När solen slog ihjäl sig

En blek oktobersol försöker sig på ett och annat men ramlar i backen och slår ihjäl sig. Man hinner lagom hoppa i kängorna och sticka ut snoken så är den väck. Men man kan glida genom våta löv som en iller, en iller i ribbstickat.

Mitt arsle har förlovat sig med soffan i veckan och jag fick precis skilja dem åt med våld. Det får vara måtta på långsamhetens lov och allt det där snacket. Blodcirkulationen ska ha sitt rally, pumpen ska slå och lungorna bälga! Hela systemet ska rassla igång annars blir stelhet, ledvärk och introvert navelskåderi följden - och sånt kan jag vara förutan. Av sånt blir jag nämligen baktung och gråmulen.

Nej, asfalt är till för att trampas. Så jag trampar asfalt. Med ögonskugga som tycks vara på väg i en annan riktning än jag själv. Dessutom har jag vad man brukar kalla en ‘bad hair day’ – trots det ypperliga schampot med cannabis som jag fick mig tillsänt från Hong Kong. Men skit händer, som måsen sa när den small i högspänningsledningen!

Så jag ger höstmörkret en match, jag glider som en iller genom blöta löv. En iller i ribbstickat. (Och för säkerhets skull med en påse över huvudet).

Det finns dagar då man känner sig snygg. Det finns dagar då man känner sig ful. Men oavsett vilket ska man ut och röra på fläsket. Det vet den franska armén som tagit fram specialutrustning för sina fåfänga soldater. Kärringar allihop! Men ständigt ute i busken!

Brasilianska huggormar

Så kliver jag in och blir varm i magen med en gång. För det är en viss kick att kliva in i något efterlängtat och det är en alldeles speciell kick att kliva in och liksom bli omfamnad av dem allesamman. För där hänger de så snyggt att de liksom tycks ta emot dig med öppna armar. Tavlorna alltså. Det var länge sedan jag såg en sån snygg hängning! (Sånt där är också viktiga grejer för utställningsnördar, ser ni).

Här är det inte ett fyrkantigt rum med tavlor längs fyra väggar, här står skärmväggarna som zickzackmönstret över en huggormsrygg, över två ormryggar. Man dras in emellan dem - alla målningar har i stort sett samma mått - och färgerna är mättade och starka. Det är då det kickar till i magen. Som när man fick lördagsgodis som barn, ögonblicket då man öppnar påsen och ska se efter vad slags lösgodis som ligger däri. Var börja, var börja?

Jag har med avsikt låtit bli att läsa några recensioner från just den här utställningen för jag kan ana mig till att de är flera och att de är magsura. Så är det alltid när någon känd kliver utanför ramarna (hmpfr) och provar något annat. En skomakare ska alltid bliva vid sin läst som vi alla vet. Och jag vill känna efter vad jag själv tycker, jag vill känna sensorn i magen. Det är ju lite knivigt det här när man beundrar någon som ”alla” beundrar, någon som funnits där sedan man klev ur vaggan och vars myt överskuggar det mesta han tar sig för… Hur fan ska jag förhålla mig till detta?

Men när jag kommer in bland huggormsryggarna har jag inte de där tankarna längre och det är tur. Jag är kluven till akrylfärgen. Den är sketapraktisk att måla med och torkar snabbt men vissa färger är bara gräsligt kalla och grälla och inget slår olja. Om ni frågar mig. Men här är det akryl som gäller och de nakna kropparna är osmakligt grisskära. Kanske är det medvetet? Det sitter lite citat här och där på väggarna där konstnären uttalat sig, bl.a. om färg, men jag minns ärligt talat inte vad jag läste.

Jag minns motiven av kåkstäderna i Brasilien, hur något så fattigt och smutsigt förvandlats till en lakonisk betraktelse på duken som obegripligt nog blir idyllisk. Det är några av få målningar som inte rymmer människor. Annars är det motiv av arbetare, romer, det är barer och det är odlade fält, det är interiörer med nakna kvinnor, det är kabaré och krogscener. Till en början ter de sig som snapshots, som om någon råkat passera med en kamera och fångat ett ögonblick. Många gör detsamma på konstutställningar, passerar förbi och få glimtar av något och så snabbt vidare till nästa bild. Här, liksom i de flesta andra fall, vinner man på att ta sig lite tid*.

I ett avgränsat område i ena delen av lokalen flimrar två stora filmdukar. Där talar några besökare om vad de sett, hur de tolkar hans konst, samtidigt som tavlan de talar om visas på den andra duken. Det är lite småkul emellanåt. Hur ser ett barn på motiven jämfört med en vuxen kvinna? Ibland klipps några svartvita scener ur en äldre film in där konstnären själv sitter med eld i blicken och skissar koncentrerat. Han säger som vanligt inte ett ord. Efter en stund reser jag mig och går. Det känns lite konstruerat.

Inte heller orkar jag läsa hela den retrospektiva texten om hans karriär från början till slut. Jag får ut mer av själva bilderna. Först tänker jag mig att människorna ser ut att vara tecknade av en hyfsat begåvad gymnasieelev, de har något serieartat över sig. När jag ser närmare efter, när jag går bortom idén om att det är snapshots jag betraktar, börjar det röra på sig i magen. Det är som filmscener. Varje bild rymmer frågor. Precis hur många frågor man vill.

Som helhet har hela utställningen ett tassavtryck av tidig modernism över sig och det tilltalar mig. När jag sedan läser hur konstnären influerats mycket av bl.a Gauguin förstår jag att magkänslan inte varit helt fel.

Men kanske det bästa med alltsammans är att jag inte tänker ett dugg på Bob Dylan när jag går runt därinne.

Och själv säger han att han inte målar en tavla av något om han istället kan skriva en sång om det. De två är vitt skilda åt.

Bob Dylan och utställningen The Brazil Series Statens Museum for Kunst i Köpenhamn pågår till 20 februari 2011 (eller 30 januari 2011 – det står olika uppgifter i programmet resp. på hemsidan). Det kostar en hundring att gå in. Jag rekommenderar starkt att samtidigt med Brazil Series besöka den permanenta modernistutställningen på samma våning. Det är oliven i martinin, det. Tro mig!

* ”I had the good fortune to meet a man in New York City who taught me how to see. He put my mind and my hand together in a way that allowed me to do consciously what I unconsciously felt. And I didn’t know how to pull it off./…./ Raeben put this vase in front of me and he says ‘You see this vase?’ And he put it there for 30 seconds or so and then he took it away and he said, ‘Draw it.’ Well, I mean, I started drawing it and I couldn’t remember shit about this vase – I’d looked at it but I didn’t see it.”

Slicka min jaguar

Kvällens betraktelse:

Såg en jagga i rusningstrafiken. Den var skitig!

Oerhört. Jag har aldrig tidigare sett en skitig jaguar och det är klart - de som har råd med såna kärror brukar också ha råd med nån liten polska som slickar den rent varje dag.

En skitig jaguar!

Varje dag något nytt, folks. Varje dag något nytt.

Ge mig ett uppbrott! Spräck bölden!

Stan – det fanns en tid då jag inte trodde jag skulle kunna leva nån annanstans än inne i stan. Trots att jag klev ur skötet på en norrländska, trots en barndom i de stora never ending blåbärsskogarna så var det stan som lockade, stan som andades i mig, bensinen i blodet…. Så följde diverse städer, på norra halvklotet, på södra halvklotet. År har lagts till år, städer har följt på städer. Astalt och bling-bling. Hus och folk tätpackade som skeppsråttor på en slavskuta - och så jag i mitten. Klämd och lycklig om man så säger…. Navet i hjulet, centrum i universum, mitt i smeten, på plats där saker och ting sker… väl?

Men jag har fått nog! Insikten växer till sig som en hederlig ljumskböld: det går inte längre. Jag vill int’. Det gör för ont! Trafiken gör ont. Folkskockar gör ont. Det väsnas och larmas för mycket. Otryggheten knaprar på förståndet, smaskar i sig bonnavettet och gör mig folkilsk, nojig och oförutsägbar. Eller är det åldern som får mig att vilja skaffa bössa och hagel? Bara för säkerhets skull? Bra att ha hemma under sängen, bra att vara beredd…

Jag längtar mig sjuk till skog och hav. Mest hav. (Ja, jag vet att pölen ligger där i stans utkant men jag vill ha den nära, varje dag. Den ska blöta fötterna). Vissa blir coola av skog, jag blir det av hav. Granskog är egentligen inte min business, av gran och fur blir jag tungsint och krokig, dyster som en torrlagd alkis. Bokskogarna däremot… där får själen rum i de ljusa, skimrande gröna salarna. Så okay, en bokskog? Ja tack. Ett hav, ja, ett måste!

Men stan? Nä. Krogar, affärer, neon och teatrar? Näpp!

Jag måste väck från betongen. Det känns i hela systemet. Något nytt måste in i mitt liv innan jag krackelerar. Så jag ställer mig framför spegeln och sjunger - hvad gør vi nu, lille du?

Lite Mississippi Fred McDowell på det, folks. Innan Stones snodde den rakt av till Sticky Fingers-plattan. Vräk på lite volym, ruva skogsmullen i dig… det ska bara ta ett par tre sekunder innan du sitter där och vaggar i takt. Enslingens takt. Bössan inom räckhåll.

Bra kärring reder sig själv. Go’kväll.

Pidde tells it like it is

Let’s face it, kulturskribenter är sällan sköna att läsa. Oavsett hur intresserad man är av själva ämnet så lyckas många kulturskribenter, de som har till uppgift att rescensera det hela, att gröta till’et så förbaskat att man mer längtar efter en korv med bröd och inget annat. Ibland kan man hitta stilistiska pärlor, sådana som får hjulen att snurra ett extra varv, och bidra till den kulturella upplevelsen, må det vara film, foto, teater eller litteratur. Men för det mesta är det bara ett himla ordrunkande. Your either in or out. Antingen begriper du (eller låtsas begripa) eller så är du en sån som bara läser sportsidorna. Ja, jag generaliserar men det kan man väl få göra?

Men så finns det ju Pidde. Man kan alltid glida in på bloggen Toppraffel - om man gillar film. Ja, man behöver inte ens gilla film för att läsa Pidde. Han skriver som det är, rakt upp och ned. Inga konstigheter, mycket personligt och ofta visar det sig att han har rätt. Pidde bloggar om film oftare än jag hinner byta trosor och har s.a.s fingret på pulsen. Filmpulsen. Av och till skriver han om sånt jag inte vet ett skit om, märkliga serier och italiensk dvärgporr… eller vad det nu är. Nåja.

Men det är ett litet tips så här på söndagkvällen. Apropå film så glor jag ikväll på s.k. dansk bössekomedi. Det har inte ett smack med gevär att göra.

Vem röker mellankrigssnusk?

Det finns en butik i Köpenhamn som jag aldrig minns namnet på och för det mesta minns jag heller inte vägen dit. Det är bra, annars hade jag kanske ruinerat mig därinne. Det är en butik som säljer en herrans massa duttelidutter från 1920-, 30- och 40-talet. Föreståndaren är en sådan där sirlig herre som får en att tänka äldre damer i päls med små dvärghundar intill sig. Ja, ja, whåttävvär. Han designar smycken också åt diverese kokainkändisar och colgate-amerikanskor, i affären finns glasmontrar med mycket bling-bling i regnbågens alla färger. Men jag dras som en mal till ett monter längre in i gömmorna. Där ligger cigarettmunstycken, troligen minst 80 år gamla, som utropstecken inför mina begärliga blickar. Ack! Den som finge, likt Marlene Dietrich, vippa med ett sådant!

Samtidigt tänker jag att de nog säkert är fyllda av gamla intorkade TBC-bakterier eller riktigt lömsk art deco-syfilis! Sån där som kommer att väckas till liv när det möter min saliv och vips så är katastrofen ett faktum! Mellankrigssnusk för mycket penningar blommar upp i stackars gommen. Better keep out of there!

Så är det en annan sak också. Det lilla hålet där cigaretterna ska placeras, det ser himla trångt ut? Men så minns jag ju: på den tiden var inte ciggisarna runda som idag, snarare ovala till formen. Ah, åter ett skäl att inte köpa ett. Vem vill demolera en nutidsrullad bara för att få in den i hålet?

Så återstår ju också ännu ett faktum: jag röker inte cigaretter.

Men ändå…. det finns dagar då alla kvinnor vill vara Marlene Dietrich, med vaselinblick och en död räv kring halsen. Samt ett TBC-rör inkört mellan illröda läppar.  Kanske en måndagmorgon på kontoret?

 Skulle det vara något fel på mina ögonbryn?

Att dö är ett hårt arbete

”Att dö är ett hårt arbete”, säger hon. Döden har ju sin egen kurs, den kan man inte styra. Det är ett citat från en av de avporträtterade.

Jag har precis sett en makalöst bra fotoutställning på Format i Malmö av tysken Walter Schels och hans partner, journalisten Beate Lakotta. Life before Death. Det är en utställning som jag ramlar förbi av en slump – ibland kan det ju bli så och när det träffar rätt så blir man så lycklig. Tror ni på slumpen förresten?

Jag ser två bilder innan jag får fatt i själva programmet där utställningen förklaras. Jag läser att Walter Schels alltid varit rädd för döden och allt som påminner om döden,  ända sedan kriget då han som nioåring upplevde att hans hus bombades. Nu är han betydligt äldre och har tillbringat en längre tid på ett hospis i norra Tyskland där han tillsammans med Beate följt flera av de intagna och fotograferat dem. Innan de dör och efter att de dött.

Vad? Har jag precis sett en bild av en död människa? Jag studsar till lite och tittar upp mot väggen igen. Det jättelika närporträttet av en människas ansikte. Var han död när bilden togs?

Sedan blir jag förvånad över min egen reaktion. Jag som funderat så mycket på varför vi är så rädda för döden, varför den är så osynliggjord i vår tid. Jag vet ju att vi bara för hundra år sedan hade för vana att fotografera människor som dött. Jag har studerat många sådana bilder. Ur ett kulturhistoriskt perspektiv. Nu står jag här och ser på bilden av en ung man, härjad av både AIDS och cancer. Han var död när bilden togs. Han ser fräknig ut.

Life before Death är en sån där sällsynt fotoutställning som träffar en som en slägga. Jag bär hjärtat utanpå kroppen sen några dagar och det rammas hårt av det här. Intill varje foto finns en text. Ord som tecknar en bakgrund, skickliga formuleringar som skissar det väsentliga. Inte alltid vilka de var och vad de gjort, men hur de bl.a. tacklat insikten om att de skulle dö. Gamla människor. Unga människor. Vissa ilskna, andra sorgsna. Förundran och förväntan, glädje, en häpen, en annan nöjd.

Det är extrema närbilder i svartvitt. Stora fotografier. Man ser varje pormask och varje skäggstrå. De blanka pupillerna. Och så intill - porträttet efter att de dött. Vissa med ögonen slutna, andra halvöppna. De tunna ögonfransarna. De utslätade pannorna. De ser ut som om de sover. Och trots det tunga anslaget finner jag hela utställningen så märkligt trösterik. Jag kan inte riktigt sätta fingret på varför, men jag går från bild till bild, från människa till människa och läser vilka de är. Det är som om det vore ouppfostrat att hoppa över någon nu när de bjuder så generöst på sig själva, t.o.m. efter sin död.

Vissa ansikten vill jag klappa. De ser ut som dockor. En gammal dam som seglat vid ekvatorn och druckit whisky… Elmira Sang Bastian, det lilla spädbarnet med hela skallen full av tumör - hennes oerhört smärtsamma blick i livet och de fjuniga kinderna i döden. Hon har så vackert namn att det hamnar på tungan som en ramsa… Elmira Sang Bastian. Och så mannen som hamnade på hospis med sitt elpiano och trodde han skulle dö innan jul men så lurade döden honom och han satt kvar ännu efter ett år, butter och muttrande. Först när de ville köra bort honom från hospis och till ett äldreboende tog han sitt sista andetag.

Det är många historier och många ansikten. Jag älskar när text och bild följs åt så här; när texten ger bilden ännu en dimension och vice versa. Då är det perfekt!

Format är ett kaxigt galleri i Kulturhuset Mazetti i Malmö. Det är inte första gången de ståtar med bra grejer där. Kika in om ni har vägarna förbi. Life before Death är Walter Schels första utställning i Sverige, den pågår t.o.m. 5 december.

Tompa HickoryPickory

Upplevde en svinaktigt trevlig gårdag som inleddes med några fräcka erbjudanden på Istedgade som faktiskt fick en gammal luttrad räv som jag att rodna. Eller var det höstkylan som bet i kinden? Styrde dock upp det hela med sedvanlig militant ton och sedan följde många timmar med gottgott och planer för framtiden.

Idag - söndag. Varför inte marinera ett par laxkotletter i lite hickorypickory, veva ihop en rejält krämig gratin på potatis och jordärtskocka? Kanske även blanda ihop en limekräm till det? Jag satsar rejält så det räcker i matlådan imorgon också…

Har precis varit och storhandlat. Det är en speciell känsla att proppa kylen full och veta att veckan är räddad. Bönsallad, grönsaksbiffar, vitlöksbröd, rödtjut, fullkornspasta, halloumi, fetaost, morotsknippen… OCH EN STOR PÅSE VULGÄRFETA SMARRECHIPS!

Jag är en rik människa.

Samt matglad.

På detta lite Tompa. Söndags-Tompa.

 

Tokfan brinner. Han är en som galen gnu på hemkört. Man kan inte annat än utbrista: Amore!

Kärringen Enid Blyton

Hon lärde mig vad gurksandwich var och hon gav mig smak på en kulinarisk aktivitet som följt mig genom livet med samma förtjusning: picknicken. Jag blir alltid lika glad när någon föreslår att vi ska ha picknick. Tyvärr är det sällan någon föreslår mig, men strunt i det, nu var det inte det vi skulle prata om.

Jag har sett filmatiseringen av barnboksförfattaren Enid Blytons liv. Kostymdrame-drottningen Helena Bonham-Carter gör huvudrollen som den engelska kvinna som under sin livstid dunkade ut i runda slängar 750 böcker till alla världens ungar! Enligt filmen är hon översatt till 80 språk och det krängs fortfarande runt 8 miljoner böcker om året - trots att tanten dog i slutet av 60-talet. Hon torde vara en av världens mest lästa författare med mer än en halv miljard sålda böcker! Imponerande siffror, lite hästmaga att ta in. Så blev hon också anklagad för att inte skriva alla själv. Men tanten höll en otrolig takt och gjorde i princip inget annat än skrev. Sextusen ord om dagen var tydligen ingen konst. (Själv gjorde jag sjutusenåttahundra en dag under pistolhot men sen lossnade högerarmen. Never again!)

När jag var barn kickade jag loss på Fem-böckerna och Äventyrs-böckerna där i sedvanlig ordning ett gäng ungar hamnade i trubbel med tjuvar och pack. Mystiska gåtor stod på schemat och innan ungarna hade löst det hela hann de alltid med att upptäcka lönngångar och fastna i tunnlar under jorden, bli inlåsta på husbåtar och sätta i sig en herrans massa gurksandwich. Jag tyckte det var underbart. Jag slukade de gamla 50-talsversionerna som jag ärvt av äldre syskon och släktingar och begrep inte rasismen och klassperspektiven som osade mellan bokpärmarna. Sånt tänkte man inte på som åtta-nioåring. Det var smutsigt arbetarpack mot välkammade borgarungar med picknick-korgar. Det sket väl jag i, så länge där var MYSTISKA SAKER i görningen, bortglömda skatter och annat gåtfullt. Ja, och så alla gurksandwich förstås som nån snäll nanny hade brett i förväg ifall det skulle knipa under mysteriejakten.

Filmen om Enid Blyton är så grovt tillyxad att den känns bisarr. Helena Bonham-Carter som bitchiga, fyrkantiga Enid är så way out there att man inte kan ta henne på allvar. Den här filmen måste ha gjorts av någon som verkligen avskydde författarinnan för det finns inte en scen  som visar henne i fördelaktig dager. Enid framställs som en veritabel hycklande kärring, skoningslös mot sina egna barn, märkligt avtrubbad inför vissa realiteter och oförmögen till empati. Bilden av henne tar avstamp i en traumatisk barndom men även om det uppenbarligen finns material till en intressant och djuplodande skildring av en komplex människa, så slarvas det bort här. Nyanserna lyser med sin frånvaro, hela filmen är lika kantig som en saga av bröderna Grimm. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Är man anglofil så får man sitt lystmäte i en sedvanlig, välgjord scenografi. Miljöerna och kläderna är så där brittiskt helgjutna. Helena Bonham-Carter som brukar göra ett gott arbete flippar ut fullständigt (too much Tim Burton lately?) och jag sitter mest och tar mig för pannan. Bisarrt var ordet. Filmen heter rätt och slätt ”Enid” och kom ut förra året.