Det är en botanisk arbetsdag idag. Dagen till ära borde jag knapra Mamma Naturs eget gladknark; sydamerikanska kaktusar, små pigga svampar från regnskogen, ruttnande vete med mögelsporer (ja, det är en ingrediens i LSD, folks) och kanske toppa med en hederlig hampa lagom till eftermiddagsfikat. Men istället sitter jag snällt och maler käkarna mot en bit bark och skriver texter om medicinalväxter och allt man kan hitta på med dessa. It pays the rent. Ja, hur försörjer ni er själva?
Ur knät strömmar krämig 40-talsjazz, laptopens gröna spåttifaj-logga lyser scoutgrön och ute i trapphuset stapplar brevbäraren, vilse och halvpackad som vanligt. Mitt i veckan. Jag är nykter. Jag är tråkig. Men hyfsat produktiv. Bara inte här inne.
Å andra sidan är ni så otacksamma så det kan ni gott ha.
Är bloggarna på väg att dö ut?
Eller ska man bara skriva om mat, blomkrukor och husdjur med rosett om halsen?
Nej fan, då tar jag hellre och stuvar in en sydamerikan i käften.
Av kaktusvarianten alltså.
Aloha!
Vilse & halvpackad? Det låter som mitt ex?
Är han brevbärare? Isåfall är det han.
Jag skriver inte om nånting. Det sägs ju att delad glädje är dubbel glädje, och om man delar bekymren så blir de hälften så stora, så om jag skriver om ingenting, kan jag eventuellt mildra världens lidande något, eller?../Kattmor
Du har räknat ut det, hör jag.
Majsan är ditt ex mitt ex?
Annars skulle jag välja svamp framför kaktus. Sticks det inte alldeles för jävligt annars?
Sticks? Det märker man inte efter ett tag.
Mitt har ju haft en del förhållande, så det är ju mycket möjligt =)
Gee…. Majsan, du behöver en natt med Pål Pommac. För balansens skull.
Det är vårchocken som slagit in. För min del. Det gör mig lite begränsad.
Tack för skrivtipset, förresten. Jag ska genast knyta en rosett runt halsen på knullpudeln och göra ett gulligt inlägg.
Gaaah!
Svaret är ja.
Bloggarna har haft sin storhetstid. Facebook har tagit över som ventil, kontaktväg och skyltfönster.
Tyvärr, tror jag.
Jämfört med bloggar tycker jag fejsbuck är en rätt outhärdlig lekstuga på imbecill-nivå. Men det är visst bara jag…
Ja, om du menar att nivån i allmänhet ligger över imbecill-nivå bland alla dessa förbannade bloggdjävlar, med sina långsamt pekfingervalsande foliehattsidioter, fanatiker, gaphalsar, förståsigpåare, särskrivande särskolepack, småkåta fegisar, moralister, exhibitionister och allmänna avskum, då är det nog fan bara du.
(Present company excepted, of course.)
Min klamrar sig kvar … men haltar betänkligt. Bloggen alltså. Haft funderingar på att lägga ner. StinaFina vägrar ha röd rosett och barnbarnen … ja … barnbarnen finns ju alltid men det är ju MINA barnbarn och vem sjutton gillar att titta i album hos en gamgumma hur många gånger som helst … Har man bläddrat en gång så …
Men men … som sagt … den klamrar sig kvar ett tag till. Tror jag.
Kram!
PS Och så får man ju sån fantastisk INPUT från sina bloggvänner när och fjärran …
Kontakten med andra är nog vad som får en att fortsätta. Det och tillfället att själv forma uppläggen efter humör och inspiration. Men många har nog bloggen som en slags dagbok där allt är så extremt vardagligt monotont att det blir trivialt för utomstående. Andra specialiserar sig på ett enda ämne och vissa vill bara generera läsare, skit samma vilka, bara besökssiffrorna blir höga.
Jag funderar ibland över varför jag har en blogg och det är nog en fundering man ska ta sig emellanåt. Så länge jag har klart för mig varför jag skriver och vad slags funktion den fyller för mig själv så fortsätter jag. Vissa tider är det glasklart för mig – andra tider är det inte lika självklart.
Eller så försöker man att inte tänka så jävla mycket bara. Är man klok i grunden blir det bra ändå.
Vårt amatörkonstnärskollektiv självdog snart efter att jag haft ihjäl de övriga medlemmarna. Det var så jävla jobbigt att samarbeta med Nekromantikern efter ett tag. Dessutom tycker jag voodoo har blivit jävligt gay sen dom bytte namn.
Bytt namn? Berätta mer!
Äh. Det heter ju vodou nuförtiden, i någon slags mesigt försök att göra det mer rumsrent i denna allom accepterande värld av postmodernism.
Jag vill ha mina onda religioner onda!
Och t.o.m. voudon om man ska klyva pubeshår. Men det ägnar jag mig inte åt. Inte ikväll. Don’t know ’bout you though, dear doc.
Grüss Evil weekend på dig!
Nu blev jag ledsen i ögat. Och det är farligt. För omvärlden.
Fast klyva pubes låter förstås som någonting att experimentera med… Hmm…
Jag tror det kommer och går. Det är ett som är säkert.
Men vad är bästa nattmaten när man inte kan somna om undrar jag? Ost och portvin? Müsli?
Kommer du på det så hör gärna av dig…
Valium! Hur svårt kan det va?
Jag körde ost och portvin i natt. Hade slut på valium.
Funkade. Jag sov i alla fall väldigt gott när klockan ringde i morse.
och just nu är jag helt ärligt sjukt sömnig
Jag ursäktar mig aldrig! Skriver precis vad fan jag vill och backar inte en centimeter. Förmodligen kan jag uppfatas både som enfaldig, vardaglig och tråkig. Men jag bjuder på det.
Och det du bjuder på är verkligen aldrig enfaldigt, vardagligt eller tråkigt.
… liksom Lilla Blås som ju “är som den är ” … Lilla Bå-aktig förstås.
Du har förmågan att skriva just om din “vardag” så att man lever med, känner med, känner igen sig … du ser och delar med dig. Jag älskar din blogg
Den ena utesluter inte den andra.
Kram!
Hoppas inte bloggen är på väg ut men det tror jag verkligen inte…kissie och dom där kan i och för sig gärna försvunna från jordens yta men vi ska ta över!
Du e grym.
Jag e otacksam.
Fan va intressant att läsa om medicinalväxter.
Jag ska också lära mig det, och om kurer för hår och ansikte o kropp med bara saker från grönsakshyllan. En mosad avocado i fejan!
Låtom oss förekomma Dr No och konstatera att en mosad avocado i fejan är bättre än en mosad advokat i rumpan.
Kära otacksamma Loathing: att i blekfeta ottan efter en sömnlös natt få höra att man är grym kan uppväga en hel del. Tackskaruha. Klart vi tar över!
Det kommer inte finnas något att ta över när jag är klar.
Och hur många advokater har du mosat för att komma till den slutsatsen? Liksom Mengele är jag all for empirisk bevisning!
Titta, du är vaken?!
För att parafrasera de enda brottsbekämpare jag sympatiserar med: “I’m sort of like seven-eleven. I’m not always doing business, but I’m always open”.
jag har mosat många advokater, både feta och pinniga och bleka och svarta och fräkniga och vrålkåta advokater.
och det är ingen slutsats. jag är kan inte dra slutsatser. jag använder mig av enkla medel och enkla vapen.
och dr no, har inte du nån blogg kvar vafasiken?
Jag kunde inte säkra kvalitén sedan jag avhumaniserat (dvs dödat) mina medarbetare. Så jag fick förpassa den till de sälla jaktmarkerna.