När solen slog ihjäl sig

En blek oktobersol försöker sig på ett och annat men ramlar i backen och slår ihjäl sig. Man hinner lagom hoppa i kängorna och sticka ut snoken så är den väck. Men man kan glida genom våta löv som en iller, en iller i ribbstickat.

Mitt arsle har förlovat sig med soffan i veckan och jag fick precis skilja dem åt med våld. Det får vara måtta på långsamhetens lov och allt det där snacket. Blodcirkulationen ska ha sitt rally, pumpen ska slå och lungorna bälga! Hela systemet ska rassla igång annars blir stelhet, ledvärk och introvert navelskåderi följden - och sånt kan jag vara förutan. Av sånt blir jag nämligen baktung och gråmulen.

Nej, asfalt är till för att trampas. Så jag trampar asfalt. Med ögonskugga som tycks vara på väg i en annan riktning än jag själv. Dessutom har jag vad man brukar kalla en ‘bad hair day’ – trots det ypperliga schampot med cannabis som jag fick mig tillsänt från Hong Kong. Men skit händer, som måsen sa när den small i högspänningsledningen!

Så jag ger höstmörkret en match, jag glider som en iller genom blöta löv. En iller i ribbstickat. (Och för säkerhets skull med en påse över huvudet).

Det finns dagar då man känner sig snygg. Det finns dagar då man känner sig ful. Men oavsett vilket ska man ut och röra på fläsket. Det vet den franska armén som tagit fram specialutrustning för sina fåfänga soldater. Kärringar allihop! Men ständigt ute i busken!