Nya erotiska bottennapp i Mumindalen

Avsnitt 3 av Mumindalen har rubriken ”Lilla My åker kana”. Avsnittet inleds med en ekorre (en fejkad studioekorre ska tilläggas) som hänger i ett snöre över en fejkad isbana. Det är nog inte meningen att man ska se själva snöret, man ska få intrycket att ekorren är levande och skuttar runt på egen hand. Å andra sidan kan man ju snabbt konstatera att riktiga ekorrar inte hoppar omkring på isen och oavbrutet mumlar En madrass, en madrass!

Det gör den här ekorren. Den mumlar  En madrass för att inte glömma vad den är ute efter, säger speakerrösten Toivo Pawlo. Nu anar jag snusk på hög nivå och mycket riktigt; ekorren, får vi veta, for sedan rakt in i grottan. Den flåsar dessutom högljutt. Det blir, som i alla filmer och TV-program, en snabb kameraåkning till något helt annat. Man får själv fylla i de obscena detaljerna och det kan ni tro att jag gör.

My, som legat och sovit i en stor kartong (!) vaknar förbannad och gapig, som vanligt. Sen ramlar hon på arslet i snön och särar på benen, iklädd svarta strumpor. Hennes röst görs av Christina Schollin och det gör det hela extra obehagligt. My har snott en tavla föreställande kor på bete. Den använder hon under baken när hon åker kana. Hela tiden skriker hon och särar på benen. Det är allt annat än smakfullt.

Ute på isen står en stor grå dildo. Nej, vänta, det ska föreställa Morran. Avsnittet avslutas med att Mumin-Börje (Ahlstedt, remember) finner ”glansbilder” på vinden och stönar värre än någonsin, lycklig över dess skönhet, som Toivo snusförnumstigt förklarar. Mumin klistrar upp de stönframkallande bilderna på väggen, sådär som grabbar gjort i alla tider.

Tredje luckan i min julkalender är en glansbild till dr No som han kan klistra upp var han vill. Den föreställer Richard Kiel, mannen med underbett som en rullebör, diskret antastad bakifrån av kåtkotletten Mads Mikkelsen iförd Pål Pommac-mustasch.

Nån är på väg in i Mumindalen…