Så kliver jag in och blir varm i magen med en gång. För det är en viss kick att kliva in i något efterlängtat och det är en alldeles speciell kick att kliva in och liksom bli omfamnad av dem allesamman. För där hänger de så snyggt att de liksom tycks ta emot dig med öppna armar. Tavlorna alltså. Det var länge sedan jag såg en sån snygg hängning! (Sånt där är också viktiga grejer för utställningsnördar, ser ni).
Här är det inte ett fyrkantigt rum med tavlor längs fyra väggar, här står skärmväggarna som zickzackmönstret över en huggormsrygg, över två ormryggar. Man dras in emellan dem - alla målningar har i stort sett samma mått - och färgerna är mättade och starka. Det är då det kickar till i magen. Som när man fick lördagsgodis som barn, ögonblicket då man öppnar påsen och ska se efter vad slags lösgodis som ligger däri. Var börja, var börja?
Jag har med avsikt låtit bli att läsa några recensioner från just den här utställningen för jag kan ana mig till att de är flera och att de är magsura. Så är det alltid när någon känd kliver utanför ramarna (hmpfr) och provar något annat. En skomakare ska alltid bliva vid sin läst som vi alla vet. Och jag vill känna efter vad jag själv tycker, jag vill känna sensorn i magen. Det är ju lite knivigt det här när man beundrar någon som ”alla” beundrar, någon som funnits där sedan man klev ur vaggan och vars myt överskuggar det mesta han tar sig för… Hur fan ska jag förhålla mig till detta?
Men när jag kommer in bland huggormsryggarna har jag inte de där tankarna längre och det är tur. Jag är kluven till akrylfärgen. Den är sketapraktisk att måla med och torkar snabbt men vissa färger är bara gräsligt kalla och grälla och inget slår olja. Om ni frågar mig. Men här är det akryl som gäller och de nakna kropparna är osmakligt grisskära. Kanske är det medvetet? Det sitter lite citat här och där på väggarna där konstnären uttalat sig, bl.a. om färg, men jag minns ärligt talat inte vad jag läste.
Jag minns motiven av kåkstäderna i Brasilien, hur något så fattigt och smutsigt förvandlats till en lakonisk betraktelse på duken som obegripligt nog blir idyllisk. Det är några av få målningar som inte rymmer människor. Annars är det motiv av arbetare, romer, det är barer och det är odlade fält, det är interiörer med nakna kvinnor, det är kabaré och krogscener. Till en början ter de sig som snapshots, som om någon råkat passera med en kamera och fångat ett ögonblick. Många gör detsamma på konstutställningar, passerar förbi och få glimtar av något och så snabbt vidare till nästa bild. Här, liksom i de flesta andra fall, vinner man på att ta sig lite tid*.
I ett avgränsat område i ena delen av lokalen flimrar två stora filmdukar. Där talar några besökare om vad de sett, hur de tolkar hans konst, samtidigt som tavlan de talar om visas på den andra duken. Det är lite småkul emellanåt. Hur ser ett barn på motiven jämfört med en vuxen kvinna? Ibland klipps några svartvita scener ur en äldre film in där konstnären själv sitter med eld i blicken och skissar koncentrerat. Han säger som vanligt inte ett ord. Efter en stund reser jag mig och går. Det känns lite konstruerat.
Inte heller orkar jag läsa hela den retrospektiva texten om hans karriär från början till slut. Jag får ut mer av själva bilderna. Först tänker jag mig att människorna ser ut att vara tecknade av en hyfsat begåvad gymnasieelev, de har något serieartat över sig. När jag ser närmare efter, när jag går bortom idén om att det är snapshots jag betraktar, börjar det röra på sig i magen. Det är som filmscener. Varje bild rymmer frågor. Precis hur många frågor man vill.
Som helhet har hela utställningen ett tassavtryck av tidig modernism över sig och det tilltalar mig. När jag sedan läser hur konstnären influerats mycket av bl.a Gauguin förstår jag att magkänslan inte varit helt fel.
Men kanske det bästa med alltsammans är att jag inte tänker ett dugg på Bob Dylan när jag går runt därinne.
Och själv säger han att han inte målar en tavla av något om han istället kan skriva en sång om det. De två är vitt skilda åt.
Bob Dylan och utställningen The Brazil Series på Statens Museum for Kunst i Köpenhamn pågår till 20 februari 2011 (eller 30 januari 2011 – det står olika uppgifter i programmet resp. på hemsidan). Det kostar en hundring att gå in. Jag rekommenderar starkt att samtidigt med Brazil Series besöka den permanenta modernistutställningen på samma våning. Det är oliven i martinin, det. Tro mig!
* ”I had the good fortune to meet a man in New York City who taught me how to see. He put my mind and my hand together in a way that allowed me to do consciously what I unconsciously felt. And I didn’t know how to pull it off./…./ Raeben put this vase in front of me and he says ‘You see this vase?’ And he put it there for 30 seconds or so and then he took it away and he said, ‘Draw it.’ Well, I mean, I started drawing it and I couldn’t remember shit about this vase – I’d looked at it but I didn’t see it.”
