Konsten, kobran och konjaken

Jag ser att svt ikväll repriserar dokumentären om Isaac Grünewald och Sigrid Hjertén och tänker i samma ögonblick: bra tips att ge på bloggen. Så söker jag i min egen blogg bara för att upptäcka att det där, det skrev jag redan om för två tre år sedan. Ja, ja. Till och med jag går visst i repris. Men det är en fin film, väl värd att se. Varför inte börja kl 21.30 med Kobras sommarspecial om Mary Ellen Mark, dokumentärfotograf, och sedan slå över till ettan kl 22.00 och se filmen om två av Sveriges största modernistiska målare?

Anders Wahlgren har gjort en jäkligt fin film, jag har sett den flera gånger. Första gången i en nedsliten källarbiograf från 50-talet med stenhårda stolar, i sällskap med ett gäng pensionärer och en väninna från Norge. Den sistnämnda visste inte ett smack om konstnärerna ifråga men blev så hooked av hela tillställningen att jag sedermera fick ge henne filmen på dvd.

För att vara en människa som inte har TV tycks jag ha råpejl på vad svensk television visar. Men man måste ju plocka russinen ur kakan, eller hur?

För övrigt är jag sjuk i något så patetiskt som förkylning. Inte papegojfeber eller något annat chict exotiskt utan en riktig svenne-förkylning. Jag har ingen alvedon hemma men det gör inget för jag fann just en slatt konjak. Tre stjärnor. Som tändstickorna.

Igår tänkte jag skriva en lång dräpa om valrörelsen. Dräpan kom av sig då jag kom av mig. Nu kurar jag i soffan med en dokumentär om James Dean som gjordes strax efter hans död. Den tjatar oavbrutet om hans stora ensamhet och svårighet att knyta an till verkligheten, till livet. Stråkar gnisslar i bakgrunden. Bilder av ett träd på en slätt klipps ihop med Deans ansikte… Det låter kanske inte så upphetsande men det är precis vad jag klarar av just nu. Jimmy Deans ansikte. Har aldrig förstått magin med honom men det är ju så mycket man inte förstår.

Jag tog mig till arbetet imorse. Vansinniga kilometerlånga bilköer ringlade sig in till centrum som stinkande slöa jätteormar. Bilolycka. Motorvägsleder. När jag väl kom till kontoret fick jag vända. Nu sitter jag här i soffan, konjakskurerar mig så gott jag kan och drömmer om en seglats på de sju haven. Jag vill ut på havet. Som alltid.

Det är tisdag. Jag fick en lång kram imorse och vackra ord om spirande vänskap. Det gjorde mig väldigt, väldigt glad. Något inuti mig viskade ”tack”. Något inuti mig viskade ”det här har jag förtjänat nu”. Jag har förlorat så många det sista året, fler än vad jag vill tänka på eller orkar tala om.  En liten livlina in i framtiden kom nu och jag känner mig så tacksam.

Se filmen om Isaac och Sigrid ikväll. Gör det. Se de två dansa läcker one step, kanske det mest erotiska man kunde se på ett dansgolv vid denna tid, se otäcka glimtar av ett nazi-sverige som de flesta inte vet eller ens vill veta något om, se ett konstnärspar älska och splittras sönder och lär er något om modernismen. Man ska alltid lära sig något, vet ni. Varje dag. Tidig svensk modernism är inte kattskit.

På återhörande.

Söndagens stilla undran

I tidningen just nu: allvarlig singelolycka. När en singel är olycklig – exakt hur olycklig ska hon eller han vara för att det ska klassas som allvarligt?

Bobby, du har visst ont i håret?

 

Bobby, du har visst ont i håret? Om inte, så ska du se du får’et!

Som barn fick han gå ut om kvällarna och tömma sophinken en bit från huset. Därifrån kunde han se kapellet där man höll mässa för varje död patient. Inte långt från kapellet låg även den byggnad där en annan slags ceremoni ägde rum. Han visste det redan som pojke och det skrämde honom. Det fanns två vårdare där inne som sågade upp huvudet på de döda, lyfte ur deras hjärnor och lade dessa i specialbehållare som kördes iväg. Hålrummet efter hjärnan fylldes sedan med tidningspapper. Man brydde sig inte om att sätta tillbaka den avsågade skallbiten. Pojken kunde lätt föreställa sig bilden av döda mentalpatienter som låg med öppnade skallar där tidningspapper stack ut. Han skyndade sig att tömma sophinken och springa tillbaka till boningshuset.

Han som berättar om sin barndom heter Jon och är journalist. Han har blivit gammal. Jons far var  anställd på ett danskt mentalsjukhus och ända fram till 1982 föregick alltså det här som man egentligen inte fick tala om. Det hemska och obehagliga. Danska staten bedrev ett hemligt forskningsprojekt som innebar insamlandet av 9479 hjärnor från mentalsjuka patienter mellan åren 1945-1982. De där hjärnorna finns kvar någonstans i Köpenhamn.

Det innebär också att 9479 människor begravdes med någon morgon- eller kvällstidning stickandes upp ur skallen!

Det där har jag funderat mycket på i veckan. Samtidigt har jag hemsökts av Ernst Rolf. Han sjunger med en gäll, lätt metallisk röst, det där ljudet som gamla inspelningar från 20- och 30-talen får. Ernst spökar i min hjärna, han går på repeat så till den milda grad att jag vaknar fem på morgonen och hör honom gäckande sjunga: ”Bobby, du har visst ont i håret? Om inte så ska du se du får’et…”

Det är bara att stiga upp. Ernst kräver det och jag vickar lite på rumpan och nynnar när jag går ut i köket för att ”vänta på min mocka” som han sjunger om. Ernst själv kliver inte upp mer. Han klev ner. När tredje frun, Tutta, ville skiljas julen 1932 bestämde han sig för att skrämma henne med ett ”självmordsförsök”. Så han klev ned i vintervattnet någonstans i Stockholms utkanter. Det blev ett sjå att ta sig upp igen. Ernst ådrog sig lunginflammation på kuppen och dog på självaste juldagen.

Det var han som skrev låten ”Jag är ute när gumman min är inne, jag är inne när gumman min går ut”. Det var Ernst som skrev ”Bättre och bättre dag för dag” och ”Ju mer vi är tillsammans”.  Om jag inte minns fel skrev han även ”Lägg dina sorger i en gammal säck”. Så säger jag inte mer om det.

Jag dricker min mocka och fantiserar. Är egentligen inte sången om Bobby jäkligt bra? Om man tänker bort det gälla och metalliska, om man tänker bort decenniers munter-mögel och uppdaterar den till nutid? När ska Thåström göra covern? En giftsyre-cover på nasal, gnölig stockholmska… om att komma hem i gryningen, vakna bakis, dra upp en pilsner, gå på operabaren igen fast man är pank… ”Man gör sitt bästa för att festa och va ovanpå”.

Engelskans ”bedlam” är ordet som betecknar sinnessjukt kaos. Den totala jävla villervallan. Benämningen kommer ursprungligen från ”Betlehem” som var namnet på ett dårhus i England där man redan på 1700-talet lät allmänheten betala inträde för att komma och se på galningarna. För en penny fick man kliva in och t.o.m. ta med en käpp som man sedan kunde sticka genom gallret och reta upp de intagna med. Det var ett populärt nöje; Betlehem eller som det senare blev kallat: Bedlam, drog tusentals och åter tusentals besökare. Det var världens första mentalsjukhus och skulle komma att följas av många, många fler. Även i Danmark.

Det där gav också namnet till uställningen i Köpenhamn som pågår en dryg månad till. Bedlam. Är ni i krokarna så ta pendeln eller öresundståget till Österport, gå sedan tvärs över gatan och in i den vita byggnaden mittemot tågstationen. Åtta konstnärer ställer ut under temat normalitet och andra besattheter. Där kan ni själva höra Jon berätta sina barndomsminnen om sophinken och skallarna. Det är Lotte Tauber Lassen som har filmat hans historia, så till synes enkelt och så ruggigt effektfullt. Ernst då? Nä, han nämns ingenstans och har ingenting med det här att göra. Men i min hjärna huserar han. Han och Bobby. Nu väntar jag bara på covern, som sagt.  ”…ett steg hit, ett steg dit, ett sånt slit… …. Men man gör sitt bästa för att festa och va’ ovanpå”. Eller hur? Trevlig fredag.

Dylan på ingång

Det börjar dra ihop sig till utställning i september. Jag har skrivit om det ett par gånger tidigare och här är även en artikel i dagens blaska. Traggla er igenom danskan nu, ni som gillar Bob Dylan.

Cold turkey & Wild turkey me’ Frank & Charles

Jag som alltid trott det varit striptease-tjejernas absoluta ledtema, de där tonerna som alla känner igen. Helst ska de framföras lite fräckt brötigt, stötvis… Men från början var det tydligen ledmotiv till femtiotalsrullen The Man with the golden arm. Filmen som Hollywood vägrade att gradera eller befatta sig med, men som ändå hade premiär 1955 och fick publiken att strömma till biograferna. Sammetsrösten Frankie Boy, alla fruntimmers kåt-crooner, spelar rollen som kåkfarare, heroinist och aspirerande jazztrummis. Olyckligt gift med en fejkande dam i rullstol samtidigt som han prasslar med grannfrun, en ärta med tuttar som stridsspetsar, spelad av Kim Novak. Allas egen Frank Sinatra! Med sprutan i armen!

Usch ja, Hollywood förfasade sig men rullen är, trots några decennier på nacken och grumligt svartvita bilder, rätt fräsch i framförandet. Den eviga jakten på knark, kampen för att ta sig därifrån, bli clean och sedan trilla dit igen… det har skildrats mången gång men det här var första gången i filmhistorien som man ogenerat satt och stasade i närbild.

Jag har ett litet ställe i Byen, en f.d. (nåja) porrbutik nere i en källare, där man kan fynda såna här rullar för en tia stycket. Stället drivs av två små svettiga farbröder med viskande stämmor, det luktar maskinolja, sperma och gammal heltäckningsmatta därnere… men som sagt, man kan göra fynd.

Här är en liten trailer för er som inte vet eller för er som vet men vill minnas igen:

Nån gång i min sena tonår sa musikern och låtskrivaren Stry Terrarie till mig att jag skrev som Charles Bukowski. Jag förstod att det var något slags beröm men ville inte erkänna att jag aldrig hört talas om Charles Bukowski. Så jag höll god min men pep till biblioteket så fort tillfälle gavs. Jag kom hem med boken Factotum. Den var väl sådär, vill jag minnas. Dessutom förstod jag inte riktigt hur någon kunde jämföra mig med en suput och fruntimmerskarl som Bukowski, jag var tonårsjänta och hade precis lämnat en period då jag skrev högtravande dikter om döden och nu bara ville kicka loss lite. Jag fann en filminspelning av Factotum häromdagen. Matt Dillon spelar huvudrollen som Hank Chinaski, Bukowskis alter ego. Den får avnjutas senare idag. Kanske.

Här är några få minuter med bilder på Charles. Jag vill poängtera att jag inte figurerar på en enda bild där - jag svär! Men Johnny Cash sjunger Mercy Seat. Nick Cave skrev texten. Dessa gubbar ur väven, den där väven igen. Allt hänger ihop. And How I Love It!

Go’middag!

Top dollar for fanden

Det är inte det att jag börjar bli tjock som oroar mig. Det är att jag inte oroar mig särskilt mycket för att jag börjar bli tjock som oroar mig.

Jo, jag är glad i mat. Petig men glad. Det finns ju middagar som knullar vettet ur käften. Inget förortsgöka av det vanliga slaget, mer det elitistiska knullet med ingredienser som tryffel, nybakt bröd, pinfärska råvaror… you get the point. Inget konserverat. Det är då lilla gomseglet börjar vibrera som en kolibri innan det kommer. Ah, ah, ah, aaaaahhh.

Var på skalan jag ska placera dagens middag vete tusan. Jag har precis klämt i mig en hel pizza med stinkande getost och vitlöksfyllda oliver och den hade jag gjort mig förtjänt av. Jag ska dricka rödvin också och lägga fötterna på bordet ikväll. Humöret nådde oroande bottennivåer då jag glömt käka på hela dagen. Det blir så ibland. Inte ens Nörrebros stora gay-parad bättrade på saken, kanske för att den där förbannade discomusiken de envisas med alltid går mig så på nerverna.

Nå, hur som. Jag har tillryggalagt dryga sex timmar till fots fram och tillbaka genom Byen idag, en kvav och klibbig sensommardag där himlen stundtals färgats gråblå men inte en droppe regn fallit.

Ibland är det extra lätt att älska Köpenhamn. Så där enkelt och lätt på ett sätt som bara fyller mig med ren och skär glädje. Det är inte trängseln, människorna och trafiken som lockar. Nej, det är de där tysta smågatorna, den fantastiska arkitekturen och den skiktade historien som ligger i lager på lager som en gammal lök över kvarteren. Som idag, när jag varm och svettig stannar till utanför ett ställe på en tyst bakgata. En enkel skylt vajar i vinden med ordet ”Bar”. Jag glider in i en närapå tom lokal, en lokal med en ensam kvinna bakom disken. Ni kan stället: de där bruna gamla ställena som finns utspridda över alla Europas större städer, de där med märkliga kopparstick på de mörkröda väggarna, de små gula lamporna och de mörkbruna träverken… Man vet inte om stället är femtio eller hundra år gammalt, kanske rentav mer. Det spelar liksom ingen roll. Man sjunker ned vid ett bord med rutig bordsduk och får in sin iskalla öl på flaska, denna gång en enkel Tuborg pilsner, trygg och len som en väns omfamning. Man sitter där i skumrasket och låter kroppen komma till ro. I högtalarna viskar Billie Holiday om sina kärleksproblem och allt är tyst, svalt och skönt. Det är ett Köpenhamn jag älskar.

In kommer en man, ställer sig vid baren och morsar vant på kvinnan bakom disken. ”Var har du varit?” undrar hon. ”I Gdansk”, svarar han och börjar berätta. Till Gdansk kan man åka med svensk båt och när man kommer dit kan man äta färsk fisk varje dag, fångad direkt ur havet. Det är fantastiskt gott. Vi tror honom. Men vad gör man egentligen i Gdansk? Jo, man lagar tänder. Fyra kronor för 4 000 kalla. ”Det är top dollar”, säger mannen nöjt. I Danmark hade det kostat 20 000. Så bor man på lyxhotell. ”I Gdansk?” undrar kvinnan bakom disken lite tvivlande. ”Jo, for fanden. Se här…” Mannen visar sin kamera-display. ”Top dollar, for fanden”. Gdansk is da shit, om man får tro honom. Jag nickar uppmuntrande mot mannen, han är rätt snygg och jag får lust att nafsa honom lite i örat. Jag dricker Tuborg. Han dricker kaffe.

Efter några Billie Holiday-låtar kliver ytterligare en kund in i baren. Han är gammal, har ett yvigt, vitt skägg och en hund i koppel. En likadan hund som Kvik i Matador, för er som är bildade. På kopplet är fäst en liten vit plastpåse i rosett, jag förstår inte varför. Hunden verkar hemtam; när husse går på muggen, gäspar den bara och lägger sig platt under ett bord. Jag får lust att nafsa även hunden i örat men behärskar mig. Skäggmannen kommer tillbaka, beställer och sätter sig med Politiken utvikt framför sig på bordet. ”Du skulle resa till Gdansk” säger den snygge till honom. ”Jaså?” ”Jo, där är det top dollar. Man tar svenskbåten över och så bor man fint som fanden och så lagar man tänderna. Bara 4 000 kronor”.

Skäggmannen glor ned i Politiken och är tyst. Men efter ett tag svarar han: ”Är det mycket mygg i Gdansk? Det kan vara väldigt mycket mygg i Sverige”.

”Nej, for fanden. Det är ingen mygg i Gdansk. Där är det top dollar. Och fisken är färsk”.

Jag reser mig från min plats, ställer Tuborg-flaskan på disken och kliver ut i solljuset. Det är mitt på dagen, kroppen är som smör och jag kan inte sluta småle. Så här vill jag ha mitt Köpenhamn. En stille bajer på en stille bar och så lite Billie Holiday på det. En snygg, en skäggman och en liten Kvik gäspandes under bordet. Top dollar, for fanden.

Här är lite Billie för er också. Gettin’ some fun out of life.

Times they are a changing

Dagens Pål Pommac

Idag drack Pål Pommac upp sig själv.

Farbror Göstas horoskåp

Just när vi vant oss vid tanken på att Farbror Göstas skåp, horoskåpet kallat, troligen brunnit upp, rapar den ur sig en ny stjärnprofetia. Farbror Gösta, som knappt hunnit hämta sig från chocken, låter därmed vidarebefordra följande visdomsord, denna gång främst avsedda för dem med rätt frön i påsen och innehavare av s.k. sambo.

Sensommarens själsliga tsunami sveper tung innanför pannan. Du blir blöt ända ned i skorna. Men minns att självömkan är lika patetisk som en könssjukdom eller två. Ta dig samman! Skörda dina morötter. Den överviktiga Jupiter vältrar sig i rymden likt en förrymd dokusåpa och du får märkliga idéer som troligen leder till vinande katastrof. Träd varsamt fram, du kanske inte är beredd att betala det galaktiska pris som blir följden. Är du filosofiskt lagd bör du resa dig upp, du ska inte ligga och skräpa ens om du tänker stort. Möblera gärna om när du ändå är på fötter. Låt soffan bli din Sofokles. Mars och Venus ligger just nu på kortvåg i rymden och skrevar mot varandra. Detta innebär något rejält stalinistiskt för människans sexualliv varför kotpelaren kan få sig en törn. Vänta inte för länge med pensionssparandet, ty ulvens gump är grå och krabbtaskans vals går i sidled. Det blir inte bättre till jul men det blir annorlunda. Därom sjunger Saturnus sin blues.

Denna planetariska melankoli får följa oss under veckan medan vi begrundar vårt ödes lott. Vi ids inte ens säga ”Tack, Farbror Gösta” och han gitter inte hålla sig vaken, gamlingen.

Some neat beat

Patti Smith jämställer hans storhet med påven. Hon sänker blicken men orden hörs glasklart när hon säger: ”He’s a hard guy to get into bed, that’s why I like him.”.

Allen Ginsberg, med fladdrande svart hår, ser precis ut som Professor Kalkyl ur Tintin-magasinen där han står på taket till nån byggnad med armen om William Burroughs. Den senare är som vanligt herointunn och elegant i kostym och hatt. De talar om Jack Kerouac, de citerar varandras texter, artiga inför kameran, med en lätt touch av ironi; man förstår att de känt varandra länge. Jag ser dokumentären om William Burroughs från 1985.

Den rymmer såklart det vanliga, det oundvikliga: hur han sköt ihjäl sin fru Joan 1951 i en Wilhem Tell-akt med äpplet utbytt mot ett glas. Lucien Carr figurerar också i filmen, här ser han ut som en välanpassad kommunaltjänsteman. Lucien Carr är värd en egen dokumentär. Han lärde känna Burroughs via en gemensam vän och lärare, Kammerer; en man som blev besatt av Lucien och till slut antastade honom sexuellt, vilket ledde till att Lucien knivskar honom och dumpade honom i vattnet. Jack Kerouac och William Burroughs arresterades senare för medhjälp till mordet. Efter ett par år i fängelse började Lucien Carr arbeta för UPI där han kom att stanna i flera decennier. Som nyhetsredaktör lärde han upp många journalister under årens lopp. ”Make me cry or make me horny” var hans devis för en bra inledning på en text.

Men dokumentären handlar inte om Carr, den handlar om Burroughs. Här intervjuas han och här läser han sina egna texter i olika sammanhang. Hans röst knarrar i en och samma tonart, den är entonig som en gisten ladugårsdörr och blir tröttsam i längden. Jag vill ta ut hans stämband, hänga dem tvärs över en pinne och doppa dem om och om igen i smält vax som om jag stöpte ljus. Hans texter förtjänar lite glidmedel. Själv säger William Burroughs att han läste till läkare i Wien ett år och t.o.m. funderade på en karriär inom CIA. Det var inte självklart att han skulle bli författare. Med anledning av läkarstudierna finns en annan sevärd sekvens 32 minuter in i rullen. Kolla det! Hela dokumentären, ca en och en halv timme lång, finns här.

På UBUWEB finns massor av filmgodis, filmer om många kulturpersonligheter. Inte så bra kvalitet alla gånger men vad gör det? En guldgruva. Jag säger tack till Jenny Maria, denna prinsessa, för länktipset och för det vidare. För er som bryr er. Ni andra kan ju lyssna på Allsång på Fransen. Eller vad ni nu förgyller vardagen med.

För en filmatisering av några av Beat-generationens frontfigurer rekommenderar jag filmen Beat, en mycket bra rulle där Courtney Love spelar Joan Burroughs och Norman Reedus gör Lucien Carr. Denne glider omkring som en haj i Joans vatten när William är ute och reser med sina småpojkar. Den finns nog fortfarande att få tag på. (Blanda dock inte ihop med den andra filmen kallad ”Beat”, om Beatles tidiga historia).

Slutligen, bra tips behöver inte kosta skjortan: här är en introduktion till Beat-författarna på svenska, passar i fickan och är perfekt att dyka ned i då och då när du har en kvart över. Jag lovar, det gör inte alltför ont. Smaka på texterna här, de kostar mindre än en öl på krogen.

Nåt så infernaliskt

Årets hundraårsjubilar är definitivt Stravinskij och hans Danse Infernale ur baletten Eldsfågeln… När jag lyssnar på det partiet känns det som en galen guldfisk helt plötsligt nappar på livmodertappen. Jag älskar det här! 1910. Vilken tid! Vilken kille! Vilken urkraft! Vilken musik!

Tänk er en hel symfoniorkester, ett hav av människor som kastar loss förtöjningarna och vräker loss som ett gäng kåta gnuer, vanvettigt, hetsigt och ändå så blodigt disciplinerat. Tacka fan för att det ruskade om 1910 års publik. De hade aldrig hört något liknande. Tidigare årtionden hade bjudit på  ryssen Tjajkovskij och hans svepande gräddsviter, men här sveptes hela tårtan åt sidan av en annan ryss, en ryss som lade ut nya svindlande, vindlande vägar i det musikaliska landskapet. Då var det oerhört, nyskapande och djärvt, idag kanske det är kattmat. Självklarheter. Men jag säger MAXVOLYM, tjejer, och sära på benen. Nu kommer Igor. Killen munter som en kärnvapenspets.

Det finns så många versioner av detta på tuben, så till slut kan man bara blunda och ta en i högen. Här är i alla fall Igor himself och ett gäng japs från Osaka 1959.  Ljudkvaliteten suger men ni kan ju surfa vidare. Det finns otaliga inspelningar av denna.

Rejält folk

Jag älskar rejält folk. Även om ”rejält folk”låter lika trist som nåt man städar garaget med eller använder som skällsord i vissa kretsar. Jag tänker tanken när jag läser en kär bloggare under morgonen, inser att jag aldrig träffat henne i verkliga livet men ändå ser henne som en god vän. Hon har något som… känns rejält. Tryggt, pålitligt och varmt. Skulle jag beskriva henne för någon som aldrig läst hennes blogg, skulle jag beskriva varför jag tycker så mycket om henne så skulle jag nog använda orden ”hon verkar… rejäl”. I min värld är det ett gott betyg. Det bästa. Då är man ”på riktigt”.

Kanske lärde jag mig det av min norrländska mamma, trots åren av demens och kaos, så fanns i hennes kärna något så inihelvete slitstarkt, segt, en grund av vad som gick för sig och inte, något… rejält.

Missförstå mig inte nu. Jag snackar inte om de där som själva tänker på sig som rejäla. De tillhör alltför ofta en annan kategori, snipkärringarnas kategori, de trångsintas och missunsammas kategori. De med snäva gränser, de där intorkade som puttrar av livslång grämelse, de som tappat visisonerna men övertygat sig själva om att man inga behöver. Det brukar sluta med att de kallar sig själva ”rejäla” och andra för… tja, några som kanske aldrig blir lika bra som dem själva.

Men den gruppen lämnar vi därhän. Det är inte dem jag tänker på när jag tänker ”rejält folk”.  Jag syftar på människor som oavsett yttre, ålder och bakgrund har något som alltid skiner igenom, något som ibland blir så påtagligt att man nästan kan sträcka ut handen och ta på det. En kärna, en värmealstrande kärna som alltid brinner, som kan spritta av humor och skratt men lika gärna vara tyst som urskogen. Men man känner den, man vet att den finns där. Jag dras till sådana människor, vill ha mer, kan t.o.m. känna murarna falla för dem utan någon större eftertanke. De kanske inte alltid följer samhällets lagar och regler för vad som är passande men de har en förmåga att sätta sig över det mest fyrkantiga och se. Se ända in. Och inte backa en tum för vad de upptäcker. Det är rejält folk, det.

Svamlar jag? Jag tror inte det. Men jag har aldrig tidigare försökt sätta ord på vad det är som jag ändå alltid har uppfattat som något bra, det bästa, hos människan. Det kanske får finslipas lite.

Men skit samma. Den här upptäckte jag idag. Bra låt, helt ny för mig. Den tog vägen till mig via en underbar människa. En rejäl människa. Tack, Huskorset!