Uppkastning

Jag är rätt trött på bloggen just nu, min blogg och andras bloggar. Jag är trött på att det känns så trångt, som om hela skiten blivit inhägnad utan att jag märkt något och plötsligt sitter jag mitt i fållan och kommer inte loss.

Jag äcklas lite över petandet i mig själv och den lilla fjuttiga tillvaron – att kläcka ur sig oväsentligheter, vardagligheter, stapla självklarheter i bloggsfären som redan är full av så mycket onani.

Jag vill skriva om det jag verkligen brinner för men jag vill skriva långa inlägg, jag vill undersöka och berätta och lära och föra vidare. Jag vill vara underhållande, jag vill beröra och engagera. Jag vill jävligt mycket! Men har jag den  möjligheten just nu? Nej.  Så bloggen tuffar på halvfart och jag tycker inte om det. Blir alltmer ovillig att stanna kvar i fållan. Jag skriver så mycket skit i jobbet, så mycket horeri för att få ihop till hyran. Nu börjar jag känna att jag horar även här inne. För vad då?

Får fundera lite till.

Kanske går det snabbare än väntat att hitta skrivglädjen igen och glädjen inför att bloggar finns. Men just nu tycker jag det är rätt sunkigt. Ge mig en storm!

När geten kommer till nytta

Har geten dött? Fint, gör ost på den.

Släng ned lite valfria gröna blad i en skål, ex spenat, ruccola och isbergssallad. Dunka ned valfri mängd vattenmelon skuren i tärningar. Toppa med några ringar rödlök, en näve pinjenötter och getost i bitar. Ringla över lite dressing gjord på balsamicovinäger, nån skön olja och lite honung, salt och peppar. Rör om och ät.

Detta är fett gott de där dagarna då man egentligen inte pallar fixa käk men ändå inser att man behöver nåt i magen.

Och så kan man ju softa till det rejält och lyssna på detta under tiden.

Moder Jords lilla Jansson

Jag gillar sensommaren. Naturen taggar ned, blir svullen, mosig och mer dämpad i kulören. Försommaren är rena cocktailpartyt, det är glam och överdåd, det sprätter och slår ut här och där i vansinnig takt och man själv smittas och blir som en höna utan huvud. Men det tempot orkar ju ingen vettig hålla. Ni vet hur det är med partyn; frampå småtimmarna är det något par som ska skiljas, någon ligger avtuppad i rabatten, någon gråter och tonen är inte lika kaxig. Så de som orkar hålla ut samlas i köket, nattamaten kommer fram och man sitter där, lite svullen och spak, lite muggig men vid liv.

Jag tror det är så med naturen också. Just nu plockar Moder Jord fram sin lilla Janssons frestelse, klämmer ned sitt feta arsle och rapar. Det är inte längre så bråttom, allt går lite långsammare, man bryr sig inte lika mycket. Skit samma om klänningen sitter bra, skit samma om man inte hinner hit eller dit. Man kan bli kvar vid naturens överfulla diskbänk för ett stilla small talk med en avdankad likasinnad.

I snopna ottan

Hur lite sömn behöver en kropp i värmen? Man undrar.

Hur som helst är jag uppe med tuppen igen.

Jag ska inte gå in på min demens som brett ut sig som en ovälkommen grannkärring i veckan, ej heller ska jag tala om den ilska som igår – nästan - fick mig att begå ett mord.

Jag ska inte tala alls, jag ska tiga i bloggförsamlingen. Bäst så.

Nu går jag och fixar morgonens första kopp java.

Den första smakar alltid bäst!

Sedan saltgruvan.

Om jag kommer ihåg hur man går till jobbet.

Om jag kommer ihåg vad jag jobbar med.

Om jag kommer ihåg var jag la mig själv.

Det skulle kunna vara dagens Pål Pommac

”Mosa sönder knölarna”, hörni. Det är tydligen nytttigt.

Rötmånad i datorn?

När man så äntligen kommer igång och försöker kommentera lite klämkäckt hos bloggpolarna så får man bara felmeddelanden. Vad f—.  Sorry, Huskorset och alla andra.

Nu surar jag.

S-S-S-S-S-S-S. Det är s:et i s:et som gör’et.

Stekspade. Superlim. Stekpanna. Stålull. Skohylla. Det har jag handlat idag.

Det är först när jag kommer hem som jag upptäcker ”S”-temat.

(I sanningens namn köpte jag batterier också).

Bara att tacka och ta emot

Vaknar på gott humör. Ägnar mig åt dagdrömmerier. De där favoritplatserna och favoritmänniskorna som bor i mig. Börjar skratta. Kan inte sluta. Vi snackar det stora, långa, djupa skrattet nu. Det där som växer till nedifrån magen, det som får hela kroppen att rista, det goa härliga bauta-garvet. Jag ligger där i sängen och skrattar så högt jag kan tills jag börjar känna mig snorig. Jag blir alltid snorig när jag skrattat ett tag.

Efteråt känner jag mig ren och lugn och avslappnad. Som om jag duschat och fått massage på insidan.

Ja, ja.

Då tar vi en ny dag, folks.

Kärringfilm, anyone?

För varmt för att äta. För varmt för att supa. För varmt för att knulla. För varmt för att sova.

Människan har det inte lätt.

Vad återstår?

Glo på film.

Jag valsar igenom vackra bagateller som ”Små skandaler” (Easy Virtue) och ”City Island”. Den ena för att den bygger på Noel Cowards pjäs och jag är en sucker för Noel Coward, som med sina eleganta elakheter och träffsäkra ironi påminner mig om Oscar Wilde. Den andra rullen ser jag för att rycka lite liv i Andy Garcia-tarmen. Den har legat hoprullad som en slak boa i alltför många månader.

Båda filmerna gör sitt jobb, underhåller för stunden utan alltför mycket krav på hjärnaktivitet. Andy ser inte alltför tjock ut, City Island är småmysigt rolig fram till slutet, då allt blir sådär förutsägbart amerikanskt ”nu ordnar sig allt”, men innan dess har man stiftat bekantskap med en tonårig son som tänder på extremfeta fruntimmer som lagar mat, en kåkfarare, en strippa och… nä, det räcker så. I ”Små skandaler” lufsar en orakad Colin Firth omkring med tjocka sjalar i sommarvärmen och ser uppfriskande sur och unken ut, han är katten bland hermelinerna på det engelska lantgodset, bland snipna kärringar, bitchiga chihuahuas och en halvtankad butler spelad av Kris Marshall.

Apropå mat… idag ska jag spana in Meryl Streep i ”Julie & Julia”. Merran, det är en av kärringarna med guldstjärna i min bok. Här låter hon dessutom halvtoppad för jämnan. Det övriga girlie-bjäfset kan man väl både ha och mista, men som sagt… det är varmt… jag har stängt av hjärnan för att den inte ska rinna ut genom öronen. Glo på film, folks. Här kommer den korta versionen av ”Julie & Julia” för er som bara orkar dryga tre minuter:

Avblåst, urblåst, blåsjobb?

Blåsjobb? Är det att jobba i motvind? Nä, rubriken, va… jag tänkte väl mest att det kanske vore dags att blåsa liv i bloggen igen, erkänna sommarlovet slut och sätta sig vid spakarna som en anständig människa. Vad tycker ni?

Officiellt är jag igång och jobbar igen, inofficiellt sitter jag mest och svettas… i skallen är det lätt löskokt men det är ett tillstånd jag tror jag delar med resten av er för tillfället. Ja, DU också! Erkänn att du inte har många hjärnceller i gång samtidigt i den här värmen!

Jag har inte läst många bloggar under den sista månaden, jag har kommenterat ännu färre. Ibland får jag dåligt samvete, sen tänker jag ”skit heller”, man måste få ta semester även från cyberspace ibland.

Bloggpausen härmed officiellt avblåst alltså. Men hur det blir innehållsmässigt framöver vet jag inte. Häng med så får ni se.

Idag är det fredag. Ta en grogg vetja.

Djävulen dansar en sval

Så skär blixtarna sönder det kvava och hetklibbiga. Som en kniv fäller den kvällen rakt av, sliter itu sommarhetten med åskdunder och hela stan blir svavelgul. Det är vackert. Det är välbehövligt. Regnet slår hårt i backen. Hårt som vassa pilspetsar. Jag vill dansa lite.

Vad säger högen?

En bok om morfin. En bok om Strindberg. En bok om impressionisterna. En bok om hängning. Och så en bok om kondomer. Jag plockar ihop en nätt samling litteratur för nästa vecka i guss gröna natur. Betraktar högen och undrar vad den säger om mig?

Men jag tror det blir bra. Jag tror det blir varmt och bra. Imorgon bitti reser jag iväg igen. Det ska bli som att komma hem.

August, spännande grabb att ha med sig på semester… och blir det för hetsigt tar jag fram morfinet.

Ungefär så här.