Dagens Pål Pommac

 Idag förvandlades Pål Pommac till en transvestit med pärlmigrän.

Hiroshima mon amour

Jag har gjort detsamma i åratal, glidit runt därinne med en korg på armen. Lite ledigt och elegant. (Mja, jag har snubblat också och haft dagar då jag inte direkt luktat rosor). Man kan kanske säga att det varit som ett andra hem. Ingen i personalen har tittat surt på mig, tvärtom. De har nickat igenkännande. De vet mer om mig än min egen mamma nånsin gjorde. De vet vad jag äter när jag ska ha mens, de vet när jag är bakfull, de vet när jag får besök och de vet när jag är sjuk. Naturligtvis kommenterar de aldrig detta faktum, men de vet!

Kanske har de personalmöten där de spelar spel om vem som kan mest om den och den kunden. De sitter där och klunkar boxvin, mumsar snittar och ställer frågor. Lilla Blå, 10 poäng om du svarar vilket toapapper hon använder.

Sena vardagsaftnar har man alltid, av någon mystisk anledning, kunnat få sig till livs finska radioprogram därinne. Den som aldrig upplevt hur det känns att (elegant) glida runt bland bröd och pasta medan en obegriplig finsk konversation äger rum ovanför ens huvud vet heller inte hur mycket man kan sakna det när det är borta! I början var jag förbryllad, det ska erkännas. Men med tiden lärde jag mig älska de trygga haljokukkonen saijamatta toukkoksinen-stämmorna som ljöd genom butiken. Jag hör så sällan finska numera. Det hör barndomen till. Jag växte upp i en trakt befolkad av finnar, österrikare, turkar och tyskar. En och annan sur norrlänning, enstaka bredarslad dalmas eller värmlänning med lingon i blick kunde väl göra sig påmind, men mest var det finnar. Finnar, finnar och så jag. (Jag kommer från ämnet, ursäkta).

Nu är jag vilsen, hemlös, utkastad i kylan. Min matvaruaffär har brunnit ned. Jag gör försynta trevare hos andra butiker i min stadsdel men irrar planlöst och ängsligt mellan hyllorna där. Finner inte det jag söker. Finner bara sånt som kostar dubbelt så mycket som normalt. Det känns otäckt i magen. Cirklarna är rubbade. Herregud, jag är rubbad! Kan en paprika verkligen kosta så mycket?

För inte nog med att min gamla butik var trygg som en snuttefilt, den var dessutom billigast i stan! Den var billig och bjöd alltid på specialvaror som fallit av en långtradare nånstans vid gränsen. Ena veckan var det choklad med spännande spritfyllning från nån gammal öststat, veckan därpå kunde man släcka törsten med exotisk juice innehållande frukter man aldrig hört talas om och inte kunde uttala. Allt medan haljokukkonen i högtalarna bjöd på långa obegripliga samtal eller då och då drog till med muntra, uppiggande finska musikdängor. (OBS! Finsk munterhet alltså, inte den slags munterhet som du och jag känner).

Som den här till exempel:Hiroshima med Taiska. Ett ypperligt exempel på hur det kunde låta i världens bästa matvaruaffär. Nu ett minne blott. Jag torkar en tår, plockar fram karta och kompass och beger mig ut för att fredagshandla.  

 

Lite bajs, lite BH och lite…tja.

Viss slags föda och vissa slags fulvanor leder ofrånkomligt till att man elefantskiter dagen därpå. Ja, jag bara konstaterar. Det börjar bli kallt i mitt kök nu, det där fönstret som stått på glänt sedan i somras kanske måste stängas snart men det är detsamma som att vika sig inför vintern, tycker jag. Än så länge får det stå öppet. Jag kan ju ha vantar på mig när jag äter. Södern har lakat ur mig till en mes, vikingablodet har börjar blaska. Jag fryser oftare än förr. Så stampar åren i lederna, för nu börjar värken igen. Fingrarna, handlederna, armbågarna, knäna… Vädret sätter sig i kroppen. Vem behöver SMHI? Gnisslar det i armen blir det regn, knakar det i knät kommer snön. Är man hal och smidig som en huggorm skiner solen. Så är det med det. 

Var på varuhuset idag, gångarna blockerades av sura kärringar. Den ena efter den andra knuffades och stångades. De vägrade flytta på sig med sina barnvagnar, korgar och fläskrövar. Hela stan ska visst ha mens? Det kanske är nåt cykliskt? Fullmåne och höstdagjämning imorgon. Det gör säkert sitt till. Fruntimren blir som tokiga; ska brottas i charken, roffa åt sig bästa bitarna och snäsa åt alla de möter. Jag ger mig fan på att det är nåt galaktiskt, jag.

Så skulle jag se på en BH. Jag såg på massor. Hala. Broderade. Tarmfärgade. Såna med knullvarning och såna med celibatvarning. Inte en enda i min storlek! Istället högg det i lakritstarmen och jag inhandlade flera hekto. Nu har jag ätit upp allt och mår som en gammal ål. Jaha, då får jag väl ta ännu en bautabajsning imorgon då. Lagom till gryningen kanske? 

Vad är det här för en dag? Det är en dag till spillo. Men ikväll börjar svt visa ”Brottet”, andra säsongen. Den kan jag rekommendera. Inte för att jag har sett den, men första säsongen var sketabra. Danskarna kan göra krim för TV, så är det bara. I Sverige blir det liksom aldrig trovärdigt, kanske får de inte till’et för att det görs så lite vettig film och tv i landet? De stackars skådisarna får aldrig upp vanan. Låter styltade som skolpjäser. Ja vadå, det är väl bara en produktion om året som rullar i Sverige och den stavas väl Beck? Javisst ja, så är det den där eviga Wallander-prylen också. Tvåhundratre filmer om året i samma serie eller nåt. Det höll jag på att glömma. Jorå så att…

Men slå på burken ikväll vid nio, hörni. Gör’et bara. Ni pallar inte ännu en nyhetssändning med orden ”röster räknade”, ”mandat”, ”riksdag” och ”mätningar”. Erkänn! Nu orkar ni inte hålla ångan uppe lika mycket som för några dagar sedan. Det är okay, det är mänskligt. Det betyder inte att man inte bryr sig, det betyder bara att man har ätit sig mätt på media. Det är precis som med lakrits. Man hugger in med varvade motorer, sen blir man proppmätt, äcklad och matt.

Det enda som duger är en redig elefantskita. Sanna mina ord. Sen tar vi nya tag, folks. Mot orättvisor och ärthjärnor, dumheter och megalomaner.

Imorgon bitti ska jag upp klockan fem. Är det under femton plusgrader i köket då brer jag frukostmackorna iförd vargpäls. Aloha!

Säg mig, är det verkligen sant?

Kommentarer överflödiga.

Stellan säger sitt

Stellan har vissa redan hört, andra har nog missat det. Har man lyssnat till denna tidigare kan man göra det igen. Ni som inte lyssnat kan ju göra det nu.

Trevlig söndag!

Ett ödesval

Valet i år känns extra viktigt, viktigare än det gjort för mig personligen på många år. Och jag har varit så förbannad på valrörelsen, på mediabevakningens förkärlek för enkla rubriksättningar, enstaka uttalanden som förstoras upp och skymmer de viktiga frågorna; politiken ska snuttifieras och göras catchy och vi ska lägga tid på att hetsa upp oss över bröstpumpar, toblerone och diverse äktenskapliga snedsprång m.m. Skit i analys och eftertänksamhet. Det ska skämtas, ironiseras och förlöjligas. Gud bevare oss för allvaret, gud förbjude långsiktiga visioner, gemensam strävan och drömmar. Idag ska allt kunna förklaras på tre minuter – max. Mer orkar vi visst inte engagera oss?

I år tycker jag merparten av valkampanjen har handlat om beskyllningar; ni gjorde det och vi gjorde det och förr var det si och nu är det så. Då och nu. Där tar det avstamp och där tycks det stanna. Jag skiter i den där hundralappen mer eller mindre i plånboken varje månad. Ärligt talat, jag skiter i det. Jag vill veta var Sverige är om tio år. Om fem år. Vilket samhälle ska vi ha, vad drömmer vi om att ha? Kan vi enas om något? Vilka visioner finns det och hur ska dessa visioner kunna realiseras?

Vallöftena är inbäddade i tjocka lager av trubbig retorik. Det är mycket ”ifall att” och ”eventuellt” och ”om förutsättningarna a och b finns”… Luddigt, grötigt, substanslöst. Inget någon senare ska kunna ställas till svars för. Det vet väl alla att vallöften är till för att brytas?

Jag blir både trött, irriterad, arg och ledsen. Känner förvirring när jag försöker se några egentliga skillnader mellan sossarna och moderaterna. De två kolosserna ter sig alltmer lika ur mitt perspektiv. Samma språk, samma manér, samma pajkastning och samma glapp mellan deras verklighet och andras verklighet, verkligheten som vi icke-politiker rör oss i. Så ser jag att moderaterna numera kallar sig det nya arbetarpartiet. Förvirringen blir än större. Är det ännu ett ironiskt grepp? Är det jag som är utsatt för ett för mig obegripligt skämt eller är det – gud bevare mig - ett allvarligt menat påstående?

När man blir trött och irriterad, arg och ledsen kan man alltid välja att slå över till en annan kanal, låtsas som det regnar, ägna sig åt annat, känna politikerförakt, rycka på axlarna, bortförklara med uttryck som ”det rör inte mig” eller ”jag kan ändå inte påverka ett skit” och så släppa alltsammans. Jag har varit där, valsat igenom stadier av passivitet, ointresse och maktlöshet. Struntat i att rösta. Det finns ju ändå ingen att lita på. Jag har också haft perioder i mitt liv då jag varit kortsynt, tänkt till min egen situation och enbart den. Vad gagnar mig bäst? Och så har jag röstat därefter.

I år har jag, lite till min egen förvåning, engagerat mig så till den milda grad att jag inte ens kunnat formulera mig härinne på bloggen, trots att jag velat ha så mycket sagt. Jag har läst andras texter, nickat instämmande eller ryst av obehag. Tänkt att andra redan sagt det jag vill säga eller sagt det bättre än jag. Tänkt att det här ändå inte är rätt forum, tänkt en väldigt massa saker och känt väldigt många känslor. Det är bra. Så har jag äntligen vaknat till liv och till och med förvånat mig själv. Det är bra.

Jag har också upptäckt att jag inte längre tycker att min situation och min privatekonomi är det allra viktigaste för mig i det här valet. Inte på långa vägar. Jag orkar inte ens tänka i de banorna. Det enda jag vet med bestämdhet är att de klassklyftor och den segregering som finns här och nu – det vill jag inte ha. Jag vill inte ha ett Sverige som gör sådan åtskillnad på människor och människors värde. Jag tror på individens frihet och valmöjligheter men jag tror inte på alliansens väg dithän. Jag tror och har alltid trott på att vi behöver varandra. Riktigt jävla rejält behöver varandra! Framför allt när det är så skrämmande enkelt och snabbt att hamna utanför tryggheten idag. Jag höll på att skriva det sociala skyddsnätet, men jag tror faktiskt inte det finns längre. De få trådar som fortfarande försöker hålla ihop det där nätet brister vilken dag som helst om vi fortsätter på den inslagna vägen.

I 17 år levde jag på eller under existensminimum. Jag kaxar ibland till mig och säger att ”jag minsann vet hur jag ska koka soppa på en spik”, att ”jag vet hur jag klarar mig om det kniper rejält”. I själva verket får jag kramp när jag tänker tillbaka på de där åren, jag får ont i hela kroppen och får svårt att svälja. Det har satt sig så förbannat hårt i minnet, i hela systemet; all oro, all ångest, all maktlöshet och vanmakt. Det går liksom inte att tvätta bort, oavsett hur jag bullar upp alla de där sammetskuddarna runt omkring mig hemma i mitt varma vardagsrum. Jag jobbar, knogar och tjänar pengar och försöker finna och hylla varje stund av njutning, liten som stor. Men de där 17 åren har skapat ett monster som hela tiden ligger på lur och hotar svälja mig. Jag är aldrig trygg, jag tror inte jag någonsin kan bli riktigt trygg. För jag kan fortfarande så isande kallt känna hur det är att inte ha ett smack att säja till om, att hela tiden vara utlämnad till andras beslutsfattande om mig och min person, jag kan fortfarande minnas passiviteten som spred sig inuti mig, hur handlingsförlamad jag blev, hur värdelös jag upplevde mig och  hur värdelös jag trodde att andra upplevde mig.

Många, många människor har det fan så mycket jävligare än vad jag nånsin hade det då. De lever ett liv där deras människovärde tycks lika med noll - och det är inga konstiga människor, inga underliga rymdvarelser som dråsat ner i vår tillvaro, sover på gatorna eller tigger pengar utanför konsum. Det är helt vanliga människor, det skulle kunna vara jag, det skulle kunna vara du. För Sverige idag är ett sådant land, ett land där man inte sitter säkert i sadeln. Hus, bil, jobb, familj… är inga garantier. En rejäl sjukskrivning så kan du vara ute i kylan. Det går fort idag och råder människosynen att ”var och en själv är bäste dräng” så kommer vi heller inte att få en ändring till stånd. Individens frihet i all ära, men vi behöver en kollektiv trygghet, för de där stunderna i livet då allt rasar samman. När jag rasar vill jag ha ett samhälle som fångar upp mig, tills jag är stark nog att komma på banan igen. Och när andra rasar omkring mig vill jag vara där och fånga upp dem. Jag vill ingå i ett sådant samhälle.

Nu har jag röstat. Det kändes bra. Jag har en låtsastrygghet idag i form av bostad och arbete. Ju äldre jag blir och ju mer inkomster jag får, ju mer vänster blir jag. Sug på den, ni som kläcker ur er larvigheter som ”är du inte vänster när du är ung har du inget hjärta, är du inte höger som vuxen har du ingen hjärna”. Jag har både hjärta och hjärna. Tack och lov fungerar båda utmärkt än så länge. Jag bävar för den dag något av dem lägger av, om Sverige ser ut då som det gör nu.

Det blev ett långt inslag det här. Här kommer ett ännu längre och jäkligt viktigt sådant. Jag tycker du ska läsa det. Det tar mer än tre minuter. Men den tiden har du. Verkligheten är inte som TV, serru. Inga snabba klipp, ingen bakgrundsmusik och inga ironier. Nej, det här är en av många berättelser ur verkligheten, en berättelse och en verklighet som gör ont av bara fan. Det går att ändra på den. Faktiskt.

Hörnihörni

Bara en liten notis här: ni (och ni har varit några stycken av och till) som kommenterar och sänder med länkar, ni fastnar i spamfiltret. Har jag dessutom ont om tid glömmer jag checka och ni blir liggandes i limbo. Capice? Skippa länkarna så publiceras ni snabbare. Over and out.

Svamptider?

Fantastiska regnbågar över Byen idag. Men inte tusan blev jag lika exalterad som den här jeppen. (Skruva upp ljudet!)

Jobbar som tusan just nu, därför stiltje på bloggen. Det ändrar sig, det vet ni… Tjing!

Ner med borgarna och deras lagar…

Hör nu på frihetens sång,
ljuvlig som eau de cologne,
och lika lång,
som neapolitanska kontrabasfiolsgesäller.

Ner med allihopa som har pengar,
ner med allihopa som har grängar,
Alla besuttna, är bara ruttna.
Vi vill inte längre gå och bara vara drängar.
Ner med borgarna och deras lagar,
ner med gubbarna med stora magar,
Proletariatet, vi som känner hatet,
vi ska regera, och nu ska vi kommendera.

Ett opp med Kalle kille ville ville vipp bom bom,
opp med alla bolcheviker uti rikedom,
opp med lön för en stackars fattig murarknog,
uppå halta lottas krog, alla grabbar på en gång, kom along.

Då är ju sällhetstiden kommen,
å vad jag står och drömmer om en -
Strålande sol över framtidens land,
när som ifrån pol till pol, hand i hand vi vandra.
Och livet blir uppfyllt, av kärlek och mat,
och alla bli härskare, åtminstone blir jag.

Allting är dyrt vet ni väl,
staten och bankerna stjäl,
det är deras fel,
att ifall det smakar nåt så ge er fan på att det kostar.
Ner med priserna på ljus och gasen,
ner med portona av bara farten.
Riksapparaten, ner med den saten,
tio lock om året kan va nog för populasen.

Ner med tullarna på cigaretter,
ner med spårvagns- och med bussbiljetter.
Hyror och skatten, ner utav katten,
även så Bratten, och supen uti strupen.

Opp med tjugi tretti förti liter på var bok,
ja opp med litrarna på bordena på varje krog,
opp med räntorna på det som man kan spara på,
opp med lönerna hallå, alla med nu på en gång, kom along.

Då är ju sällhetstiden kommen,
å vad jag står och drömmer om en -
Strålande sol, över framtidens land,
när som ifrån stol till stol,
vi kan gå och vräka oss.
Och livet blir ljust, bland karotter och fat,
och alla blir fetare, åtminstone blir jag.

Och här kan ni lyssna hur det låter.

Nu går jag med i Ernst Rolfs fanclub.

Gotta serve somebody

Så blir kostymen trång och tillvaron skaver. Det mesta går fel, känns besvärligt och gör ont. Omgivningen krackelerar också, det är utbrott och tandagnisslan, det är fejkleenden som skrämmer och gör ont i magen. Alla kör sitt spel och ingen verkar må bra. Då vill jag bara dra mig undan, slicka såren, dra täcket över huvudet. Gråten skaver i hela systemet men kommer inte ut. Ilskan rister mig. En mindre jordbävning, mitt i vardagen. Jag ser problem överallt, precis överallt. Det kommer att kosta på, jag letar lösningar, jag gnäller och skäms över mig själv. Jag nöjer mig inte med att måla fan på väggen, jag målar fan över hela världen, över nuet och över det som ska komma. Allt kommer att gå åt helvete. Och det kommer att göra så satans ont.

Efter något dygn hör jag äntligen att någon knackar på dörren och vill in. Det är fånigt nog Bob Dylan. Ja, men kom in då, gubbe, men du ska veta att jag är hemsk att umgås med just nu och dessutom kommer hela världen att gå åt helvete! Bara så att du vet.

Bob tycks inte lyssna på mig. Han sitter i en låda i mitt sovrum och vrider självmant upp volymen medan han sjunger: ”Gotta serve somebody”.

Det händer något. Jag vet inte vad det är men det händer något. Det svarta lättas upp, min kropp vill inte vara spänd som en stålfjäder längre, den vill dansa. Själv är jag inte riktigt med på noterna men kroppen tar över. Och så Bob förstås. Gubben. Han som aldrig slutar. Vers efter vers efter vers. Jamen, sluta nån gång då!

Men Bob slutar inte. Men det gör det svarta.

Hello Dänemark, tell me how you’re doing?

På den fina restaurangen med vita dukar, efter tyst begrundan av menyn i läderfodral:

- Men har ni inget vegetariskt?

- Vegetariskt?! (sagt med en liten rynka i pannan). Då blir det Caesar’s sallad.

- Öh, okay? Ja, men då tar jag väl en sån då.

Sällskapet får stora tallrikar framför sig med ångande, varma maträtter; stekar och filéer, kotletter och pommes i drivor. En kvart efter alla andra får jag in min tallrik. En sopptallrik. Där ligger uppskattningsvis fyra salladsblad, rivna i små slamsor. De simmar i något blaskigt, spermafärgat. Ovanpå salladsbladen flyter även sju, nej åtta små brödkrutonger. Hårda som betong. En tunn flaga parmesan, stor som min tumnagel, tronar i mitten. That’s it. Varsågod och ät, svenskjävel! Smaglig spis! Det blir hundra kronor jämnt.

Tro inte att det här är något ovanligt i Dänemark. Snarare regel än undantag. När man knegar här lär man lär sig snabbt att inte glömma lunchlådan hemma; enda alternativet har i många år varit den lilla butiken på hörnan som erbjuder kartonger med frusen mat för mikron såväl som (relativt) nybredda sandwiches. Mikrorätterna i kyldisken består alltid av samma rätt: kylling i karri. Tre olika fabrikat. Samt diverse svinkött. I Dänemark älskar man svin. Helst döda. I drivor. Man vill äta svin från morgon till kväll. Nöff nöff!

I hyllorna med (relativt) nybredda sandwiches återfinns bacon, bacon och se där… bacon! Ost og skinke, skinke samt… tammefan… alternativet skinke. Samt kylling i karri. (Har jag inte sett den nånstans förr?) Rostbiff. (Nä, dra på trissor, det är ju inte gjort på gris?) Så finns även - förstås - finalternativet: kylling i karri! Igen. Runda mackor och avlånga mackor och fyrkantiga mackor. Jättemånga alternativ att välja bland ju! Flera olika fabrikat dessutom. Vissa breddes redan i förrgår. Men går ut om först om fyra dagar.

- Men har ni inget vegetariskt?

- Vegetariskt? (sagt med en liten rynka i pannan). Joooo… vi har ju kylling i karri?

I Dänemark betyder ”vegetariskt” bara att köttet inte härstammar från en ko. Så måste det ju vara? Jag förstår inte annars hur jag gång på gång, år efter år, på diverse fik, snabbmatshak, krogar, pubar och finlirar-restauranger möts av samma enfald: ”Jamen, vi har kylling? Kylling i karri?”

Det heter inte kylling, det heter KYCKLING! Får jag lust att skrika tillbaka. Och kyckling är för fan en FÅGEL! Och fågel är detsamma som KÖTT! Och lär er FOR FANDEN att stava till curry!

Men man får ta seden dit man kommer. Lära sig göra lunchlådor. Lära sig le, digga doften av kylling i karri (FUCK vad jag hatar den lukten). Det är väl det som kallas assimilering.

Det har skett en rockad i min vardag och jag lunchar numera på ett nytt ställe. Jag kände hopp när jag äntrade lokalen. På veckans meny stod kötträtterna uppradade dag för dag. Men jag andades lugnt ty jag hade blivit upplyst om att man varje dag serverade ett vegetariskt alternativ.

Och dagens vegetariska triumf? Grön ärtsoppa med rostad bacon!

Bingo!

Den här låten tillägnar jag Dänemark. Hela jävla Dänemark. Med kylling i karri och allt…

Tankens vingar ska inte alltid nyttjas

På mitt jobb hänger en bild, en tecknad bild av ett fågelpar i sitt bo. Pappa Fågel ligger på rygg, med vingarna under huvudet och det ena benet över det andra, bekvämt tillbakalutad. Över kanten till boet hänger Mamma Fågel och blickar oroligt ned mot marken där tre knäckta ägg ligger. Pappa Fågel, som ligger på rygg och inte når att se över kanten, säger: ”Hold nu op med at bekymre dig! Selvfølgelig klarer de sig!”

Jag fick den av en kollega som tyckte jag oroade mig för mycket. Jag tittar på den varje dag. Säger till mig själv: Hold nu op med at bekymre dig! Ibland funkar det. Men bara ibland. Vingarna under huvudet, vingarna under huvudet…