…och bland sökorden från googäl finner jag den gamla vanliga soppan av gud, banana joe glass, spanska sjukan, fransk porr, Napoleon och Thåström. Ja, ja, det är tydligt att folk vet vad de vill ha. Själv vill jag ha något helt annat.
Överraska mig! Någon?
Jamen, det är ju en stressfaktor detta! Det här kan aldrig vara bra för ett skört kvinnohjärta. Varje gång jag försöker starta mina tröskverk hemma (två datorer) så vet jag aldrig om jag kommer ut på nätet eller ej. Två servicekillar har varit här och krälat på golvet i min muminsalong. Båda har slitit sitt hår, sagt fula ord, dragit kablar och vevat och stått i. Men fortfarande samma spänning i vardagen: ska skiten fungera eller ej? Ibland får jag igång rubbet på två hala minuter, ibland tar det en timme, ibland inte alls. Ibland fungerar tekniken ett par tre timmar i sträck, ibland säckar alltsammans (inklusive jag själv) ihop efter nån halvtimme.
Jag älskar teknik som fungerar. Jag avskyr teknik som inte fungerar.
Nu hör jag genast nån hjälpsam hurtbulle som tror sig veta något om just teknik som säger: vad är felet?
Jamen, det är just det! Det finns inte ett fel, det är olika felmeddelanden varenda förb. gång. Alla slags fel, t.o.m såna där fel som det inte tycks finnas manualer för. Såna där fel som får servicesnubbar att utbrista: det här har jag aldrig stött på förr!
Fast vad vet jag – det kanske de säger till alla otekniska fruntimmer när de gör hembesök?
Hur som helst, en sur, halvstressad Lilla Blå meddelar härmed att bloggen kör - när det går. Och när det inte går - ja, då får jag väl ägna mig åt att äta ostrester från i helgen.
Vill ni veta en sak?
Jag har förstoppning.
Joråsåatt….
Okay, bara som en teaser, folks. Här kommer förspelet:
Det bidde en italiensk pecorino med små svarta tryffelbitar i. Det bidde en fransk krämig Morbier från Jura med den klassiska randen av aska och salt i mitten. Det bidde en Torta Catarina, rödkittost från Val Taleggio. Jag passade även på att dunka in en klassisk, rejält lagrad präst från Sverige. Även den lilla biten av himmelsk gruyère lär komma till pass. De ligger som bäst och värmer upp i rumstemperatur nu. Jag har även ett färskt dinkelbröd med solrosfrön som ligger svullet och saftigt och bara väntar… Ett fylligt amaronevin till detta. Det är möjligt att man kommer att skita blyhagel imorgon men vadå… det är lördag nu and I’m worth it. We are all worth it.
Prejsdilård!
I helgen förlorar jag min Amarone-oskuld, så gammal jag är. Det ser jag fram emot. Nu är frågan den vad jag ska satsa på för ostar. Tips någon? Jag har en ljuvlig liten gruyère hemma men det räcker ju inte för en grävskopa som jag. Mer ost ska det vara och jag törs inte fråga Fabian Flänsost om råd. Visserligen hör jag honom tassa ute i farstun men jag vet hur det blir… han kommer med något illaluktande. Något som får lusten att krokna.
Här sitter man, svensk, hederlig, i livet. Arbetsveckan nästan till ända (tvättstugan om tio minuter annars så är det viva e Spania, om ni förstår).
Eftermiddagshimlen ovanför hustaken… så pass skarp i ljuset att det tränger genom mörka sammetsgardiner. Det finns hopp, folks. Ett förvirrat men ihärdigt hopp. Lite svavelgrönt i kanterna.
Nu rusar jag…
Man blir ju ringrostig av att inte blogga. Men det går säkert bort med något starkt. Rosten alltså. En nygammal dator med tangentbord som lyser i mörkret men inte beter sig som jag är van vid… det är nästan, nästan som att ratta en Boeing, det här.
Men kraschar vi så kraschar vi. Inte mer med det.
Jag har letar efter Farbror Gösta och hans skåp men det verkar som om någon flyttat på det. Dessutom har jag förlorat min gamla feedlista, den där till alla bloggar jag brukar besöka. Surt sa räven. Hör gärna av er med länkar i kommentaren så jag hittar er igen.
Men för bövelen, ägg, kycklingar, kärringar och gubbar! Nu kör vi. Jag har med detta i alla fall lyckats taxa ut det här åbäket på startbanan…
Så får vi se om vi snart lyfter?
Ja, vad fanken….
Håll ut, ni små ägg i min korg. Jag är snart tillbaka.
Ja, jag vet. De där weekendbilderna här nedan är inaktuella nu. Det är ny vecka. Nytt åk.
Vrålstart imorse med åtföljande hjärtattack. Sedan följt av demolerad kaffemaskin på kneget (DRAMA) och så en helvetes massa jobb ovanpå det. En liten speedad telefonkonferens med nötterna i Bryssel. Kaffe som smakar strumpa. Strumpa från i höstas.
Måndag alltså. Svetten stänker upp mot väggarna, vettet kroknar, tungan hänger nere mellan brösten och ögonen är röda som kräftan i augusti.
Med andra ord, jag har inte tid att blogga nu heller.
Har jag några läsare kvar?
Fan vet. Men det är som det är, lammungar. Ni får göra som ni vill. Stanna kvar eller dra vidare.
Igår låg jag som ett roadkill i soffan hela dagen, andades med syrgasapparat och rengjorde pacemakern i ättika och hett vatten. Så… nu kör jag igen.
Ny vecka. Nytt åk.
Och vargarna…. de kan springa vilt nu ett tag. Amen!
Så var det helg, folks. Enough said.
Det är inte så att jag inte älskar er längre. Det är inte så att jag dricker champagne ur skorna hela nätterna och sover på rosenörat när det dagas. Det är inte så att jag tröttnat på att blogga eller slänga käft med er. Absolut inte.
Men jag drunknar helt plötsligt i jobb.
Sånt där jobb som ger betalt (till skillnad från bloggen, då). Om man nu ska se bloggskrivande som jobb…
Så är det lite tyst härinne just nu så vet ni varför.
Men vill nån absolut skicka ett par snygga skor och en pava skumpa så… be my guest.
Vaknar av sms från en ex-bloggare, ett par rader om att allt är okay och det gör mig lättad. Bra start på dagen m.a.o. Två baljor java. Nyheterna varslar om storm på mina breddgrader. Jag tittar ut, det är kav lugnt och antydan till sol. Medial överdrift som vanligt. Men enligt media så kan jag ju ha femton okända sjukdomar också. Varje vecka.
Ikväll blir det kültür. Äntligen!
Humöret? Rakt på, lite lagom jävlar anamma och med ett gangstergarv på lut nedifrån magen.
Igår rök 20-talsfrillan jag haft i några år. Nu vet ni det. När jag ser mig i spegeln rycker jag till. Det är en annan som tittar tillbaka. Gudd gad. Nåja, nya tider, nya skamgrepp.
Skit på er, slöfockar!
Här har ni något att fortsätta helgen med. The one and only. Min jesus. Nick Pick Grotta.
Det danska industriförbundet tar ut sina medlemmar i strejk. Det innebar under gårdagen att bussarna i Köpenhamn stod stilla. Rätt trivsamt, tyckte jag, som inte drabbades nämnvärt. Motion är alltid bra. Men där jag knotar framåt i morgondimmorna genom en ovanligt tyst innerstad och tänker… vad vilsamt med så lite trafik… så kommer den. Den gula linje 1, tätt följt av ännu en buss och så ännu en… tre gula linje 1 kör förbi efter varandra. I bussen sitter kvinnor. Kvinnor med kasse i knät. Trötta ögon. Klockan har passerat sju.
Se på fan. Bussen till Hellerup är tydligen undantagen strejken. Hellerup, norr om Byen, där Amarone-deltat börjar. Eller whisky-bältet som det också kallas där alla mångmiljonvillorna ligger på rad ut mot havet. Nej, det så klart… ettan måste ju rulla. Hur ska annars invandrarkvinnorna från söderort kunna skeppas ut till sin arbetsplats för att städa kåkarna åt de rika kärringar som inte själva gitter plocka undan sin skit? Tänker jag rått.
Men resten av knegarna fick alltså motionera fläsket igår. Eller ta taxi. Bussbolaget erbjöd generöst ersättning med max 300 pix mot taxikvitto. Men å andra sidan… jag tror det var svårt att få fatt i en taxi igår – många av taxichaffisarna lär visst ha tagits ut i strejk. Muhahaha.
Idag vete fan hur det ser ut. Jag har inte lämnat min muminsalong. Jag skiter i Byen några dagar nu. Nästa vecka ska jag bita huvudet av henne igen. Tills dess ägnar jag mig åt annat.
Förresten, det är fredag. Öva nu lite på danskan i helgen så tar vi ett läxförhör senare. Capice?
”Ansiktsmask av smält grevé gör dig populär bland husflugor”.
Fabian Flänsost, vår ciceron i ostdisken
