Nya erotiska bottennapp i Mumindalen

Avsnitt 3 av Mumindalen har rubriken ”Lilla My åker kana”. Avsnittet inleds med en ekorre (en fejkad studioekorre ska tilläggas) som hänger i ett snöre över en fejkad isbana. Det är nog inte meningen att man ska se själva snöret, man ska få intrycket att ekorren är levande och skuttar runt på egen hand. Å andra sidan kan man ju snabbt konstatera att riktiga ekorrar inte hoppar omkring på isen och oavbrutet mumlar En madrass, en madrass!

Det gör den här ekorren. Den mumlar  En madrass för att inte glömma vad den är ute efter, säger speakerrösten Toivo Pawlo. Nu anar jag snusk på hög nivå och mycket riktigt; ekorren, får vi veta, for sedan rakt in i grottan. Den flåsar dessutom högljutt. Det blir, som i alla filmer och TV-program, en snabb kameraåkning till något helt annat. Man får själv fylla i de obscena detaljerna och det kan ni tro att jag gör.

My, som legat och sovit i en stor kartong (!) vaknar förbannad och gapig, som vanligt. Sen ramlar hon på arslet i snön och särar på benen, iklädd svarta strumpor. Hennes röst görs av Christina Schollin och det gör det hela extra obehagligt. My har snott en tavla föreställande kor på bete. Den använder hon under baken när hon åker kana. Hela tiden skriker hon och särar på benen. Det är allt annat än smakfullt.

Ute på isen står en stor grå dildo. Nej, vänta, det ska föreställa Morran. Avsnittet avslutas med att Mumin-Börje (Ahlstedt, remember) finner ”glansbilder” på vinden och stönar värre än någonsin, lycklig över dess skönhet, som Toivo snusförnumstigt förklarar. Mumin klistrar upp de stönframkallande bilderna på väggen, sådär som grabbar gjort i alla tider.

Tredje luckan i min julkalender är en glansbild till dr No som han kan klistra upp var han vill. Den föreställer Richard Kiel, mannen med underbett som en rullebör, diskret antastad bakifrån av kåtkotletten Mads Mikkelsen iförd Pål Pommac-mustasch.

Nån är på väg in i Mumindalen…

Finns Mads Mikkelsen som uppblåsbar?

Många kör julkalender-tema i december. Varför skulle jag vara sämre? Märk dock att jag inte själv vet hur många luckor min kalender har, den kan därför ta slut redan nästa vecka eller fortsätta in i mars 2011. Är det inte spännande?

Nej, det är inte Mumindalen heller men jag fortsätter idogt att glo. Har gett mig attan på att jag ska traggla mig igenom ett avsnitt om dagen nu i december. Det kallas tradition och eftersom jag har så få sådana i tillvaron så får jag mejsla ut några här.

Dagens andra lucka heter ”Det förtrollade badhuset” och Mumin/Börje har gnytt sig fram till en glänta i skogen där Too-ticki/Sif Ruud sitter och visslar hysteriskt för sig själv. De snackar lite och Sif Ruud leder så småningom Mumin/Börje till ett gammalt åttakantigt badhus. Där inne finns bland annat ”hemulen av gummi som aldrig gick att blåsa upp ordentligt”. Jag får riktiga Uppblåsbara Barbara-vibbar här. Dolda erotiska anspelningar på både det ena och det andra. Too-ticki (gud vet vilket kön det är på den) har hår som ser ut som pommes frites. Mumin/Börje kåtgnyr lite som vanligt, men inte så mycket som i första avsnittet. Åtta osynliga näbbmöss gör entré (eller entré förresten… de syns ju inte) varav den ena flyger (knarkvarning här, folks) och en annan sitter under bordet och lirar enerverande tvärflöjtsmusik. ”De är så blyga att de inte längre syns” säger Too-ticki  med Sif Ruuds ovanligt beskäftiga röst. Så är avsnittet slut innan man riktigt fattat att det börjat.

Min julkalendergosse ska heta Mads Mikkelsen. Liksom Nick Cave behöver väna Kylie Minogue som sin horaktiga musa behöver Blå Bloggen skända en stackars oskyldig filmhunk då och då. (Framför allt nu när Andy Garcia tycks ha glömts kvar att ruttna i någon skog någonstans…). Många kvinnor blir nog glada och Börje-flåsiga nu. Jag ber på förhand om ursäkt till både Mads och hans hårt prövade fruga.

Så, lucka två med kåtkotletten Mads. Minst lika sömnig som i gårdagens inslag. Den som först gissar rätt på vem han ringer till får äran att bestämma januari månads hunk på Blå Bloggen.

Så tog de av sig sina huvuden…

Det var tyst och varmt i salongen där hela familjen låg och sov från november till april med magarna fulla av granbarr, precis som deras förfäder hade gjort i alla tider.

Toivo Pawlo berättar att familjen håller stenhårt på traditionerna för det gör nämligen mumintroll. Därför sover man flera månader i sträck. Men mumintrollet vaknar av att en vinterblek sol skiner in på honom och när han sedan inte kan få liv i varken sin mor eller resten av familjen börjar han gny oavbrutet. Eller rättare sagt, Börje Ahlstedt gnyr oavbrutet. Efter några minuter börjar det bli ofrivilligt komiskt. Jag tänker att Börje Ahlstedt låter som en kåt liten hamster. En flickhamster. Det är nog inte meningen, men nu har jag blivit vuxen och associerar i andra banor än jag gjorde 1973. (Jättekonstiga banor, jag vet, men man blev som man blev…)

Julkalendern från en avlägsen barndom har åter letat sig hem till mitt vardagsrum, min alldeles egna muminsalong. Jag har egentligen väldigt svaga minnen av den men jag minns själva kalendern där man skulle slicka på och sedan fästa de där märkena i form av muminfigurer i ett vinterlandskap. Jag minns den lilla bron på bilden och hur piffigt det blev när jag klistrade fast en figur mitt på bron, jag vill minnas att det var nån kärring. Men vem?

Som barn gillade jag inte mumintrollen. Som vuxen blev jag förälskad i dem. Mumintrollen är inte för barn, sen får Tove Jansson och resten av världen säga vad fan de vill. Mumintrollen är för vuxna, underfundigheten och humorn och filosofin är nog bortkastad på ungarna. Barn kan möjligtvis känna lust att klämma på de stora vita mularna men för övrigt beter sig de där figurerna inte normalt för fem öre – och sånt brukar kännas olustigt för barn.

Så jag kände olust men glodde ändå, det var ju ändå julkalendern.

Nu har jag precis återsett första avsnittet av 24. Varje avsnitt är ca tio minuter långt och tempot är långsamt, tonen mörk och poetisk. Mumin vaknar ensam i ett tyst, dammigt hus och sedan gnyr han kåtängsligt i fyra fem minuter. Sen vandrar han ensam i en död värld (ja, så säger man) och i de sista sekvenserna ”darrar han av skräck” i den mörka natten. Så, hipp hipp, rullar eftertexterna. Det här var alltså vad vi barn fick oss till livs den 1 december 1973. En klämkäck, hurtfrisk och färgglad inledning på julen… NOT!

Är det konstigt att man blev som man blev? Eller som Mads Mikkelsen lite lakoniskt konstaterar - om exakt samma julkalender som han tydligen fascinerades av som barn – ”det var ju 70-tal och det var väl meningen att vi skulle lära oss något”… Här nedan berättar han om hur knäckt han blev på julafton när figurerna tog av sig sina huvuden. Ja, inte ens på självaste julafton fick vi vara riktigt glada. Verkligheten skulle in i barnakropparna medelst chockterapi från den svenska statliga televisionen. Ho-ho-ho, som tomtefar sa med Explorer i andedräkten.

För övrigt har Mads, tillsammans med bl.a Peter Stormare och far och son Skarsgård lagt rösterna på en nygammal rulle om mumin och kometen. Alla sockergrisarna här säger så kloka och fina ting om mumin och Tove, men jag tror jag skippar just den filmen. En jappefilm i amerikansk produktion på finskt manus med danska och svenska skådespelare som snackar engelska? Nä, jag håller mig till Börjes kåta hamstergnölanden. Jag håller mig till 70-talets dystra anslag för oss som växte upp i kalla krigets skugga. Snart är det jul. Då tar vi av oss våra huvuden, folks.

Äventyret fortsätter.

PS. Förresten lär Tove Jansson ha retat sig på sitt syskons filosofistudier i unga år och därför ritat en fet suspekt figur på sovrumstapeten där hon sedan noggrant textat ”Immanuel Kant”. Den figuren blev senare omdöpt till mumin.