Håll om varandra

Gott nytt år, hörni. Och tänk på att det är fint att kramas…

Dagens Pål Pommac

Idag blev Pål Pommac tagen till nåder igen. Trots andedräkten… och tomtedräkten…

Slipslös, huvudlös? Mumindalen, adjö.

Jag säger som det är: det har varit smärre anarki här idag. Kåtkotletten har drabbats av något slags… ja, jag vet inte… hade jag inte vetat bättre hade jag sagt tonårstrots. Troligen är det någon slags separationsångest som kommit över honom; han vet att från imorgon är han utsparkad från Blå Bloggen. Ja, kanske inte helt och hållet men som december 2010 blir det aldrig igen. Så han trilskas, ränner iväg när jag vill blogga om honom och gör sig allmänt omöjlig. Kring lunchtid stod han t.ex. ute vid grillen och ölade som om det inte fanns någon morgondag.

Jag tjatade om att han skulle komma in och se sista avsnittet av Mumindalens julkalender men han låtsades inte höra. Det tog tid innan jag fattade varför. Minns ni det här? Filmsnutten som drog igång den här tjugofyra avsnitt långa promenaden down memory lane och tillika Mads traumatiska barndomsminne om när mumintrollen tog av sina huvuden i sista avsnittet. Klart som korvspad han inte vill in i salongsvärmen och uppleva det hela igen. Så jag får krypa ihop själv framför skärmen och glo bakom luckan. Det känns lite olustigt faktiskt. Tjugotre helcorny avsnitt och nu det sista - hur ska det sluta? Tja, det inleds med att Muminpappan klafsar runt i röda boots och Mumin-Börje i orangefärgade dito. Jag vet inte varför men de får mig att tänka på Hare Krishna-anhängare. Nu är de på granjakt och tar sig utan betänkligheter in på Gafsans skogsegendom för att hugga ned ett träd. Mumin-Börje gnyr ängsligt inför den här mystiska julen som verkar så farlig.

- Ska vi gömma oss istället? gnölar han och Muminpappan svarar ärligt att han inte vet, att han inte förstår någonting av detta.

Så dyker en mager kvinna upp med en jättelik penisnäsa i ansiktet. Det är Gafsan, (domänverkets utsände kanske?) och hon ylar något om ”skam” och ”att vara ute i sista minuten”. Apropå det… vänta ett slag… Mads?

Nå, så har vår kalenderkuf i alla fall druckit upp sista ölen. Jag tjuvar en bild från påklädningen, mest för att glädja Singelmamman, Mimio och några till som inte knusslat med gillandet sista veckorna.

- Du kåtkotletten, det börjar bli lite bråttom nu. Sista avsnittet är snart slut och du har lovat att göra dig extra fin idag. Kom nu, snart tar de av sig sina huvuden.

- Hur många gånger har du kallat mig kåtkotlett nu?

Ja, just det ja. Jag arbetar liksom Shakespeare på att förnya språket och även om SAOL ännu inte tagit in ordet ”kåtkotlett” mellan pärmarna så är det nog bara en tidsfråga. Kom ihåg var ni läste det först. Men tillbaka till Mumindalen. Herregud, vad är det som händer? Dekoktkokerskan Mamma Mumin har inte bara varit hos kirurgen och lyft röven några decimeter från backen, nu har hon fått klorna i Knyttet. Hon lockar in det lilla oskyldiga livet i kåken för att bjuda på te. Herregud, tänker jag och biter på naglarna. Ännu ett barn som luras in i knarknästet för att sedan aldrig mer ses till.

- Jag ska bara leta fram livbältena, säger Muminmamman kryptiskt och min fantasi löper amok.

- Var är slipsen?

- Tyst Mads. Jag har inte tid. Nu börjar det bli jäkligt otäckt.

- Har de tagit av sig sina huvuden?

- Nej, men det sker nog snart. Tyst!

Efter mycket huvudbry har mumintrollen fått tag i en gran och när Gafsan upplyser dem att de ska klä den blir Muminmamman bekymrad.

- Så stora kläder har vi inte?

Men Knyttet vet råd. Granen ska kläs med det vackraste mumintrollen har, varpå några sjöstjärnor och ett paraply hamnar bland grenarna. Gafsan med penisnäsan muttrar kalenderns sannaste replik på hela månaden:

- Ja, ni har ju alltid varit underliga!

Och så var det julmaten. Julen måste ju ha mat, annars kanske den äter upp muminfamiljen. Så under granen i trädgården placeras ett gäng korvar i tekoppar och lite annat smått och gott innan familjen flyr upp på verandan och tar skydd. Nu kommer julen. Nu… nu kommer den. Den farliga, obegripliga julen som fordrar granar, paraplyer och korvar i tekoppar. Nu…. nu sker det strax…

- Kan jag använda fluga istället?

- Va?

- Ja, förlåt jag stör mitt i luckan. Men vad säger du om att jag tar fluga istället? Har de förresten tagit av sig huvudena ännu? Kan jag komma in?

Kan han det? Vad säger ni?

Låt den rätte komma in?

 

Kåtkotletten kuppar

- Men vad gör du, karl? Nästa blogginlägg är inte förrän imorgon.

- Jag förbereder mig.

Kokain, neurosedyn, fotboja och gran

Snön vräker ned över oss alla just nu. Skandinaviens röv ligger blottad och piskad av naturens vita straff, vi gnyr, ängslas och kryper ihop i mörkret. Tänder ljus, försöker andas från magen, försöker att inte dratta på arslet i halkan eller inbilla oss att alltsammans nog är SJ:s, DSB:s eller SAS fel. (Ja, det är bara att välja valfri bokstavskombination. TT. LSD. SVT. DDT. Whatever). Vi skriver den 23 december 2010 och utomhus är det kaos en masse. I Mumindalens julkalender är det något liknande som sker. Ja, inte direkt kaos. Men snön har återvänt; från TV-studions tak hälls hinkar med det colombianska pulvret över lilla Mumindalen. It’s coke time again, skulle nog Mumin-Börje ha sagt om han kunde engelska. Men det kan han inte. Istället sitter poeten Toivo Pawlo och slirar något om att ”dalen drog vinterlakan över sig”.  Okay, okay.

Det är dags för muminfamiljen att gå i ide för sin tre månader långa sömn. Vilket är förnuftigt av alla som inte gillar vinter och köld, säger Toivo, och det kan han ju ha jäkligt rätt i. Så precis som i inledningsavsnittet får vi veta att det är granbarr på menyn. Med grannbarr i magen kan mumintroll nämligen sova skitlänge utan att svälta ihjäl på kuppen. Tro det eller ej, men nu börjar Mumin-Börje att gny så där påfrestande som han gjorde i seriens början. Muminmamman bäddar ned honom och så knoppar alla in. Själv tappar jag min romerska båge i knät när jag skriker till: Vått dö fakk? För vad skådar mitt svenska öga? De har samma sovrumstapeter som jag hade som barn!? Nostalgin träffar mig som en slägga. Gudd gad! Men innan jag hinner drunkna i barndomsträsket och greppa en pappersnäsduk dyker en råstressad hemul upp. Han stampar in hos den sovande familjen och sliter Mumin-Börje ur sänghalmen. Hemulen är extremt bredarslad, Mumin-Börje är bara förvirrad och rädd. Vad skriker den bredarslade om? Julen? Vad är det?

- Mamma, mamma, vakna! Något hemskt har hänt. Hemulen kallar det jul! Kanske är det som översvämning?

När alla är på fötter igen får de veta att de måste skaffa en gran. Fort. Innan det blir mörkt. Så är hemulen försvunnen igen och de uppskrämda mumintrollen lämnas åt spekulationer.

- Det hemska kommer alltså ikväll. Vi måste ha en gran för att blidka den där julen! slår Muminpappan fast och tar på sig hatten. Jag konstaterar att gubben inte har en aning om vad han svamlar om, men att han, liksom alla karlar försöker att ta rodret även om han inte ens vet var det sitter.

Snor(k)fröken svajar av någon outgrundlig anledning ut i trädgården där hon börjar sjunga ett långt mantra. Jag konstaterar att hon har en fotboja på sig och undrar så smått vad slags brott hon gjort sig skyldig till? Hennes hår har förresten växt ut igen. Jag noterar att hennes armar är korta, alldeles för korta. Neurosedyn. Så typiskt för tiden. Ack ja.

Jag väcker Blå Bloggens egen kalenderkotte, Mads. Jag vet inte om han har magen full med granbarr och hade tänkt sig att dingla från Morfeis gren fram till mars. Oavsett hans planer så tvingar jag nu upp honom. Än är det inte dags att ta farväl, kåtkotletten, vi är bara framme vid lucka 23. Ge dig iväg ut och leta rätt på en granruska nu. Rappa på! Vänta, jag ska bara spänna på dig fotbojan…

- Måste jag? Ut i skogen nu? Det är ju mörkt?

- Du vet väl vad man säger om snö? Det lyser upp!

 

Släpp till, visa sprätt, mean muthafukka!

Naturens egen bauta-erektion har passerat, vintersolståndet, som för första gången på 400 år även inföll med fullmåne och total månförmörkelse. Som om det inte räckte har det visst varit något alldeles speciellt hadderian haddera ute i rymden så världens astrologer nästan kissat på sig av upphetsning. Bland annat var det 26 400 år sedan förra gången planeterna… ja, hur var det nu? Äh, strunt samma. Det där kanske Farbror Gösta kan ratta upp när han tittar upp ur glöggen och klämmer ur sig ett nytt horoskåp. Tills dess får vi andra vanliga dödliga inse att det sker unika men obegripliga krumelurer i världsalltet just nu och att Mumindalens julkalender nått fram till lucka 22. Dagens tema: att våga bli arg!

Det vågar Blå Bloggens eget smeklavemang, Mads, som här gör sin variant på dagens avsnitt. Se hur han kombinerar en lätt förstoppad look med grekisk koncentration. Aldrig har han gjort sig så bra i grå flätor och svällande pannådror. Käre söte.  

Några pannådror får man dock inte se hos Ninni, det osynliga barnet, som klampar omkring i Mumindalen, numera synlig upp till halsen. Hennes kropp är helt röd så jag antar att hon är kommunist. Muminmamman är lite bekymrad över att mormors tinktur inte hjälper så snart som hon hoppats på. Oavsett vad det är för knark hon hällt i ungen så får denna inget ansikte.

- Nå, folk har väl klarat sig utan huvud förr? säger Muminmamman till slut. Har de? Är läkarvetenskapen informerad, great white mama?

Mumin-Börje, den kåte slyngeln, vill lära Ninni - och jag citerar – ”alla lekar han kan”. Men hur de än försöker får han inte till det med den lilla flickan. Enligt Toivo ”Speakerrösten” Pawlo visar sig Ninni ”helt omöjlig.” Till slut får Lilla My nog. Hon har stått och sett på medan Mumin-Börje försökt få jäntan att släppa till.

- Har du ingen sprätt i dig! gapar hon till kommunistungen utan ansikte.

Ja, det är sannerligen snusk och slask i julkalendern och vid det här laget har jag slutat hoppas på något anständigt. Jag har insett att denna våldsamma och regelvidriga skröna troligen förstörde hela min barndom. Åtminstone satte den djupa spår. Säkert mer än de där konstigheterna som sker ute i rymden just nu när planeterna vältrar omkring och dansar i vinklar de inte klarat av på tusentals år. Ja, ja. Hur  har vi det med kåtkotletten då? Är han kommunist? Mads, sätt på dig något illande rött och kom och ställ dig framför kameran. Mads? Mads, vad sysslar du med? Det är väl inte….. sport?!?!?!?

I sin finaste keps. Crap hands-kepsen.

Scary Mary rensar svamp

Zavvaravvadamm, folks. Det drar ihop sig mot slutet. Känner ni det också? Mumindalens julkalender har nått lucka 21. Nu är det inte långt kvar. Mumindalen - vit, trång, varm… som man skulle kunna säga lite kärleksfullt om man vore reklamare. Men det är man ju inte. Man är nostalgisk DVD-nörd som återupplever barndomens julkalender.

I dagens avsnitt gör en ny konstifik varelse entré; Ninni. Det konstiga med henne är att hon inte syns. (Nej, det är inte en av de där näbbmössen från tidigare luckor.) Det här är ett misshandlat barn som blivit osynlig av försummelse och olycka. Muminfamiljen som sitter runt bordet en kväll och rensar svamp får plötsligt ungen på halsen. Too-Ticki alias Pommes Frites alias Sif ”Ruddan” Ruud kommer släpandes med henne. Ninni har en bjällra runt halsen så man vet var hon är. Bjällran syns. Det gör inte Ninni. As a matter of fact så hänger bjällran i en fiskelina från taket i TV-studion, men nu ska vi inte vara petiga.

Muminpappan som vill ha ordning på torpet (och på knarklagret får man förmoda) frågar genast om ungen kan rensa svamp? Det kan hon med den äran, så hon har säkert vuxit upp i kriminella pundarkretsar.

Muminmamman tar boken med mormors huskurer till hjälp för att se om där finns några tips om hur man får Ninni synlig.

”Ifall ens bekanta blir dimmiga och svåra att se” lyder rubriken till en huskur som Muminmamman nappar på och så blandar hon dekokter för att droga ungen. (Jo, jo, det här har vi ju sett förut). På kvällen när Ninni ska bäddas ned på övervåningen får hon en sexuell invit av Muminmamman som säger: ”Blir du rädd och inte kan sova inatt så kom bara ned och pilla…” ?!?!?

Stackars fosterbarn. Från det ena dysfunktionella hemmet till det andra. Det här är verkligen obehagliga scener och inte blir det bättre nästa dag, när Ninnis fötter nu blivit synliga och kommer röda och avhuggna nedför trappan. Skön splatter-varning här, hörni. Scary Mary herself. Avsnittet avslutas obegripligt och plötsligt av att Ninni tappar en burk med nåt som ser ut att vara blodplasma. Det stänker. Väldeliga.

Och här inne då? Tja, i Blå Bloggen har kalendergossen Mads efter många om och men lyckats återställa bröstvårtorna i originalskick. Det har varit en lång och hård natt, kan jag tala om. Mer behöver vi inte tala om den saken. Men här illustrerar i alla fall vår egen lille, nu rätt utmattade kåtkotlett, mormors huskur: ”Ifall ens bekanta blir dimmiga och svåra att se”. Tycker ni att han ger ett finger åt mormor så ser ni helt fel. Så skulle Mads aldrig göra.

Blå bröstvårtor flyter iland

Ny vecka, ny lucka. Så sa alltid Greta på posten om måndagarna och detsamma säger jag nu. Muminfamiljen som strandat på en öde ö och upplevt en storm som heter duga vaknar upp till en ny dag, bara för att finna att deras båt är försvunnen! Lika försvunnen som Snor(k)frökens hår. Familjen konstaterar att de är skeppsbrutna och saknar mat.

Muminpappan och Mumin-Börje blir så upplivade av detta tragiska faktum att de skrattar och hoppar. (Vid det här laget reagerar vi knappt, eller hur? Vi har fattat för länge sedan att den här familjen är så dysfunktionell att de skulle ge ett tjog psykologer jobb för all framtid).

- Det här kan betyda slutet för oss, garvar Muminpappan.

Snusmumriken vars pipa spruckit är nära ett sammanbrott. Inget gräs att bolma, inte längre någon skön eskapism att ta till. Jag förstår honom; att vara tillsammans med muminfamiljen på en öde ö, där far och son Fläskberg dansar på stranden vilt skrattande, skulle ge även mig stora skälvan.

Mumin-Börje bärgar en stor boj som han i det längsta tror är en mina! Varför han så skulle bärga den är en gåta. Men det blir tossigare. Snor(k)fröken finner nu en naken dam som flutit iland under stormen. En naken dam i sanden, med blått hår och gigantiska bröst med blå bröstvårtor! Hon saknar dessutom ben!

Snor(k)fröken vill ge henne till Mumin-Börje. (Jag anar att hon kanske vill slippa utföra vissa tjänster åt denne nattetid och på det här viset kunna klara sig undan). Mumin-Börje föräras alltså den nakna damen och det första han frågar är:

- Varför har hon ingen rygg?

- Det är en galjonsbild, svarar Muminpappan nu lite surt. (Kanske ville han själv ha de där blå vårtorna att nypa i). Men så finner man plötsligt båten igen, slänger sig i och beslutar sig för att fara hem. Domedagen får vänta och undergången likaså. Mumin-Börje sitter och tafsar den nakna damen i hennes blå hår. Något som Snor(k)fröken svartsjukt protesterar mot: Du sa ju att du inte gillar flickor med hår. Hår var slarvigt, sa du ju?

Blå Bloggens Blå Bröstvårtor var inte så svåra att fixa till den egna julkalendern härinne. Kåtkotletten lät sig villigt pyntas med självlysande färg. Allt för konsten! utropade han beslutsamt och slet av sig skjortan. Men det kan ni ju se själva.

Månen ser inte bra ut, hörni.

Mumindalens julkalender, folks. Ja, vad säger man? Ett vidunderligt spooky äventyr, en surrealistisk orgasm från vårt mest orange- och brunfärgade 70-tal. Jag har slitit nu i mer än två veckor med att återge er avsnitt för avsnitt, så att ni själva slipper se eländet. Det var egentligen inte avsikten från början. Jag vet knappt själv hur jag hamnade i den här rapporterarkarusellen, men eftersom ”alla” tycktes dra igång nåt jädra julkalenderjippo där i början av december så ville jag inte vara sämre. Som motvikt till nostalgin slängde jag in Mads Mikkelsen i Blå Bloggen, just för att densamma sett Mumindalens julkalender som barn och TYCKT DEN VAR FASCINERANDE! Nu är han själv kalendergosse här inne och piffar upp varje delavsnitt, till fruntimrens förtjusning och säkert även karlarnas (även om de är mer måttfulla med att kommentera, fegisarna). Så för eventuellt nytillkomna förvirrade stackare och till er andra mer luttrade läsare; åter till muminfamiljen och lucka 19.

Gårdagens åskväder fortsätter oförminskat. Av Toivo Pawlo som agerar speaker får vi veta att hela familjen ligger bedövade av ozondoften. Då kan man fatta att det står på rejält under Tors himlafärd. Inne i det trasiga tältet skriker Lilla My: ”Alla som inte lever längre räcker upp en hand!”

Nattens oväder har varit så kraftigt över den lilla ön att Snusmumrikens pipa spruckit. Muminpappan känner som vanligt att domedagen är nära.

- Månen ser inte bra ut!

Efter en stund kommer stormen mycket riktigt tillbaka, med förnyade krafter. Tältet blåser iväg i natten och hela mumingänget får krypa på alla fyra in i skogen. Inte mycket till picknick alltså. Så gryr dagen och Snor(k)fröken som av okänd anledning ligger med ansiktet i Mumin-Börjes knä får nu mottaga följande erkännande från densamme:

- Jag är kanske lustig (No shit, Sherlock?) men jag gillar dig bättre utan hår. Hår ser slarvigt ut!

Mycket riktigt har blixten bränt bort Snor(k)frökens hår som nu flintskallig och hysterisk börjar böla som en stucken gris. Detta får Lilla My att brista ut i sång.

- Hon är skallig som en råtta, nu fyller gråten snart en potta!

Efter denna klämkäcka kalenderschlager visste jag inte riktigt hur jag skulle få vår egen lille kåtkotlett att agera här inne. Det visste inte han heller så han gick och tog en öl. Det är ju också ett sätt…

 

Visst nappar det?

Vi är inte längre i Mumindalen, folks. Tro det eller ej, bakom lucka 18 gömmer sig en obebodd ö dit muminfamiljen nu tagit sig via ett blankt golv i en TV-studio. Så fort de vita fläskbergen klivit iland börjar Mamma Mumin duka upp käk direkt på en filt på backen/ön/studiogolvet. Toivo Pawlo berättar att hon gräver ner smörburken i våt sand. Vad hon gör av gurkburken får vi inte veta och det är kanske lika bra. Mumin-Börje gör som alla tonåringar gör: står och ser på. Han väntar tills han ser att hon är färdig innan han glatt frågar om han ska hjälpa till med något?

Vid vattenbrynet väntar Lilla My med en yxa i högsta hugg. Hon fiskar. Det gör man ju, som alla vet, genom att lägga ut lite brödsmulor på marken, och sen vänta tills fisken kliver iland - och så slår man ihjäl dem med yxan.

Muminpappan ger prov på ambivalent beteende. Han utbrister ständigt att han oroar sig för den storm han minsann vet snart ska komma. Sedan visslar han och gungar runt som ett fyllo på stranden. Det ser ut som om han dansar? Han knackar också ideligen på sin medförda barometer, stor som en tvåmanssoffa. En sån där alla normala pappor släpar med sig för en dag på sjön. Snusmumriken smiter iväg från alltsammans för att röka på.

Så läser Toivo Pawlo poetiskt natursvammel igen medan Snusis bolmar. Kanske ska det vara en illustration till dennes hallucinationer? Mycket riktigt kommer det en storm. Det blixtrar och dundrar och mumingänget får snabbt som attan upp tältet. Som barn sket jag säkert på mig av det här avsnittet. Åskeffekterna är verkligen inte att leka med. 18:e avsnittet av julkalendern avslutas med en bild av en mycket utsatt liten muminfamilj, hukandes i ett trasigt tält under de vilda naturkrafterna.

I Blå Bloggen är det soft lördag och jag vill inte skrämma mina läsare. Därför bjuder min blå julkalender på lite more mellow tones där vår egen väne kåtkotlett Mads lugnt gör en Lilla My. Han har slipat yxan och smulat sönder frukostmackan och lagt på backen. Nu väntar han på första kommentatorn… eller torsken, det är vilket som. Skynda er gärna, för vi har inte fått lunch ännu.

Det är varmt, det är onaturligt!

Trodde ni det var slut på eländet? Trodde ni rentav att Mumindalens julkalender nu var ett minne blott? Låt mig med en gång säga att efter denna månad kommer ni ALDRIG att glömma Mumindalen och ej heller kunna se ett mumintroll utan att tankarna far iväg i allsköns riktningar. Så är det bara. Lev med det. Det gör jag.

Nå, jag har hunnit se det 17:e avsnittet som inleds med kåtkotletten Mads i sängen. Nej, förlåt, jag menar Muminpappan som ligger i hängmattan och läser Rojalistbladet. Sommaren har nämligen smackat till och nu är det plötsligt hett som i helvetet i Mumindalen. Så hett att Lilla My fyller öltunnan och kryper ned i den till hakan. Hon ser arg ut. Snor(k)fröken fjollar runt på ett badlakan och läser Damernas Paradis, enligt Toivo Pawlo, som dessutom har mage att upplysa oss tittare om att ”varje kvinnas plikt är att göra sig så vacker och solbränd som möjligt”. Det är därför Snor(k)fröken solar, trots att mumintroll aldrig kan bli annat än vita. Jag konstaterar att det var unknare tider på 70-talet, trots Grupp 8 och ilskna BH-brännerskor.

Ur hängmattan ljuder Muminpappans konstaterande: ”Det är alldeles för varmt och soligt - det är onaturligt!” Själv tänker jag att det mesta i Mumindalen är onaturligt, så varför skulle han reagera särskilt på detta? Men nu får farsgubben för sig att slänga det rojalistiska skvallret åt sidan och få fart på fläsket.

- Vi gör en havsutflykt! utropar han och tvingar de andra på benen. De fyller raskt en hel båt full med prylar som kan vara bra att ha för en utflykt på havet. I mina ögon packar de för ett halvår. Halva avsnittet fylls sedan av Toivo Pawlos stämma som rabblar poetiska rader om landskapet och havet alltmedan den dignande båten avtecknar sig mot en fejkad havsyta i en för övrigt blek TV-studio.

- De mildaste färger kan förebåda oväder, avslutar Toivo lagom hotfullt och så rullar eftertexterna. Det är för övrigt det enda som rullar för studiogolvet ligger blankt. Förlåt, havet ligger blankt. (Jag citerar en svensk popgrupp här, jag vill ju också bjuda på lite poesi).

Blå Bloggens julkalender, som för övrigt har haft viktigare saker för sig idag än att blogga, ids liksom inte fila ihop någon snygg koppling till lucka 17. Men Danmarks egen lille pepparkaksgubbe är inte den som tjafsar i onödan utan illustrerar sommarhettan medelst en resolut strip. Klickbar pepparkaka och allt. Något för fruntimren att knapra på. Go’ fredag!

Kroppsodör, krut och ett finger i luften

Som en skitig golvmopp ser han ut, den lille svarte sudden ur kakelugnen, som i dagens avsnitt fattar intimt tycke för Snusmumriken. Det är dags för lucka 16 i Mumindalens julkalender och Snusmumriken har sin egen förklaring till varför han står i centrum för denna oerhörda beundran.

- Jag har inte ramlat i sjön på länge, jag tror det är därför han gillar mig. Jag luktar nästan lika illa som den lille svarte här.

Mumin-Börje är svartsjuk och kan inte dölja det. Han som hela vintern försökt få kontakt med den skygge, stinkande moppen i kakelugnen får nu se sig snuvad - och det av sin vän med haschpipan. Ack, drama.

De fikar såsom finnar plägar göra. Förfadersmoppen lägger offergåvor i Snusmumrikens kaffekopp; tretton sockerbitar, torkad bulle och en död fluga.

- Ditt as! skriker Lilla My när hon får sig ett rejält bett av moppen. Mumin-Börjes hemsnickrade ekorrhjul kastas ut genom fönsterrutan. Förfadern, som jag tidigare sa såg ut som en könssjukdom, är nu helt sinnessjuk men det är han inte ensam om. Det scener kring matbordet jag nu bevittnar klarar inte ens den värsta maffiafamilj av en riktigt dålig dag. Innan mumingänget ens hunnit till påtåren har Snusmumriken försökt SPRÄNGA den svarte förfadern i luften! Krutet hjälper dock inte så nästa steg blir att försöka dränka honom i en vattenhink!

Det är så brutalt att jag knappt tror mina ögon. Det här är alltså julkalendern för småbattingar anno 1973?!? Förfadern klarar sig med nöd och näppe in i kakelugnen och Snusmumriken ger fingret åt Mumin-Börje.

- Se här! Se vad han gjorde! Han bet mig!

(Öh, ja? Men att du, din gravt psykotiske lodis, försökt både spränga honom och dränka honom räknas visst inte?) Jag blir helt matt men konstaterar att haschet inte alltid gör gubbar softa, väna och begivna att tugga på maskrosor i solnedgång. Efter att ha stillat mitt uppjagade sinne med en rejäl balja ljummen konjak försöker jag få styr på både hjärtklappningen och kåtkotletten Mads. Det är inte det enklaste. Vår egen kalenderknodd tycker bara vi ska se dagens avsnitt en gång till! Och en gång till!

Snart käkar han väl maskrosor också.