Jag har gjort detsamma i åratal, glidit runt därinne med en korg på armen. Lite ledigt och elegant. (Mja, jag har snubblat också och haft dagar då jag inte direkt luktat rosor). Man kan kanske säga att det varit som ett andra hem. Ingen i personalen har tittat surt på mig, tvärtom. De har nickat igenkännande. De vet mer om mig än min egen mamma nånsin gjorde. De vet vad jag äter när jag ska ha mens, de vet när jag är bakfull, de vet när jag får besök och de vet när jag är sjuk. Naturligtvis kommenterar de aldrig detta faktum, men de vet!
Kanske har de personalmöten där de spelar spel om vem som kan mest om den och den kunden. De sitter där och klunkar boxvin, mumsar snittar och ställer frågor. Lilla Blå, 10 poäng om du svarar vilket toapapper hon använder.
Sena vardagsaftnar har man alltid, av någon mystisk anledning, kunnat få sig till livs finska radioprogram därinne. Den som aldrig upplevt hur det känns att (elegant) glida runt bland bröd och pasta medan en obegriplig finsk konversation äger rum ovanför ens huvud vet heller inte hur mycket man kan sakna det när det är borta! I början var jag förbryllad, det ska erkännas. Men med tiden lärde jag mig älska de trygga haljokukkonen saijamatta toukkoksinen-stämmorna som ljöd genom butiken. Jag hör så sällan finska numera. Det hör barndomen till. Jag växte upp i en trakt befolkad av finnar, österrikare, turkar och tyskar. En och annan sur norrlänning, enstaka bredarslad dalmas eller värmlänning med lingon i blick kunde väl göra sig påmind, men mest var det finnar. Finnar, finnar och så jag. (Jag kommer från ämnet, ursäkta).
Nu är jag vilsen, hemlös, utkastad i kylan. Min matvaruaffär har brunnit ned. Jag gör försynta trevare hos andra butiker i min stadsdel men irrar planlöst och ängsligt mellan hyllorna där. Finner inte det jag söker. Finner bara sånt som kostar dubbelt så mycket som normalt. Det känns otäckt i magen. Cirklarna är rubbade. Herregud, jag är rubbad! Kan en paprika verkligen kosta så mycket?
För inte nog med att min gamla butik var trygg som en snuttefilt, den var dessutom billigast i stan! Den var billig och bjöd alltid på specialvaror som fallit av en långtradare nånstans vid gränsen. Ena veckan var det choklad med spännande spritfyllning från nån gammal öststat, veckan därpå kunde man släcka törsten med exotisk juice innehållande frukter man aldrig hört talas om och inte kunde uttala. Allt medan haljokukkonen i högtalarna bjöd på långa obegripliga samtal eller då och då drog till med muntra, uppiggande finska musikdängor. (OBS! Finsk munterhet alltså, inte den slags munterhet som du och jag känner).
Som den här till exempel:Hiroshima med Taiska. Ett ypperligt exempel på hur det kunde låta i världens bästa matvaruaffär. Nu ett minne blott. Jag torkar en tår, plockar fram karta och kompass och beger mig ut för att fredagshandla.
Jag också … har ramlat ner i det där hålet … ingenting är sig likt, igår var det höstdagjämning och finns det någon i hela världen som ser … verkligen ser … mig … just mig … som den jag är … tiden bara går och går … allt är annat, allt blir fel …
Kram!
Men vad fruktansvärt! Så hemskt tråkigt…
Det är mitt fetaste i-landsproblem denna vecka.
I tell ya.
Men det ÄR tråkigt. Inte bara för dig, även om jag så klart fattar att du lider i ditt svinkalla kök, i din vargpäls, och när du står allena i höstregnet som blandar sig med dina tårar och din rinnande mascara och sörjer vid de svartnade resterna av din kära butik – utan också för de som hade stället som arbetsplats och alla andra kunder som lyssnade till Taiska där. Tråkigt, sa Bull.
“Somliga är på väldigt gott humör, sa Lilla My.
Det vore bättre om somliga passade på sin whiskylåda” (Tove Jansson förstås)
Hear, hear.
Du milde. Nu kommer jag att ha mardrömmar om att mitt älskade ICA Maxi går upp i rök…
Förstår precis. Själv blev jag tvungen att irra vilset i andra butiker under månader för två år sedan, då mitt kära Konsum stängde efter en mindre råttinvasion.
Och i den butiken fanns inte ens finsk radio, ej heller en så pass liten personalstyrka eller kundkrets att någon större intimitet någonsin kunde infinna sig. Men ändå.
Hoppas din butiks ägare lyckas renovera och öppna igen!
Men Lilla Blå, finnarna är ett mycket ihärdigt släkte, de går igång på motgångar! Snart står din affär där igen, i en ny uppdaterad skepnad med bågnande hyllor av saker du inte visste fanns