Vill Jesus?

Om någon absolut vill säga något om detta, så go ahead. Själv är jag förstummad.

Ditten och datten

En liten blek och trött måndag kliver in genom dörren och slår sig ned. Undrar hur det känns att vara en dag som aldrig är efterlängtad? En ovälkommen gäst som folk tvingas förhålla sig till av tvång mer än av lust?

Patti Smith ska skriva kriminalgåta från England och i samma land färdigställs i år katalogiseringen av George Bernard Shaws privata fotosamling på dryga 20 000 bilder.  Författaren som både fick Nobelpriset och en Oscar var nämligen en ivrig fotograf också och efterlämnade en herrans massa bilder på sig själv och andra, i diverse situationer. Det blir säkert mumma för alla Shaw-fans att dyka ned i. George i kalsongerna. George med surfingbrädan. George och frugan. George med andra kända storheter.

Apropå gamlingar från the ol’ days så ska kåtkotletten Mikkelsen snart spela läkaren Struensee i en ny dansk film. Jag vet inte om filmen bygger på P-O Enqvists bok ”Livläkarens besök” men det lär vi väl märka. För ett par år sedan sattes den upp som opera i Byen. Enqvists bok omgjord till sång. Jag var aldrig och såg den.

Men på lördag ska jag på teater. Det är banne mig på tiden. Jag måste driva ut den sura smaken av den usla föreställning jag såg i vintras. Vi nämner inga namn.

Tja, här sitter jag med datorn i knät tills det är dags för sjukan i eftermiddag. Måndag som sagt. Jag tröstar mig med att det är sista dagen på januari, månaden från helvetet. Samma visa varje år. Imorgon får den stryka på foten. Om januari är måndagen så är februari tisdagen. Inte så jäkla kul men den bär i varje fall med sig löften om något annat och skönare…

Fabian Flänsost

”Tarmtömning efter inmundigande av stora mängder Kvibille Cheddar är som att skita en ekorre.”

Fabian  Flänsost, vår ciceron i ostdisken…

”Böcker är själens blodkärl”

Ibland undrar jag hur många tusentals böcker jag läst under mitt liv. På ett sätt är det synd att man inte har listat dem alla sedan barndomen och framåt, på ett annat sätt är det mycket skönt att man inte gjort just det.

Men få är numera de stunder då jag läser romaner och blir så gripen att jag glömmer mig. De stunderna är dyrbara och böckerna blir mycket uppskattade. Jag antar att en musiker inte kan lyssna på musik utan att plocka isär den i skallen, att en skådespelare som sitter i teatersalongen inte kan låta bli att tänka på hur pjäsen är uppbyggd… Jag kan sällan läsa utan att analysera texten, plocka ned den i beståndsdelar, tänka över stilistiska grepp o.s.v. Det kan bli lite tröttsamt ibland. Det är som att analysera sönder begreppet jultomten när han väl står i farstun med säcken full och bara vill ge, ge, ge.

I veckan dog Helena Henschen, författare och formgivare. Hon debuterade ”sent” som de säger. (Om man nu är sen när man är över 60 år innan första boken ges ut). Boken om de sydowska morden var en pärla att få i näven och den pärlan vandrade sedan vidare ut i bekantskapskretsen och väckte gillande var den än kom. När mitt bokexemplar så småningom kom hem till mig igen var det tummat, svartnat och solkigt. Där talar vi väl använd litteratur! Stor var därför glädjen en tid senare när hennes andra bok kom, också den byggd på en av hennes släktingars levnadsöde. Jag minns att jag satt ute på kära ön ett par varma sommardagar och läste, snorade lite och njöt. Njöt just för att jag kunde släppa ”yrkessjukan” och bara smaka på berättelsen. Sådana böcker är ju så grymt sköna.

Sedan har jag väntat och väntat. Tänkt att snart kommer det nog en ny bok från Helena Henschen. Men det gör det alltså inte. Hon skrev visserligen på en tredje bok men hann aldrig ´bli färdig. Hennes död är naturligtvis först och främst en sorg och förlust för hennes nära - men själv känner jag en förlust för litteraturen. Helena Henschen var en mycket bra författare. Jag hade velat läsa henne många gånger. 

”I skuggan av ett brott” och ”Hon älskade” finns utgivna på Brombergs förlag.

Ur Farbror Göstas horoskåp

Nytt år, ny terror, nya samlag och kanske en efterrätt på det? Farbror Gösta har en tid varit inlagd på en schweizisk klinik för äldre herrar med specifika gåvor (låt oss inte närmare gå in på det) men nu är han tillbaka med glansiga ögon och särdeles ryckigt rörelseschema. Ur det gamla gistna skåpet, horoskåpet kallat, har med varsam hand lirkats fram en ny stjärnprofetia.

Vilka vänder den sig till denna gång? Till dig, käre läsare. Till dig och ingen annan. Läs nu noga och begrunda ditt öde såsom stjärnorna förkunna det.

”Hysch, det tassar en gåta genom rummet. Den är luddig, upprätt och bär tofflor. Klappa den varsamt, det kan ge utdelning. I brevlådan dväljes fönsterkuvert, ja fy fan! Talgoxen kan förmedla spänning i tillvaron, så även ledningen den sitter på. Försök tyda resterna, här kan finnas svaret på varför du alltid har så ful frisyr. Får du sladd på bilen, avlägsna den och stick den i väggen där den hör hemma. För mycket koffein kan göra dig spattig och obetänksam men det är ju så typiskt dig. Det du tror är charmig approach från din sida uppfattas bara som svinigt beteende av omgivningen. När var du egentligen till tandläkaren senast? Gör ett klipp, se bara till att det inte sker i närheten av utstickande kroppsdelar. På sistone har du smällt alldeles för mycket pengar på fåfängt effektsökeri, nu kommer straffet. Vilket? Ja, det lär du nog märka fortare än kvickt. De närmsta veckorna bär med sig ytterst sura frukter. I källaren seglar en fullriggare lastad med korv. Varför är det ingen som begriper. När den vita älgen lunkar baklänges genom stan vinner du på tipset. Försök ta en kurs i handarbete av något slag, du lär behöva det till våren när någon närstående blir sinnessjuk. Köttbullar är inte gott, vad mamma än försökte lura i dig. Brutalt ska den lata syndaren straffas!”

Med det låter vi udda vara jämnt och lotsar stillsamt Farbror Gösta mot schäslongen för att vila. Det tar på krafterna att tolka universums alla tecken och sedan förmedla dessa på ett klart och tydligt sätt. För er som vill ha ytterligare sanningar från yttre rymden rekommenderar jag verkligen inte följande länk: http://www.freehoroscopesastrology.com/frihoroskopastrologi.aspx Bärsärkargrammatiken där vittnar på ett tydligt och skrämmande sätt om hur den magnetiska strålningen som viner genom kosmos likt dålig skvalmusik kan påverka en webbadministratör att tala i tungor. Ack och tvi!

Andrum, frizon, hjärndött, whatever…

Nej, om jag skulle ta och rycka upp mig lite? Framför mig ligger projektet att staka ut framtiden. Jag behöver ett nytt arbete. Ny fart, nytt brumbrum i motorn. Det är lätt, i alla fall för mig, att sätta mig på arslet och bli liten och ynklig då. Känna hur alla gamla misslyckanden kommer rusande i fart, omringar en och pekar finger. Så tror jag att allt kommer att upprepas. Igen och igen. Jag har svårt att se nuet för alla farhågor om vad som kan inträffa och vad som inträffade igår, och förra året och för tio och tjugo år sedan. Men nuet, nuet har jag dålig koll på. Jag är ju så upptagen av att oroa mig och svartmåla allt.

Ibland borde man ta semester från sin egen hjärna.

Undrar var man kan åka då?

Hur tungt slår en örns hjärta?

Örnens hjärta bankar också. Visst?

Hur tungt slår en örns hjärta? Slår det hårdare än mitt? Drabbas en vild rovfågel också av sorg? Känner den någonsin sorg? Vad gör den då?

Min syrra hade förresten en konfirmationspräst som hette Örn. Varför kommer jag att tänka på det nu? Och den där femtonåringen på konfirmationslägret som klagade över huvudvärk en dag, gick hem och dog av en tumör två veckor senare… Björn Örn hette prästen. Jag minns att vi skrattade åt det. Mamma köpte baccarat-rosor till honom. Solen sken. Syrrans klänning var kort och hon bar mammas skor.

Själv konfirmerade jag mig aldrig.

Det är länge sedan nu.

Vad fan gör en örn när och om den känner sorg?

Strejk

Jag går i strejk. Jag strejkar mot världen. Jag går i strejk för jag är trött på att digga läget, jag är trött på att vara ensam om att försöka finna lösningar, ensam om att dra lasset, ensam om att vara sur och arg och ledsen. Jag är satt att verka i en miljö där ingenting längre fungerar. Nu går jag i strejk.

Imorgon ska jag strejka. Det är mitt i veckan och jag strejkar från världen. Jag strejkar från ansträngningarna att försöka finna en utväg där inga andra tycker att vägar behövs. Imorgon strejkar jag tills gudarna ger mig en uppenbarelse, en lösning. Och må fan ta de jävlarna om de inte hör av sig! Gudjävlarna!

Jag rör mig inte ur fläcken innan det gudomliga ljuset träffar mig. Jag vill ha en tecknad glödlampa i min tankebubbla! Imorgon.

Nej!

Den här dagen är snart slut. Den här dagen kommer aldrig tillbaka. Och det, det är jag jävligt glad för!

Kort blogg idag, folks.

Nej, det är inte helt dags ännu men ändå…

Kanske är det barmarken som gör’et? Kanske är det gruset? Kanske är det plusgraderna? För det kan inte vara det grå och skitiga som hela stan är full av. Men det finns där i luften, det där svagt förnimbara som plötsligt får hela kroppen att öppna sig så hemtamt och man inser att nu… nu är det ju så där igen… Snart kommer det och med det rastlösheten, längtan, det sprättiga och struttiga, det ljuva och hoppingivande och ändå så märkligt smärtsamma. Det där som bara finns på våra breddgrader. Det där som man bara kan förstå och förnimma om man genomlevt en nordisk vinter. Skirt, svårgripbart och genomskinligt. Genom det grå och smutsiga silar det…

vårljuset.

Rutiga tips och randiga rutor

TV-grisen i mig grymtar lite extra nu i dagarna, tro det eller ej. Lastade igår ned första avsnittet av svenska serien Bibliotekstjuven och fann den klart sevärd. Snygg casting och manuset kändes ok. Det är kul för jag ser sällan svenskt drama, det känns mer och mer urvattnat. Eller kanske är det jag som fått smak på annat…

De två programmen om Nils Petter Sundgren från K-special är också en pärla. Karl’n har ju varit med i evigheter och att se och höra denne gamle ringräv sitta och återberätta guldkornen ur sin långa karriär är skönt. Ta en java i näven och glo medan chansen finns. 

För övrigt sitter folket i Åre på muggen idag, precis som Östersundsborna fått göra mer eller mindre i veckor nu. Vad fasen är det i kranvattnet nuförtiden?

Jag har promenerat fläsket i nästan tre timmar. Nu ska jag göra som alla barn och pensionärer är så bra på. Jag ska sova middag.

Men någon läderhuva fann jag inte. Men det hade jag i sanningens namn inte väntat mig heller.

Frukost min sköna?

Vad lägger de i ungdomarnas frukostflingor nuförtiden? Grannarna på trean till exempel… dessa überpigga raska människor som utan minsta tvekan kastar sig ut i en nattlig lägenhetsbonanza innefattande både marcherande elefanter, stora mängder vuxensaft, akrobatik till musik (mja, musik och musik…) och högljudda gräl. När gamla tanter som jag vill sova ljuv skönhetssömn mot mjuk kudde väljer istället dessa rymdvarelser att kicka röv timme efter timme.

Det är något i frukostflingorna. Jag är helt säker. Något pulveraktigt.

Jag menar, om man börjar festa kl 21 en fredagkväll - inte är det väl normalt att fortfarande hålla på kl 08.30 nästföljande dag? Utan paus?

Själv blir jag oerhört trött av alkohol. Men det är alkohol det. Frukostflingor äter jag inte. Man kanske borde börja?

Inför helgen kan ni ju ladda upp med filmen om frukostflingekungen (!) Harvey Kellogg. Det råder ingen tvekan om att karlen var skvatt galen och mycket tarmfixerad. Här spelad av Anthony Hopkins.