Pola Negri sjunger ”Ich Spür in Mir” med ett vibrato som förvandlar de fylligaste testiklar till katrinplommon. Från Deutsche Kultschlager vol 2. Lyss’ den som törs. Sitter som en gaffel i rövva en sen vårkväll med virre innanför västen och fastbunden karl i sängen.
Året är 2011, folks. Fettet härsknar, himlen mörknar och bomberna faller långt där borta. Inget förändras. Vi är små myror och vi sjunger en sång, kliar oss och lever vidare.
Like this:
One blogger likes this post.
… “kliar oss och och lever vidare” … helt samstämmigt …
PS Jag trodde du hade ändrat frisyr? Men … icke sa nicka … eller? DS
Jag har ändrat frisyr. Dock icke Pola. Men hon är å andra sidan lite död. Fast bara lite.
Fast är hon så snygg … vaaar så snygg … menar jag förstås eftersom hon å andra sidan är “lite död”. Just därför … att hon är lite död … så trodde jag absolut det var du … som var, är menar jag, så snygg
Pola är Pola. Blå är Blå.
Nu har jag läst lite och jag faller! Men nog har du väl varit och grävt djupt nere i skivspåren?
Inte tillräckligt djupt. Jag brukar röra mig ännu längre tillbaka än denna inspelning.
Nästa gång jag kommer ner åt dina trakter lär jag inte vara uppslukad och bortrövad av den danske man så då hoppas jag vi kan ses.
Jag hoppas att mitt hjärta ligger nerbäddat och i bra förvar nu.
Uppslukad och bortrövad av den danske man…. sämre läge kan du befinna dig i, hjärtat.
när du skriver att ingenting förändras måste jag faktiskt säga att har helt fel. allt är i ständig förändring, hela tiden, planeten ligger aldrig i vila, den utvecklas hela tiden, helt av sig självt och ingenting är någonsin precis som förut.
Nå, låt oss säga att repriserna är legio.