Kokain, neurosedyn, fotboja och gran

Snön vräker ned över oss alla just nu. Skandinaviens röv ligger blottad och piskad av naturens vita straff, vi gnyr, ängslas och kryper ihop i mörkret. Tänder ljus, försöker andas från magen, försöker att inte dratta på arslet i halkan eller inbilla oss att alltsammans nog är SJ:s, DSB:s eller SAS fel. (Ja, det är bara att välja valfri bokstavskombination. TT. LSD. SVT. DDT. Whatever). Vi skriver den 23 december 2010 och utomhus är det kaos en masse. I Mumindalens julkalender är det något liknande som sker. Ja, inte direkt kaos. Men snön har återvänt; från TV-studions tak hälls hinkar med det colombianska pulvret över lilla Mumindalen. It’s coke time again, skulle nog Mumin-Börje ha sagt om han kunde engelska. Men det kan han inte. Istället sitter poeten Toivo Pawlo och slirar något om att “dalen drog vinterlakan över sig”.  Okay, okay.

Det är dags för muminfamiljen att gå i ide för sin tre månader långa sömn. Vilket är förnuftigt av alla som inte gillar vinter och köld, säger Toivo, och det kan han ju ha jäkligt rätt i. Så precis som i inledningsavsnittet får vi veta att det är granbarr på menyn. Med grannbarr i magen kan mumintroll nämligen sova skitlänge utan att svälta ihjäl på kuppen. Tro det eller ej, men nu börjar Mumin-Börje att gny så där påfrestande som han gjorde i seriens början. Muminmamman bäddar ned honom och så knoppar alla in. Själv tappar jag min romerska båge i knät när jag skriker till: Vått dö fakk? För vad skådar mitt svenska öga? De har samma sovrumstapeter som jag hade som barn!? Nostalgin träffar mig som en slägga. Gudd gad! Men innan jag hinner drunkna i barndomsträsket och greppa en pappersnäsduk dyker en råstressad hemul upp. Han stampar in hos den sovande familjen och sliter Mumin-Börje ur sänghalmen. Hemulen är extremt bredarslad, Mumin-Börje är bara förvirrad och rädd. Vad skriker den bredarslade om? Julen? Vad är det?

- Mamma, mamma, vakna! Något hemskt har hänt. Hemulen kallar det jul! Kanske är det som översvämning?

När alla är på fötter igen får de veta att de måste skaffa en gran. Fort. Innan det blir mörkt. Så är hemulen försvunnen igen och de uppskrämda mumintrollen lämnas åt spekulationer.

- Det hemska kommer alltså ikväll. Vi måste ha en gran för att blidka den där julen! slår Muminpappan fast och tar på sig hatten. Jag konstaterar att gubben inte har en aning om vad han svamlar om, men att han, liksom alla karlar försöker att ta rodret även om han inte ens vet var det sitter.

Snor(k)fröken svajar av någon outgrundlig anledning ut i trädgården där hon börjar sjunga ett långt mantra. Jag konstaterar att hon har en fotboja på sig och undrar så smått vad slags brott hon gjort sig skyldig till? Hennes hår har förresten växt ut igen. Jag noterar att hennes armar är korta, alldeles för korta. Neurosedyn. Så typiskt för tiden. Ack ja.

Jag väcker Blå Bloggens egen kalenderkotte, Mads. Jag vet inte om han har magen full med granbarr och hade tänkt sig att dingla från Morfeis gren fram till mars. Oavsett hans planer så tvingar jag nu upp honom. Än är det inte dags att ta farväl, kåtkotletten, vi är bara framme vid lucka 23. Ge dig iväg ut och leta rätt på en granruska nu. Rappa på! Vänta, jag ska bara spänna på dig fotbojan…

- Måste jag? Ut i skogen nu? Det är ju mörkt?

- Du vet väl vad man säger om snö? Det lyser upp!