ett stort skotthål i magen. Det har samlats regnvatten och blod däri. Det hänger en lång torr slamsa ur hålet. Kanske är det en tarm? Ögonhålorna är renskrapade, måsarna har haft fest. Yeah, first they go for the eyes…

Snäppet 4

Kontrasten är enorm och jag ligger som en frustrerad sardin i burk där i min säng. Stängda fönster, kvavt och varmt. Trots öronpropparna hör jag ändå basgången i min grannes förkärlek för europeisk trashdisco, en förkärlek som tycks drabba honom efter midnatt. I en dryg vecka har jag sovit på svala vita lakan, för öppet fönster, med bara mamma natur utanför fönstret. Fågelkvitter en masse. Inga pundare, inga fyllon, inga skrikiga uppgörelser utanför. Jag gnisslar tänder av ilska och trötthet. Varför, varför är jag tillbaka i detta? Varför känns stan så helvetes smutsig och trång och ful? I stan blir jag en liten värdelös skit, en obetydlig mygga. På landet blir jag STOR.

Det verkar åtminstone så, det känns som jag gått upp minst ett par kilo. Jag har inte ägt en badrumsvåg på många år, jag har ett annat knep. Ett måttband som jag lägger runt magen och mäter precis tvärs över naveln. Följande mått/viktklasser gäller:

1. YES!!!

2. Jaså?

3. Vänta, måttbandet har nog snott sig. Jag får mäta igen.

4. Nej. Fan också.

5. HELVETE!!!

Just nu ligger jag kring snäppet 4 så jag är lite extra sur.

Men nu är det dag igen och grannen har hamnat i sin dagskoma. Om han visste hur många gånger jag avrättat honom på alla möjliga fyndiga vis – i mina tankar alltså – så skulle han klokt nog fortsätta med koman.

Jag glömde Henry Miller igår. Ingenting var bra efter att jag kommit hem. Det kändes som att komma bort.

Då är det inte bra. Snäppet 4 är heller inte bra. Nej. Fan också.

Vurta burta

Jag har varit lite borta. Hemifrån alltså. Men nu är jag tillbaka. Trodde ni att ni var säkra? Det är ni inte. Men innan jag bloggar vidare ska jag dyka ned i Henry Millers värld. Det tar den tid det tar. Men sen så…

Sätt eld på mig!

Runt om mig bryter folk upp, flyttar, skaffar nytt jobb… det är uppbrott och förändringar i luften och jag sitter lite avundsjuk och förvirrad och ser på. Saknar gnistan att själv aktivera mig för just förändringar, trots att det är förändringar jag längtat efter i minst ett halvår. Hur får man loss tummen? Hur tar man fyr i själen? Hur sopar man hinder och rädslor av banan och tar sig framåt?

Borde jag inte veta det? Jag har ju gjort sådant förr?

Men det är som om jag bara trampar vatten månad efter månad. Och jag är inte ens Jesus. Jag är inte ens i närheten av att vara Jesus.

Fyra år idag

The Bendover Beach Babes brings Blå Bloggen to you. Herregud, förtjänar ni det här?

Vårkväll

Det är kväll men det har himlen inte riktigt fattat. Den lyser med ett surrealistiskt ormblått ljus. Av någon anledning känns det som om jag är i Paris. Min kropp är tung och nöjd.

Allt är okay. Allt är okay.

Lördag, lyx och lullull

Jag gjorde ett ärligt försök med den där solen men blev bara kåt och trängd. Lika bra att gå hem till muminsalongen igen. Jag gillar fölk men inte i skock och nu skockas de på stan. Konsumtionsgalna, radarstyrda flockdjur med vassa pupiller. Men jag var ändå tvungen att beblanda mig lite, behövde nåt att koka upp vattnet till kaffet i. Den förra blev strömförande imorse och jag höll på att bli grillad på kuppen. Ja, ja, så vaknade man i alla fall.

Nu ska jag fixa käk. Lyxkäk. Det är helg, här ska frossas i fisk och vin och obscent dyr tryffel. För såna är vi. Kåta, trängda och benägna på lyx.

Man får släppa loss i helgen och så ta knäckebrödsmenyn måndag-fredag.

Det blir bra.

Nu e’re amarone-dags igen. Det är gomgöka, sen får andra säga vad de vill.

Solen står fortfarande på, den letar sig igenom draperierna och jag ser dammet ligga som en vintergata genom muminsalongen. Ja, ja… det är väl inte så noga. Huvudsaken man har råd att äta sig mätt.

Och här får ni något vackert, lika vackert som solen.

Morfar, världen är galen!

Vaknar upp till samma galna värld som jag somnade ifrån igår. Eller har den rentav blivit mera galen? Svenska försvaret ska lägga 4,7 miljarder spänn på några helikoptrar. Ja, det är ju nästan det viktigaste som finns. Helikoptrar. Hur ska vi annars klara oss? Vad är fyra komma sju miljarder kronor? En baggis. Vad får man för det annars? Ett torp, en limpa, ett par nya skor… Världen är galen!

Sessan Victoria och hennes gymprins måste lära sig veta hut inför brittiskt prinsbröllop och ska därför lära sig hur man beter sig. Instruktioner har skickats. Gör si, gör så. Annars går det galet och då går hela världen i kras och helikoptrar ramlar från himlen och inget blir någonsin som förr. Viktiga grejer det där, vuxna människor som ska lära sig hur man går och står på bröllop utomlands. Världen är galen!

Vissa tycker att höjden av lycka är att dra på sig ett par nyinköpta brallor som behandlats så de ser använda ut. De betalar gladeligen extra för plagg som redan är slitna och rentav trasiga. För att blästra jeansen (BLÄSTRA?) knegar folk i fabriker i Turkiet och får stenlunga på kuppen. Var det nån som sa att världen är galen?

Min morfar fick stenlunga, dog av det. Han stod i åratal och högg stenblock till gravstenar och annat. Minnesmärket över de stupade i finska vinterkriget som står nånstans vid en väg långt upp i Norrland, det har min moffa gjort. Han hade stort skägg och gillade blåklockor. Ryska föräldrar. Gick arbetsklädd. Trodde stenhårt på gud (för han var laestadian) och på att göka (för han fick åtminstone 13 barn). Men så lämnade han in med lungorna fyllda av stendamm. Jag hade velat träffa honom men så blev det inte. Jag undrar vad han hade sagt om stenblästrade jeans? Om helikoptrar för 4,7 miljarder kronor? Om att gå på societesbröllop med instruktionsbok i näven?

Världen är galen. Jag vet. Men därute skiner det en sjujäkla trind och gul sol idag och jag är ledig. Jag ska ta på mig en fin broderad klänning och min lika broderade blå babushka-kappa och gå ut. Tänka lite på moffa och hans stora skägg. Var han någonsin galet förälskad i mormor, fick hon fläta in blåklockor i hans skägg, skrattade de i solen och lade sig för att göra barn i en norrländsk skogsbacke? Någonsin? Eller trodde de att gud skulle bli arg då? Släppte moffa till säden till tretton ungar under gravallvarlig, laestadiansk tystnad?

Guss fred, folks.

Läderbulans gåta

Dagens läsare har sökt på följande:

Läderbula/Gud/Elände/Jättepenisar/AK 47:A/Bäver

Det mesta känner jag till och förstår. Verkligen. Allt utom läderbula.

Vad är en läderbula???

Och varför har guugäl dirigerat sökanden hit?

Hjälp mig, hörni hörni

Imorgon bitti ska jag upp fem för att ta mig till jobbet. Det är okay, jag säger alltid fem men i själva verket znooozar jag till halvsex och sen får jag springa. Znooza är samma sak som att borra ned ansiktet i kudden och låtsas som ingenting när klockfan imbecillt ljuder var femte minut.

Men på onsdag, på onsdag hörni…. Jag måste vara ute genom dörren senast kvart över fyra i vanskapta ottan!!! Allt för att hinna med ett plan! När ska man ställa klockan då tycker ni? Jag måste ju hinna znoooza en halvtimme. Å andra sidan är jag livrädd för panikångesten som brukar komma när jag flyger så kanske sover jag ingenting natten innan. Men eftersom jag ska vara vaken från fem imorgon bitti… alltså, innebär detta att jag inte får sova förrän tidigast onsdag kväll?

Varför har jag det här jobbet?

Va?

Kan nån svara mig på det?