Jag undrar om det tystnar nu, åtminstone för ett slag? Det där gnabbandet och käftandet och gläfsandet över landsgränserna? För nu är det ju ånyo naturkatastrof och då brukar det slå om, vi sluter leden, vi ska ställa upp, sträcka ut en hjälpande hand… Men så går det en tid och vardagen tar vid och tidningarna som inte längre kan fläska upp katastrofbilder och dito rubriker återgår till hemma-arenan, gläfsandet och käftandet och idiotin. För vi ska ju inte bara skrämmas upp av potentiella hot i form av diverse sjukdomar och smygkonspirationer, av en världsekonomi i gungning och gifter i luft och mark. Vi ska till och med skrämmas upp av varandra. Din nästa är din fiende. Jamen, det vet du väl? Är det inte grannarna så är det fanskapen i byn intill. Och är det inte dem så är det de konstiga jävlarna i andra änden av landet och är det inte dem så är det i alla fall kräken i landet intill vårt. Väl?
Jag rör mig över gränserna i Skandinavien, jag rör mig, jag blir berörd och jag berör. Jag och mina vänner. Vi talar olika språk, vi möts i princip varje dag, jag talar ett språk och får svar på ett annat. En tredje lägger sig i samtalet på sitt språk och får svar tillbaka på två andra. För oss är det naturligt, det har pågått i åratal. Vi tänker inte ens på det, förrän andra påtalar det hela.
Det uppstår musik när vi träffas. Tal är musik för mig, precis som det skrivna ordet ofta är det. Jag hör musik när jag ser på målningar jag gillar. Jag vet inte vad det är för del i skallen som aktiveras och jag skiter i det, bara det blir musik. Jag och mina vänner, vi har färg och ton av oss själva och när vi blandar oss med varandra uppstår melodier. Efter ett tag kan alla sången och ingen tänker på att vi har olika språk. Det är en jävla skön känsla. När någon annan kommer in i gänget hamnar vi i otakt en stund innan alla har hittat rytmen igen. Nya melodier uppstår. Att sluta snacka med varandra bara för att vi kommer från olika ställen skulle vara som att säga: nu ska vi inte göra mer musik på jorden. Det finns redan tillräckligt med sånger. Ingen mer musik från och med nu!
Men så är det ju den där förbannade diskursen som råder och som sticker upp sitt gristryne i alla upptänkliga situationer. De där jävla norrmännen. Danskjävlarna. De satans svenskarna.
Och jag förväntas stämma in i sången. Ta ställning. Stampa takten. Hålla med. Än hit och än dit. Men jag kan ju inte. Och jag vill inte heller.
Ja, jag blir taskigt behandlad ibland och i andra änden står en dansk, en norrman eller en svensk. Jag skiter i vilket; jag kan bli stött, ledsen, kränkt och förbannad men jag blir det på personen ifråga, inte på en nationalitet. Men det tycks svårt att förstå för de flesta. Man SKA dela in folk och så blir allt lättare. Men jag förstår inte, jag kan inte och jag vill inte.
Numera gör det mer ont än tidigare, det är som om jag slipat ned toleranströskeln till nära nog noll och intet. Jag får fysiskt ont av att höra vardagskäbblet, fördomarna som slängs ut utan eftertanke. Det knyter sig i magen. Det blir svartare och smutsigare hela tiden. Bitskare tonfall, hårdare bett, skarpare ord och vansinnigare påståenden.
I tidningen Politiken pågick nyligen en insändardebatt som startade när en svensk skribent fick för sig att skriva ett ”öppet brev till käre lillebror Danmark” för att ifrågasätta dess inrikespolitik. Redan när jag läste den första inlagan gjorde det ont, för jag förstod ju att nu skulle det ta hus i helvete och all den där gamla sörjan skulle välla upp igen. De retoriska knepen för att skapa debatt må vara hur genomskinliga som helst, men det hela är bara så tröttsamt och onödigt. Ja, det blir rubriker i Politiken när någon kallar Danmark för lillebror och avslutar med ”kära hälsningar Sverige”. Ja, då ska svenskarna ha på käften för att de inbillar sig att de kan och vet bäst. Och så ska det skrivas svarsbrev. Och därpå ska man käfta hit och dit och få in både kärringen Pia och gamle Hamlet kontra utvisning av romer och så lite Hitler på det och varför inte förmynderistat kontra Tuborg och fan vet vad. Det är en gammal och unken grogg, det där. Och när alla gormar som värst från båda hållen så kommer sakfrågorna helt i skymundan. För visst finns det mycket att diskutera. Det politiska läget suger i mångt och mycket, på båda sidorna av sundet.
Men i media är linjerna klara och enkla: vi mot dom. Vi får upprepade förenklade schabloner nedtryckta i halsen ideligen. Bättre haussa upp stämningen och skita i konsekvenserna. För konsekvenser blir det ju, även av evigt pågående småskit. Skit biter sig fast. Vi ska tydligen till vilket pris som helst vara fiender. Men fiender om vad?
Kan vi inte bara skippa det där kortsynta käftandet nu, det som gör oss alla till idioter?
Jag gillar att vara skandinav men det är inte alla som gillar att höra sånt. Jag förväntas försvara min ståndpunkt. Det är möjligt att jag inte är lika het på att linda in mig i svenska flaggan och slå mig för bröstet då ”min” nationalitet inte varit hotad, vi har inte varit i krig på långeliga tider. Det är möjligt att nationalismen och dess kraft ligger starkare hos de tidigare stävjade och ockuperade. Det är möjligt att svensken har blivit däst och lat och tar sitt land för givet. Men jag skiter ärligt talat i om lingonskogen är norsk eller svensk beroende på om jag kliver en meter till höger eller vänster i mossan. Jag bryr mig inte om jag är på svensk eller dansk mark så länge solen strilar genom lövverket i bokskogen och Öresunds vatten ligger för mina fötter. Jag är skandinav, för fan. Ska det vara så jävla svårt?
Mina käraste vänner rör sig hemtamt över gränserna och likaså jag. Jag älskar dem inte för vad det står i deras pass, jag älskar dem för vad de ger mig och det vi gör tillsammans, för den musik som uppstår. Jag älskar dem för att de är sköna människor, jag älskar dem för att de älskar mig.
Fuck medias hets för åtskiljanden, särskiljanden och vanvettiga, ensidiga belysning utan reflektion av följderna! Fuck vår passivitet och lathet!
Vi skiljs åt om vi väljer det. Eller snarare: det tycks krävas ett medvetet val för att hålla ihop. Det är inte så svårt egentligen. Det är vi. Inte vi mot dom. Bara ett vi. Och så en bajer på det. Tjingeling!
